Folktro & Sägner
Sägner och folkliga seder upptecknade direkt från bönder, torpare och berättare under 1800- och tidigt 1900-tal – skogsrået, näcken, bergtagning, signeri och gamla årsfester.
Vittra
Min far talade om, att han hade kommit ut för en vittra. Hon sprang före honom i vägen ett långt stycke. Till slut försvann hon. Just där hon försvann, blev han så underlig till mods och han visste inte på en lång stund var han befann sig.
Klädedräkt
Kvinnodräkten. Fruntimmerna använde trinntröja med en krage som gick ner och knäpptes efter midjan med skärp om. Trinntröjan var av kläde som de köpte, eller av valmer, som de vävde själva. De an- vändes först till kyrkan, och sen de var slitna, till vardags. En del hade sködatröja med ronker på axlarna, åtsittande med ett litet sköd (skört) baktill och vid sidorna. Det var alltid ärmar i trö- jorna. Den var av hemvävt värken, mest brun eller svart. Värken - det är linväv till varp och ullgarn till väft. Ibland kunde de ha ullgarn till varp också ! Kjortlar hade de av samma tyg som tröjorna. Livstycken med snören hade de när de gick till kyrkan om som- maren - då gick de barärmade och hade sölkeschalett om halsen Kåba hade de haft lång före min tid. Jag såg aldrig nån kåba, men den likna en krage; den rade nog ner till knäna. / De gamle sydde pälsar av fårskinn och fodrade dem med värken eller kläde, skinnet inåt och tyget utåt I vardagslag hade de oklädda pälsar, både karlar och fruntimmer. De kunde användas "te väl´ så länge de var nya och vita. Förmögna personer hade två pälsar, en bättre och en sämre. I Lindås i Ås socken bodde en gubbe som var "skinnråjnare" och beredde skinn åt folk. På huvudet hade de gamla kvinnorna ofte skålemössor med lin - inte något huvudkläde över dem. Men när de gick till nattvarden, hade de vita huvuddukar och vita förkläden. De gick vanligtvis till natt- varden var annan söndag det var nattvardsgång, och det vat det var 6:te söndag. De som var rätt gudfruktiga gick la var gång. Schal hade de inte förrän 1840-talet, och de första som skaffade sej schal, de var högmodiga. De vävde sina schalar själva då. Särken var mestadels av linne, men många gamla hade nerdel av blaggarn. Underklänning och väst var av värken, fodrad med linne, eller ock stickade de hela underklänningen. Byxor var inte randiga, med linne till varp och bomull till väft. / Valmer till karlarna gjorde mina gamla fastrar. De kunde väva med ullgarn både till varp och väft, men det var inte många som kunde spinna ullen så att den höll till varp. De låte rogga - skicka- de tyget till fabriker så det blev likt köpetyg. Gamla gubbar före min tid hade knäbyxor av skinn; jag så sådana byxor. Långstrumpror hade de; de var för det mesta blå och så fint bund- na. Så hade de skor med granna spännen. Alla hade strumpeband som de flätta´ te och plockade. Sködarockar hade de gamle haft före min tid, och de var för det mesta blå. Jag såg aldrig någon med en sådan rock. Hattar - väldigt höga ullhattar hade somliga karlar. De var svarta, inte blanka, köpta i stan. En del hade blankhattar. I arbetet ha- de de mössa - de sa för det mesta hätta. Det fanns skräddare som kunde sy sådana mössor. Det var skärm på dem. På sommaren hade karlarna oftast hattar, som var flätade utav halm. I Värö fanns två gamla gummor, som flätade halmhattar. Det var olika färger i dem. Jag minns en av de gummorna. Hon gick på vägen, flåsade ihop ett rött och ett ofärgat halmstrå, och sen tog / hon vara på flätorna och sydde ihop dem till hattar. Förr fick pojkarna strax långbyxor när de var tre år. Flickorna hade klänningar av värken med ärmar. De gick med flätor tills de var konfirmerade; se´n la de upp flätan i en tulle i nacken. Förr var fruntimmerna så noga med sina kläder; de hade dem alltid i sin kista. I håbbart var de knappt några andra möbler än fruntimmernas kistor; de hade var sin. Karlarna hände sina kläder på väggarna.
Klädedräkt
Förr hade fruntimmerna spänsatröjor. Om vintern hade de spänsatröja av päls, klädda med svart kläde utanpå. Svart fårskinn till krage. Om sommaren hade de spänsatröja av kläde, satt efter kjortalinet. De hade snörliv under. Grann scha- lett hade de i bröstet. Silverspännen på skorna hade både karlar och fruntimmer. Mamma hade hårda mössor med vit spets som kallades linet under mössan framme i paannan och silkeband i nac- ken. Hon använde dem inte, sedan hon blivit änka. De hade sådana till kyrkan. Eljest hade de vita kläden med spetsar på om huvet och vitt, stort halskläde om axlarna - eller silkeschalett om axlarna. Jag såg det inte, men mamma talte om det. När jag gick till altars förste gången var det vanligt / med vit duk på huvudet, vitt kläde om axlarna och vitt för- kläde. Men det blev bortlagt strax efter. Kjortlar hade de de "langrandiga" - ränderna hängde på längden, de var så gilla, så förfärligt. Jag hade två sådana kjortlar som då var över hundra år, men för 14 dar sen sålde jag dem till en lumpesamlare ! De var färfgade i m&s - det var av eke, långa "slibber" på gamla ekestammar. Vet ej vad färg det blev ! De färgade brunt i m&s som var som skålar och satt på stenar. Karlarna hade spänsatröjer som knäpptes högre upp än fruntimmernas, och om halsen hade de ett kläde av silke. Mamma talte om att karlarna hade skörtarockar. Och när de var ute och körde, hade de stora, vida ytterrockar, som kallade vamper. Pappa hade haft en sådan vampa av ylle valmar. Skor med silverspännen hade de haft före min tid.
Umgängesformer
Intill kyrkemuren hade ungdomen sin danseplats förr - den platsen kallades "Korsgadera". Jag var där när jag var barn och lekte. Höstaroa ställde ungdomen till med på hösten, när allting var inbärgat. De var ofta på detta stället (Fridhem i Nisaredamm). De lade ihop pengar till kaffe, kakor och brännvin. Majstång hade de en i var by, när jag var ung. Eldar - det var aldrig annat än om påsk.
Djur
Vargar - det var finnarna som ställde hit dem när Karl XII var i Finland och krigade. De sa att han skulle få gå hem igen och få vargarna med sej. - De skulle ner till havet och dricka varje vår. Det var en karl i Berg i Torpa som sköt den siste vargen här på trakten. Det är 65 år se´n ungefär. Vargen blev bara skadskjuten, men ett fruntimmer hittade honom död inte långt därefter. Agerknarren i säden hade ingen betydelse. Gullhönan - minns ej vad man sade till henne. Göken har en liten fågel med sej, det har jag lagt märke på. Och när de dricker kaffe och halva, säger de att de först ska ha göken och sen den lille fågeln - det är en syb (sup). Har inte hört att göken blir hök. Han gal inte på hökna, slutar gala innan man börjar såda hö. Nola gök ä jola gök, sönna gök ä sorga gök, västa-gök ä bästa / gök, östa gök ä trösta gök. Inte härma göken - hans tunga blör. Skrattar skatorna, kommer främmat. Nej, inte välkommen.
Djur
Göken kom den 9 maj men gol inte då, om det var kallt. Nola gök är jola gök (någon i familjen skall dö.) Sönner gök är sorgagök eller säagök. öster gök är trösta gök, väster gök är bästa gök. När göken gal på hökna, sall det bli otur på kreatur. De var rädda för att härma göken - han blör ur munnen då. De skrämde ungarna med att de kunde bli "gökasketna". Agerknarren - betydde varken tur eller otur. Gullhöna - jag har aldrig hört annat namn. Bodrag okänt. När skatorna gasma, kommer det främmande. Är ormar ute, blir det regn tredje dagen. Våroxen - vita, förfärliga maska´ med horn.
Djur
Vargarna skulle komma hit ner och dricka i saltsjön var vinter. För sexti år se´n var det den varg som fastnade i en vargsax i Östra De- rome. Göken kommer de 9:de och gal den 10:de ma. När göken gal på hösådde det skulle inte vara något bra märke. Nolagök ä jola-gök (de sulle dö) sönnagök ä sorgagök, (de skulle få sorg och svårt.) västagök ä bästagök, östgök ä tröstagök. Bodraget okänt. Gulhönan - "gör mej lycklig", sa de, när hon satte sej på dem. Agerknallen betyder inget. Här kom fram en igelkott - jag vet inte om det budar ont eller gott.
Växter
Trollhattar = svampar av så gott som vad slag som helhet. De röda med vita prickar stekte vi lite på glöd och strödde soc- ker på och la´ på en tallrik, så kom flugorna och åt och dog. Fesesopp = röksvamp. Har ej hört namnet Skams snusdosa. Skävegräss = darrgräs.
Himlakroppar
Far hade sina märken. Står nyet på änden, blir det vackert, men hänger månen på kass, blir det ruskigt, sa´ han. Var nyet nortänt, blev det kallt, var nytännet längre åt söder, blev de mitt. Vintergatan har de rysligt mycke lagt märke på. Far sa, att när hon är grenet, blir här många vintrar. Jah har och lagt märke på Vintergatan sist i augusti. I fjol tyckte jag att jag såg att det skul- le bli mycket snö i fastan, och det blev det. Har ej hört talas om Friggerocken e.d.
Tabu
Man skulle inte stoppa en strumpa på sej utan att man stod och bet i någonting - hade litet bröd eller socker i munnen. Man skulle aldrig ge bort något som man brukar till att ha på fötterna - skor eller strumpor. Då skulle den (mottagaren) gå bort ifrån en.
Marknader
Till Larsmässe märne i Göteborg körde de med vävne, de berett, och till " Bertemejo märne" i Varberg skulle de - då skulle fruntimmerna alltid vara bararmade och ha snörliv på sej. Nej, inte till Morup - de for aldrig sönner (söder ut) med vävne. Det var fyra bönder på Balgö i min barndom. De segalde till Göte- borg med fläsk, smör och ull. Och här var flera som gick i bygden och köpte upp smör och ägg och seglade till Göteborg med. Här körde så gränslöst många smålänningar förr till och från Gö- teborg, och de hade kvarter i mitt hem. De hade smör med sej, när de for till Göteborg, varje gumma hade kommit med sin bytta. De bara låg över natten hos oss - ofta fick vi ta in halm och lägga ut lite sängkläder på den på golvet. De hade mat med sej själva - tog upp sina matsäcksskrin. Jag minns en sån rolig smålänning som sa´: "Kan du gissa hur många kaker jag har i mitt skrin, ska du få dem alla !" / Vid Falkenberg gjorde de så mycke "lerbröde" förr och körde förbi med stora lass av lerfat och krukor till Kungsbacka och Göteborg. Och från Bollebygd kom de körande neråt Halland med " träbröde". Smeder kom från en socken som heter Ålsta nära Kungsbacka. De kallades "liasmer"; gick och sålde liar. De for till markanader i Varberg och Falkenberg med liar. Knallar. Det var en karl som kallades "På i Knarr" från Knäred socken i Småland. (fel ! I sydligaste Halland. c.m. M-d.) Han hade dukar och mycken grannlåt. Från Märk vet jag ingen karl som gick här, men två fruntimmer från Skeppshult socken som gick med för- klädestyger och schlaletter.
Tomtar
Somliga sa tomtabese, andra gonisse. Petter Bengtsson i Säm hade en. De kunde inte bli av med en sådan utan att de fick en som övertog honom. Petter Bengtsson låg sjuk och var så usel men kunde inte dö, förrän hans son lovade att han skulle över- ta tomten. Tomten var la den Ondes utsändning. Tomten skulle ha sin mat: gröt med sirap på var kväll. En gång skulle drängen sätta ut grötafatet till tomten, men han åt upp gröten och sirapen och sedan sket han i skålen. När tomtagubben kom och fick se skålen, sa han: "Tretton trävar havre och elva mil och likaväl skit i fatet."
Bjäran
Mjölkeharar satt på bakbenen och mjölkade kor. Till och med att bönder hade och stal mjölk från andra på så vis. Man kunde se på korna, att haren hade varit när dem - löa var borte på bakbenen på dem. Jag vet inte hur de fick skjutit en sådan hare, men när de skulle ha upp den, var det inget annat än hopbundna spingestickor. De sa att Petter Bengtsson i Säm hade mjölkharar. Spiritus okänd. Bodrag okänt.