Folktro & Sägner
Sägner och folkliga seder upptecknade direkt från bönder, torpare och berättare under 1800- och tidigt 1900-tal – skogsrået, näcken, bergtagning, signeri och gamla årsfester.
Troll
Det var en gång ett brudpar, som hade varit i kyrkan och vigt sig. När de voro på återvägen mötte de några troll, som gåvo dem vin allesamman. Men när trollen kommo till den siste ryttaren, slog han glaset i vägen och red undan. Trollen sprang efter honom men han red in på kyrkogården, och där hade trollen ingen makt över honom. Alla de andra i följet blevo troll. Ingrid Larsson, Näset, berättade: Vid Kvarnberget är ett hål i berget. En kväll hade några pojkar lagt stenar i hålet, men på morgonen voro stenarna borta. Då tänkte pojkarna, att det var trollen, som plockat bort stenarna, och sedan dess har hålet fått heta "Trollhålet".
Troll
Det var en gång en "bojänta" som fastnade för en "troll- pojk" då hon "jätte" i skogarna. Var gång hon kom till skogs, så kom denne pojken till henne. Hon anade, att inte allt stod rätt till. När hon så vallade en dag, träf- fade hon en gammal stinta och berättade då om trollpojken, som hon inte kunde bli kvitt. Hon blev nu lärd att ta en treväppling och hänga på sig. När hon kom ut för trollpojken nästa gång, så visade hon treväpplingen. Då sade han: "nåda mej för dej, jag blir uta mä (förlo- rade stintan) Kersti, Kersti, Kersti". / Efter den dagen blev han inte synlig. Det skulle även vara bra att fästa treväpplingar på kreatur. Och mången var det nog som gjorde det ock- så.
Trollen i Blacksåsberget
Avde många platser i Hälsingland, som traditionen omspunnit med olika slags sägner, torde Blacksåsberget säkerligen vara ett av de mest bekanta. Här, vid foten av detta berg, skall, enligt legenden, Bobygdens första bebyggare någon gång i den grå forntiden ha slagit upp sina bopålar. Men om den saken har jag litet utförligare berättat i "Från Dellens nejder". Det torde vara bekant för alla Blacksåsbesökande, att berget på ena sidan har en ganska djup rämna, som delar bergsmassivet i tvänne halvor. En gång för många århundraden tillbaka i tiden var det en person, som skulle försöka att mäta upp remnans djup. Han medförde ett stort trådnystan, band en sten i trådens ände och nedsänkte denna i djupet, men oaktat att hela trådnystanet förbrukades kände han ingen botten. Så djup var remnan i Blacksås – på den tiden. Just som den sista delen av nystanet avrullats, utbröt ett våldsamt, orkanartat oväder, och en röst nerifrån bergets innandöme ropade med våldsam styrka: "Om du en gång till försöker mäta remnan i Blacksås, skall du själv bliva så mäten, att du inte skall komma härifrån med livet i behåll." Det var förstås trollen som blivit ofredade, och på detta sätt givit sitt misshag till känna. Enligt gängse föreställningar skall Blacksåsberget innehålla koppar i riklig mängd. Mycket arbete har, även på senare tiden, nedlagts för att komma åt den dyrbara metallen, fast hittills utan resultat. Även beträffande den saken berättas en gammal sägen. En forbonde från Hälsingland hade en gång, vid ett besök i Falu koppargruva, hört gruvtrollet eller "bergfrun" yttra: "Nog är jag rik, men min syster i Blacksås är mycket rikare".
Födelse o. dop
Man brukade lägga stål i badvattnet för att skydda barnet mot sjukdomar. Bad- vattnet skulle tagas in medan solen var uppe helst mitt på dagen eller tidigt på morgonen. Om man hämtade det efter solens nedgång kunde det medföra sjuk- domar för barnet. Om man inte hade hämtat det i rätt tid, kastade man eld i det eller förde eld över detsamma. Man ville gärna ha både bad- och dricks- vatten övertäckt. Man skulle inte bada barn en fredag. Torsdag var inte heller bra. Barnet kunde bli ”skrickigt” och besvärligt. Barnkläder skulle helst hänga i solen och / nattmörker fick inte komma över dem. Man passade alltid på att taga in barnkläder innan solen gått ned. Förr i världen hade man vagga åt barnen. Man vaggade barnet till sömn. Sedan man lagt det i vaggan, kunde man korsa över det för att bevara det från att bli an- tastat av onda osynliga makter. Det kunde ju ofta hända att modern var en- sam med barnet och måste lämna det utan tillsyn någon stund. Men modern visste att sådana ögonblick kunde vara farliga, ty trollen trak- tade efter människors barn och passa- de på i obevakade ögonblick. Därför sökte man skydda barnet genom att läsa någon bön över det och befalla det i Guds hand eller sätta nålar eller andra föremål av stål i kläderna på detsamma. – Innan barnet var / döpt kunde de underjordiska lätt få makt över det. Under den tiden måste man vara försiktig med dörrarna så att man inte öppnade dem onödigt. Om kvällen skulle man vara särskilt försiktig. Men allt gick bra, bara man hade tålamod att vaka noga över barnet. Ju förr det blev döpt desto bättre.
Sagan om det elaka trollet och gråkappan
Det var en gång en prinsessa, som var så vacker. Och en prins från ett annat land. Han fick se den vackra prinses- san och han vill gifta sig med henne. Det fick han också. De levde lyckligt tillsammans. Men en dag så red dom ut i skogen. Där satt ett styggt och elakt troll på lur. Trollet tyckte att prinsessan var så vacker. Nu ville trollet försöka erövra henne, och ta hen- ne till sin hustru. Men prinsparet red vidare, utan att veta något. Trollet satt kvar, och bara funderade på, hur han skulle bära sig åt. Men så kom han på den idén, att han skulle fortrolla prinsen, en gång när han kom där förbi. / Men så en dag så red prinsen ut på jakt. Men vem var det inte som fick syn på honom? Jo, det var trollet. När prinsen red förbi, så fortrollade trollet honom till ett troll, med en stor grå kappa. Han fick sitta i en jord- kula med en stor lucka för. Där fick han sitta om dagarna. Men om nätter- na gick han tillbaka till slottet och var prins. De förstodo snart att han var förtrollad. De skickade ut tjänarna på slottet för att leta prinsen. Men ing- en fick tag i honom. Då gick prins- sessan själv ut i skogen, för att leta honom. Då kom hon till kulan, där han satt. Men prinsessan vart så för- skräckt, att hon smällde igen luckan, / och sprang hem igen. Men det var en stor sorg på slottet. Ett år därefter så fick prinsessan en son. Då vart det en stor glädje. Men så en natt när alla sovo, utom prinsessan som låg vaken, och hade sin lilla son med sig. Så kom gråkappan in till henne. Prinsessan vart rädd. Men gråkappan frågade; "Hör på min prinsessa vad såg du under luckan"? Prinsessan svarade ingenting, utan svimnade. Då tog han hennes son och stoppade under kappan. Så strök han blod på händerna och kring munnen på henne. På morgonen vart det en stor uppståndelse på slottet, när den lilla prinsen var borta. Prinses- san förklarade allt, men de trodde det ej. / Hon grät och bad, att dom skulle skona henne. Ty, det var ett stort troll med en lång grå kappa, som hade tagit hennes son. Men till slut så trodde dom henne. Året därpå så fick prins- sessan en till son. En natt när prins- sessan låg ensammen, så kom grå- kappan igen. Och han frågade; "Hör på min prinsessa vad såg du under luckan"? Prinsessan svimnade. Han tog då hennes son och stoppade det under sin gråa kappa. Sedan strök han blod kring hennes mun och på hennes händer. När de vaknade på slottet vart det stor sorg, när den lilla prinsen var borta. De trodde ej henne men när hon talade om / att det stora trollet med den grå kappan hade tagit hennes son, så tänkte dom att det var nog så också. När hon tiggde och bad så, så skulle hon få leva. Annars skulle hon ha blivit bränd på bål. Och tredje året så födde hon en prinsessa. Och åter igen stod gråkappan vid hen- nes bädd, när alla sovo. Så frågad gråkappan; "Hör på min prinsessa vad såg du under luckan"? Prinsessan svimmade. Då tog han den lilla prinsessan och stoppade henne under sin kappa. Så strök han blod kring munnen och på händerna på prinsessan På morgonen vart det uppståndelse, när den lilla prinsessan var borta. / Men den gången fick hon ingen förlåtel- se. Utan konungen befallde att krigs- knektarna skulle göra i ordning ett bål. För hon skulle brännas levande. När de hade lett ut prinsessan och hon stod vid bålet, och skulle till att kasta henne på bålet, så stod gråkap- pan framför henne. Och frågade; "Hör på min prinsessa vad såg du under luckan"? Då svarade hon; "Jag såg dig din förbannade gråkappa". Men i detsamma, så föll gråkappan utav honom. Och där stod prinsen med de två små prinsarna och den lilla prinsessan. Då vart det en stor glädje när för- trollningen var bruten. Det vart en stor glädje över hela landet. Och de levde lyck- ligt i många, många år. / Den här sagan har mormor berättat, och hon hörde den utav sin mor, när hon var liten. Hon är nu 69 år. Avsändare. Gunhild Hellström 13 år. Fröjdablick. Stugsund Hälsingland.
Husdjur
På Svantedagen for man efter gammal ordning till "lång- skogarna" (fäbodvall belägen någon mil från gården). Innan man for till vallen, vidtog man vissa mått och steg med kreaturen, så att de skulle bli bevarade från trolldom och vilda djur. Mest fruktade man, att de skul- le bli bergtagna. När ett kreatur blev borta utan att själv- mant komma igen, sade man alltid att det var bergtaget. De gamla menade därmed att troll och vittror hade sin hand med. Det brukades så många slags knep för att bevara kreaturen. Jag vet särskilt att man brukade använda sva- / velblomma eller svaveltändstickor. innan man löste ut djuren första gången eller innan man for till vallen med dem bruka- de man röka under korna medan de stodo i båset, ju mera man rökte under dem, ju bättre var det. Hörde även talas om, att en del gjorde upp en liten eld i båset eller utanför "föj- set" (ladugården). Eller man kunde binda stål på dem för "folk som inte ville visa sig", d.v.s. "underjordiska". Kreaturen fick lov att träna sig någon dag, innan man fö- retog den långa färden till fäboden med dem. På våren voro de alltid dåliga att gå. De voro magra och dåliga att stå på benen. / Innan man for till vallen, fick man lov att göra "vidjor", en vidja till varje kreatur. Man kallade dessa band för "tvejvidelänkar". De voro förfärdigade av två eller tre vidjor. Om man förlorade någon sådan, såg andra, att man var "till valls". Oxen skulle ha "länk" av en vidja. Man band en klocka på en ko. Den klockan löstes av då man kom till "föjset". Man lade salt och mjöl i den och lade den under den tröskel, över vilken kreaturen skulle gå ut och in. Det var för att kreaturen skulle lyda skällan. En person följde med och fraktade förnödenheterna, som skulle vara. Från stora vägen till fäboden klövjades / de. En "jätkulla" följde med från varje gård. När dagarna voro mycket varma, fick kreaturen stå i "föjset". Då val- lade man på natten i stället. --Härovan berörda förhållanden äro förknippade med "Ljus- dalsvallen".
Vittran eller de underjordiska. 3.
"Vittran eller de underjordiska." № 3. För mer än 50 år sedan var jag lärarinna i en mindre folkskola i Bergsjö, Hälsingland. Skol- huset låg litet avsides, jag var ung, knappt sjutton år, och mörkrädd, varför jag ej vågade bo i skolan utan lät inackordera mig i en bondgård som låg ett gott stycke från skolan. Familjen, där jag bodde, bestod av man, hustru, en femårig dotter och en gammal farfar, som vid det laget väl kunde vara mellan 70 och 80 år. Farfar var en pigg och rar gammal gubbe, full av sagor och berättelser av alla slag. Ibland kunde han sätta sig och berätta om vittror och troll och skogsrå och sjörå och alla möjliga hemlighetsfulla väsen. Tyvärr har en stor del fallit mig ur minnet, så jag endast dunkelt kommer i håg det. Mycket sade han sig ha upplevat som inga lärde kunde förklara. Han gick där och pysslade med allt möjligt, och särskilt ägnade han kreaturen sin omsorg. Ladugården skötte han nästan ensam. En dag berättade han: "När jag i går morse kom in i ladugården, gick där en liten röd- klädd man och tittade och vände på allting. En stund stod jag tyst och såg på honom och så så frågade jag: "Vad har du här att göra? Gå din väg! Här har du ingenting." Men han svarade ingenting utan gick upp till kon, som står närmast gödselgluggen till höger, och sysslade han först med något, vad det nu var, och så sprang han ut genom gluggen för den stod öppen, så det skulle vara litet svalt åt korna. (Det var mitt i sommaren.) Jag tittade ut genom gluggen för att se, var han tog vägen, och då såg jag, att hela ängen var full av vitterkor och små röda människor, som vallade dem. / Jag rätte upp mig för att dra kniven och kasta över dem. För om man kastar stål över dem, kan dom inte göra sig onsynliga. Men när jag tittade ut igen var dom borta. Den där bytingen hade väl varnat dem." Ja, sade jag, jag minns, att mormor talade om en, som lyckats kasta kniven över två stora svarta vitterkor och fått behålla dem, men inte trivdes de andra korna tillsammans med dem, så det var där inte någon välsignelse med dem. "Kan väl så vara det," mente gubben, "men se dom kunde då ge sig i väg, för si dom e' då fasligt rädda för stål. Vi ha dom då inte under ladu- gården, för si, där tocka där finns, är det då alldeles stopp, att man kan få ha nå'n tur med de andra kräken."
Trollen i Blacksåsberget.
Trollen i Blacksåsberget. AV DE MÅNGA PLATSER I HÄLSINGLAND, SOM traditionen omspunnit med olika slags säg- ner, torde Blacksåsberget säkerligen vara ett av de mest bekanta. Här, vid foten av detta berg, skall, en- ligt legenden, Bobygdens första bebyggare någon gång i den grå forntiden ha slagit upp sina bopålar. Men om den saken har jag litet utförligare berättat i "Från Dellens nejder". Det torde vara bekant för alla Blacksås- besökande, att berget på ena sidan har en ganska djup rämna, som delar bergsmassivet i tvänne halvor. En gång för många århundra- den tillbaka i tiden var det en person, som skulle försöka att mäta upp remnans djup. Han medförde ett stort trådnystan, band en sten i trådens ena ände och nedsänkte denna i dju- pet, men oaktat att hela trådnystanet förbru- des kände han ingen botten. Så djup var rem- nan i Blacksås - på den tiden. Just som den sista delen av nystanet avrullats, utbröt ett våldsamt, orkanartat oväder, och en röst ner- ifrån bergets innandöme ropade med våldsam styrka: "Om du en gång till försöker mäta remnan i Blacksås, skall du själv bliva så mäten, att du inte skall komma härifrån med livet i behåll." Det var förstås trollen som blivit ofre- dade, och på detta sätt givit sitt misshag / tillkänna. Enligt gängse föreställningar skall Blacksåsberget innehålla koppar i riklig mängd. Mycket arbete har, även på senare tiden, nedlagts för att komma åt den dyr- bara metallen, fast hittills utan resultat. Även beträffande den saken berättas en gam- mal sägen. En forbonde från Hälsingland ha- de en gång, vid ett besök i Falu koppargru- va, hört gruvtrollet eller "bergfrun" ytt- ra: "Nog är jag rik, men min syster i Black- sås är mycket rikare". Hur Stormnäsudden kom till. I forna tider voro jättar och troll bosatta överallt i våra berg. I Finntjärnsberget i Forssa bodde en jättefamilj, som var nära besläktad med en annan familj, vilken hade sitt tillhåll i Tovåsen i Delsbo. De båda familjerna voro mycket släktkära och gästade fördenskull varandra ganska ofta. Vid sina besök nöd- gades de emellertid taga den långa omvägen kring Dellen. Detta blev i längden besvär- ligt, och så en dag beslutades det, att de skulle bygga en bro tvärs över sjön. Jättar- na fyllde sina förskinn med sand, gick ner till sjöstranden och stjälpte bördan i vatt- net. Sanden tog emellertid så småningom slut och brobyggnaden blev av denna anled- ning aldrig fullbordad. Ett minne av byggnadsföretaget utgör / den landtunga, som under namn av Stormnäs- udden, skjuter ut i Dellen. "Per Stabbe". En av de egendomligaste formationer, som växtvärlden i våra trakter torde kunna upp- visa, återfinnes å Norrbo komministerbostäl- les ägor, en knapp kilometer från det smala sund, som förenar de båda Dellensjöarna. Det är en förkrympt och vresig tall med omfångsrik krona, allmänt bekant under nam- net "Per Stabbe". Tallen, vars ålder med bestämdhet icke torde vara fastslagen, är belägen på en hög och öppen plats och sålunda ständigt blot- tad för väder och vind - därav dess krafti- ga och förkrympta form. Trädet består av tre kraftiga stammar, som gå i sär alldeles nere vid marken. Omkretsen på detta ställe är icke mindre än fem och en halv meter och den tjockaste av de tre stammarna har en om- krets av två och en halv meter. Grenverkets eller kronans diameter uppskattas till 10 à 12 meter. Hur "Per Stabbe", enligt folktron, fått sin egendomliga form, framgår av ett par säg- ner, som omspinner densamma. Någon gång på femton- eller sextonhun- dratalet hade en person i Norrbo begått ett synnerligen svårt brott, utan att han kunde ertappas därför. Omsider vaknade dock samve- tet av sig själft, och då gick brottslingen / till församlingens själasörjare och bikta- de sig. Brottet var av så rysansvärd be- skaffenhet, att den gudfruktige prästen - ämbetsmannaplikten till trots - ej förmåd- de bevara hemligheten för sig själv. Och en sommarnatt gick han fördenskull ut till tal- len, som vid tiden för denna tilldragelse ej företedde något ovanligt till form och utseende, och omtalade för denne vad brotts- lingen hade på sitt samvete. Efter detta stannade tallen av i växten, och så småning- om intog den sitt förkrympta, egendomliga utseende. Enligt en annan legend, som en gammal man i Norrbo berättat mig, skulle "Per Stab- be" för haltannat århundrade tillbaka varit ett stort och resligt träd, men så en dag hade åskan slagit ner i toppen och skjutit i hop tallen, så att omfånget växt ut all- deles förfärligt på bekostnad av längden. Detta utan att trädet erhållit ens en rispa i barken. "Gammel-Erskes" brännvin. Mormor berättar: I min fars och mors barndom bodde här i Delsbo en person vid namn Engelbrekt, ända från ungdomen begiven på brännvin och slutligen till den grad för- supen, att han blev oförmögen till allt ar- bete. Gården fick förfalla, på åkrarna väx- te småskogen i kapp med videbuskarna och hustrun och barnen fingo frysa och svälta / i brist på det nödvändigaste. Allt för den usla spritens skull. En söndagsnatt vid mikaelitiden, nyss hemkommen från ett supgille, där det gått ganska hett till väga och just i färd med att lägga sig i sin kammare uppe på loftet, fick Engelbrekt besök av "Gammel-Erske", som ville bjuda på en sup ur en medförd kvartersflaska. Oaktat sitt omtöcknade till- stånd stånd och sin stora begivenhet på starkvaror vägrade dock Engelbrekt att sma- ka på flaskans innehåll. Och i trots av att "Gammel-Erske" uppbjöd all sin övertalnings- förmåga, måste han avlägsna sig med oförrät- tat ärende. Men natten därpå och alla de följande nätterna hela veckan igenom, åter- vände den onde frestaren vid samma klock- slag, och för varje gång medförde han en allt större flaska samt utvecklade en allt större envishet, dock alltjämt med samma ne- gativa resultat. Engelbrekt var ståndaktig, och då han icke heller efter sjunde besöket kun- de förmås att smaka på "Gammel-Erskes" bränn vin, hade denne blivit arg och slungat flas- kans innehåll rakt i ansiktet på Engelbrekt. Men det var inget vanligt brännvin, som "Gammel-Erske" tänkt bjuda på. Efter detta blev Engelbrekt alldeles skinnlös i hela ansiktet och dessutom sängliggande en lång tid fram- åt. Från den dagen smakade Engelbrekt aldrig en spritdroppe, och han blev dässutom en skötsam och ordentlig människa.
"Då man steg in i vallstugan för första gången på våren, skulle man hälsa god dag"
I en uppteckning från Delsbo i Hälsingland berättar Britta Dalheim om sägner och folktro rörande vallivet. Uppteckningen gjordes år 1938 och uppgifterna kommer från Karin Sundell (född 1877), Bädes-Sigrid (född 1859), Anna Rask (född 1858), Jonas Holmberg (född 1868), Sigrid Eriksson (född 1852), Kristina Nordin (född 1867), Marta Olsson (född 1873), Olof Jonsson (född 1877), Erik Svensson (född 1877), Kristina Karlsson (född 1896), Anna Persson (född 1891), Per Marsch (född 1856), E Nordlund och Karl Olsson (född 1897).