Folktro & Sägner
Sägner och folkliga seder upptecknade direkt från bönder, torpare och berättare under 1800- och tidigt 1900-tal – skogsrået, näcken, bergtagning, signeri och gamla årsfester.
Troll
Jag tror knappt att det har varit någon skill- nad på troll och jätte. Trollen bodde i berg och backar. De kunde vara i besittning av stora skat- ter. De kunde bergta både folk och "fä." och så kunde de byta bort barn. "Bortbytingarna" voro al- drig så till förståndet som andra barn. Och de voro klumpiga till växten. Talesätt som har avseende på trollen: "dum som ett troll,", "klumpig som ett troll", "led som ett troll", "han springer som trollen i skogen", Mot trollen skyddade man sig med stål eller genom att göra korstecken. Om man gjorde kors- tecknet över en sak, så skulle inte trollen kunna tillägna sig det.
Digerdöden
Då digerdöden gick här så gick han så strängt, sa dom, att barrskogen blev röd ända härifrån och till Stormyra. Men längre gick det inte. Och Piparvallen ligg då på andra sidan — och han fanns redan då — så dit kom den inte. Då digerdöden hade gått så skulle det vara så utdödd här i Järvsö att det var bara i två eller tre skorstenar det rök. Hos Ersk Lars i Vik dödde dom ut allihop förutom en gammal gumma och en stinta. Sen kom det en gång en vandrare, och det var en finne, och bad om mat. Då sa gumman: "Dum är den karl som inte tar maten på borde och stinta i sänja [sängen] ." Han åt och gick, men så börja han tänka på det där och vände om, och så gifte han sej med flickan, och så blev det ett nytt släkte.
Tiggarlappar
Förr var det så vanligt att fattiga lappar kom och skulle be att få. Dom körde då, då dom kom. Och dom var så vänliga: "Goda mor, ge en fattig lapp en hötapp!" Eller en fläskbit eller så. Och dom fick alltid, för dom var så ärlig. Dom var omtyckt.
Letar hästar och finner sig en käresta
Dom hade hästarna lös i skogen förr. Och det berättas att det var en ung karl från Vallsta som kom till en vall här i Delsbo och fråga bopigan om hon hade sett hans häst. Och han blev förtjust i den flickan och kom tillbaka dit sen och fria till henne. Och dom kom överens om att hon skulle gå över skogen och komma till hans hem i Vallsta och se hur han hade. Men hon kunde inte fara den söndag det var bestämt, utan det blev söndan därpå. Men då visste dom det ju inte, så ingen var hemma då hon kom. Då hade hon tagit en psalmvers ur psalmboken och klistrat på ett fönster, men jag minns inte vad psalm det var. Men hon hade gått ikring där överallt och tittat, och så hade hon tittat i vedbon också. Och då tänkte hon: "Det måtte vara en arbetsam karl i alla fall, då han har så mycken ved här i ordning." Och hon blev gift dit till det stället. Så har det berättats. Det är länge sedan det där.
Jul, Spöksägen
Det berättas, att två pojkar gick till Idenors kyrka en julmorgon för att ringa, de voro tidigt ute på morgonen, ty gudstjänsten började klockan fem på morgonen. När de kom inemot kyrkan så sågo båda att kyrkan var upplyst. Ljus brann i alla fönster. Då de anade at de försummat sig, påskyndade de stegen. I fönstren lyste det alltjämt. De satte nyckeln i låset och öppnade. I kyrkan fanns inga ljus, allt var mörkt. Inte en människa. De kom att tänka på vad de gamla talat om. De döda brukade ju hålla gudstjänst den morgonen. Och de förstodo, att det varit de döda som hållit otta. Men de kunde inte stanna så snart en levande människa tig i kyrklåset. Det var endast saliga människor som höllo otta.
Stränghet i fråga om sedlig vandel
Förr i världen så var det så, att om en anförvant gifte sej och var i förväg, så var det en sån skam, så släkten satt lutad hela tiden med nedböjda huvuden i kyrkan (under lysningen). Då det lyste hette det "ärlige och välförståndige" om honom, då det var sådana som skött sig väl. Var det en soldat hette det "ärlige och manhaftige". Om henne hette det "ärliga och dygdesamma" om allt var som det skulle vara. Annars blev det bara "ärliga". Och ibland blev det inte ens "ärliga"! Då var det inte mycket att komma med.
Rönn som skyddsmedel
Om man tog en rönn som vaks på en sten, så han inte nådde jola, och satte utav han i selen eller gjorde en selsticka utav den, då bet det inte till å förgöra hästen.
Isen sågades sönder
Det var en gammal gumma, som inte orka fly unnan fienderna utan lära ligga hemma. Och då kom fienderna och skröt: "I morgon kväll ska vi ha Ljusdals körka te märrastall." "Ja, nog kan de hänna", sa hon, men när dom gav sej iväg, så hade dom som hade flytt sågat sönder isen, och dom drunkna. Utå det så fick Hennan sitt namn, utå det gumman hade sagt.
Tallen fick ta emot allt stryk
Rinaldo, det kommer en aldrig te glömma, hanses ögstenar som jag såg'n sista gången - han såg rakt igenom en, men han var slugare än alla - hade ohjälplit konstiga ögstenar, tänk tocka ögon han hade. Det var en som dom kalla för Lia-Jonas, och han skjutsa Rinaldo te Björsjö, för det var nån ko eller häst, som var sjuk. På hemvägen vart dom osams, och Lia-Jonas skulle ge Rinaldo stryk. Och då slog'n då Rinaldo då förstås, men han slog bara på tallen. Och Lia-Jonas banka och slog, så barken rök, men Rinaldo satt breve i skrindan och såg på. Det syntes länge på tallen, där Lia-Jonas slog. Inte såg jag det där, men dom har visat mej på tallen.
Att "stä blod"
Det är en person i Bobygden i Oppsjö som lär vara så stark att stä blo, så han kan inte vara närvarande då dom slaktar, för då blör det inte. Han kan inte låta bli att tänka på det där, och då går det så. Då jag var barn var det några småpojkar som sprang och lekte, och den ena sprang mot en slåttmaskinskniv och fick tre djupa skåror i benet, och det blödde ju förfärligt. Men då var det en slåttgubbe där, och han gick dit och la fingret över skårorna, och det blev vitt och sluta blöda. Inte förrän dan efter for dom till doktorn och lät sy ihop det.
Års- och väderleksmärken
Om hästen skakar sej i selen blir det ruskväder.
Års- och väderleksmärken
Då orren spelar är det sex veckor till getbet, har dom sagt.
Matmoran gjorde kors på maten
Så minns jag, att när jag var barn, så berätta dom att det var trollbarn, som kom och lekte med dom riktiga barna och åt av deras mat. Matmora tyckte, att det var så skrypt, allt det dom hade, och då gjorde hon kors i smörbyttan och i mjölken och på annat mat. Då sa trollbarna, att nu ska vi till å flytta. - "Varför det?" sa dom riktiga barna. - "Jo, mora era ho riter och krängler över allt det hon har, så vi har ingenting te äta."