Folktro & Sägner
Sägner och folkliga seder upptecknade direkt från bönder, torpare och berättare under 1800- och tidigt 1900-tal – skogsrået, näcken, bergtagning, signeri och gamla årsfester.
Påsk
Dagarna i dymmelveckan: svarta månda, vita tisda, dömle onsda, skär torsda, långe freda, påska lörda. Före påsk sulle di kôrsa ôver alla dôra (dörrar). Dä jorde min far sum ja minns.
Påsk
Det var så underligt förr i tiden. Då skulle man "skjuta påsksmällar", så att inte häxor och påskkäringar skulle våga hälsa på i gårdarna. Skjutandet började redan på middagen påsklördag och fortsatte långt inpå natten. Under min tid har det mest varit en sed som efterkommits, men i mina fäders tid trodde man fullt och fast att man kunde jaga bort det onda från gården eller byn genom att skjuta. De brukade ladda gamla bösspipor. Ju längre skottet hördes ju bättre var det. Om påskkvällen åt man ägg. / Påskkäringar var något ont, som man skulle akta sig för. Mina föräldrar varnade oss för dem. De kunde taga med sig både folk och husdjur, om de kom åt. Och det var inte säkert att den som råkade komma med en sådan käring någonsin kom hem me- ra. Och återvände han eller hon, så var i alla fall all framtid förstörd.
Mjölkhushållning
Mjölkhushållning Mo socken, Hälsingland Någon annan benämning på mjölk än ordet mjölk finnes ej. Till människoföda användes ko- och getmjölk. Vid riklig tillgång på mjölk kunde även kalvar och grisar få skummad mjölk. Borthällning av mjölk förekom ej i annat fall än då mjölken blev bäsk eller salt. Märmjölk användes såsom medicin vid kikhosta. Den användes även vid örvärk / då den droppades in i örat. Även modersmjölk droppad i örat ansågs bota mot örvärk. Spenvarm mjölk är detsamma som sötmjölk, och barn fick av den. Något särskilt namn på de kvinnor, som kom och trakterade med mjölk, fanns ej, men traktering till bröllop och gravöl förekom. Grannarna kom då med mjölk till den gård, där bröllopet eller gravölet skulle hållas och i de kärl de hade mjölken (ej något särskilt namn på dessa kärl) skulle de ha något med sig tillbaka hem, t.ex. bakverk eller annat, som det skulle bjudas på vid kalaset. Kärlen voro kopparkärl, ex fyrkanns- / kruker. I kalasgården åtgick det stora mängder med mjölk, i synnerhet till beredning av ostkakan, som var en obligatorisk rätt vid alla kalas, samt till den risgrynsgröt, som serverades under kvällen till kalaset. Sötmjölk är detsamma som nysilad mjölk eller spenvarm mjölk. Skummad mjölk kallas skummjölk, skummjölk eller ränn-mjölk renmjölk Den hinna som uppstod på kokt mjölk kallades snarken, snarkn Ett annat ord för grädde är flöter, flötr Fil är det tjocka lagret av löpnad / mjölk. Filbunke kallas den rätt, som erhålls, då mjölk kokas upp och sedan får stå och bli självsur. Sjävlöpt mjölk kallas för tjockmjölk, innan det blir tjockmjölk blir mjölken gällen, jäln Självsurnad mjölk användes vid ostframställning. Osten blir då grynig och kallas grynost. I den brukade man blanda kummin eller gräslök Om mager mjölk säger man att den är blå. Tätmjölk var den vanligaste benämningen på mjölk, som tillsatts med jäsämne. Ordet långmjölk förkom även. Tätämnet har erhållits av tätörten, som / här kallas tätgräs. Det var bladen som användes. Några andra örter har ej använts. Bladen av tätgräset lades i mindre kärl med mjölk. Fick stå några dagar. Pärlorna på tätgräsets blad, ansåg en sagesman vara det som gav tätan. Trågens sidor beströks med täta, innan mjölken slogs i. Ny täta erhölls av den tätmjölk, som låg tätt under gräddlagret, men någon benämning på det hade man ej. En av sagesmännens mor hade haft täta i 18 år av den ursprungliga tätan. Tog tätan slut lånade man dylik i någon granngård. En med täta indränkt linnelapp och sedan torkad brukades även / men detta gällde uteslutande i de fall, då tätan skulle föras långa vägar. Så berättas det att man härifrån sänt täta på sådant sätt till släktingar i Amerika och att detta lyckats bra. Att sätta till tätämne kallas, att man sätter täta Tätmjölken förvarades i träbytter, träbytr. Hemma på gården förvarades de i källaren, om dessa inte var alltför kalla, eljest i skåp. Man använde även trätrög, tätrög. Tätmjölken gjordes av oskummad mjölk och den uppvärmdes ej / Maträtter av mjölk. Ouppkokt mjölk dracks av vuxna personer. Uppkokt mjölk med bitar av råg- eller kornmjölksgröt kallades sull, sul. Denna maträtt åts för det mesta på morgnarna. Det var grötresterna från kvällsvarden föregående dag som man tog vara på, och åt tillsammans med uppkokt mjölk När bröd bröts i mjölken kallades rätten för fata, fata. Mölja, mölja, var en maträtt, som erhölls, då tunnbröd kokades upp i fläskflott. Den utgjorde första rätten vid kalas. Frusen mjölk medtogs ej på / färder. Filbunk tillreddes på så sätt, att oskummad mjölk först kokades upp och sedan fick stå och bli självsur Den mjölkrätt, som bereddes genom tillsättning av löpämne var ostkaka, som väl torde vara en för Hälsingland säregen högtidsrätt, som förekom och förekommer alltjämt vid alla kalas. Ostkakan tillreddes av oskummad mjölk, som värmdes upp till c:a 30 grader. En redning av mjöl och mjölk slogs i under omrörning, varefter ostlöpe rördes i. Mjölken bryter sig då, den löpner, löpnr. En handduk lades över en korg, gjord av enrötter, ej något särskilt namn på den, och vasslan bringades att av- / rinna. Sedan löpmassan var fri från vassla, lades den i en form av koppar, kallad mullöga och insattes i ugn. Efter en stund togs den ut och den vassla, som vid uppvärmningen flutit upp, hälldes av. Löpmassan lades på ett lock e.d. och formen smordes med smör. Löpmassan lades så åter ner i mullögat och grädde slogs över den. Därefter sattes den på nytt in i ugnen, där den fick stå tills den höjt sig och fått en gulbrun färgton. Den serverades varm med saftsås och mandelstrimlor eller också med sylt. Det skum, som blev på ytan vid ostkaketillverkningen och som var / vassla kallades messfro, mäsfro, blandades med mjölk och mjöl. Den rätt man då fick kallades stekost. Vasslan vid ostkaks- och messmörsberedningen kunde också kokas upp och slås på rågmjöl vid bakning. Mjölet sötnade då. Vanligt var att sådant bak förekom till jul och julbullen bakades alltid på detta sätt. Man kallade också bröd, som bakats på sådant sätt för messbulle. Julbullen var alltså en messbulle. Detta bröd hade den egenskapen att det blev sötare ju äldre det blev. Det förvarades i källare och julbullen kunde hålla sig fram emot påsk Av råmjölk bereddes kalvost / som också kallades kalvdans. Det var första och andra målet efter kalvningen som blandades samman Man tog i allmänhet 1/3 råmjölk och 2/3 sötmjölk vid tillredningen av kalvost. Men oftast var man tvungen att pröva sig fram, då ju råmjölken kunde vara olika stark. Denna maträtt betraktades som vardagsmat och tillreddes ej vid specifika tillfällen Grynost erhölls av surmjölk och kärnmjölk, tillsattes med gräslök eller kummin. Den lösa korniga massa, som vid kokning av vassla steg upp till ytan kallades också ystning. Av den bereddes ej någon maträtt / Ölost, ölost, fick man, då mjölk kokades upp med dricka. Då dricka kokades upp och reddes av med mjölk och mjöl erhölls ölsuppa, ölsupa, som var en speciell torsdagsrätt. Ordet flötgröt* har funnits, men sagesmannen kunde ej erinra sig, hur man tillredde sådan. *Flötgröt kallades vetemjölsgröt, som tillsattes med tunn grädde. / Mjölkens förvaring. Den nysilade mjölken avkyldes i vatten. Den förvarades så i skåp,* där *se nedan den ställdes på hyllor, äldre yttryck hill, hiller. I dessa skåp förvarades stundom ost för att torka. Skåp med pinnar har också använts. De kärl man använde vid mjölkningen kallades stava (stäva) stava och det hade en högre stav. Vid uppsilningen av mjölken användes sil. Några uppgifter om äldre sådana har ej stått att erhålla. Mjölken silades upp i kärl, trög, trög, gjorda av al, asp eller björk. Senare användes bunkar / av koppar. Att skumma mjölken kallades att ränna, räna. Därvid använde man antingen blotta handen eller också en visp, som man höll för gräddlagret och lät så mjölken rinna ur tröget. Grädden förvarades i mindre kärl, som kallades flötbytter, flötbytr Skumslev förekom i senare tid. * I en del gårdar hade man vita skynken framför skåpen. / Beredning av smör. Någon annan benämning på smör än smör, smör, finnes ej. Smör gjordes även av getmjölk. Smöret kärnades i en kärna, kallad stavkärna. Därmed menades hela kärnan, ävenså staven, som föres upp och ned. Nedre delen av den (staven) var formad som ett kors och stavkärnan var helt av trä. Pinnen i staven var fastkilad i korset med ett flertal mindre kilar. Stavkärnan var av gran. Vispning av smör förekom, men uteslutande då det gällde att bereda smör av mindre / mängder grädde. För det mesta vispade man medsols, men man höll ej så strängt på att man skulle vispa åt ett och samma håll hela tiden. Kärningen av smör kunde ta lång tid om grädden var för mycket uppvärmd. Före kärningen ställdes flötbytterna i spisen för grädden skulle ljummas och syras. Några särskilda bruk, som skulle iakttagas för att kärningen skulle gå bra, har icke funnits. Dock berättar en sagesman, att det en gång kom en luffare till en gård, där man höll på och kärnade smör. Då kärningen tog lång tid, föreslog han, att man / skulle lägga en silverslant i kärnan så skulle det lyckas att få smör fortare. En annan sagesman berättar, att hon hade en piga, som skulle kärna smör. Det drog ut på tiden. Då sade pigan: ”Nej, nu måste jag tänka på tre horaktiga kärar (karlar)” Och smör fick hon. Grädden kallades mot slutet för kärnflöte eller bara flöte, flöte Man sade då, att grädden bröt sej. Den grädde, som man gav andra att smaka på vid kärningen, kallades flötgås. Den breddes på bröd eller också åts den på fat tillsammans med bröd. Ibland strödde man socker på. Kärnmjölken gavs åt grisarna, / ty det ansågs inte passande att bjuda någon på den, då hade man förolämpat den man bjöd. Efter kärnandet sköljde man smöret med vatten, man sade att man tvättade smöret eller också att man gjorde opp smöret. Men även ord som burka, reda, mänta och älta förekom. Mänta anses vara det äldsta yttryck och älta ett senare för att bruka smöret. Saltning skedde samtidigt. Dagen efter kärningen tvättade man smöret på nytt. Därvid slängde man smöret i smörtröget. Man höll i ändarna på det och förde det cirkelformigt upp och ned framför sig. Smörklimpen / blev då spolformig och kallades smörkaveln, även ordet smörslaga förekom. Var smöret från Trönö socken var smörklimpen trekantigt formad, varför känner jag ej till. Här i Mo gjordes den oval eller spolformig. Senare förekom att man knådade smöret med smörslev. De smakbitar, som man gav bort, kallades kärngås. Den hade ej någon bestämd form eller storlek. Smöret packades ned i smörbytter, som voro av trä, helst av enved, gav ej någon smak, och av olika storlekar. En del rymmande över 10 kg, och i storlek jämförbara med en 12 l. hink. Smörbytter gjorda i ett enda / stycke kan ej någon sagesman erinra sig. Smörbytterna förvarades i källare eller i matbod. Vid högtidligare tillfällen formade man smörkaveln konisk, så den fick formen av sockertopp av 2- 3 dm. höjd. Ytan krusades med en sporre och överst satte man några kvistar av persilja. Detta förekommer stundom ännu idag vid högtidligare tillfällen. Julljus sattes ej i smöret. Vid färder förvarades smöret i mindre smörbytter eller i smöraskar. / Beredning av ost Någon annan benämning för ost än ost fanns ej. Av råmjölk erhölls kalvost. De ostsorter, som tillverkades voro sötost, skumost eller skummjölksost, småost som var detsamma som grynost, samt getost Man brukade ej göra ost av sönderknådat ostämne från tidigare tillverkningar. Ost gjordes av komjölk och av getmjölk. Ost av getmjölk kallades getost. Ko- och getmjölk blandades också samman, då tog man skummjölk i blandningen med getmjölk / eftersom getmjölken var så kraftig. Ost av oskummad mjölk kallades sötost. Ostlöpe kallades käsvatten,* tjäsvatn, *se nedan och det bereddes av kalvmagar. Därvid gick man tillväga på två sätt. Sagesmannen föredrog att göra käsvatten på så sätt, att magen torkades, sedan den sköljts ren och spänts ut. Ostlöpet ansåg hon stod sig längre om man gick tillväga på det sättet. När man hade magarna torkade kunde man göra ostlöpe, när behov därav förelåg. Ostlöpe fick man genom att lägga de torkade magarna i saltlake. Det andra sättet att göra ostlöpe var att salta magen, gnida / in den med salt, omedelbart efter slakten. Detta förfaringssätt hade emellertid ej använts av sagesmannen. Mjölken uppvärmdes i en kittel. Osttillverkningen skedde ej i särskilda hus. Ostlöpet slogs i under omrörning. När löpmagarna använts torkade man dessa för att på nytt kunna använda dem. Ostmassan togs upp med en slev. Käsmus stjäsmus kallades den ostmassa, som var skild från vasslan. Käsmusen pressades ned med en träslev i ostkar. Kring ostmassan hade man stundom ett tunnt tyg av linne, dock ej alltför vanligt. Man saltade antingen i mjölken eller också ovanpå ostmassan i / i ostkaret. Om man blandade kärnmjölk i mjölken, så mognade osten fortare. Den utpressade vasslan gavs åt grisarna, de stillades med den. Ungefär ett dygn fick ostmassan stå i ostkaren. Ostarna lades sedan på en hylla, hill, för att torka. Ost som lades i en tena med saltlake blev gammelost. Sådan ost kunde förvaras nära nog hur länge som helst. Gemensam osttillverkning förekom ej. *Man säger att kalvarna käser, då de springer och hoppar och sätter svansen i vädret * / Beredning av messmör Vasslan, som också kallades messan mäsan, kokades tills vattnet dunstat bort. Man sade, att man kokar ihop messan. Vasslan från tidigare osttillverkningar kokades upp och sparades tills man fick tillräcklig mängd vassla att koka messmör av och messmör var det som mest kokades. Anledningen härtill var nog den, att det tog längre tid att koka messost samt att messmöret var lämpligare att använda vid måltiderna. Messmöret kokades i en mess- / kittel, som var av koppar. Den kokande vasslan, tjockvasslan, som också kallades messan, rördes om med en mess(a)slev. Om någon kom på besök fick han smakprov, men något namn därpå finnes ej. Vasslan kokades till två olika konsistenser, messmör och messost. Det skum som bildades vid kokningen kallades ystning. Messmöret förvarades i träbytter. Messosten i tunner. Messosten formades i vanliga ostkar. Den finaste messosten fick man av getmjölk, som ej blandats med annan mjölk. Av den messa man fick vid tillredningen av ostkaka bereddes / mycket gott messmör. Man skulle alltid ha messmör till slåttern. Vid tillredning av bonnsås, som åts tillsammans med fläsk och potatis, skulle man ha messmör. Av messost skar, karvade, man tunna skivor, som blandades i degen vid bakning av finare bröd, kakor o.d. Sagesmän: Fru Elisabet Wallenborg född i Mo 1876 Fru Marta Persson född i Mo 1876 Frkn Marta Nilsson född i Mo 1882 Upptecknare: Arthur Adolfsson Fack 20, Mobodarne / Tillägg Då man gjorde ren mjölktrögen sade man, att man basa, basa, ur dem. De rengjordes med byttgräs eller också skurades de med sand, då de blev vita och fina. De ställdes då på lut i solen för att torka. Osten lagrades i en osttena. Gammelost, sedan den tagits ur saltlaken, lagrades i dricka Det var ej så bra att ha grädden i flötbytter, surnade den bet den sig in i träet. Smöret blev aldrig gott av grädde från sådana surnade bytter. Var grädden för mycket uppvärmd, syrad, blev smöret löst. / Teckning: SMÖRTRÖG, LÄNGD 67 cm. / Teckning: OSTKAR, INRE DIAMETER 20 cm / Teckning: BOTTEN TILL OSTKARET / Teckning: GETOSTKAR / Teckning: BOTTEN TILL GETOSTKAR, LÄNGD 22 cm BREDD 9 cm / Teckning: STAVKÄRNA, HÖJD 72 cm Inre diameter 17 cm. / Teckning: STAVEN , små kilar / Accessionsnummer: ULMA 16680 Ort: Mo, Hälsingland Innehåll: Svar på ULMA:s frågelista Mjölkhushållning, 28 bl. 7 teckn. Informant: Arthur Adolfsson 1944
"Den finaste mesosten fick man av getmjölk"
I en uppteckning från Mo socken i Hälsingland berättar insamlaren Arthur Adolfsson om mjölk och mjölkprodukter i bygden. Uppteckningen gjordes år 1944 och uppgifterna kommer från Elisabet Hallenborg (född 1876), Marta Persson (född 1876) och Marta Nilsson (född 1882).
"Hennes första göromål var att sätta fart på det eviga messmörskoket"
I en uppteckning från Alfta socken i Hälsingland berättar Per Asplund om arbetet på fäbodarna. Uppteckningen gjordes år 1930.