Folktro & Sägner
Sägner och folkliga seder upptecknade direkt från bönder, torpare och berättare under 1800- och tidigt 1900-tal – skogsrået, näcken, bergtagning, signeri och gamla årsfester.
Vattenväsen
De kasta stenar när de bada för att näcken skulle försvinna. Om de ser en upp-och nedvänd båt på sjön eller en halv båt, så är det näcken.
Näcken
Mamma sa att när di spela "Näcken polska kunde di inte sluta å dansa. Mamma talte om att när hon hade vart å mjölkat en kväll i Valda mader x, så tyck- te hon det spela så farligt grant alldeles som en speldosa. Det stod en stor albuske vid vägen å hon tyckte det var där det spela. Hon tänkte först att det var någon där, men hon såg på bägge sidor av busken å det var ingen där. Då tyckte hon det lät som det var ner i vattnet. "De va la näcken" sa hon.
Näcken
Förr var det ej värt att utan vidare kliva ner i vattnet, om man skulle bada, ty då kunde näcken vara framme. När min far var ung, ja, förresten även när jag var pojke, var det en gängse tradition, att innan man doppade sig i vattnet, skulle man sätta en stålkniv på stranden, vid badplatsen. Sedan läste en av dem, som ämnade bada, en vers av följande lydelse: "Stål i strand, rent sjöland. Så långt som detta rop höres näck och allt ont ifrån oss föres." Skulle man händelsevis ändå sedan få se näcken, behövde man ej hysa någon fruktan.
Sägen om Näcken
Gudmund i Berghult hade lärt att spela av näcken. Han ägde Toppered i Elfsered men hade arrenderat ut stället. Emellertid hade han blivit ond på arrendatorn och beslöt hämnas. En gång då han såg denne komma från kvarnen med en säck mjöl på ryggen, begynte Gudmund spela ett stycke han lärt av näcken. Då började mannen dansa med sin mjölsäck. Han dansade framåt vägen och dansade, då han kom in i stugan, och där började också alla bohagsting att dansa, och Gudmund kunde ej sluta förrän någon skurit av strängarna.
Vattenväsen
Den som skulle lära sig att spela av näc- ken fick lägga sin fiol på stranden, och så kom näc- ken och stämde'n. När han sen kom hämtade fiolen och spelade första stycket, så dansade allt elvande, och skar ing- en av strängarna, så höll de på, tills de stupade. Det stycket heter elvadansen. I min farfars dagar gick de och slåttade på en äng under Fröslida gård, och det var många dagsverkare med. Så hörde de en röst i luften: "Stunden är kommen, men mannen är inte kommen". Sen högg de inte många strån, sa min far, förrän det kom en ryttare, men de ha- de ställt brynet i vägen, så hästen snubblade och föll i Nissan. Hästen fick de upp, men ryttaren såg de aldrig. Det är rysligt hålbackat (=brant) där. / Näcken gick som en vit häst vid en sjö, och så satte två pojkar sig upp och skulle rida. "Det var nätt och jämnt, att du näcka opp", sa den ene, och då sprang näcken i sjön och dränkte dem.
Näcken.
Jag såg en gång i min barndom som en vit hund, som gick längs en bäck, som gick genom gärdena, och där bäc- ken tröt, blev han borte. Jag talte om det för far, och då sa han, att det var näcken.
Vattenväsen.
En pojke hemma sa: "Ack, om jag kunde spela som näcken", men han lärte det aldrig, för hans mor såg till, att han hade en stopparnål i kläderna. - En sömmerska hemma sa till oss, då vi skulle bada: "Bara inte näcken kommer", för en gång var det flera pojkar, som skulle bada, och då kom en viter häst. Han blev så lång, att de allihop fick plats på en. Men då sa en pojke: "Jesu kors, aldrig såg jag en sådan toss", och gjorde ett ristande. Allihop föll av och han försvann, annars hade han tagit alla med sig i sjön. - Min mamma talte om näcken. Där hon var hemma, hade de en finer, vacker häst. En kväll kom han fram till stalldörren, och hon skulle just ta honom, då han gav till ett flatgrin och försvann. Det var näcken, som förskapt sig. Sjöjungfrun hade fiskasvans, sa de. Min farbror talte om, att på ett ställe i sjön, ropte en röst: "Om du mäter mitt djup, skulle jag mäta ditt liv", och det är alldeles sant och inga sägner, för det var en bottenlös sjö de ville mäta.
Vattenväsen
1. Jag och min far voro ute och gingo en kväll. Så stannade jag, för från Gnarpsån hörde jag ett grannt och konstigt spel. Det var näcken, som spe- lade på sin fiol. Så ropade far: "Paik, statt inte å ly på näcken, för då kante bli förvillter"! Och jag måste följa med fast det var roligt att lyssna på spelet. 2. En pojke var ute och gick. Just som han gick över Gnarpsbro, så möt- te han en kolsäck, som sade: "Vill du lära spela?" Nej det ville inte pojken, för han hade hört att det kunde bli farligt. De säger att näcken skulle ha hört till Satans änglar när han ville störta Vår Herre och sen blev nedstörtad och ramlade i det våta (vattnet) Sen ångrade han vad han hade gjort och sökte tröst i sitt spel, som han utförde på fiol eller harpa. Här i trakten kallas han necken eller ström- käern - i Marks h:d (Älvsborgs län) strömkaern. Han lärde spelemännen att spela älvastrecket. Men sen ville dom inte gärna spela't, för det var myc- ket farligt. En speleman i Gunnarsjö spelade aldrig mer än de 9 repriserna.
Vattenväsen
En person hade gått förbi ett vattendrag och sett en stor ko, som höll på att drunkna. Han skyndade fram för att hjälpa upp kon och tog henne i gornen. Men då började hon att skratta. Mannen förstod då, att det varit Näcken.
Lyktgubbar
Lyktegubbe var detsamma som näcken. Vi såg honom bara tända och släcka sin lykta. Där skulle lysa, som låg pengar. De har kunnat hitta kälar (kittlar) med pengar i se´n krigena på sådana platser, där de sett sådant lyse.
Vattenväsen
Näcken, det är ett ljus, som springer på vattnet. Min bror såg havsjungfrun en gång. Det var på vintern, när han låg och fiska. Hon sa åt honom: Ro i land, vantavär, för här blir rosslar." (storm) Sedan hittade man honom död i seglet.
Näcken.
Näcken har jag sett. Han lyser, flyger upp och lyser i bäckar. Det är detsamma som lyktgubben. Han bor under broar. "Mitt hus det ligger under en bro där ingen kan segla och ingen kan ro och mycket mindre låna hus sent om kvällen."
Näcken
Det var några barn vid en å, och det kom en liten häst till dem, och de satte sig på och skulle rida, men hästen blev längst och längre. "Det var näcken så lång", sa en, men det tålte han inte höra, så han försvann och så satt barnen på marken igen.