Folktro & Sägner
Sägner och folkliga seder upptecknade direkt från bönder, torpare och berättare under 1800- och tidigt 1900-tal – skogsrået, näcken, bergtagning, signeri och gamla årsfester.
Häxor
Det fanns en gumma i Flatåsen, som kunde trolla. Hon hade blivit ovän med en granne. Så skulle hon gå och trolla så att det inte skulle växa grönt strå på hans marker. Hon klädde av sig naken och klättrade baklänges upp i ett träd. Men innan hon hann trolla färdigt, så datt hon ner
Jättar och troll
I Smörkulla vid Derorne bodde ett bergatroll, som de kallade Smörkullagubben. Han var smed. Det var bara att lägga järn och ett par styvrar vid berget och säja ifrån, vad en ville ha smitt, så kunde en gå dit nästa morgon och hämta det. Men så var det ett fruntimmer, som sydde en skjorta åt honom och la' vid berget. Nästa gång det kom en dit och ville ha något smitt, sa det i berget: "Vider sme smir aldri mer."
Jättar och troll
Det var en eftermiddag grannhustrun skulle gå bort ett ärende, och så gick hon förbi ett berg nära vid Petters i Liden, och då hon var nära intill berget, kände hon en angenäm lukt av nybakat bröd. Och så sade hon sakta för sig själv: "Det var en god baklukt, det skulle varit gott att ha en kaka." Knappast hade hon sagt dessa orden, innan en nybakad kaka bröd låg rätt framför henne. "Gud ske lov och tack", sade hon då, "här ligger ju en kaka." Och hon tog upp kakan och smakade på densamma. Men då ropade det i berget: "Hade du inte sagt, som du sade, skulle du nog fått veta, vilken kaka du hade fått."
Gastar.
För många år sedan var det en man. som red från Åminnared till Öxared för att bjuda i bröllopp. När ären- det var uträttat, skulle han rida tillbaka, men hästen råkade i sken. Mannen föll av och blev hängandes i stigbygeln och släpades med några hundra meter. Han ropade och jämrade sig vådligt. Sedan hittades han död i en mosse. Det blev sedan en gast som färdades samma väg, och som hördes jämra sig mot oväder. Folket i bygden trodde på gasten i många år efteråt. Min farfar var ej av den sorten, som trodde varken på gastar eller troll. En gång köpte han en häst från Åminnared och därefter skulle han göra en resa till Kungsbacka för att prova hästen. Han var uppe tidigt i ottan och gjorde i ordning skjutsen. När han spänt för hästen och skulle stänga stalldörren efter sig, satte hästen / iväg och sprang till Åminnared. Farfar sprang efter och hojtade i tro att hästen skulle stanna, men detta gjorde han inte. Farfar följde efter till Åminnared och häm- tade hästen för andra gången. Hemkommen spände han för hästen och fullbordade den avbrutna resan till Kungsbacka. På grannstället bodde två kvinnor, mor och dotter. Även de voro ute i ottan och de hörde huru hästen sprang och farfar hojtade, men de trodde att det var gasten och gingo in och stängde dörrarna om sig. Farfar hade svårt att hålla sig för skratt, när de sedan om- talade att de hört gasten, och hört huru han jämrade sig och slamret utav seltyget när hästen sprang, och att de gingo in och stängde dörren om sig och läste så många böner de kunde.
Kloka
1) Djurläkaren I Hallands bygder bodde under mitten av 18 hundratalet en man, som hette Karl vilken enfaldige folk trode kunde trolla och förstå sig på mer än andra. Särskilt mot otur med kreatur tycks han vara mycket anlitad. En bonde infann sig hos honom i detta ärende. Karl följde med honom och väl framkomna till bondens gård varseblef Kalle att ett skatbo var nedrivet. Detta gav strax Karl anledning att konstatera orsaken till oturen med kreaturen. Skatorna hade hämnats. Han säger till bonden: "Där haret min käre / 2) Annes, du har tatt nar skatebot dä va inte bra men nu i måretile skatte bögga oppet igen, men du ska bara ta en pinne telikes (ål gången) och bäran med munnen samt bygga som dai ha gott." Bonden trodde detta, han visste nog att det blev ett drygt arbete, men om oturen skulle för- svinna, måste detta ske. Karl be- gärde 10 riksdaler samt ett halvstop brännvin för sitt besvär. Morgonen därpå började bonden och hans son att bygga upp boet som tog hela 2 dagar i anspråk under träget arbete, och då vore de så illa åtgångna av vildapelns alla grenar så händer och ansikte sågo ut som en blodig massa. / 3) men om oturen försvann från gården, eller skatorna toge boet för gott förmäler inte sägnen. Felsägnen. En bonde vilken fått mycket hö skulle skryta för sin granne då han sade: "Ja har fått timmer i klövertoj på varenda bit 101 fång ett lass å ett jöpa" Johan Petersson (adres som ovan)
Djur
År 1864 skötos de två sista vargarna på Svale myr. Myren ligger på gränsen mellan Hishult och Mar- karyd. (Det är troligen samma vargar som omtalats blevo skjutna i Tormansbygd.) Innan Finland lösslets från Sve- rige fanns här inga vargar. Finnarna kunde trolla och efteråt sände de hit vargar, troddes det. På kvällarna kunde man se vilket djur vargen skulle komma att riva. Ett töcken eller dimma steg upp över kreaturet. Att bli biten av vesslan var ytterst farligt, särskilt om man blev biten av henne kl. 12. (H. P. Svensson säger, att man kunde räddas till livet endast om man blev rökad med ett vesselskinn). Samma var det med snoken. Blev man biten vid middagstimmen levde man ej till kvällen kom. Skatan fick ej skjutas eller tas ägg och ungar / ifrån, ty då fick man otur med allt särskilt med kreaturen. Hördes göken första gången på året från söder blev det ett gott år, sädesår. Västergök, bästegök eller glädjegök. Norrgök betydde sorg, och östergök död. Man skulle akta sig för att höra göken på morgonen innan man ätit något, då blev man gökadårad och levde ej till årets slut. Göken slutar att gala då han hör höstavagnarna knårra. Gol han på höhäsen (lång höstakk) skulle korpen gala på kreaturen på vintern. Fodret skulle ej räcka då. Man skulle aldrig härma göken, då blödde hans näbb. Fick man på sig en nyckelpiga kunde man spå kommande dagens väderlek. Man lade henne i handen och lät henne krypa uppåt fingrarna under det man läste: "Flyg, flyg, lilla höna, i morgon blir det solsken och vackert väder." Flög hon då blev det vackert nästa dag.
Vårarbete.
När våroxen glimmade, skulle de börja arbeta på jorden. När enebusken blommade i rök. När den sortens enebuskar, som har långa gaddar, rök, då skulle de så havren, och när den med de korta gaddarna rök, skulle de så kornet. Åkrar kunde bli förhäxade; trolla har makt te dåj (dem). De gömde bröd och öl från julen och åt och drack på långfredagen; då skulle kreaturen också ha av det. Säaskäppa var flätad av halm. Påsen eller säcken med utsädet fick de inte sätta på en ren, utan den skulle stå på åkern i mullen, annars blev det ingen säd. Man skulle läsa en bön, innan man började så, och en annan, när man sått färdigt. De plöjde med en stor gammal åsplog och hade två, tre par häs- tar för. Då skulle en karl gå ijämte med en spade och vända / plogtorvan irätte. Han kallades fläskakärn. Det var när agerfall skulle upp ett sådant kalas. Likadant när gödseln kördes ut och när de gick i môsen och klappade. De gjorde baltongar och la´ i gödseln - fruntimmerna stod i dynge- stan och lassade på åt karlarna, och de kunde smyga in en balt- onge i lasset - det skulle betyda, att karln skulle få en oäkting. Det allra sista i dyngestan skulle inte tas. De fick inte lov att skyffla gödselbrunnen ren. Det lades ihop till en liten hög av det sista, helle finge de aldrig nån gå sen. Obesådd fläck i en åker kallades för lönfjärje. Var det en stor lönfjärje, skulle någon av de äldre i gården dö. Hade det blivit en lönfjärje, skulle allt folket dit och titta på den. Gick man till grannens åker och sopade stenar där, fick han ingen säd det året.
Det späda barnet och modern.
Eftter barnets födelse iakttogs många försiktighetsmått mot onda makter. I badvattnet skulle glöd och bränder doppas. Badet skulle försiggå i en kopparkittel, så att barnet fick sångröst. Alla kläder skulle sys av gam- malt tyg så barnet blev sparsamt med kläder vidare skulle första klädnaden klippas av och brän- nas så onda makter och märke ej får makt under kommande tid. Till och från kyrkan där barnet döptes var mycket noga så det ej blev bort-bytt av trollen. Moderns vigselring svavel och en sil- verpenning skulle insys i lindan. Ringen som var välsignad genom Guds namns nämnande vid vigseln skyddade barnet från att bli bortfört, trollen vore nämligen rädda för allt Kristet. Svavelen hade samma uppgift. Gudmodern som hållde barnet bar det till kyrkan till dopet var mycket noga / med om hon väl iaktog alla försiktighets- mått skulle barnet bli ducktigt men var hon tanklös och i sig själv oordäntligt skulle barnet få svårt vid att lära allting och bli en dålig mäniska. Ingen tvätt fick hängas ut innan barnet blev döpt ej heller tvättvatten fick slås under bar himmel. Ingen fick lov att komma sig in i rummet där moder och barn låg ty då skulle barnet besväras av ohyra hela sitt liv. Även modern skulle vara försiktig onda makter hade oika makt över henne som barnet. Eftter solens nedgång skulle ingen kvinna gå utom dörren men om nogot sär- skilldt tvingade henne måste hon hava ett klädesplagg av mannen på sig som skyd- dade henne. Ingen fick taga henne i hand innan kyrktagningen ty under den tid från barnets födelse till kyrktagningen kallades att hon var "fajen" och hon fick ej besöka nogot främmande ställe. Från och med kyrktagningen var allt sig lik igen.
Den nyfödda
Barn, som födas en söndag eller en torsdag (söndagsbarn, torsdagsbarn), komma att "bli i syne". Om ett barn födes med segerhuva, så är det ett gott märke för det barnet. Men segerhuvan skall tillvaratagas och förvaras, annars slår det inte in. Det hör barnmorskan till att se upp med det, och det vet också alla barnmorskor om. Min ene son föddes med segerhuva. Men den blev för- störd då vid födelsen. Där var ingen barnmorska närvarande. Vi hade så långt till nån sådan. Och där fanns ingen annan, som hade förstånd att ta vara på segerhuvan. Den pojken dog också ung. Så länge barnet är odöpt skall en ha eld i badvatt- net. Men det är särskilt viktigt med vattnet till det första badet. / Dörren skulle vara stängd, när barnet badades, åtmin- stone så länge ungen var heden, men det skadade inte sen heller. Annars kunde en främmande råka till att komma in och få se barnet naket. Och det är farligt, för då får barnet skiver (ɧịʋər). (Hur visst slag av skiver botas; se Barnsjukdomar). Ljus måste vara tänt varenda natt, så länge barnet var odöpt. Annars kunde barnet bli bortbytt av trollen. Då la de ett av sina barn i stället: bortbyting. För trollen ville rysligt gärna deras ungar skulle få vara hos människor. Varför de voro så angelägna om det, vet jag inte. Det kunde till och med hända, att trollen la sitt barn hos någon kvinna, om de så inte lyckades ta människobarnet. Sä länge barnet är odöpt måste man också ha något eggjärn i vaggan hos barnet; annars kan trollen byta bort det. / Där det är småbarn blir det alltid mycken tvätt. Men en får komma ihåg, att desse små barnkläderna inte få hänga ute över natten. En måste ta in dem på kvällen antingen de äro torra eller inte. Annars blir barnet sjukt. Det är trollen, som ha nåt trolltyg för sig med kläderna. Det går heller inte an att tvätta barnkläder i rinnande vatten. Vid en källa, det går, men inte i en bäck. Barnet blir sjukt. Mitt första barn var besvärligt och skrikigt. Det skulle min svärmor bota. En gång när jag hade badat barnet tog hon eldbränder och körde ned i badvattnet. Det skrek och pep och levde i bränderna, förstås, när hon stack dem i vattnet. Då gick de onde andarna sin väg, sa hon. Åja, ungen blev kry och snäll med tiden, men inte tror jag, det berodde på eldbränderna. / Det första badvattnet fick inte slås ut under bar himmel. Det skulle slås på fåratallen (ƒàrɑtɑlən). (Fåratalle, den ihoptrampade gödseln i fårkätten). Det nyfödda barnet skulle så snart som möjligt var få med sina små händer gripa i olika slags verktyg Var det en pojk, skulle han ta i yxa, såg, prägel och såna saker, och var det en däka, skulle en låta henne ta i sax och visp och kärna och karda och sådant där. Så skulle barnen få lätt vid att arbeta och bli vaina om sig och skötsamma. (Vaina (ʋὰḭṉa), sparsamma, rädda om sina ägodelar, sådana att de gärna ville samla till sig.) På ett ställe hade de fått ett barn. Modern var redan så pass, att hon var uppe och hjälpte till. Då såg hon, att det kom en rännekäring, och den ville hon inte skulle se hennes barn, för det var inte döpt. Så la hon barnet på ett ställe, där käringen inte skulle få syn på det, och / fick tag i den store katten och bäddade ner den i vaggan. Käringen kom in och skulle naturligtvis genast förstöra't med att skräppa med barnet. Hon gick fram till vaggan och sa på vägen: "Dä va ett litet ubegripelit vackert barn. Han ä så liker far sin." "Men vem i Jesse namn ä hans far", skrek ho te, när katten for i ansiktet på henne och rev och fräste.
Askepilten som befriar prinsessan.
Det var en gång en kung med sin drottning, som varit förmälda i många år, men fick ej några barn. Båda sörjde däröver, att ej få någon arvinge till tronen Kungen gick en dag på vandring för sig själv och ensam, då mötte han en man, som hälsade honom, samt sade jag förstår vad du är bekymrad för, men jag kan hjelpa dig. Huru och på vad sätt kan du hjelpa mig? Jag har här en liten flaska om du slår dess innehåll i drottningens öra, så blir hon havande. Giv mig den sade kungen. ja på ett villkor om det blir en prins får du behålla den, men blir det en prinsessa tillhör hon mig, då hemtar jag den då hon fylt tolv år. Kungen var villig dertill samt motog den lilla flaskan och den som givit honom den försvann. Kungen hälde flaskans innehåll i drottningens öra då hon sov och drottningen var havande, och efter nio månader födde hon en Prinsessa. Men då blev kungen ledsen. då Prinsessan var tolv år gick hon en dag ute och lekte men var plötsligt försvunnen. Drottningen var outröstelig, kungen visste hur det förhöl sig, samt omtalade det för drottningen. En natt fick hon besök av en gammal gumma som sade hon är i ett berg, som ligger tio mil härifrån hon kan bli befriad på ett sätt. gumman - nämde en dag i månaden skulle Prinsessan sitta ute vid berget i sällskap med två trollqvinnor alla iklädda en lång tät kåpa över huvudet och ned till fötterna. Kunde någon av tre bröder säga vem av dem, som var prinsessan så skulle hon bli fri men den som ej gissade rätt blev tagen af den han valde samt införd i berget för att bli den qvinnans man han gissat på. drottningen omtalade det för kungen som genast lät bud utgå derom / samt lovade Prinsessans hand åt den, som kunde rädda henne från trollen. En backstugesittare hade tre söner men han var mycket fattig. Även till hans hydda trängde kungens budskap. Den äldste av sönerna var en övermodig yngling han sade jag går och befriar prinsessan och han begav sig åstad, hunnen halvägs hörde han en fågel i ett träd, som sade vart hän, vart hän? ja, det är jag, som skall befria prinsessan. och jag visa vägen sa fågeln samt flög före honom. Och så anlände de till berget, och ynglingen som hette Hans, fick välja. jag väljer den till höger, sade Hans. kappan på den han valde föll och der sat en hiskelig trollqvinna. Hans blev gripen och införd i berget, nu skulle den andre af sönerna försöka sin lycka. han hette Frans det gick med honom, som med den förste. då han kom till berget och skulle välja utropade han övermodigt. jag väljer den till venster. den till vensters kappa föll och och der sat ett lika fult troll som det hans hade valt. så blev Frans gripen och införd i berget, nu skulle den tredje af bröderna gå Askepilten han tog ett matknyte med sig samt begav sig åstad efter att hava lovat sin far att befria prinsessan och komma tillbaka. då han var kommen halvägs , märkte han några bin, som flögo omkring honom och somliga satte sig på honom och fågelen tilltalade honom samt visade vägen. framkommen till berget satt de tre qvinnorna der, som han var väntad, han blev uppmanad att välja. jag är hungrig och skall äta först sa han samt satte sig i gräset samt började äta samt gav akt på de tre, då fick han se bina kretsa runt den meller- sta samt sätta sig på henne. ja, jag väljer den mellersta sade Askepilten den mellerstas kappa föll och de två andra foro in i berget der satt Prinsessan skön som en ros, de unga begåvo sig genast till slottet och der blev fröjd och jubel Askepilten blev gift med Prinsessan Askepilten blev kung och blev lycklig med Prinsessan och äro de ej döda så leva de än i dag. sagan berättad af Andreas Andersson Tölö född 1790 upptecknad af Henrik Andersson född 1874 Röserås Onsala Halland
Trollkullen.
Trollkullen. I Onsala finnes en liten rund bergskulle benämd Trollkullen belägen vid ett stort och högt berg som heter Piksås. På den tiden då detta tilldrog sig gingo byns kreatur på samfällt bete i bergen och utmarkerna. På morgonen en som- mardag tidigt gingo några av byns kvinnor till utmarkerna för att mjölka. De gingo då förbi Trollkullen fingo de känna en ganska angenäm baklukt. "Vad det luktar nybakat bröd" sade den ena dem "den som ändå hade ett stycke". På återvägen hem gingo de samma väg och komna mitt för berget fingo de se en gumma helt klädd i grått med bröd under armen. Hon räckte fram ett stycke åt den närmaste af dem. Kvinnorna blefvo förskräckta och skyndade sig hem med sina mjölkämbar det fortaste de kunde. _ En tid därefter gingo samma kvinnor till bergen för att mjölka middag. Då de gingo förbi Trollkullen kände de doften af kål. Den ena af dem kunde ej tiga utan sade "i dag har de visst kål till middag". På hemvägen syntes ej någon till men där stod istället ett fat fullt med kål samt rundt fatet sex silverskedar Mjölkerskorna voro nämligen sex. Kvinnorna gingo förbi men vallpojken som kom efter satte sig helt lugnt att äta ur fatet. Dagen gick och pojken hördes ej av. Först sju år därefter kom han tillbaka han hade blivit bergtagen då han ätit af deras kål. - Trollen ville ej hava honom där längre för de påstodo / att han svor förmycket, han läste nämligen Fader vår och andra böner som han kunde. Han lefde sedan i många år därefter men hade blifvit folkskygg och något virrig. Upptecknat af Henrik Andersson Röserås Onsala Hallands län som hört denna sägen berättas af sin mor och hon af sin far.
Naturföremål
Här ute finns ingen jättekälla men i Derome är en grotta (!) i berget, som de la pengar i. Det var i Smörkuilla. Jag vet inte, varför de la dit pengar. I Rudebjär var Rudebjärsamen. Sådana som gick förbi där om natten, hörde hur han smidde inne i berget. Jättekast finns i Backa (Väröbacka), stora, trinda block. Jär- ten skulle tagit dem i sitt srrumpeband oh kastat över fjorden till berget mitt emot. Nej, inte mot Åskloster. Farfar plöjde upp klosterkyrkogården. Hästen stannade och far- far föll på knä. Han fick kramp. Han fick dra sej hem på vä- gen. Tre gånger har det hänt obehagliga saker där. Här är många stenrös ute i marken. Jag vet inte, hur de har kommit dit. Det är en håla mitten på varje rös. Det var ett villeställe bort vid skolhuset vid Kloster. Där var / klippor och riktiga bänkar. Där satte vi oss alltid och vilade, när vi gick från Ås kyrka. Korsbjär kallades det stället. De som hade karameller, bjöd de andre. Nu finns här ingen som går till kyr- kan. I Gryterös mosse var det så fullt med vita näckrosor på he- le mossen. Den blir aldrig torr. Där tog de ingen torv. Nej, de gick inte på skridskor där, då gick de hellre på fjorden. Det var ett troll, som hade tagit en riktig klippa i sitt strumpe- band och kastat den, så den blev liggande i Nazaret. Jag har inte varit intill den, så jag vet inte, om det är något märke i den. Har inte hört talas om någon sten, som säges vända sig. Känner ej till benämningen lyftesten men berättar om en sådan. Se Umgängesformer ! I min tid ha gamla gubbar lagt hägnader i marken. De som ville ha lagt stenen, fick hjälpa fram den. Har ej hört benämning- en letesten. Riktigt stora lykor ha de tagit upp (odlat) i min tid.
Trollkarlar
De tala om att sådana som har nytta av det sjätte sinnet kan lämna kroppen och ge sig ut på vandring. Det var en pastor i Romelanda — vad var det han hette? — som fick ett pastorat i Lappland. Då sa han till sin fru: "Jag ska resa dit upp och se på prästgården och kyrkan." Han reste och hade att göra en hel vecka dit och tillbaka. Han gick in till en lapp, som hette Nial. Han bodde intill kyrkan. Och där fick han bröd och mjölk; de var så goa på'n. Så frågade prästen: "Är det sant, att lapparna kan trolla?" "Som är sant och somt är lögn", svarade Nial. "Kan fader Nial säga mig, vad min hustru gör nu?" frågade prästen. Det var en onsdag." Om en timme ska jag säga det", sa Nial. Och så gick han ut i häbbart, och när han kom in igen, hade han renskinnspäls och stövlar och lapphuva på sej. "Säg nu inget till mej på en timme!" sa han. Sedan la' han sej på en kudde på golvet. Han andades inte och såg ut, som om han varit död. Timmen gick. Så satte gubben sig upp. "Hon håller på och bakar bröd i köket. Bägge hennes gullringar låg på skänken. Jag tog den ene och stack ner den i vedlådan vid spisen", sa han. När de talat slut, begav sig prästen hem. När han var hemkommen, sa han till sin hustru: "Har här varit någon och sökt mej?" Hon svarade: "Här har inte varit någon annan än en lappgubbe. Han kom till mej i onsdags, när jag bakade, och när han hade gått, saknade jag den ene guldringen. Jag kan inte tro, att gubben tog den, för då hade han la tagit bägge. Jag har letat överallt men inte kunnat finna den." Då stack prästen ner näven i vedlådan och tog upp ringen. Den paschasia har jag hört av gamla. De sa, att prästen blev som en drömmare efter den händelsen, och han kunde aldrig präka mer.