Folktro & Sägner
Sägner och folkliga seder upptecknade direkt från bönder, torpare och berättare under 1800- och tidigt 1900-tal – skogsrået, näcken, bergtagning, signeri och gamla årsfester.
Vattenväsen
Ville man lära sig spela av näcken, så skulle man gå till en ström och sitta där tre nätter, den tredje natten kom näcken och spelade. Det var en i Landvetter, som hade lärt sig spela av näcken, och när han spelade, måste alla dansa.
Odens jakt.
Noajakta var en sorts fåglar som de hörde i min barndom. Men på den tiden trodde de mycket på spöge, så de gamle sa, att det var någon sorts andar i luften. Jag vet inte vad de jakta efter. Anna Larsson, x 1856, känner benämningen noajakta men vet inte att berätta något om den. Noajakta - de sa om sådana som sprag ur hus i hus: "Han far som noajakta". Men vad det var för något har jag aldrig hört. (Nelina Andersson, född i Torpa 1856)
Vattenväsen
När jag var ung, var jag glad vid stollafora. Jag och en kamrat gingom vid sjön och sköt änder om kvällarna. Vi skulle gå till var sin vik. Jag gick en genväg, och då fick jag se orrar och sköt två, sedan ljög jag för min kamrat och sa, att det kom ett fruntimmer upp ur sjön och ville göra sej bekant och lovade mej, att jag skulle få skjuta så många änder jag ville. Men då sa jag, att kunde hon stäl- la fram två orrar och sätta dem en på var sin sten, så vore det roliga- re. Min kamrat trodde det var sant, och folk trodde det var sant. Till slut måste jag tala om att jag ljugit alltihop. Sjörå eller sjöjungfrun sa´ de.
Vattenväsen
Sjörå. Det var där Viskaån rinner ut i Kattegatt, där var två fiskare från Åskloster ute och vittjade krokar. Då fann de ett barn, som hade fastnat med ena handen i en krok. En av fiskar(e)na lossade handen; handen blödde och därför tog han sin ene vante och satte på handen, och sedan släppte han barnet i sjön. En liten stund efteråt hörde de hur det ropade: "Vanteman, skynda dej i lann, det dånar och vasar i Ale kärr !" De rodde genast åt land, och så fort de var komna upp, blev det den sådan gränslös orkan. De trodde det var sjöjungrun som varnat dem för att de hade varit bamhärtiga mot hennes barn. / Sjöjungfrur skall vara så vackra i ansiktet och ha sådan grann överkropp, men de ha stjärt som en lax; de har inga ben. Här uppe i en mosse de kallar Förkläsmossen bredde troll från Förkläskullen ut tvättkläder ibland - har inte hört att sjöjungfrun tvättade och hängde kläder till tork. Känner ej till Kärrfrua, mossafrua e.d.
Vattenväsen
Vi hadom en ko som var röd med svarta ränder från ryggen och ner efter sidorna. Sådana kor kallade de "branneta". Det var nå- gon som sa: "Det ser ut som havstjuren hade betäckt kon". (Den branneta kons moder xxx).
Vattenväsen
Havsfrua. Det var en gammal sägen att här var en mor i Årnäs som var nere vid stranden och mjölkade korna och hade sitt lilla barn med sej och hade lagt ifrån sej det. När hon sen kom och skulle ta det, satt havsfrua och gav barnet di. Det blev en så för- färligt stark karl av det barnet. De kallade honom Gamle Baggen och han bodde i Årnäs. Han var på Åskloster en gång och köpte halm. "Nu ska du inte lassa på mer, för hästarna orkar inte dra större lass uppför li- den", sa´patron. "Då drar la jag lasset själv", sa Baggen. "Gör du det, så får du all halmen till skänks", sa patron. Ja, Baggen spän- de ifrån och drog upp lasset själv. Så var det några knektar inkvarterade på Åskloster, och en av dem sa, att han var så stark, så ingen var starkare. Då kallade patron dit Gamle Baggen. Han och knekten ställde sej på var sin / sida om en vagn och drog krokfinger, och Baggen drog av knekten fingret. Han var i Varberg, och där hade de talat om hur stark han var. Handlarn sa: "Bär de hem en tunna salt på ryggen, så får du den gratis". Han skickade bodbetjänten efter. När Baggen kom till Klinten nära Kärra, fick han se att det växte smultron i väga- gropen. Då gick han ner i vägagropen och börja plocka och äta och hade saltsäcken på ryggen. I Sönnerböjda (sydligare i Halland) hände det, att en tjur kom upp ur havet och betäckte kor - de kalvarna blev röda med vita fläckar. (sic !) Näcken har jag hört spela. Han finns i åar. Fantin - en kräma- are - hade lärt sej att spela av näcken. Han kunde ha handklaveret på ryggen och spela och dansa på samma gång.
Skogsväsen.
Min mormor sa att i Torpa berg fanns en så underbart vacker skogsfru. En liten gosse gick och vallade får och getter, och han fick ofta lägga sitt huvud i skogsfruns knä. Han såg henne alltid bara framifrån, men en gång råkade han få se henne i ryggen, och där var hon som en urholkad trädstam. Han talade om detta för sitt husbondefolk och sen fick han aldrig se henne mer.
Bergväsen
Mamma talte om en ung karl som red och skulle nånstär. Då kom han intill ett berg, och han hörde hur det grät i berget. Då sa han: "Gråt inte du, min vän. du ska´ bli min, när jag kommer igen !" När han kom tillbaka, stod där en tös så smyckad. Och han blev tvungen att gifta sej med henne, och han fick så för- färligt mycket pengar. Så en gång de skulle bygga om huset och folket var in- ne och åt middag, talte de om hur de skulle bära sig åt när de skulle lägga upp åsen på taket - det var en så förfärligt stor stock. Han gick ut och kom strax in igen, men då ha- de hon lagt upp åsen ensam. Så var det en annan gång karlen skulle sko en häst, och han var inte god till att få skon att passa. Då kom / hon och tog hästskon och rätade ut den som ett halmstrå och lade den jäms efter foten. Då blev hennes karl rädd och sa: "Jag har inte varit snäll emot dej, men härefter skall jag aldrig slå dej mer". A.L. berättar även efter sin mor om Kobergsgubben - fadder- gåva, men den sägnen torde vara tillräckligt hörd !
Jättar
I. De gamle berättade om hur Bagga-folket fick sin styrka. Sven Bagges mor - de bodde i Årnäs - var ute på åkern och arbetade och hade sin lille pojk med sej. Då kom en jättekvinna, som hade mistat sitt barn, och bad att pojken skulle få patta henne. Ja, hon fick lägga pojken intill sitt bröst, se´ n blev den pojken så stark, så att en gång när två hästar inte orkade dra ett lass uppför Baggalia på Årnäsvägen, så spände han ifrån och drog upp lasset själv. Bagga-folket är utdött här nu. Jag minns Sme´- Almina; hon var av det folket; men de fleste har rest till Amerika fär länge se´ n. II. Det var en jättetös som tog upp en bonde och en plog och två hästar i sitt förklä och gick till jätten och sa: "Se, sicka små kräk jag har hittat !" Men då sa jätten: "Det ska du gå dit / med igen, det är det folket som skall bli efter oss".
Jättar
Det bodde troll i Maberg nära Ås bro. Det var en bonde som blev gift med en tös från Maberg. Han var stygg vid henne. Men en gång stod han och skodde en häst, och det var en sko, som inte ville passa. Då kom hustrun och tog skon i händerna och gjorde den rätter, " Så ledigt som jag rättar denne hästskon, så ledigt ska jag bryta dej i småstumpar," sa hon. Att hon inte hade slagit tillbaka, det be- rodde på att hon ville lova det hon hade lovat, när hon vigdes, sa hon.
Troll
Drecken tröt så fort i en gård där nol. Så kom bonden på den gården åkande från Göteborg. Då fick han höra att det sa ur berget: "När du kommer hem på gården, så ropa så högt du kan: "Hinnare berg brinner." Det gjorde han. Då kom två trollkäringar springande ut ur huset och ropade: "Mina barn, mina barn !" De lämnade två granna kopparspän- ner efter sej. Folket korsade dem i botten, och sen hade inte trollen makt att ta igen dem. Det hörde titt att trollen var där om nätterna och ramlade med spänneerna, men de hade inte makt att ta med sig dem.
Troll
I Attorp är ett berg och det var en lycka därintill. Varenda gång när de rustade och skulle skära säden på den lyckan, blev den alltid skördad på natten. Så var där en dräng som sa att han skulle vakta ut och se, vilka som gjorde det. Han fick se hur det kom så många troll så det myllrade ut ur berget och började skära säden. Till slut kom en stor förfärligt tjock gubbe ut och sa: "Skär i hann å lägg i bann, slå båjna (benen) å´ den som ligger på råjna !" (renen) Då sprang drängen därifrån det fortaste han orkade. Och ald- rig någonsin den lyckan blev skördad av trollen mer. Detta talte mamma om och hon ljög då aldrig.
Vättar
De sa att "vättern" puppade barnas fingrar. De har hängt vätter- ljus på barnen, så skulle inte vättern komma. - Det var nog någon sorts troll.