Folktro & Sägner
Sägner och folkliga seder upptecknade direkt från bönder, torpare och berättare under 1800- och tidigt 1900-tal – skogsrået, näcken, bergtagning, signeri och gamla årsfester.
Troll
Det var en gång ett brudpar, som hade varit i kyrkan och vigt sig. När de voro på återvägen mötte de några troll, som gåvo dem vin allesamman. Men när trollen kommo till den siste ryttaren, slog han glaset i vägen och red undan. Trollen sprang efter honom men han red in på kyrkogården, och där hade trollen ingen makt över honom. Alla de andra i följet blevo troll. Ingrid Larsson, Näset, berättade: Vid Kvarnberget är ett hål i berget. En kväll hade några pojkar lagt stenar i hålet, men på morgonen voro stenarna borta. Då tänkte pojkarna, att det var trollen, som plockat bort stenarna, och sedan dess har hålet fått heta "Trollhålet".
Trollens upp-gång
En Bonde hade »den Håle». Pigan skulle plantera: hade gräft i trädgården och satt en kryddbuske, men den fick alldrig stå i fred. Då blef hon förargad och — gjorde en konst i hålet. Då blef »den Håle» vred (ty just der i trädgården hade han sin upp-gång till verlden); grälade på Bonden och ville sj elf straffa pigan, det han ock gjorde på det sätt, att han höll henne så länge framför ugnsmunnen, att hon blef uppbränd. - En bondes dotter planterade flitigt i »krydd-gården», men intet der fick stå i fred, ty »di Sma undar jårdi» hade der också sin uppgång, och gjorde skada; hvarföre tösen slutligen blef ond och gjorde en konst i hålet. Engång, när »karlen» (bonden) var borta, kom en kärring med en barnunge på nacken in i stugan och dansade på golfvet. Dottern visade af henne och hotade med »far» och presten, men hon brydde sig ej om det, utan sade: »Far han kan tre underlig' ting, »Sum laupa all världen kring: Han »sar» (sår) U han »mar» (tar upp säden med händerna), »Han bidar( beder) u han »far» (får af Gud) »Han läsar u han »förstar!» (Allt detta ville väl säga, att Bonden var kristen, läste, höll sig till Gud sin skapare och odlade åker, — hvilket allt Trollen fruktade.) Emellertid kom Bonden härunder hem, då kärringen blef spakare och flyttade sig till dörren; och då han sade till henne: »Jag har alldrig gått dig så nära som du går mig!» så svarade hon bara: »Ja, jag kan gå min väg, jag!» men med det samma, slog hon bondens dotter på axeln och tillade hotande: »Der skall du få fullt för för hvad du gjort!» »Fålken» fruktade då för tösen och höllo henne inom hus i tre dygn på det att ej »di Sma undar jårdi» skulle göra henne något ondt; men det hjelpte ej: ty när hon derefter kom ut, blef hon straxt »jård-skouti» (fick jord-skott) och blef hallt för all sin tid (VI: 121). C. B. Östman. Koncept till III: 591 i R 625: 5, S. 121 (1866). En bonde hade den Håle (onde). Pigan skulle plantera, gräfde o. satte en kryddbuske, ib den fick alld. stå i fred. Slutl. blef hon ond o. gjorde en konst i hålet. Då blef d. Håle ond, ty just der gick han upp ur under jorden, grälade på Bonden o. ville sjelf straffa pigan: han höll hefle f. ugns-munnen o. brände here upp. I en kryddgård fick intet der stå i fred, o. dottren gjorde konst i hålet, ty de små und. jorden var orsaken. En g:l källing kom in i stugan då karlen var borta, hade en barnungen på nacken o. dunsade på golfvet. Ovan visade af henne, hotade m. far o. presten; men hon brydde sig om det utan sade: »Far han kan tre underlig ting — som laupar all verlden kring — Han sar (sår) o. han mar (ma upp), Han bidar o. han far (får af Gud), Han läsar u förstår (D.v.s. han odlade åker, var kristen, läste o. gick i Guds hus — det trollen allt fruktade). — B:n kom hem, då hon flyttade sig till dörren. B:n sade: »jag har alld. gått dig så nära s. du går mig.» K:n svarade: »ja, jag kan gå min väg, jag'» o. slog derm. pigan på axeln o. sade: »der skall du få fullt f. det du gjort!» Sedan höllo »fålki» pigan inne i tre dygn, att akta henne f. de Små; men det hjelpe ej: då hon dereft. kom ut, blef hon straxt »jårdskuti», fick värk o. blef halt f. all sin tid.
Troll på vagnen
Broskogs-Nils på Fårö fick "trull" på vagnen. Då han genom högra hästens hufvudlag verkligen såg trollet, tog han ett af bakhjulen af, satte trollet under vagnsaxeln i stället och körde så hem. Först morgonen derpå gick han ut och såg en krokig gren sitta under hjulet. Detta satte han dåvåter på och sade till trollet: "Far nå din väg!" då gårdsgrindarne strax häftigt slogos upp och spöket for af till skogs med rop och låt.
Österby Jos och Heideby-Per
Tvenne Gubbar, österby-Jos och Heideby-Per i Kräklingbo skulle engång tillsammans gräfva skatt i en ättebacke vid Heideby, som ligger närmast intill det troll-digra Thorsburgen. Gubbarna hade kommit öfverens om att de skulle tiga under gräfningen; och de hade redan kommit så vida att de med spaden vidrörde sten-kistan, som var gjord af kantsatte kalkflisor med sin täcksten. Då skulle Heideby-Gubben med foten skrapa mullen bättre af täckstenen; men skrillade dervid, och kände straxt en stor värk i låret, men teg dock. Under tiden syntes mycket »häst-folk» fara dem tätt förbi liksom genom luften ned åt skogen, i alldrastörsta il och brådska; men de brydde sig ej derom, utan bara gräfde att få opp skatten. Men slutligen kom ett troll, ridande på en getbock, som sprang på tre ben, och frågade dem om de ej sett något folk fara der fram. Då kunde ej österby-Jos längre hålla sig, utan svarade: »Ja, hämtar du dem, har jag lust att se!» och med detsamma blef Jos vid österbys blind för all sin tid; liksom Heide-Gubben jämväl för alltid vardt hallt. — Emellertid öppnade de nu täckstenen, och funno en stor skatt af guld och silfver derunder; och de blefvo begge derefter rika karlar, hvilket ännu fortfar vid österby. Af silfret skänkte de den stora kalken, som ännu fins i Kräklingbo kyrka. L. P. Hannell, Heideby i Kräklingbo.
Svar til frågelista 16 bakning
Svar til frågelista 16 bakning Ortens namn var bakä. U nå fick vårr baksi. De sades även så, bak pannkakä, eller äppläkakä. Ordet baka åsyftar hela arbetet med brödets tillredning. Ja har inte sades de, int bakupp bolldaigen änno. Eller baktrugä skall vårr gär bältar raint. I regel bakades i storugn var tredje vecka, då mycket rågsurbröd. Svart rågbröd är helt borta nu. Men förr ännu på min tid var de just de svarta surbrödet som gälde bakning. Annan bakning var blott någ väit bollar u någ långar som int alls räkte till nästa bakning. Men då fick man även om de kom främnäs sla pa pannbotnän som de sade när de hälde smet i stekpannan till tunnpankakar som åts till kaffe. / Ugnstroll skall vara två maträttar i, nämligen på ena sidan lägger man fläskskivor och på den andra fisk, med fisk menade man alltid ströming Brödet skulle vara så stort så det räckte till familjens storlek, så alla fick sin del av ugnstrollet Det bakades en grop i brödet där fläsk och fisk lades. Sedan skulle det täckasöver med ett deglock som skulle vara så lagom på alla vis um det skulle lyckas och bli bra, var det för tunt så det gick hål när kött och fisk började koka ini då det blev ett riktigt troll som spydde örer [över?] annat som var i ugnen. Varje gång mor bakade hade vi sådan tillagning som kvälsmat Så annan matlagning behövdes ej bakdagen. Då var allt färdigt i ugnen med en gång. därefter torkades säd om det var behövlit. På hösten torkades frukt, gåttar. / Fide, Gotland Josef Hjorter (ULMA 32276)
Hvit-Ormen
Hvit-ormen kallas så emedan han är alldeles hvit; och denne är mycket sällsynt att finna. Men när någon är nog lycklig att få fatt i en Hvitorm, så koka de honom lefvande i gryta på elden1, då istret och flottet flyter opp på spadet. Om man då doppar bröd deruti och äter, »blir man klok» (allvetande), d.v.s. får mera kunskap och insigt än andra menniskor, vet hvad som hända skall, kan hitta gods, skaffa rätt på stulna saker, bota sot, m. m. dylikt. Så hade engång en dräng, som nyligen var förlofvad, fått tag i en Hvitorm, hvilken han tog med sig hem ur skogen. Han bad då genast sin fästemö att sätta grytan på, för att sedan doppa bröd i flottet och derigenom kunna trolla sig till rikedom och lycka. Men under det Hvitormen koktes och pigan ett ögnablick gått ifrån grytan, kom en liten »Lammsårk» in i stugan, och då han såg det läckra flottet sjuda ofvanpå grytan och trodde att det var något rart nöt-kött, tog han fram sin brödstump, doppade flott i grytan och åt. »Lamm-sårken» blef derefter straxt »klok»: bland annat sade han till Presten, som hade en märr, som var »ifyl» (med föl), af hvad kön fölet skulle bli, hvarföre Presten tog opp honom och lärde honom. Gossen blef snart derefter en mäkta klok man, mycket lärd och ett vidunder för hela landet, der man nu blott talade om den »kloke» mannen. Och Han blef slutligen upptagen vid Hofvet och snart den högste Herren i Riket; men drängen, som först tagit Hvit-Ormen, blef, troligen derföre att han meddeldt hemligheten åt sin Fästmö, fast dummare än förut, och så dum att han ej ens dugde till Lamm-sork. Slut. L. O:n Kallbjärga, Fårö, f. 1799. A. Söderdal.
Sagan om bergstrollet Hobergsgubben
Sagan om hvar bergstrollet Hobergsgubben vistades eller kanske rättare sagt bodde, förrän han flyttade till Gotland och bosatte sig i Hoberget (Hoburgen) samt orsaken till hans flyttning. I Lofta socken, Norra Tjust härad, fin- nes ett berg, som kallas "pukberget". I detta berg bodde fordom- timma, förrän kristendomen infördes i landet, ett troll, som folket kallade "puken", hvaraf berget troligen erhöll namnet: pukberget. Att bergstrollet kallades puken var därför, att han mången gång gjorde folket förargelse, isynerhet då de hade sädesstack- ar ute på åkrarna, och puken skulle göra resor till andra berg för att hälsa på där boende troll, och dessa skulle göra återvisit hos puken, ty dessa resor skedde med virfvelvindar. Då kringströddes sädesstackarna, och därför voro folket förarga- de på puken, så att då de sågo en hvirvelvind draga fram öfver fälten ropade de: "se så, nu är puken ute och reser igen!" Så kom kristendomen in i landet och kyrka byggdes i Lofta samt kyrkklockor anskaffades, och dessa klockors ljud tålde icke puken höra. Det var egentligen tre ting som puken icke kunde lida: Lofta bjällror (så kallade han kyrkklockorna), Cofre källa och Norrsjö hund. Hvad förargelse källan kunde göra honom förmäler icke sagan, hunden skällde väl på puken, hvilket var honom till förargelse. Af dessa orsaker beslöt trollet att flytta från pukberget och begaf sig i en virvelvind öfver till Gotland och bosatte sig i Hoberget. Men han lofvade att Loftaborna skulle slippa att komma in i de inre rummen i pukberget, där han kvarlämnat en mängd dyrbara skatter, hvaribland en vagn av rent guld, ty nyckeln till skattkam- maren hade han gömt under vänstra framfoten på vita märren, hvarmed antages att han menat kyrkan. Då nu i den anförda sagan nämnes att de första kyrkklock- orna i Lofta varit orsaken till bergstrollet "pukens" flykt från pukberget så kanske det kunde vara passande att här / anföra den gamla sägnen om dessa klockors gjutning och om vad som därvid tilldrog sig. Då kyrkklockor skulle anskaffas anmodades en gjutmästare i Östergötland att guta tvänne klockor till kyrkan. Gjutmäs- taren uppförde ett slags gjuteri på Mejstad (en gård i Lofta) åker och tillsade sin gesäll att påbörja arbetet och tillreda smältan, medan han reste hem, men han, mästaren, skulle återkomma då egentliga gjutningen skulle ske. Emellertid dröjde mästaren så länge att gesällen hade smältan färdig och måste börja med gjutningen. Just då han skulle börja kom en mycket fin dam till stället. Till henne sade gesällen: "Hur tror fröken att det skall gå för mig, som vågar företaga detta arbete i mästa- rens frånvaro?" Kvinnan drager då en guldring af fingret, kastar ringen i smältan och säger: "Så ren och skär mö som jag är, så rent och skärt ljud skola dessa klockor få." Sedan klockorna voro färdiga, kom äntligen mästaren, som då undersökte dem och fann deras ljud i klang och styrka så mästerligt och ovanligt att deras make knappast stod till att finna. Mästaren blef förvånad men tillika förbittrad och utropade i vredesmod: "Har du tagit brödet ifrån mig, så skall jag taga lifvet af dig!" Gesällen måste då taga till flykten men förföljdes af mästaren och upphanns nära gränsen e- mellan Lofta och Eds socknar vid en skiljeväg där gesällen blef dödad af mästaren. På platsen har bildats en stor rishög af kvistar och grenar, som gående och resande kastat dit så- som offer; detta måtte väl numera hafva upphört? Klockorna blefvo ock i klang och ljudstyrka så ovanliga, att sockenborna måste låta drilla hål på dem och däruti stöpa bly, som skul- le förtaga det starka ljudet, ty de fruktade att fientliga flottor kunde under krigstid hafva ledning af dem, emedan deras ljud hördes långt ut på hafvet. Men genom denna håldrillning blefvo klockorna förstörda, så att de när ny kyrka sedermera byggdes måste gutas om. / Omstående sägner äro afskrifna efter en i min ägo varande skrift, i hvilken de upptecknats af Folkskollärare P.G. Pettersson, Eskelhem, (död sedan 44 år tillbaka), som hört dem i sin barndom berättas af då gamla personer så, som han som 74-åring upp- tecknat dem. Sagorna insändes härmed för att täfla om pris. Högaktningsfullt Martin Jakobsson Övide, Eskelhem, Gotland.
Princessan med Lamhufvudet
Det var en gång en Konung, som hade förlorat sin Drottning, med hvilken han hade en mycket skön dotter. Men då han gifte om sig, fick hans sednare drottning också en dotter, som deremot var ganska ful; hvarföre ock ingen friare anmälte sig till henne såsom till den förra sköna Princessan. Detta förtröt naturligtvis styfmodren, så att hon talade vid en trollkärring, som narrade den sköna Prinsessan till sig, läskade henne och med detsamma skar hufvudet af henne, och straxt medelst påstrykning ur ett förtrolladt smörjelse-horn åter på hennes hals påsatte ett lammhufvud. Nu kom den förtrollade Princessan, som förut varit så skön, hemspringande och bräkte så ömkeligt på borggården. Då togo de Princessan med Lamhufvudet, som de nu kallade henne, satte henne i en båt och lät den drifva hvart den behagade. Men hennes styfsyster, som dock älskade henne oaktadt modrens elakhet, hoppade med i båten och följde troget sin olyckliga syster. Båten dref nu långt, långt bort och landade slutligen vid en obebodd ö, hvarpå blott fanns ett enda hus, der en mängd Troll-packor samlades på en viss dag. Dessa hade också förtrollat en ung Konung, så att han sedan många år låg »borttagen» till hela sin kropp. Bland öfriga troll-följet var ock den trollkärringen som hade trollat lamhufvudet på den olyckliga Princessan. Kärringarne der voro nu samlade för att sjunga trollsånger, dansa och trolla. Emellertid lågo begge prinsessorna under ett träd i skogen; då sade den ena Princessan — som också kunde något trolla — till systern med lamhufvudet: »Nu i natt går jag in i Troll-kärringarnas hus, der jag skall göra mig osynlig, söka utforska deras trollfunder och kanske också frälsa dig.» När hon nu kom in i troll-kärringarnas sal, der de sj öngo sina hemliga trollsånger och dansade oupphörligen, såg hon först ett litet barn, det de på något sätt skulle förhexa, vidare en underlig fogel sittande i en bur och derjemte ett smörjelsehorn, som låg vid dörren. Troll-kärringen sade då: »Barnet skriker och foglen qvittrar — det betyder något!» »Ja», sade en af troll-kärringarne, »om den fogeln vore i Konungens land, så vore Konungen frälst, om man stekte en stek af fogeln och kokte en soppa på honom; ja, bara man bure steken och soppan ett hvarf kring hans säng, skulle han kunna röra sin hand, vid det andra hvarfvet skulle han förmå röra sitt hufvud, och vid tredje hvarfvet skulle den sjuka unga Konungen kunna stiga opp och vara frisk!» »Och om smörjelse-hornet», sade en annan, »vore i Princessans land, så skulle man kunna skära af henne lam-hufvudet och med den smörjelsen göra henne helbrägda igen!» När Princessan hörde detta, smög hon sig ut, så osynlig som hon var, med smörjelse-hornet, gick bort till systern under trädet, skar af henne sofvande lamhufvudet, påströk trollsmörjelsen, och återgaf henne således hennes förra sköna utseende: denna blef då ofantligt glad och tackade Systern. Andra natten när den sköna systern åter somnat, gick den fula Princessan åter till troll-huset osynlig, tog buren och fogeln, stekte den, lade den på ett silfver fat; sedan väckte hon den sköna Systern, begge stego i en båt, och landade derefter i den förgjorde Konungens land. Då bådo de att få återskaffa Konungen hans helsa: det de ock fingo. Den ena Princessan bar steken på silfverfatet, den andra soppan i en silfverskål: när de nu gått ett slag kring den sjuke Konungens säng, rörde han redan sin hand, vid det andra slaget rörde han sitt hufvud, och vid det tredje slaget, kunde han röra alla sina lemmar förutan de gamla plågorna; och sedan han ätit steken och soppan, vardt han alldeles frisk. Nu blef det en stor glädje i slottet: Konungen gifte sig med den fula, men ädla Princessan, som frälst hans lif; och den sköna Princessan, som haft lamhufvudet, fick en annan vacker Prins vid hofvet. Till bröllopet inbjödos nu Princessornas mor och alla trollfruarna; men i stället för nöjet på det Kongliga dubbel-bröllopet, fingo de dom att alla [skulle] aflifvas. Men Konungen och Princessorna lefde glada och lyckliga i många år. - Slut. Anna Maja Holstein.
Diger-rörs-Gubben
En Bonde, Jacob Folkedarfve i Garda, omgicks mycket med »Digerrörs-Gubben», och de voro mycket goda vänner. — Jacob var en dag ute och skulle »tyna» kring Aikäse-myr: men mot middagen blef han hungrig, stekte sin fisk vid elden som han »bädde» sina bandar vid, åt och lade sig sedan att sofva. Der under kom Digerrörs-Gubben dit och stekte sig grodor vid elden. Sedan det var gjort, sade han till Jacob: »Vitt däu ha fisk, Jakup?» —Men när Jacob låtsades som han sof, frågade Digerrörs-Gubben om igen; och tillade, då Jacob ej ville vakna: »Inte vitt däu nåkä ha, u inte skatt Däu nåkä fa!» hvarpå han ensam åt opp sina stekta grodor. — Sedan arbetade Jacob åter med sin »tun», och derpå blef han törstig: då gick han bort till Diger-röret och bad att han skulle få rent vatten — ty trulldom rår ej på rent vatten det han ock fick, men sade: »Vattnä var gutt, men käret var dåligt !» — »Ja», svarade Digerrörs-Gubben, »fikst däu dåligt kärl, så skatt däu fa bätar kärl u bättar drikkä hjärnest däu kumbar!» — Andra dagen körde Jacob korsfurar öfver myren; och Digerrörs-Gubben stod vid ledet och kunde ej komma till honom. Tredje dagen sadlade Jacob sin bästa häst, for till skogen, och blef så törstig och red sig fram till Röret, och ropade: »Kumb äut mä ain gang drikkä till mig!» — Ändtligen kom Digerrörs-Gubben ut med guldhornet, hvari det bruna ölet fradgade; men Jacob slog det öfver axeln och red sin väg in öfver myren; Digerrörs-Gubben efter: »Fålltare Fyllinge for af mä oä Gyllingen! ta' i lykkä, ta i hank! — — här fins hvarken lykke eller hank!!» Jacob red tvärs öfver korsfårorna, men trullen, som följde Digerrörs-Gubben, måste löpa omkring. När Jacob ändtligen kom hem, kastade han sadlen af hästen och dref honom opp i socknen men, guldhornet kastade han in i ett »flo-hau-gärde» (flohufvudgärde af en ved-kast)*, bomade till huset om sig; men Trollen lyftade så mycket på byggningen att han kunde se dagen under »svillama» — —, splittrade vedkasten, men kunde ej röra kors-hufvudet; och så flydde Digerrörs-Gubben och alla trollen med rop och skri. Guldhornet blef sedan der i Jakobs tid; men kom derefter norr ut i landet (i Bäl, der Böindä-Karl hade sett det). På hornet stod åtskillig svårtydd läsning. Den, som är begrafven i Digerrör, het Digur, en kämpe. Grafven är en kammare i N.W. hörnet. — En Präst, Funk, i Garde tog hela Garde socken med sig och äfven »Aitelaimar» och spänderade på dem; men då de kommit något ner i röret, ramlade de uppkastade stenarne ner igen, det kom der så mycket orm, och somlige blefvo sjuka, så att de »to' laidä pa dä!» Folkedarfve, Garde. [I marg. är tillskrivet]: Den halte Troll-gubben vid Diger-Rör böd Fåltaren först dricka öl ur ett guld-kärl, som såg ut som en naut-klau (= nöt-klöf; Isl. Nautr = följeslagare, egendom, klenod = I:36?) och sedan en guld-pokal, som Fåltaren tog. Trollet ropade då: »Fåltaregyllingen — For af med min Gyllingen! de halte och de skaive (skefva, vinda) kom ut och ränn !» — — Fåltaren gömde då kalken i ett »skeidflo-haude» (= vedkast-hufvud) och sig sjelf uti ugnen i stugan (VI: 112). C. B. Östman. — — Diger-rör är (i865) för skatt-sökning omstörtadt och förstördt aff. d. bonden, f. d. fanjunkaren, f. d. landthandlaren Rondahl vid Häguls i Garda! Konceptanteckning till I: 258 i R 625: 5, s. 112 (1866). »Fåltare-fyllingen for af m. min gyllingen, »Di halte u skaifve kum ut o. ränn!» ropade den halte G:n, s. först böd F:n öl ur ett guldkärl, s. såg ut s. en »naut-klau» o. sed. en guld-pokal, s. F:n tog — — gömde kalken i »skeid-flo-haude» på gården o. sig sjelf uti ugnen i stugan — — vid Diger-Rör. Diger-Rör, omstörtadt, 1865, af f. d. Fanjunk., f. d. Bonden o. f. d. Landthandlanden Rondahl vid Hägels i Garda!
Barnmorskan och de »Sma undar jårdi»
Vid Känna i Burs, der en hustru var barnmorska, höll en grann skjuts vid dörren och en liten man kom in och bad Kära mor att hjelpa hans hustru i barnsnöd. »Ja, om hon komme tillbaks oskadad, lofvade hon komma.» — Nå, man for af. Vid Haug-råirsbacke bar det ner och en väg ledde till dörren. I förstugan stod hennes »gårds-päika» i bara särken, sof och malade, då hon skar ett stycke af hennes särk. Inne i stugan var allt »gildt» och vackert och den lilla barnsängshustrun låg så grann i sängen. Snart var allt lyckligt »afskildt». — När barnmorskan skulle fara, gaf barnsängshustrun henne för besväret ett rödt »värkens-skört» och sade: »Det kan du slita natt och dag, det blir bättre och alldrig sämre, men du skall ej gå med det i 'stor-mans-hus'» (kyrkan, som så kallas af Trollen, hedningarne). Så voro hästarne igen för dörren och hon kom lyckligt hem igen. — Ofta brukade hon sitt granna röda »skört», som alla beundrade; men efter tre år glömde hon engång den gifna tillsägelsen och tog det på sig och gick till kyrkan. Men just som hon skulle der inträda, »försvanst skörtet», och hon stod der i bara underkjolen (VI: 122). C. B. Östman. Koncept till III: 592 i R 625: 5, S.122 (1866). Barnmorska — — Vid Känne i Burs — — karl kom ni. vagn lofvade om hon komme oskadad tillbaka — — väg i Haug-råirs-backe ni. väg t. dörren — grann — i förstugan stod gårdspigan sofde — skar st. ur särken — — Frun låg så grann i sängen — — När hon skulle — fick ett rödt värkens-skört. Sade frun. »det kan du slita natt o. dag, det blir bättre o. alld. sämre men ej gå ni. det i Stormans-hus = kyrkan». Hästarne fram -- reste hem. Brukade j emt skörtet i 3 år. Men dereft. tog hon skörtet utan på o. gick t. k:n ; men när hon just skulle gå in i k:n försvanst det, o. hon hade blott sin under-kjol.
Hornet och Pipan
Vid en stor Herregård var det en »sten-kalm», i hvilken det morgon och aftnar hördes ett så grannt spel: men man såg ingen der. — En dräng, som förstod sig på de »Små under jorden», hade »lärt» och kunde »drifva» troll, gick der ut att »lydas»; men han hörde bara det vackra spelet; en annan gång fick han höra att folk talte sins emellan nere i stenkalmen. Han bad då att få tala med någon der. Då kom en liten en upp med ett horn och en pipa i handen. Drängen frågade då: »Hvad han I före Er här efter jemt höres en så lustig musik?» — »Jo», svarade den lille, »med denna pipa göra vi allehanda spel när vi alla äro samlade, och då äro vi många tusen». — Sedan bad drängen att få se hornet och pipan; och den Lille visade dem, då Drängen på afstånd tyckte, att det var de herrligaste mästerstycken och begge gjorda af klart guld. Detta allt omtalade Drängen för sin husbonde på herregården, och den store Herren blef deröfver mycket glad och bad honom bara skaffa sig de präktiga klenodierna, hvarföre han skulle på det högsta belöna honom; det Drängen lofvade om det ock skulle kosta hans lif. Nå, en Thorsdagsafton tog Drängen ett par oxar och plog och plöjde fåror rundt omkring stenkalmen; och så gjorde han de tvenne följande Thorsdagsqvällarna. Sedan fick han sig en klädning af hampa, bunden såsom ett fiske-garn, satte sig på en »fast» fåle (hingst) och red till stenkalmen nästföljande Thorsdagsqväll, sedan han tillsagt sina kamrater, att vid midnatt vara tillreds att, då han ropade, öppna för honom porten, den enda till den stora tätt kringbyggda gården, samt genast tillsluta den igen. — Nå, vid »stenkalmen» ropade han högt: en liten en kom upp och frågade hvad han ville. Han sade: »Jag är så törstig!» Den Lille kom snart upp med ett silfver-»bäkur» (-bägare) och böd honom dricka. — »Nej», sade Drängen, »blott ur guldhornet med pipan vill jag dricka!» — Snart kom den Lille upp med dessa mästerstycken och räckte dem åt Drängen; men denne slog ut drycken öfver axeln, då några droppar föllo på hästens länd, hvarest alla hår genast flögo af. Och dermed så red han i fyrsprång sin väg med Hornet och pipan tvärs öfver åker-fårorna. Nu kommo de Små upp ur stenkalmen fullt som mulen sky till att förfölja honom; men de måste springa ut de långa fårorna rundt kring »kalmen», ropte till hvarandra »Ta' i lycka, ta' i hank», då andra i förtviflan ropte och svarade: »Här är hvarken lycka eller hank!» och så fick då drängen försprång, så att han jemt och nätt fick kasta sig inom gårdsporten, som i det samma öppnades och genast tillslöts efter honom. Men hästen, som blef utanför, blef af trollen straxt rifven ihjäl. Och nu blef det ett så fasligt hushåll utanför stallet, att Drängen genast skyndade upp i slottet, släppte ej hornet och pipan samt kröp med dem in i en ugn. Om morgonen derpå lemnade Drängen då hornet och pipan till sin husbonde, som förundrade sig mycket öfver dessa klenodier, som voro så konstigt utarbetade och af klart guld samt gaf Drängen en stor belöning för hans djerfhet. Men snart kommo 100:de tals små troll uppå slottet och tiggde och både att de måtte få igen sitt horn och sin pipa, och de lofvade, att gerna derför gifva tio gånger så mycket guld igen som dessa klenodierna vägde; men Slotts-herren sade, att sådana mästerstycken ej funnos i hela verlden och derföre ville han ej mista dem. De lofvade då att göra allt arbete på gården nu och framdeles, bara de finge igen sin egendom: »Ty», sade de, »vi äro kringspridda i fyra kungariken och kunna ej bli samlade på ett ställe förr än vi ha' hornet och pipan»; men herren svarade: »Nej, jag släpper det alldrig!» — Följande morgon kommo de i dagningen till drängen i stallet och hotade, att, derest han ej skaffade dem hornet och pipan igen, skulle han mista lifvet, alla kreaturen skulle stupa och hela gården förödas samt åker och äng förderfvas; ty det var icke nog att han förstört detta riket för dem, utan tre andra deras riken dertill. Men Drängen var modig och svarade: »Mig ha'n I ingen makt med, ej heller gården, så länge jag är här!» — Men ändock infunno sig de små på herregården hvarenda dag, hjelpte till med allt arbete, i stallen var det afsyssladt om morgnarna när folket kom dit, och när de om qvällarna från åkrar och mark kommo hem till gårds, var all ting der redan undangjordt för dem. Och så arbetade och trälade de Små der bittida och sent i många år, så att Herregården derefter kom i allt större makt och välstånd. Och allt gjorde de »Små under jorden» på [det] att de slutligen skulle beveka slotts-herren att lemna dem tillbaka deras klenodier, hornet och pipan. Emellertid sände slottsherren dessa mästerstycken till sina vänner att betraktas; ja snart sagdt kring hela verlden: och alla förundrade sig öfver deras ovanliga skönhet och dyrbara egenskaper. Ty man kunde med pipan spela alla de låtar, man tänkte på, samt dermed ock sammankalla de Små till arbete der dessa deras skatter voro. Men ändtligen, då Slotts-herren fört dessa klenodier tillbaka till sin gård igen och allt stod i bästa välmakt och lycka, kommo de små dit till tusendetals, tiggde och bådo ännu ifrigare än förr att för allt i verlden återfå sitt horn och pipa, ansatte honom så allt hårdare och gåfvo honom slutligen dessa villkor: de ville göra allt arbete på gården till lycka och framgång, för alla tider, och gifva honom så mycket silfver, guld och gods som han önskade, blott han då gåfve dem tillbaka deras dyrbara horn och pipa samt genast drefve den stygge drängen, som bestulit dem, från gården. Men ville han ej nu göra dem till viljes, skulle också all olycka och allt slags förderf komma öfver både gården och honom. Nå, slotts-herren betänkte dessa villkor, och beslöt slutligen att återgifva dem deras skatter ; men han fordrade derjemte, att de först skulle lemna honom allt guld och gods i händerna och säga huru han skulle sammankalla dem till arbete då han lemnat hornet och pipan i från sig. De lemnade honom då först mycket mera gods och skatter än han kunnat tänka sig och erbjödo sig dertill att lemna honom en annan pipa med samma makt att sammankalla dem. Och så fingo då de »Små under jorden» ändtligen tillbaka sina så efterlängtade skatter, hornet och pipan. Nu blefvo de Små ofantligt nöjda och glada, foro af med sina skatter under rop och glädjesprång och snart hördes morgnar och qvällar det gladaste spel igen uti stenkalmen. Och på gården blef det än större lycka och framgång med allting; ty det som de Små ej der hunn med om dagen, fullgjorde de i stället om nätterna. — Men Drängen, som då fick sin egen gård, märkte snart, att så mycket han arbetade, drogo de från honom igen; hvadan han snart blef en utfattig tiggare. Jac. Wallin i Martebo.
Sanct Olofs kyrka på Sanct Olofs-holm
Med sina härskepp anlände Sanct Olof från Ryssland till Akergarn på Gotland, hvilket ställe deraf fick heta Sanct Olofsholm. Han införde kristen tro på Landet; och han ville ock nu på Sanct Olofsholm bygga en kristen kyrka. Men dermed gick det mycket långsamt, ty folket var ännu i allmänhet der emot. — När konung Olof en dag gick och funderade för sig sjelf på sin kyrkobyggnad, mötte han en man, som erbjöd sig att på 3 dagar bygga opp kyrkan för honom och fullfärdig, om de kunde komma öfver ens. Då konungen frågade hvad mannen ville hafva för lön för besväret, svarade denne: »Jag bygger kyrkan, du tänker på, färdig åt dig på 3 dagar om du till lön kan gifva mig sol och måne, lemna dig sjelf åt mig, eller om du kan säga mitt namn, men innom tre dagar vill jag hafva svar af dig, Sanct Olof!» Nå, Konungen kom derom öfverens med mannen, som var en Jätte eller ett troll; och genast började Jätten att bygga på kyrkan, och det i största hast och med förunderligaste framgång. Allt mera det led med kyrkan, dess ängsligare blef Konungen för sitt löfte. En dag innan kyrkan skulle bli färdig gick Konungen oppe på berget och sörjde öfver detta: han blef tung och lade sig ner att hvila der. Då fick han höra någon som sjöng under sig i berget, liksom sjöng det ett barn till att sofva: »Sof, sof kär' Dotter min! — I morgon kommer Far din hem — Med sol och måne — Eller Sancte Ole; — Och Far din heter Skalle!» — Det låg Sanct Olof och hörde på flere gånger. Dagen derpå var kyrkan färdig, utom spiran och flögen, hvilka Jätten just då arbetade med. — Då ropade Sanct Olof till Trollet: »Skalle! spiran lutar!!» — När Bergstrollet fick höra att Konungen visste hans namn, tog han spiran med flögen på och for sin väg i luften med mycket buller och larm. — Konungen fick alldrig se Skalle mer; utan Guds kyrka på Sanct Olofsholm fick stå der med fred. J. Wallin.
»Trull-kånan» vid Bössarfve i Björke
Vid Bössarfve i Björke står en gammal huggen stenbyggning1, hvilken somliga tro varit Sanct Karins Gildeshus. Der har fordom bott en mycket mäktig och rik »Tull-kåna», som var Enka. Han var rysligt elak och full af onda konster. Bland annat brukade hon trolla till sig allt hvad hon ville af andra menniskors egendom och näring: så stälde hon sig på sitt granna och höga hus och »kunde så mycket» att hon manade till sig säden från Böndernas åkrar, och äfven fiskegarnen ur sjön dem hon stod och plockade fisken af på taket. Slutligen blef hon dock för all sin ondska jemte tvenne lika trollska döttrar ådrad ihjäl. Innan hon dog hade hon dock lärt bort sina troll-konster till en kärring i Bara, hvilken ock sedan blef dödad och hennes barn i gården alldeles utfattiga. Men då »Trull-kånan» vid Bössarfve blef dömd till döden, skonade Landsherren på Roma Kungsgård hennes yngsta 7 åriga dotter, den han tog till sig att uppfostras och lät henne kalla sig pappa, menande att det ej kunde vara något ondt i ett så litet barn. Men engång då Landsherren gick med henne öfver en af de stora kloster-åkrarna, som just då plöjdes med många par, sade flickan plötsligt: »Jag kan så mycket, Pappa, att, när jag vill, kan jag få oxarne för plogen att stadna.» Landsherren, som ville se om hon hade så mycken trolldomskunskap i sig, bad henne göra det; och genast stadnade oxarna tvärt, grufligt flämt-fulla. Derefter sade han henne att få ett par oxar att störta; och bäst det var, låg ett par oxar störtade på åkern. Då lät den vrede Landsherren genast »ådra ihjäl» den lilla troll-packan. Man säger att i den gamla byggningen vid Bössarfve fordom bott mycket mäktigt och rikt folk och att stora skatter der ligga fördolda; hvarför folket ännu mot stora Helger hör en and ligga der och »qvasra» (hväsa), troligen på sina guld-ägg, en stor skatt eller så. Och folk, som försökt att oroa anden och att vinna skatten, ha' alltid blifva sjuka. B. S. Löfstadius. [I marg. står]: Då hon sålunda redan stadnat 19 par oxar på åkern, frågade man henne om hon ej också kunde stadna det 20: de paret; men dertill nekade hon emedan man å detta par dragare satt »flug-rönn» uti oket. And. Olss. Bössarfve, i Björke, f. 1779.