Folktro & Sägner
Sägner och folkliga seder upptecknade direkt från bönder, torpare och berättare under 1800- och tidigt 1900-tal – skogsrået, näcken, bergtagning, signeri och gamla årsfester.
Gasten
Det blev ”gast” av alla som blev mördade. Om det var stora eller små, så blev det gast av dem. Gasten grät ett i allt och fick aldrig ro. Det fanns gastar i bäckar, och i älven hördes gasten ibland.
Gastar.
Det var en klockare från Kattunga, som råkade gå vilse härnere i Stråvalla en smällkall vinter- kväll och frös ihjäl, där han till sist blev liggan- de, på markerna till Kärr by vid kyrkan. Sen hörde man, hur han jämrade sig och huttrade och frös varenda natt hele vintern. Han ropade, så det hördes lång väg. Frampå våren hittade man den döda kroppen och han kom i vigd jord. Men det hjälpte inte. Han fortfor att gå som gast ändå och skrek och jämrade sig. Jag hade en farbror, som hette Jöns. Han kom en gång illa utför den här gasten. Jöns kom sent en kväll ridande förbi Kärr i By. Då hörde han gasten skrika ilsket inne i marken. Då for Skam i Jöns, för det var då alltid ett "illfälle", så farbror min / han var, och han gav sig till att "skäcka" (härma) efter gasten, så gott han orkade, för han tyckte det var roligt. Men det blev så lagom roligt. Snart hade han gasten rakt inpå sig och det hördes grant, att han var arg med besked. Då blev Jöns rädd och satte hälarna i sidorna på hästen. Men gasten kom närmare och närmare och han skrek, så han blev hes. Jöns red för livet, som de brukar säga. Och han klarade sig hem och fick stängt porten efter sig. Men i samma stund kom det en stor sten och slog i porten, så det skrall.
Gastar
När man var ute och körde och det kom gastar och åkte skulle man gå fram till hästen och taga huvudstolen av och se genom, men man fick sätta den på igen kvickt för annars råkade man själv illa ut. Man blev även av med gasten om man ville taga rocken av sig och titta genom den ena ärmen och sedan taga rocken på med avigsidan utåt- vänd. Det kändes när det kom gastar och åkte ty då bara svettades hästarna men orkade knappast draga lasset.
Gastar.
Gasten - det var en människa, som var illa omkommen. Han skrek som en hes gåse. De hörde honom nere till Möres kaba (?), där for han över. En kom förbi kyrkogården en natt och där fick han höra en hel hoper gastar på det stället invid muren, där de hade be- gravt självspillingar i nole hörnet; och där stod en vit häst. Det var la gasten efter en ogudaktig människa, som var dåligt om- kommen. De blev krammata så illa av gasten, så de spottade blod. Då hade de gått emot nån varsel. Gatenhjelm är begraven på Horta långt ute i sjön och de hade slagit en påle igenom honom. Två fiskare hade gått i land där för att sova. En av dem tog tag i pålen och leade på den. Då ropade det: "Ryck upp!" "Jaså, du vill upp / igen", sa han då, och han slog ner pålen fastare än den stod förut. Två fiskare hade lagt sej jämsfram och var till reds att somna. Då kom det någon och drog dem i fötterna och sa: "En stacket å en lång." Rätt var det var drog han dem i hu- vudet och sa: "En stacket å en lång. Snett av!" Det var la någon varsel efter Drakenhjelm (!)
Gastar.
För många år sedan var det en man. som red från Åminnared till Öxared för att bjuda i bröllopp. När ären- det var uträttat, skulle han rida tillbaka, men hästen råkade i sken. Mannen föll av och blev hängandes i stigbygeln och släpades med några hundra meter. Han ropade och jämrade sig vådligt. Sedan hittades han död i en mosse. Det blev sedan en gast som färdades samma väg, och som hördes jämra sig mot oväder. Folket i bygden trodde på gasten i många år efteråt. Min farfar var ej av den sorten, som trodde varken på gastar eller troll. En gång köpte han en häst från Åminnared och därefter skulle han göra en resa till Kungsbacka för att prova hästen. Han var uppe tidigt i ottan och gjorde i ordning skjutsen. När han spänt för hästen och skulle stänga stalldörren efter sig, satte hästen / iväg och sprang till Åminnared. Farfar sprang efter och hojtade i tro att hästen skulle stanna, men detta gjorde han inte. Farfar följde efter till Åminnared och häm- tade hästen för andra gången. Hemkommen spände han för hästen och fullbordade den avbrutna resan till Kungsbacka. På grannstället bodde två kvinnor, mor och dotter. Även de voro ute i ottan och de hörde huru hästen sprang och farfar hojtade, men de trodde att det var gasten och gingo in och stängde dörrarna om sig. Farfar hade svårt att hålla sig för skratt, när de sedan om- talade att de hört gasten, och hört huru han jämrade sig och slamret utav seltyget när hästen sprang, och att de gingo in och stängde dörren om sig och läste så många böner de kunde.
Sjukdomar och botemedel.
Gastakram, om någon drunknat eller dränkt sig så blev den en gast i sjön. Om man hade varit ute en kväll och man blev häftigt sjuk, när man kom hem, sa´ de, att man var gastkramad.
Gastar
Här fanns "skernagastar" som flög och skrek i skillnaderna mellan två gårdar. Det trodde det var spöge efter bönder, som hade flyttat på skillnader. Det kom ofta en gast och flög från sjön och strax intill den stugan, där jag är född. Han skrek. Det var la en fågel. Det blev farliga börder de kunde få, om gasten satte sej på lasset. Far var ute och körde och det började gå så tungt, men när de kom till en annan väg, så blev han kvitt det. Hästarna blev med ett så lätta, så de ville springa.
Gastar.
Från avrättningsplatser hördes gastar skrika. Det var en karl, som härmade efter gasten. Han fick en örfil, och det blev märke efter fingrarna. Far talade om någon, som gick långe däck på ett fartyg och sen rätt ner i sjön. Det liknade en karl. Det var ett spöke. Här borte i Värö hittade de något vid sjön och tog hem det. Sedan så snart det skulle bli oväder, blåste por- tarna upp. Det berodde på att de hittat något och tatt det i döljsmål (?). Jag vet inte, hur de fick slut på´t.
Gastar
Gasten, det blev vanligtvis av sådana som ropade vid dödstillfället; det blev gast av det. Det var en pojke här nere i Greggered, som omkom på Gravsjön - det var före min tid. Han gick ner sej på isen och omkom; han hette Zakrias Andersson. Och det talte våra om att de kunde höra honom hem om kvällarna, hur han ropte på hjälp. Det kallte de gasten. Det var en min mammas farbror, som kom ifrån Göteborg en gång. Rätt som det var blev han så trött, så han knappast orka gå. När han kom nära hemma, var där en genväg rätt över en åker. Där var ett stängsel och som han luta sej ner och gick under det, blev han lika bra igen. Likaså var det en annan person nere vid Lindome station. Han blev så trött så han kunde knappt flytta sej. Men när han kom av landsvägen och gick vägen hem till sitt, blev han lika bra igen. Där var också ett stängsel han skulle igenom. Och där orka inte gasten med.
Gastar.
Gastar voro farliga. De brukade kramma folk, så att de blevo illa sjuka. Man sade då att en sådan var gas- takrammad. Gasten plägade komma bakifrån och smyga sig på en person och sen hängde han sig om halsen på honom, och han fick bära gasten. En bonde från Värö och hans dräng kommo körande upp genom Frillesås. De skulle upp till Idala och hämta ett par lass brände. När de körde förbi Frillesås kyrka, sa bonden så försmädligt han kunde: - Nu kan dä komma nån å ta ett krawatag. Ingen kom, och ingen svarade, och bonden hån- skrattade. Men när de körde hem med sina vedlass, så körde bonden vält alldeles mitt för Frillesås kyrka och slog sig så illa illa. Nä han dog inte av det, men rediga rapp hade han fått och låg sjuker så länge / och väl. Det är nog inte så makligt att ta krawatag med gastar.
Gastar.
På ett ställe hade de så rysligt ont av en gast. Det var inte bara det att han skrek utanför varenda natt, utan så hittade han på och förska- pade sig till en gåse, och sen flög han rakt igenom husen om nätterna, så att folket fick aldrig någon nattaro. De kunde inte få honom därifrån på nå- got sätt. Till sist blev bonden trött på oväsendet. Han rev ned hela gården och bygde upp den ett stycke ifrån. Sen kunde gasten husera, som han ville på den gamla tomten. Inne i bergmarken här finns ett Gastakärr. Där hörs ännu gasta skrika.
Gastar
En missdådare i Värö blev en gång körd i spiketunna från Backagården genom Kattarp och Ambjörnstorps byar till en plats benämnd Stockas mosse. När det kommo dit var karlen ännu vid liv De begravde honom i mossen och slogo en påle genom kroppen för att hindra missdådaren att gå igen. Folket ha´ sedan etiderna hört man- nens ande som gast fram emellan de båda omnämnda platserna. Det hände att folk härmade gastens rop men detta var farligt, de kunde då få en örfil.
Gastar
Det var en farbror till mej som var och tjäna dräng borta vid "Älsa" (Älvsåkers) kyrka. Han skulle köra och hämta barnmorskan en gång. Det var på natten. När han skulle köra dit, körde han över en bro. När han kom över bron börja hästen och inte kunna springa. Han slog honom, men det hjälpte inte. Han nätt och jämt fick fram honom, och hästen blev alldeles genomsvett. Han kom då fram till barnmorskan och hon följde med. Men han måtte gå ijämte och köra, och det var knappt hästen orka den vagnen ändå. Det var lid de skulle köra uppför och där drog hästen, så han blev vit av löe. Men när han kom i porten, flög den där gasten å, det gjorde ett brakande i porten. Och då fick hästen fart in på gården, så han höll på att inte kunna stanna honom. - Det var en gast där vid den där bron. Det var fler som var utför den. Det var visst en människa som var omkommen där. Där var en bäck och där skulle visst någon ha drunknat. Det skulle ha blivit gast.