Folktro & Sägner
Sägner och folkliga seder upptecknade direkt från bönder, torpare och berättare under 1800- och tidigt 1900-tal – skogsrået, näcken, bergtagning, signeri och gamla årsfester.
Vattenväsen
Om man på ett gille misstänkte att spele- man spelade upp Näckens polska, kunde man få visshet, om man tittade genom armbågen på speleman, var det Näckens polska stod Näcken vid fönstret och trampade takten. Ett bra sätt att säkra sig för den polskan var att, stoppa in ett pralmsboksblad i fiolen, då gick det inte att spela något så syndigt. En flicka som dansat Näckens polska blev mycket lättsinnig sedan, hon lade sig under vem som bad henne.
Näcken
En hop Lekstu-ungdom gingo en natt genom skogen hem från en Lekstuga; men som de voro trötta och det var lång väg till gå, svor en af dem till och sade: »Om nu någon fan ändå kom farandes, så att man kunde få rida ett stycke!» — Med detsamma kom en ridande: de bådo då att få rida ett stycke, och en fick sätta sig på; men snart krälade sig en till upp på hästen — så en till, och alla fingo godt rum, ty hästen blef allt längre och längre. — Men slutligen kom ock en liten »sårk» af sällskapet som knapt ännu kunde tala redigt, och begärde att också få rida; men hästen var hög och gossen liten. I stället för att säga: »Jag räcker inte opp», sade han: »Jag 'näckar' intet opp!» Och i detsamma slog hästen — som var Necken — bakut, så att hela sällskapet trall af öfver hvar andra, hit och dit, och Näcken försvann så gnäggande i skogen. O. Fr. Hartman.
Bysen i Skogen
Några barn voro engång ute i skogen och plockade bär; men ett af barnen hade en yxa med sig med hvilken han på lek och odygd gick kring här och der och högg i de små »gurungs-tallarna» (små unga tallar). Men när den okynnige gossen så gjorde, skallade det först vid kvart hugg hämskt dånande i skogen och de andra barnen både honom ej göra så och ofreda träden i skogen. Men då han ändå ej upphörde med att gå och hugga i träden, fingo de höra Bysen, som ville värja sina träd, varnande: »Jär di icke ra; ma di icke sta!» (äro de (träden) — ej råa; må de icke stå!»); och så ropte Bysen för hvart yxhugg till dess gossen förskräckt släppte yxan. — Nu började den lille störaren af skogens frid åter plocka bär såsom de andra barnen. Bäst det nu var, så fingo barnen se Bysen, gråklädd och med den röda mössan, ligga och sola sig på en grön tufva. — Och så snart de nyfikna barnen gingo dit åt han låg, förvandlade det sig genast till en stor »Näck», eller »näckig» (skäckig) häst, som till barnen[s] förskräckelse med stort larm och gnäggande for af till skogs. And. Söderdal.
»Näcken» vid Hobergs-berg på Fårö
Hobergs-berg är en skogs-backe vid Värkess på Fårö. Deromkring i den stora skogen huserade alltig »Näcken»* grufligen, än vandrande såsom en liten gråklädd gubbe med röd stick-mössa, än ridande i den »argaste» fart, hvarvid han ofta red omkull pigorna, som suto och mjölkade, då korna blefvo alldeles rasande, vräkte kull mjölk-»spannen» och sprungo till skogs. Stundom hördes dånet af hästarne, som skalade vilda kring i skogen, så att de måtte »ränna sig förderfvade». — Åter så hörde man hit och dit i skogen ljud af otaliga skällor liksom af talrika boskapshjordar. Jens Jak:n Båta [I marg. står med blyerts]: Hobergs-Gubben, som svurit till sig hela (n.v.) Åidi-Hoburga som var utmärkt godt och hopletadt och blott skattlagdt till 1/8 hemman. L. O. Kalbjerga.
Ma-ängs-Nissen
Mellan Fardume och Koparfve i Rute går en gångstig öfver marken och äfven öfver den s.k. »Ma-ängen» der alltid en skogs-byse kallad »Ma-ängs-Bysen» eller Nissen oroade folket. Denne bysen skulle vara den osaliga och fridlösa anden efter en Bonde der i trakten som försvurit sig för att komma åt just denna Ma-ängen, der han nu skulle gå såsom byse, fridlös till Domedag. — Sent en afton gick der öfver Ma-ängen en hop Ungdom, som, deraf att de voro så många i sällskap, var så »modänes», att de ropade till bysen: »Stora Näcken, ball-säcken, kom fram!» — Som det sålunda frammanat skogs-anden kom en stor hvit häst störtandes emot dem ur skogen. Då flydde all ungdomen förskräckt för troll-hästen, som förföljde dem; de störtade sig hals öfver hufvud öfver tunen och »Ma-änget», der inom Nissen hade makt att skada dem, och vågade sedermera alldrig ge sig i något nappatag med Ma-ängs-Nissen. — Slut. A. Söderdal.
Lauta-Gubben
En piga var vid Lauters-stranden ute och »brandade» under »Bjerge'». Då hon slutligen drog »båttan» upp och gjorde eld för att lägga sig att sofva, ställde sig en gubbe der med förskinn, klådde sig framföre och sade: »Päika, villt Tu ha skarrt?» (Isl.= präktiga kläder). Men tösen var ej rädd, utan makade ljustran i elden, och när den var väl varm, slog hon den i gubben, som då for af med »knägg» och rop. Till skydd mot trollet tog pigan eld i brand-jernet och gick hem till Lauters. Derefter voro drängarne från samma gård i skogen och »hjäggo vid». De hade hängt drick-byttan på en »knagge» (som skulle föreställa Lauta-gubbens penis), midt på en gammal »stumble», i hvilken de slagit ljustran. De hade brådt om, drucko »vattn» hvarest de kommo öfver och glömde bort drickbyttan. Men då de mot qvällen ämnade sig åt stranden, togo de dricke-byttan och ryckte ljustran ur stumblen, for Näcken (Lauta-gubben) af till skogs med rop och skri. — Då drucko drängarne med god smak hela qvällen och hade der af ingen nöd. L. O. K. Koncept till III: 144 i R 625: 3 (V), s. 32 (1854). Piga skulle branda und. »Bjerget», då hon drog båttan upp o. gjorde eld att lägga sig sofva, ställde sig en Gubbe m. förskinn, klådde sig framföre o. sade »Päika, villt tu ha skarrt!» — P:n värmde ljustran, högg i h:m, for af m. knägg o. rop. — Pigan tog eld ni. sig ei [?] brand-jernet o. gick hem. Derefter voro drängar i skogen, hängde dricke-hyttan på en stor stumble, på en knagge midt på stumblen, under hvilken ljustran satt, men drucko ej hela dagen. Om qvällen togo de byttan o. ljustran, då Näkken (Lauta-Gubben) for af. — De drucko sen hela vägen. Konceptanteckning till III: 144 i R 625: 9, s. 7o (1869). — — Skarrt? — — Näcken for af m. ljustran, s. drängarne funno i en stumle o. de hängde drickebyttan på en knagge midt på = (penis) — —
Näcken och Bär-plockarne
Under bär-tiden var engång nio styckna barn ute i en stor skog och plockade bär. De hade nu alla sina »bär-skräppor» af näfver fulla med de raraste bär: då fingo de se en stor vacker hvit häst helt stillfärdigt komma vankandes fram ur skogen. Hästen gick nu in ibland alla barnen, och var så spak att barnen gingo fram och klappade och kliade honom, och han stod antingen stilla som sten eller kunde de leda honom såsom de behagade. Ett af barnen tog sig då dristigheten och satte sig opp på hästens rygg; men som hästen var så stilla och tålig, klef snart ett till opp på hästen, för två stycken hade gerna godt rum på den stora hästen; hvarföre ock det tredje barnet krälade sig opp på hästens rygg. Men de tre hade ännu lika godt rum: och nu äntrade sig det ena barnet efter det andra opp på hästen med sina fulla bär-skräppor — för barnen hade lust att roa sig, då de nu i alla fall hade sina skräppor fulla och ämnade gå åt hemmet. Der suto nu alla de nio barnen på den store hvita hästens rygg, och de hade alla godt rum; ty hästen hade blifvit allt längre och längre allt som flere af barnen bestego honom. — Men alla nio barnen voro nu ej så väl uppkomna på hästen förrän han började springa i fullt »flyg», frusta och slå opp, så att alla barn-ungarne trillade af honom, och skräppor och bär haglade kring dem ner på marken och förstördes. Då gnäggade hästen till förfärligt så att det skallade i skogen och hade så roligt öfver putset med barnen — ty det var sj elfva Näcken de ridit —, och försvann så under största gny och allarm i skogen. — Slut. A. Söderdal, f. 1827 i Rute, Skollär. i Alskog.
Näckens Brud
En flicka gick i en äng och letade blommor. Då hörde hon från stranden ett så »grannt spel». Hon tyckte det var oändligt ljufligt och gick dit åt »spelet» hördes. Snart såg hon en gråklädd man, som lockade och smekte: hon blef slutligen af hans ljufliga spel alldeles betagen, så att hon utan att veta det var nere hos »sjörådet»» (Näcken), der det var de grannaste rum och salar, liksom på ett kunga-skepp. Der nere hade hon allt godt och allt nöje, och sjörådet fägnade henne med sitt vackra spel; men hon fick alidrig komma opp och till menniskor. — Nå, hon var borta och blef borta; och hemma sörjde föräldrarne henne såsom död. När året var omgånget, fick hon ett litet barn en son ; men ändock så gråt hon och sörjde mycket: »sjörådet» sökte muntra henne med sång och spel, men det hjelpte föga. En dag satt hon och tvättade sitt lilla barn hörde hon klockorna ringde hemma, och gret så att tårarna såsom stora »sliar» (slånbär) föllo ned på barnet. »Sjörådet» spelte för henne det vackraste han kunde, och frågade henne slutligen med ängslan: »hvad hon var så bedröfvad öfver.» Hon svarade då: »Skulle jag ej vara bedröfvad, som nu på ett helt års tid ej fått komma i kyrkan och höra Guds ord!» »Sjörådet» ville ej släppa henne ifrån sig; men efter många böner fick hon gå hem och i kyrkan, dock med löfte att hvarken helsa på eller tala med någon menniska, och att komma åter till honom och sitt lilla barn innan Presten ginge af predikstolen. Ja, hon kom i kyrkan, grannare än någon annan, satte sig tyst jemte sin mor i hennes bänk; och ingen kände igen henne. Slutligen kände dock modren henne och frågade hear hon varit och hur det var fatt; men hon teg och svarade ej ett ord på modrens alla frågor. Men till slut brast modren i gråt, och då började dottern ock gråta, och talte nu om allt hvad som händt henne: dock ville hon ej bryta sitt löfte, öfvergifva sin son och följa modren hem. Denna sade då att allt var sjörådets synd, och att hon borde öfverge både honom och hans unge. Mellertid gick Presten af predikstolen: då hörde man »sjörådet» med ynkelig stämma utanföre ropa henne vid namn: »Kom, kom; den lille gråter!» — Men hon gjorde sig hård, gick hem med modren och öfvergaf »sj örådet» och den lille; men de vågade alldrig släppa ut henne ensam. (Man skall ha' »laggt upp» en skön och ömkelig visa om denna händelse.) B. Timgren, f. 1788.