Folktro & Sägner
Sägner och folkliga seder upptecknade direkt från bönder, torpare och berättare under 1800- och tidigt 1900-tal – skogsrået, näcken, bergtagning, signeri och gamla årsfester.
Tomten, skratten får traktering.
Tomten är emellanåt beskedlig, emellanåt ovänlig mot sitt folk, beroende på huru de bemöta honom. På somliga ställen giva de mat åt tomten, och t. o. m. har det hänt, att man spillt ut brännvin åt honom i stuguknuten. Den tacksamme tomten ryktar t. ex. som väntjänst hästarna, då drängarna äro försumliga. Sedan då dessa slarvar infinna sig . i stallet, ger tomten dem först ett gott kok stryk och kastar sedan ut dem. Även om man svär, så att tomten hör det, ute i rian, stallet eller något sådant ställe, händer det lätt, att man blir utkastad. Om man önskar bli väckt en viss timme, så väcker tomten upp, och även då fara hotar, väcker han folket. För att göra tomten sig bevågen har man alltid, då man flyttar, med sig till det nya stället salt och bröd åt tomten, och då man stöper, skall tomten ha första stöpet.
Djur
Göken. Nola gök ä jola gök, söder gök ä sorga gök, västa gök ä bästa gök, östa gök ä trösta gök. När göken gal på "sör kvist" (= bar kvist), skall det bli ett då- ligt år. Det var inte bra om han gol för länge på höstacken. Till slut blev han hök och åt upp sina fosterföräldrar. Har ej hört att det var farligt att gå ut fastande på morg- narna den tid göken gol. Det var för orren de var rädda - en kunde bli orrasketen - man blev inte sjuk av det, men det skulle vara skamligt att bli orrasketen. Göken kommer 8 - 9 maj. Inte härma göken - då blör tungan på göken.
Djävulen
Hindrik Torsson var bonde i Valinge by. Han hade en liten gum- ma, som var så hetlevrad. En gång kom han hem från Varberg och var glad, och gumman började skälla på honom och han skäll- de igen, och de tog till att skuffa varandra. Så kom drängen och skulle gå in, och han fick se en stor, svart hund stå vid fönst- ret och titta in med framtassarna på fönsterbrädet och gapte. Det var den grömme En gång när Sämboprästen hade besök av Olastorpsprästen, knackade det på dörren, och Sämboprästen gick ut. Då var det Skotter som var så arg och sa: "Du tog en själ ifrån mej i går." Prästen måtte gå in och be Olastorpsprästen om hjälp, innan han var god till att bli av med Skotter.
Djävulen
I Spannarp var det en bonde på ett ställe, talte far min om, som Skam kom och skulle hämta, men de hade bud på präs- ten, och han läste bort honom. Men när prästen for därifrån och hade kommit en bit från Spannarps kyrka, gick ett hjul av vag- nen. Då sa prästen: "Densamma som tatt av hjulet skall bära under axeländan fram." Och Skam fick springa ijämte och bära upp. - De hade sina böger som de läste i. Vad prästen hette, kan jag inte säga, men han var kyrkoherde i Tvååker.
Djävulen
Sjögren var handlare i Rygg, och han sålde sprit och öl till bön- derna, och de satt där och spelade kort. Så var det en av gubbarna, som hade brukat vara med och spela; han hade dött. Som de andra satt sej till med sina kort, kom en näve fram och grep efter kort – det var den dödes näve. Det var den läje, som ställde till det, är klart. Då blev det skrämmel, och det blev slut med superiet där.
Djävulen
Det var en bondhustru i Djurarp i Rolfstorp hette Ulla, tala' pappa om. Hon var så stygg vid sina tjänare. Hon hade två pi- gor. Blev hon arg på dem, fick de gå och bära vatten från bäc- ken hela dagen, och hon stod på trappan och spände ikull spannarna för dem och de fick gå till bäcken efter mer vatten. När hon skulle dö, kom det en svart hund in och hoppade upp i sängen och lade sej innanför käringen. Hennes son och dotter blev religiösa utav det. De hette Anders och Greta.
Odens jakt
Noajakten har jag hört talas om, men inte om Leaharven. Det låter som när hundar driver; det är mest om höstetiden. Det bodde en herreman hette Lagercrantz på Hofgården. Han var så stygg mot sin hustru. En natt flydde hon alldeles naken, sprang från Hofgården till Torstorp; hon hade visst släkt- ingar där. Hennes man satte sej upp i en vagn och körde efter och släppte sina hundar lösa. "Räcker inte jag dej, så räcka mina hundar dej," sa' han. Och strax vid Torstorp hann han fatt henne och sköt henne. Mot oväder har de både sett och hört det där många gånger. Nej, det var inte detsamma som noa- jakta. Vet ej om att Oden jagat skogsfrun.
Odens jakt
Noajakta flög i luften; det var som små hundar hade skällt och visslat. Det var en som gått och jagat om söndagarna och fått det till straff. Jag har hört det ett par gånger. Det är nog flyttfåg- lar–. Det kan höras vid vad årstid som helst. (sic!) Noajakta. Det var en som jagat en bönadag. Han skulle jaga i luften se'n (Karl Andersson, Valinge, född ibm. 1849.)
Vattenväsen
Necken kunde förskapa sej till en karl. Kom han, skulle de fråga honom, var han var hemma, så blev de av med honom. De kunde få lära sej spela av honom, om de offrade sil- verpengar till honom i bäcken, men spelade de Näckens polska, så kunde de inte spela sen. Han kunde förskapa sej till en häst och bli hur lång som helst. Det var flera stycken pojkar, som hade satt sej upp och skulle rida på hästen. Så kom en till och kröp upp, och han sa: "Herre Jesus kors för sånt långt hors!" Då stod de på backen med ens och såg inte till hästen; de visste inte var det blev av med honom. Har ej hört att plöjning efter näckhäst förekommit.
Tomtar
Gonisse har de talat om (men aldrig om spiritus.) Han kunde göra sej både liten och stor. En gång kom han med en stor börda. "Jag tappte halva bördan", sa han till bonden. Bonden fick köra efter det höet, och det blev ett helt lass.
Vårarbete
De sådde aldrig korn innan asket började sätta löv i 8:de, 7:de eller 6:te veckan. Ej tal om att sluta så Urban. Hörn sådde de mycket på hörfrösdagarna: Erik och Rebecka. Äldre folk brukade göra en julakaka - grann och gyllad. Den göm- de de till påskadagen; då åt de den. När de gjort ifrån sej, fick de vårdrunten, det var brännvin och ägg först och främst.
Slåtter, skörd och tröskning
Har inte hört att man skulle lämna strån varken till havsfrua eller något annat väsen, inte heller att man skulle ta haren. De flätade ihop av halm något de kallade skörlakatten och skickade till den gård, där de hade blivit sist med skörden. Det var för att förarga folket där. Har inte hört att katten skulle äta av fodret och göra de odrygt. Stabbakråka kallades den som kastade nekerna till den som "ladde". De var inte rädda för att binda den sista neken. Har inte hört att kvinnor skulle föra in sista höt. Stäjlakanna la de i stäjlen, det första som lades i ladan. Blötan var stor som logen var stor. Först kunde de daska nekerna mot balken (uttrycket "pasa" säden okänt.) Det gjorde de med alla de nekarna som skulle vara stäjlen för att inte råttorna skulle / få så mycket säd. Före min tid kom "klöftedäger" från Mark hit till gårdarna om hös- ten och klöfta hör. Från Kind med. De var här ett par månader. Här odlades så mycket lin förr. Somt såldes till handlare från Mark eller på marknaden i Morup. Skörladrunken var ett kalas de skulle ha när skörden var slut.
Slåtter, skörd och tröskning
Ett barn, som kastade nekarna till den som ladde, kallades stab- bakråka. Lokatten var det ett tal om - man satte en prägel om nacken på en annan och sa: "Nu ska du få känna på lokatten." Ej tal om lokatten. De tog var strå - lämnade inget till hafsfrun e.d. Har inte hört talas om att man skulle "kritta haren" o.d. Skörlakatt gjorde de av några halmstrån och bar till en bonde, som inte hade "rodlossat" (tagit av säden), satte den på åkern intill säden som inte var avtagen på. Det tror jag inte ar slutat med än. Har inte hört att sködekatten skulle äta av grödan och göra den odryg. Stäjlakanna - husbonden la´ en flaska med brännvin i de första neker- na för att folket skulle vara mera måna om att tröska. På smärre / ställen brukade de ha tröskat färdigt till jul,, på större till Kyndels- mäss. När pappa var ung, hade hans far en tröskare från Mark som stod och trosk hela dagarna för tolv öre om dagen och maten. Det var på 1840-talet. Från Småland kom flickor hit och hjälpte till med skörden. När de skulle rensa hörn i basta - det kallades att klöfta - gick de och "gjorde hytte". Jag var borte i attan sögnadagar i rad, började klockan 3 på morron och höll på till 6 på kvällen. - Nej, de hade inga klöfteser här från andra trakter.