Folktro & Sägner
Sägner och folkliga seder upptecknade direkt från bönder, torpare och berättare under 1800- och tidigt 1900-tal – skogsrået, näcken, bergtagning, signeri och gamla årsfester.
Vattenväsen
Både Näcken och Sjöråa var här i Tidan. Det fanns en gammal gubbe här, som påstod att han hade hört Näc- ken. Han spelade så vackert på fiol. Om en ville lära sig att spela, så skulle man gå under bron tre torsdagsnätter i rad och sätta sig. Det skulle ske när klockan var tolv. När man satt där tredje natten, så kom Näcken och satte ljud i fiolen. Se'n kunde den spelmannen spela vilken melodi som helst. Näc- ken skulle ha en fårebog, för att han lärde bort kon- sten. När det var någon som spelade bra, så sade man att han hade nog lärt sig att spela av Näcken.
Vattenväsen.
Det var en kälting, som gick och hade gnagt köt- tet av ett ben, och så gick han förbi en bro alldeles intill Ullareds kyrka, och då satt näcken där och spelade. "Spela nu för mig", sa kältingen och kastade benet till näcken. "Du gav mig ben och inte sena, du ska få lära dig å ställa men inte spela", svarade näcken Och efter den dagen kunde kältingen ställa till ### men inte längre.
Vattenväsen
Brandten hämte har hört näcken. När han var ute med båten hörde han hur han spelte på sjöbotten och "här är ingen människa som kan spela så grant som han" sa´n. Och dom skulle offra t´en och somna la´ två öre och somna fem och så tog de penga och kasta på det stället i sjön, där dom hade hört han spela. Och då börja han spela igen ännu värre. Då skulle resan gå lyckligare.
Vattenväsen
Här går ett djur i sjön, som de kallar haffrua. Min moster sa: "Kom ut får i se haffrua!" Hon står som ett ljus, sen blir hon mörkare och försvinner. Den såg hon många gånger. Det var mot uvär (oväder). Har aldrig hört talas om näcken eller att det var far- ligt att mala i kvarnen en viss natt. Haffrua såg ut som en vanlig människa, men hon är ihålig, sa moster, så hon är svarter bakantill.
Vattenväsen, sagofragment.
Strömkarn - det var la Näcken. Den skulle de kunna få lära sej spela utav; då skulle de offra ett öre eller två - han var inte stormäten. Det var en som blev fördärvad; näcken hade lärt´en spela. Varenda skymning spelade han sju låter och sjöjungfrur kom upp ur sjön - Horredssjön - och dansade. De hade så trampat ner gräset på en fläck, så bonden ville ha ersättning. - Nej, det var inte tal om älvor. Sjöjungfrurna hade salar på sjöbotten. De hade tagit en dä- ka en gång och behållit i sju år. Och så tog de en gosse, och den skötte däkan så väl om, hade sådan omsorg om honom, för de var så gott som släkt. Han låtsade, att han skulle gifta sej med henne, men när han blev fri och kom upp igen, tog han en annan däka. Men när bröllopet var, kom hon och var med, och hon strödde ut korn på bordet, och då kom / ett djur de kallade tolken och åt upp dem. Då sa hon, att tol- ken gör likadant med prinsessan, som brudgummen hade gjort med henne; "Nu gör tolken detsamma som pojken har gjort med mej." Sjöråa - det var en fiskare, som var ute på sjön och fiska ! När hon kom på bredden på ekan, klappa´ hon sej i änden åt´en.
Näcken och tvätterskan.
Hon hade slutat stortvätten vid ån och såg sig om- kring om det möjligtvis var glömt något plagg. Då kom det en svartklädd man och frågade om han kunde få det glömda. Som hon ingenting kunnat få syn på hade hon så nära sva- rat ja, men så kom hon att tänka på sig själv. Efter att nu först ha tvättat sig ett tag svarar hon oförbehållsamt: "Ja." Men den svartklädde mannen hoppar då i ån och försvinner under vattenytan. Kvinnan trodde att det var ingen annan än näc- ken, som velat taga henne.
Vattenväsen.
"Necken" är den onde. Han spelar och lyser och försöker narra folk till sej i ån. Man kunde gå till honom och få lära sej spela, men om man spelade älvastycket (elvastycket ?), kunde var- ken spelemannen sluta spela eller folket sluta dansa, utan att någon kom och skar av strängarna på fiolen. Har inte hört talas om näcken i hästgestalt. Sjöråa flöt på vattnet och visade sej för sjöfarare. Då blev de förskräckta och trodde, att det inte skulle hitta hem, och så blev det oftast storm då.
Näcken eller bäckahästen
Det var en gång några pojkar, som lekte vid en å. Då fingo de se en vacker grå häst. De gingo fram till dju- ret och smekte det. Då hästen såg snäll ut, beslöt de att rida. De satte sig upp allesammans, men då någon av dem fann det trångt, sade han till den främste: Necka dig en smula bättre fram"! Då försvann näcken, då han trodde sig vara igenkänd. Näcken gick upp på stränderna av åar och sjöar och förvandlade sig till häst och försökte locka männi- skorna med sig ned i djupet.
Vattenväsen
Näcken spelade i bäckar. Det var farligt att dansa efter det spelet; då kunde man aldrig sluta. (Har ej hört talas om att någon kunde lära sig spela av honom.) De talade om en märr, som de kallade Rinna märr. Hon kom till ungdomen, när de hade påskevaka. Hon la sej på knä för att de skulle komma upp på hennes rygg, och hon skulle kunna göra sej så lång, så de fick plats allihop. Men hon flög till vägs med dem, och de kom aldrig igen; hon flög till Blåkulla med dem. Det var la själve den onde. Rinna är en gård i Förlanda.
Vattenväsen.
I Biskopshagen i Särö var en bonde, som hade en ko, och den kom en havstjur upp ur havet och gjorde i kalv. Det blev en svart- ravleter kalv av den, och i min barndom var det flera, som hade såna svartravleta kor. Det var en speleman, som hade lärt sej att spela av strömgub- ben. Men det var en vals, han inte fick spela, för då kunde han inte låta bli. Han sa´ till dem, att om de fick se att stolarna börja- de att lyfta sej, skulle de springa fram och skära strängarna av fiolen, för annars kunde han inte sluta. Har ej hört talas om näcken som häst.
Vattenväsen
Necken kunde förskapa sej till en karl. Kom han, skulle de fråga honom, var han var hemma, så blev de av med honom. De kunde få lära sej spela av honom, om de offrade sil- verpengar till honom i bäcken, men spelade de Näckens polska, så kunde de inte spela sen. Han kunde förskapa sej till en häst och bli hur lång som helst. Det var flera stycken pojkar, som hade satt sej upp och skulle rida på hästen. Så kom en till och kröp upp, och han sa: "Herre Jesus kors för sånt långt hors!" Då stod de på backen med ens och såg inte till hästen; de visste inte var det blev av med honom. Har ej hört att plöjning efter näckhäst förekommit.
Näcken
Det är ett ljus, som dom kallar näcken. Men det är bara duns- ter ur jorden. Jag gick på en landsväg vid en sjö. Det fanns ingen boning i närheten, det visste jag. Då såg jag ett ljus, stort som ett stearinljus, som brinner bra. Lågan var smal och lång. Men det syntes ingenting inunder. – Jag tjänte på en lantgård en gång. Där var en damm, som korna vattnades vid. Det var en landsväg mellan gården och dammen. Vid 1-tiden stod ett ljus så fint änne ve sida av den. Några människor gick på landsvägen och de syntes så grant. Jag såg det aldrig mera där sedan, fastän jag var där länge.
Vattenväsen
Jag minns en gubbe, som kom in till vårt en kväll, när jag var pojk. Han sa': "Det drog till vid den nedre kvarnen en så finer vals, men jag tordes inte ta ett steg." Det var necken, som spelade, och de sa, att om man dansade, när man hörde necken spela, så fick de dansa, tills de dog. Jag minns en musikant från Skåne, som gick här i min barn- dom. Han hade lärt sej sitt spel av necken. Han hade lärt sej nec- kens musik, sa' de. (Känner ingen berättelse om näcken som häst.) En gång ropade det ur Lygnern: "Stunden är kommen, men mannen är inte kommen." Men det kom en strax därefter och red ner i sjön. Det var väl necken, som skulle ha honom.