Folktro & Sägner
Sägner och folkliga seder upptecknade direkt från bönder, torpare och berättare under 1800- och tidigt 1900-tal – skogsrået, näcken, bergtagning, signeri och gamla årsfester.
Troll
Förr bodde det ett troll i Gallås. Det låg en stuga under berget. När de grälade om något där så kom trollen och tog det. Där gick både mjöl och mjölk till trollen. På det stället blev en dag en tös borta. Modern förstod att det var trollen som tagit henne. Därför gick hon till berget med några böcker som tösen fick att läsa ur. Detta tyckte inte trollen om och därför så släppte de henne.
Pelle Orädder.1
Det var en gång en gosse, som alldrig var rädd. Då han engång mötte konungen sjelf åkandes, frågade honom denne hvad han hette: »Jag heter Pelle Orädder», svarade han, »och det är derför att jag alldrig är rädd!» »Nå, det skola Wi snart pröfva», sade Konungen: »stig upp bak på vagnen och följ mig hem.» Vid Konungens slott låg kyrkan, deri det spökade förfärligt, och der skulle nu Pelle Orädder vara en hel natt. Pelle tog bara en bit krita med sig, kyrkvaktaren stängde dörren och orädd gick han in. Nu satte han sig på golfvet vid torn-trappan och skref med kritan Fader-Wår rundtomkring sig. På natten kom en farlig mängd troll stormandes ut före torn-trappan ned till kyrkan; men, när de funno Fader-Vår, som stod der skrifvet, kunde de omöjligt komma längre. De larmade och skreko förfärligt, men det hjelpte icke; då bådo de honom att han bara skulle stryka bort en bit af skriften, men det gjorde han ingalunda. Då väsnades trollen i trappen hela natten, men de kunde omöjligen komma ner i kyrkan. När det led mot morgonen och det vardt dager, hade de ingen makt längre och då blef det tyst. När nu kyrkvaktaren inkom för att se efter huru Pelle Orädder mådde, så kom denne mot honom helt glad och helsade god morgon. Pelle Orädder måste då gå upp till Konungen och blef mycket väl emottagen, måste omtala allt, fick många skänker till belöning, men måste åter nästa natt vara i kyrkan. Nå, han satte sig då uppe i halfva trappan och skref der Fader-Wår i en krets omkring sig. Trollen med allt deras oväsende och alla böner, små som gryn, kommo ej längre ned än till hans skrifna ring. Om morgonen mådde Pelle Orädder lika bra som sist, fördes till Konungen, fick många skänker, men måste åter tredje natten vara i kyrkan. Han satte sig då öfverst i torn-trappan och skref sitt fader-vår der, så att trollen ej kunde komma ett enda steg ned till kyrkan, der de eljest under många år hvarje natt hade så rysligt grasserat. Om morgonen gick Pelle Orädder då frisk, sund och lika orädd upp till Konungen, som nu belönade honom kungligt på allt sätt och gjorde honom dertill till en stor herre; hvarefter han länge lef de rik och lycklig. Simmander, skol-flicka (genom Elis. Bolin).
Hau- och Ringvida-kämpen
Vid Hatt (högen?) i Fleringa och vid Ringvida på Fårö bodde fordom tvenne mäktiga kämpar (troll, jättar), som städse voro gramse på hvarandra; derföre slungade Ringvida-kämpen en ofantlig »Kasstastain» mot Hau-gubben med den kraft att den verkligen nådde fram och ligger ännu under lada-golfvet vid Hau. Men Hau-kämpen »makkta» icke kasta lika långt, utan föll hans »kassta-stain» ner i Ringvida-hagen, en 600 alnar från gården. L. O. K.
Trollens kamp vid Dalhem-Ek
Dalhem-Eken är längesedan fallen; men den väldiga Hörsne-Eken (13 1/2 aln tjock) står ännu qvar mellan Hörsne och Dalhem: och kanske var det vid denna sednare, som kampen skedde. — Nog af; när då Hörsne- eller Dalhem-Eken ännu stod i sin fulla kraft och grönskande fägring, gick en natt en dräng, vid namn Lars, vägen fram mellan dessa socknar, ämnande sig från Hörsne och hem till Dalhem. Snart märkte han, att ett »Troll» kom traskandes efter honom, hvarföre han började springa allt hvad han orkade. Men det blef snart ännu värre: ty nu kom ett annat troll springande honom tillmötes! Lyckligtvis var han nu i närheten af den stora Eken; och genast tog han sin tillflygt i dess vida krona, just som de begge trollen möttes under den samma, ingalunda i vänliga afsigter; ty genast började de kämpa och slåss med förtviflans mod, och Lars tyckte, att de sammandrabbade såsom tvenne dugtiga mjölsäckar, duns på duns. Ändtligen tröttnade då Hörsne-trollet och flydde undan åt Hörsnehållet (troligen till Bara-berg), då segraren tittade morskt upp till Lars i eken och utropade: »Sågst du det, Lasse, att jag vann!» — Lars bejakade det villigt; men, som han gerna ville bli af äfven med det segrande trollet, tillade han genast: »Men du fick ändå sista basken!» (slaget). — »Det har du rätt i», svarade trollet, och det skall han ännu få fullt för!» och så lade det i väg i största hast för att upphinna den flyende gasten. — Och glad vardt Lars, som genast skyndade ner ur Eken och som en pil hem åt Dalhem. Maja Låtta Strömlund (genom A. Th. Snöbohm). Det ena trullet ropade ändtligen: »Jag fick sista basken (slaget) !» då de återigen började slåss, tills de slutligen i ilskan refvo eken sönder. Joh. Nordström, Norlanda, f. 1821. [Koncept i R 625: to, s. 157 (1872)].
Troll-Oxen på Bara-berg
Bara berg var i heden tid ett märkligt offerställe, der ännu offras och mycket vidskepelse föröfvats. Der på berget stod den för Hedningarne heliga Bara-asken, som var lika grön vinter och sommar, under hvilken Hedningar troligen fordom offrat. Då Bara-asken slutligen blef omkullgräfd och införd på Wisborgs-slottsgård, för att dymedelst utöda hedendomen, vissnade hon för alltid; och den kristnes vid Bara berget uppbygde kyrka föll samma natt neder och har sedan alldrig, oaktadt tvenne försök, på 300 (?) år kunnat återuppbyggas och fredas för Trollen i Bara-berg som hatade kristendomen och synnerligt klockljuden. J. Levin. Der på Bara-berg uppehöll sig i fordna dagar till de kristnes förargelse och deras skogars och åkerfält[s] förödelse en förfärlig Troll-Oxe som ofredade hela trakten. Månge hade försökt att förgöra honom, men alldrig någon hade lyckats deri. Hvar gång någon skytt förgäfves sköt på Troll-Oxen, skrattade det ständigt så illskefullt i berget. Sent om en qväll gick en rask Bonde öfver berget, som hade varit ute och släppt kreatur i marken, då han hörde underliga ljud ur berget. När han dervid stadnade och lyddes efter, så fick han höra Trollen derinne säga: »Den som skall skjuta Troll-Oxen på Bara-berg han skall ej vara naken, ej heller klädd, inte skall det vara dag, inte skall det vara natt och inte skall han rida, ej heller skall han gå.» — När Bonden hörde detta, red han en morgon bittida dit på sin Get-bock, lagade så att han inträffade på Bara-berg just i dag-skiftet och var dervid endast klädd i ett nät. När nu Oxen kom och Bonden skjöt honom nu så att han rullade många slag omkring och låg sedan död på stället; dervid sade Trollen i Bara-berg:» L. Engqvist, skollärare i Lummelunda, f. 1829.
Skatten vid Utalskog
Vid Utalskog uti Alskog, som väl så kallas der af att gården ligger afsides i skog och väl ifrån början är en utgård, nybygge eller fäbod, tillhörande någon af de gamla bondegårdarne i socken —, voro »folken» alldeles utdöde, förmodligen af pesten. De förre egarne hade varit mycket rika och lemnat mycket gods efter sig som sades vara nedgräfdt öfverallt och i »husarne» på den öde gården. Men ingen tordes dock leta efter alla dessa skatter; ty dels fruktade man för den stygga dunsten efter sjukdomen i gården, och dels vågade man sig ej dit för det starka rå och alla spökelse, som der vakade öfver godset. — Men slutligen gingo dock engång i skymningen dit tvenne raske drängar, af hvilka en var spelman, för att vinna de stora skatterna vid Utalskog. Spelmannen gömde sig i ugnen uti nystugan, men den andre brodern uti samma rum bland gamla tunnor och bråte. När de så legat en stund, infunno sig hastigt alla de döde Utalskogfolken, Gubben, gumman och alla barnen. Den gamle husbonden lyftade på spishällen (»brand-stainen») för att räkna sina pengar der och de andra började och roa sig. Snart började de också att dansa. Då stämde spelmannen upp på fiolen i ugnen och begynte spela. Trollen lyssnade i början häpne på spelet, men tyckte om takten och svängde sig snart i allt vildare danser. Gubben upptäckte slutligen spelmannen i ugnen, som låg der trygg och oåtkomlig emedan han låg på bränd lera. Så snart spelet en stund upphörde, kom Gubben fram till ugnen, bad honom spela och kastade en näfve (»knäpp-näfve») silfverpengar in till honom: och så gick dansen åter allt vildare och vildare. Så snart fiolen tystnade en handvändning, kom Gubben åter till ugnen, bad spelmannen bara spela och gaf honom så igen pengar, så att denne till slut hade en stor hög silfver framför sig. Han till spela på nytt och folken till att dansa i nystugan allt hastigare och mera öfvergifvet! Till slut blefvo de dansande trollen liksom galna i dansen, hoppade och skuttade mellan golf och tak, Gubben hade snart offrat hela sin skatt åt spelmannen och denne ville nu bara bli af med alla trollen och få behålla sin stora skatt. Då det redan skymtade af dagen, blefvo trollen alldeles förfärligt ystra, togo hvarandra i hand i en lång rad och skulle så börja lång-dansen ur den ena stugan i den andre och väl slutligen ut på gården och så in igen; och man kunde alldrig veta hur den leken skulle sluta ; då i det samma brodren, som legat lika förskräckt i brygghuset och fruktat för spelmannens lif, kom springandes in i nystugan med en hel börda gamla tunnstäfver och kastade det midt på golfvet med stort buller, då alla trollen blefvo så förskräckta, att de hals öfver hufvud störtade ur stugan under de rysligaste rop och läten och syntes alldrig mera till der i gården. — Och sålunda fingo de båda raske bröderna allt godset vid Utalskog. Mor Cath. Bod. Östman, f. 1805. Chr. Östman, dottren Garda. [Tillskrivet i marg.]: hvarvid Bröderna kommo i träta om godset, ty den af dem, som kastade in stafvarna, ville ha lika mycket gods som spelmannen. C. B. Ö.
Trollet och Hunden
Langhamars-karlar' på Fårö gingo från Broa en qväll. På »haidi» vid Mölnar blefvo de så tunga och sömniga att de knapt orkade ur stället: de voro ute för troll, som följde efter dem hela vägen. Ändtligen kommo de dock hem, der hunden låg i sängen. Denne sprang då upp, luktade på karlarna, sprang upp i fönstret och såg ut och basade på dörr, samt sprang, skällde och »vuffvade» hela natten på spöket: och han återkom ej förr än han var så trött att han nära dödt. J. Kalström.
Bröllops-bjudaren på Bara-berg
Det skulle engång vara bröllop vid Anderse i Bara. En ung rask dräng hade redan såsom bröllopsbjudare, efter vanlig god bonde-sed, med en lång högtidlig lexa inbjudit hela »bide-laget» inom soknen, och jemväl »utsoknes» slägt och vänner, och kom nu hem åt Anderse förbi Bara-berg. Men vid så hastigt humör och så välplägad som han var, föll det honom in af ungdomligt öfvermod att göra ett besök på Bara-berg, och jemväl inbjuda Backe-råen eller trollen der att infinna sig på det blifvande bröllopet vid Anderse: hvarpå han spårrade sin häst och red flinkt upp på det beryktade berget och radade der upp hela sin ståtliga bröllops-bjudar-lexa. När han slutat denna, kom en liten kärring fram och bjöd honom dricka ur en silfver-kanna; men han försmådde alldeles drycken ur ett så simpelt kärl. Då kom kärringen snart åter fram med ett präktigare dryckes-kärl, en skinande guld-kalk. Bröllopsbjudare[n] tog nu kärlet i sin hand och lagade sig att dricka; men i detsamma slog han innehållet bak öfver hästländen och red så i sporrstreck ned från berget med guldkalken. Kärringen med otaliga andra troll ur Bara-berget förföljde honom då med stort gny och dån i hamn och häl; men han hade en så starksprungen häst, att han dock fick försprång att skynda i gård till Anderse, och stack kalken in i hufvudet på en vedkast. Sj elf störtade han sig af hästen och så hufvudstupa in i stugan och dörren till. Trollen refvo då förbittrade ner hela vedkasten, men vedkastens hufvud hade de ej makt att röra, emedan vedträden der lågo i kors — så att guldkalken fingo de icke; men hästen den »plundererade» de genast och refvo honom i tusende bitar. Emellertid hölls snart derefter bröllopet i Anderse gård med vanlig högtidlighet och glädje; och rofvet från trollen i Bara-berg, guldkalken, stod till heders och skinade på bordet i bröllops-salen. En stor mängd ungdom och folk hade som vanligt samlat sig utanför i bröllopsgården, och »skaffarfolket» och »öltapparen» voro som bäst sysselsatte att bjuda dem till bästa af öl, kaka och brännvin; då skaffaren också bjöd en tiggare som stod bland de andra i folkhopen en gång öl ur en prydlig silfver-bägare. Men tiggaren betackade sig för »skänken»; och sade sig ej vilja dricka om han ej finge hedern att dricka ur den rara guldkalken som stod derinne på bordet — hvarvid han i förstugan, der de stodo, pekade på kalken inne uti bröllops-salen. »Nå», sade skaffaren, »det kan du väl ock få, efter du är så stor af dig!» Men, visk! som tiggaren fick tag i guld-kalken, försvann han med stort gny och brak, och tog stugu-taket med sig och all glädje från bröllops-gården i Anderse; ty det var Trollet uti Bara-berg som så listigt tog den röfvade guldkalken tillbaka! N. Westman.
Bro Stenkalm
Sten-kalm betyder i allmänhet en sten-hop, som stundom finnes i åkrar eller ock Graf-kummel från forntiden. »Bro Sten-kalm» är en ofantlig sten-hög i närheten af Bro kyrka vid allmänna landsvägen, i ungefärlig rectangelform, nu mera betydligt ned-rasad; säges vara graf-kummel öfver den i forntiden merkelige Gotländske Höfdingen Baldur i Bro. Man har den tron att der ännu ligga stora skatter förvarade; der synes ofta brinna för skatt; vandraren hörer derifrån i natten hemska ljud, stundom musik; man tror att det är ett utvaldt tillhåll för trollen, »Sten-kalms-trull», backe-rå och de Små under jorden. Skatten som hvilar der är »esä lang å ukä bridt» och skall hittas utaf »Åby-koban» tre dagar före Domen; d.v.s. »barn från Åby i Bro som gå i koskog». Dervid skall vara en slät bergs-häll på hvilken rune-drag eller hälle-ristning skall finnas. Bland andra skatter skall der i »kalmen» finnas en »obegripligt» grann och dyrbar guld-kalk, hvilken Trollen ock vakta med största ifver. En syndare, som begått ett stort brott fick den domen att han skulle bli fri för det lifsstraff hvartill han var dömd, derest han kunde vinna den merkeliga guld-kalken från Sten-kalme-trullen och sedan skänka den till Bro kyrka. Syndaren försökte vågspelet, för lifvet var kärt: tre Thorsdags-nätter å rad plöjde han tre fåror hvarj e natt omkring Sten-kalmen, han knöt hvart hår på sin häst och red så en natt till Bro sten-kalm för att göra sitt försök hos trollen; han var helt naken och blott klädd i ett fiskenät. Bro kyrkogårds-port hade han ock före afresan lemnat öppen för sig. — Han red nu tvärs öfver de nio plog-fårorna och kom till Bro-stenkalmen. Snart korn en stygg kärring fram: ryttaren frågade henne då om han kunde få »en gång dricka»; och straxt kom »trullet» och bjöd honom det ur ett vanligt horn. Men han begärde då att få dricka ur deras stora guld-kalk; ty det hornet vore för dåligt för honom att dricka ur. Kärringen kom nu snart tillbaka och bjöd honom dricka ur deras rara guld-kalk. Ryttaren förde redan det sköna kärlet till sina läppar och låtsade dricka, och förlorad hade han varit om han gjort det; — men i detsamma hvälfde han drycken öfver axeln, hvarvid några droppar föllo på hästens länd, der genast alla hår bortbrändes; och der med så vände han hastigt sin häst, och jagade tvärs öfver fårorna, och ropade till alla de hundrade tals småtroll som nu allestädes framkommo ur stenkalmen: »Harfven I nu hvad jag har plöjt!» och nu flydde han i »argaste» fart med guldkalken vägen fram åt Bro kyrka. Han förföljdes nu af alla Stenkalme-trullen¹ med rop och gny i hamn och häl: ett trull som var hallt sprang bäst och var honom närmast, och de andra trollen ropade till detta: »Ta i lyckä, ta i hank!» Men det halta trollet svarade dem: »Hjär fins hvasken lyckä eller hank!» Emellertid jagade följet allt närmare efter honom, då han ändtligen langade Bro kyrka; men der var nu till hans förskräckelse kyrkogårdsporten stängd, hvarföre han i ångsten störtade sig från hästen öfver kyrkogårds-planket, och sålunda blef räddad från Trollen, hvilka i stället ihjälrefvo hans häst i tusende bitar. Sedan skänkte syndaren verkligen guld-kalken till Bro kyrka — hvarifrån den dock sedermera skall blifvit skänkt till Stockholms Stor-kyrka —; och dermed så blef han aflöst och fri från lifs-straffet. Ännu offrar folket för helsa och annat pengar (slantar eller silfvermynt) i Bro Sten-kalm2, derifrån ingen menniska vågar sig taga en enda sten: offer-pengar blifva nu vanligen af arga skälmar bort-tagna ; men tron är och erfarenheten visar att sådant tillgrepp alltid förer olycka med sig. — Skattgräfvare hafva dock de sednare åren stört Stenkalmens frid, hvarefter ännu synes ett djupt hål midt i högen af uppkastade stenar. Men skatt-gräfvarne skola dock vunnit ingenting, der-ifrån narrade eller skrämde af de vid skattgräfning vanliga synerna och spökerierna: »än försvinner den redan synliga skatten då skattsökarne tala; än kommer en höna dragande för ett sädeslass, då de ta' till att skratta och allt försvinner; än synes deras gård brinna; och än synes för dem en galge upprest då trollen sins emellan stå och rådslå om hvilken af högens störare man först skall hänga, då de säga: »Skall vi ta' den med röda jackan först?» då den utpekade skattsökaren i förskräckelsen glömmer sig och ropar: »I hellvete skall du inte få ta' mig!» — då skatt och allt försvinner. J. L. Söderberg. [I marg. står tillskrivet]: I Bro Sten-kalm skall Åby »ko-ban» tre dagar före Domen hitta skatten som är »äjsä lang u ukä braid». Lars Lythberg, Qvie i Bro. Di Sma undar jårdi dansade, och midt inne i ringen stod en, som böd vin ur en silfverkanna. En rask flicka red dit — — tog kannan och flydde — - Trollen efter henne — — nära. Då löste hon upp sina strumpe-band (ty knutar är ej bra) — — kom lyckligt undan med silfver-bägaren. Elis. Bolin. Midt för detta rör och på sjelfva Landsvägen skola finnas runor på släta hällen, de samma som af Strelow uppgifvas hafva varit ristade i ett träd på Thors-borg öfver Thore: »Eiso lang oc wcko bred, findis skato mino.» — Äro nu med mycket grus öfverhöljde och kunna ej fås reda på (Hilfeling). De finnas: K-11 (g. G. Klingvall ?) G. Alfvegren. På andra sidan om vägen — åt Norr om stenkalmen stå på en so stegs afstånd tvenne 3 alnshöga stenstolpar på en 5 alnars afstånd från hvarandra. Konceptanteckning till I: 178 i R 625: lo, s. 70 (1871). Gustaf Lindvall vid Haides i Fole sade att läsning fans på hällen o. vägen midt emot Bro stenkalm — ett par stenkast närmare åt Bro kyrka, söder om vägen ell. på säa sida som stenkalmen.
Finnen och Watten-skålen
Hamarsen på Fårö miste en god häst derigenom att någon skälm om natten huggit hästen i låret, så att han förblödde. Bonden frågade en Finne tillråds för att upptäcka gerningsmannen. Finnen framtog då en skål med vatten och lade något deruti; sen visade han i vattnet för Bonden den karlen, som gjort gerningen och frågade om han kände igen honom: det gjorde han ock. — Då stack trollaren begge ögonen ut på skälmen. J. Kalström. Fårö. Då en sjöman är borta och blir hem-sjuk, kan en Lappfinne visa honom hemmet och dess hela ställning uti vattnet uti en back, men blott det som är inom hemmets gränser (VI: 131). C. B. Östman, f. i Burs 1805.
Fride-boarnas Giskeri
Låjsta socken ligger jemte de stora skogar, Låjsta-haid och andra, som stöta intill Hejde, Etelhem och Stånga; och innevånarne der, helst uti Fride gård, hafva i det längsta bibehållit sin hedniska öfvertro jemte den katolska bi-tron. I synnerhet var en hustru vid Fride, FrideMor, känd för allahanda onda konster: hon var en rätt »Trull-kärring», hade vissa ställen på Låjsta-haid, der hon under stora och gamla träd vid några vissa stackar trollade; hon hade »bjäru», hvarigenom hon alltid hade mycket smör och mjölk, och troddes kunna förvandla små barn till grodor. Fast hon var ansedd för en stygg och farlig kärring, var hon mycket anlitad med att bota, spå och trolla; hvarföre hon ock var mycket rik. — Hennes son eller soneson tros ännu kunna »derfvä» hästar. Efter henne är der nu en annan kärring, Hallonqvistskan, som spår i kort, botar menniskor och kreatur med örter af nio slag som hon samlar midsommars-natten. — Allmogen i Låjsta ville i det längsta bibehålla sina katolska helgonbilder, med hvilka de drefvo mycket »giskeri» och trodde att de af dem hade lycka för hela sin socken, för kreatur och annat; slutligen blefvo bilderna ändtligen satte upp på hvalfvet i kyrkan. — Under Danska tiden fruktade deras Prest så mycket för sina socknebarns onda konster och arghet att han flyttade från dem till Fardhem, och skref i någon kyrkobok efter sig: »då (16..) matte jag Söffren Madsen Kolding, för Gudi en fattig Sogneprest, flytte fra dem for deris skyld»; skrifvande det vådliga anklagelse-ordet af försigtighet med runor. Albr. Ekholtz.
Bysen i Nyplings Myr
Vid Nyplings i Lokrumme är en liten myr: derstädes var en hop ungdom engång nere för att »tyna» (gärdsla) på myrbacken. Under arbetet skämtade drängarne flitigt öfver Nyplings-Bysen, hvilken man sade skulle uppehålla sig i myren derstädes; de sade att de gerna någon gång ville se honom, och mente på att de ej skulle vara rädda för honom om han visade [sig], för han kunde väl ej vara så farlig. Man koxade utåt myren, skrattade och skämtade ; men ingen Byse sågo de af. När de då hade ätit, stälde de upp störar kring elden, som de basade bandarna vid, för att der på torka sina sura »hanklar» (bälgvantar); och lade sig slutligen att »hvila-middag» vid brasan. — Men knapt hade de så legat en stund, förr än en af Drängarne fick se Nyplings-Bysen, (att se såsom en liten gråklädd gosse dock med gammalt och skrynkligt ansigte, och röd mössa på hufvudet) komma vandrandes öfver myran fram mot dem. Snart stod Bysen jemte dem vid elden, då modet öfvergaf de käcka drängarna, som än mera blefvo förskräckta då Bysen ropade till dem: »Tork' på Edra hanklar, Sårkar!» och dermed så bar det af med gnägg och haj och »försvanst» slutligen inne i en skogslunde. — När nu derefter drängarne vågade resa sig opp, fick man se att Nyplings-bysen häft störarna med »hanklarne» in i brasan, och att stöffle-»sniporna» jemväl voro brände och förderfvade på deras fötter. And. Söderdal. [I marg står]: »Byse», m. = troll, tomt; som en liten »gra-kledur sårk med stikk-myssa: grat allt i hop». L. O. K. »Byse», m. = troll, som »suri (svurit) jård til sig». L. Utbunge. Bysen är en menniska som försvurit sig. — (Geijer, I, pag. 114.)
De »Små under jorden»
På en äng var en rund ring nedtrampad i gräset; ty der hade de »Små under jorden» sin ständiga dans och förlustelse. En rask piga red en natt dit. De Små dansade då sin ring-dans, och en af dem stod midt i ringen och bjöd vin ur en silfverbägare. Flickan blef också bjuden; men dervid ryckte hon bägaren till sig, slog ut innehållet och flydde. Alla de Små förföljde henne nu och voro nära att upphinna henne; men då påminde hon sig att hon hade sina strumpe-band på sig. Dessa voro ju knutna (och det är ej bra då man är bland troll); hvarför hon skyndade att upplösa dem. Nu fick hon försprånget och kom lyckligt undan med sin silfverbägare, som ännu skall finnas i gården. Men hästen, på hvilkens länd något af giftet ur bägaren spilldes, dog snart derefter. Elisabeth Bolin.