Folktro & Sägner
Sägner och folkliga seder upptecknade direkt från bönder, torpare och berättare under 1800- och tidigt 1900-tal – skogsrået, näcken, bergtagning, signeri och gamla årsfester.
Råttor
På Tomasmässan tre dagar före jul skulle de ställa bort råttorna. Då var det någon som klädde sig fin och läste något för dem. De skulle bli borta hela året på det sättet. Annars så brukade de säga att om det var någon som fick gå bort ofägnad under julen så skulle råttorna bli elaka vid dem. Då skulle de ta allt vad de hade i bodarna så att de inte hade något för att de var snåla under julen.
Slakt.
Slakt skulle ske daa före jul. Allitd tidigt på ottan; det gick inte an att ta den på någon annan tid på dagen. Slakten förrättades inne i stugan (stoia); inte i köket, såvitt jag kan minnas. Småpojkar fingo stå och lysa slaktaren med spingestickor. Jag hörde aldrig, att det skulle skäras kors i hjärtat.
Hemmet.
Vardagsbrödet förr - det var av bondbönor och råg ihop, inte så myc- ket bönor som råg, en skäppa bönor och två skäppor råg brukade våra ta med sig, när de for till kvarn. När man bakat till jul, behövde man inte baka förrän till påsk. Vi hade tre brödstakar fulla med bröd - runda kakor med hål igenom, inte så tjocka som nu. Det sista var så hårt, så vi tog en käpp och slog ner det med. Bara till jul bakte vi limpor, vörtalimpor med sirap i. Vi barn skulle ha var sin limp i julhögen. Vi bakade aldrig tunnbröd i gamla tiden. Ojäst bröd har jag varit med och bakat: pappersbröd av korn- mjöl. Det var från Bohuslän. Pastor Törnkvist var bohuslänning. Glohopper stekte de på glöra. Skälebröd bakte de och stekebröd / när de var riktigt "brösleppna" (= utan bröd). De bakte var sin så många som de var, av grovt mjöl knått i vatten. Enbart havrebröd andvändes inte men de redde korn och havre ihop, det malde de och bakade blandkornsbröd av. Somliga sållade ifrån sådana.
Järnvägsbygge
Rallare bodde några på vart ställe här. Vi hade tre, fyra hemma. En var från Blekinge, de andra var smålänningar. Det var ungt folk, rediga pojkar. Men de söp mycket. De sparade inga pengar. De spelade kort om kvällarna, och "spelarebasen" spelade till sej från de andre. Det var två som blev hemma till vårat över jul. De hade fått hem sitt julbrännvin. På kvällen annandag jul kom flere dit från Duvehed. De söp allihop och hällde ut bränn- vin på golvet. Då hade vi bud efter en stor marbo, som bodde hos handlarn i Limmanäs. "Hur bär I er åt?" sa han. Han söp inte själv. Mamma sa te marbon: "det vore väl, om du kunde få iväg dem." Ja, han öppnade dörren och slängde ut dem på gården en efter en. Ja, de friade till töser här. En som blev stationskarl / i Ölmevalla gifte sej med ena, som hette Paulina, och Mar- tina i Stena gifte sej med en rallare. Hon var så kär i ho- nom. "Om han går te Ormagårn, ska jag följa med honom" sa hon.
Slakt
Fjorton dar före jul slaktades julgrisen. De gav kryddor åt gri- sen, innan de slakta den, så behövde de inte krydda korven. - Slaktarn ville inte ha barn till åskådare. Han skicka bort dem till närmsta ställe att låna pölsemönster. Det var bara spektakel - Olycksöronen på hjärtat skars bort. - Kungahättan och botten var namn på några komagar.
Tomasnatten: Annandag jul
Det sades att allt vatten stannar under Tomas- natten. En man som hette Anders Nilsson var den natten och mol vid Djupadala kvarnar. Kl. 12 på natten märk- te han, att kvarnen stannade och vattnet stod stilla, men bara några sekunder. Annandag jul, tidigt på morgonen brukade man rida med hästarna till nordrinnande vatten för att vattna dem. Detta skulle förläna dem särskild kraft och styrka.
Vår- och hösthalvåret.
De var rädda för fiskarna i almanackan, de trodde, att det blev regn då. "När Torre är våter, är det mången man, som gråter." Kyndelsmäss var "lilla jul". "En kall vår gör e varmer laa." "Mars med sitt skägg lockar barnen utan vägg, april med sitt skina kör dem in". Kristi himmelfärdsdag var "förste barärmadag." Mellan vallfroedag och Mikaeli skulle de inte ha några kvällsitter. "Olsmässe tork." "Bartelemäss storm".
Annandag jul.
I min barndom hände det ofta att pojkarna var ute och red staffansske annandag jul. De hade klätt hästarna med tofsar i rumpen och silkeschaletter i manen. De sjöng en visa: Staffan han rider, Staffan han går, Staffan han hälsar: God morgon ! Allt för den ljusa stjärna. Finns det någon flicka fin, så öppnar hon på sitt äpplaskrin, allt för den ljusa stjärna. Har inte hört att de skulle vattna hästarna på något bestämt ställe.
Tomtar
På ett ställe i Ulvatorp hade de en tomte. Han fick gröt med sirap på om julafton och han var till så god hjälp. En jul hade de lagt sirapen på botten, och då blev tomten arg och vred halsen av deras bästa ko. Sedan åt han upp gröten, och då fann han sirapen. Då slä- pade han bort kon, och sedan fick han leta i flera socknar, innan han fann en så grann ko igen. Men han var efter en annan ko åt dem.
Slåtter, skörd, tröskning.
Blev det en uddanek, blev det mer till nästa år. De har inte brytt sig om, huruvida sista neken blev stor eller liten. De skulle pusta åkern, så skall han bära bättre nästa år. Den som skar sej hade skämt skörlagröten. När de tröskat färdigt - ofta strax före jul - skulle de ha ett li- tet kalas, som de kallade tröskedrunten. Ingen stålkanna. Uttrycken lokall, gullkråka e. okända.
Domare och rättsväsen.
Nere på Hamrö nacka´ de folk förr. Han som gjorde det kalltes skarprättarn och han var vald till det och han hade lön. Varje jul gick han genom alla socknarna och fick julakost, det var en korv och en kaka bröd. Om det var en eller två som skulle halshug- gas gick några man från varje församling och bilda en spetsgård. De stog så att de bilda en ring och höll varandra i händerna. Det skulle vara tre lag så han möjligtevis inte skulle komma därifrån.
Julafton.
På ett ställe hade de i många år ett besynner- ligt främmande var julafton. Hustruns föräldrar voro döda båda två. Men på julaftons kväll kommo de in genom dörren, tysta och försiktiga. De ställde sig på var sin sida om dörren. Där stodo de stilla hela kväl- len. De sa ingenting och gjorde ingen förargelse på hustrun. Första julen de uppenbarade sig, sa hustrun sedan till sin man: - Så du nönting ? - Nä. - Far å mor stoe vid dörra. Men sen blev hon så van att se dem var- enda julkväll. Och alltid stodo de lika tysta. / Ljus skulle man alltid ha brinnande hela jul- natten. På ett ställe hade man brukat ha två ljus tända. Men så en jul skulle de försöka med bara ett ljus. Frampå natten vaknade någon. Då låg ljuset på bordet och brann i båda ändar. Någon skada hade det inte gjort; det bara låg där å brann. Men sen kom där två ljus på bordet om jul- natten. Julnatten låg ingen i sin säng. Alla husets folk, små och stora, lågo i julhalmen. Varför ? Nä, det vet jag inte.
Ostberedning (Yste)
I september månad var det alltid bäst att ysta. Man kunde gömma ihop flera plockor och samla dem till en ost, men det vanliga var, att man hade ystagille. Man skulle alltid ha skurat och fint före ystagillet. Då kom grannkvinnorna och och hade ohyggeligt mycket mjölk med sig, för se ostarna var så stora på den tiden. Man hade ostar på fem, fyra, två, tre och ett pund. Det fanns sexton skålpunds ostar också. De stora ostarna voro vanligen avlånga. På sidorna av ystekaret hade man skurit in blommor och namn och något årtal. Det blev så vackert / när osten var färdig. Sidorna på karet kunde man ta loss, när man skulle ha ut osten. Se´n skulle den tvättas i ljumt vatten, torkas mycket noga, och det var mycket bra att gnida in den med lite bränn- vin. Se´n lades den upp till torkning till framemot jul. Julafton i skymningen skulle den bäras in och ställas på bordet. Där stod den se´n så länge julen räckte. Man yste ju när som helst på året annars också, men det var inte så stor glädje med som med julosten.