Folktro & Sägner
Sägner och folkliga seder upptecknade direkt från bönder, torpare och berättare under 1800- och tidigt 1900-tal – skogsrået, näcken, bergtagning, signeri och gamla årsfester.
Troll
Åskan var trollens värsta fiende. Trollen ansågos även här på trakten ha varit fula, gamla och rika. "Rik som ett troll," säger man.
Jättar och troll
Trollen fick för sig, att de skulle göra en väg till Halmstad, och den skulle gå från. Uvekull över Kragareds göl. De arbetade på natten, och när de hade kommit ett stycke, så gol hanen i Glasshult. "Nu gol hanen den vita", sa ett troll. "Ja", sa ett annat, "bara inte den röde gal." Men efter en stund sa ett: "Nu gol hanen den röda", och då kunde de inte hålla på längre. Det kallades för Uvekulls ryggar, det som de hann med att bygga, det är ifrån Uvekull mot Kragared.
Jättar och troll
Det var på ett ställe det kom in två troll, som hade ett troll emellan sej, som var sjukt och skulle få ett barn. De stannade där, och trollet födde sitt barn. Så var där en dräng, och de sa till honom, att han skulle gå efter en spann vatten åt dem, de skulle ersätta honom för det. Och när han kom igen med vattnet, gav de honom en pannekaka, som var så fin och gäv'. Men han tordes inte äta den utan gav den till en hund, och strax hunden hade ätit upp pannekakan, sprang han in i berget och hördes aldrig av mer.
Bortbytingsägen
Det var år 1836. Min älsta syster var nyfödd – men inte kristnad så det fick hållas vakt och brännas ljus och vara eld i spiseln så att trollen inte gjorde byte. Fargubben vaktade. En kväll blev han sömnig, lade barnet på ett lågbent bord som kallas tavla – huvudet på de korslagda hän- derna på bordet och lurade till. Med ens for han upp. Ungen hade skrikit argt till. Det kraslade utanför stugan. Men den gången gick det inte för trollen.
Den bergtagna bruden.
En brud blev bergtagen i Gunnestorpa bjär en gång. Brudgummen var övergiven och lofte den en riktig belöning som kunde befria henne ur trollens våld. Då anmälde sig Gunnestorpa dräng, en djärv pojke förstås, och julanatt red han upp till berget, för sen tänkte han sig till julottan i Lindbergs kyrka, ty bruden måste ju omkristnas förstås om han nu kom dit med henne. Då han nu kom i ### av berget så hördes det från dess innandöme, ty trollen vore i håll med att dansa. Men de voro inte värre i tupen att de hörde då han bultade på. Då trollen kommo ut bad han om dricka strax sände de ut bruden med ett horn med öl som fräste. Då tänkte drängen att det vore farligt att förtära som det brukar heta, utan hällde det ut bakom sig, men några droppar råkade han hästländen så att några hår sveddes bort, sedan han låtsat sig dricka av ölet. / Sen kastade han den motvilliga bruden upp framför sig på hästryggen, och hästen satte av i vildaste fart vägen fram mot Lindbergs kyrka med dräng, brud och horn. Och trollen efter. Mittemot deras berg låg nu ett annat trollberg och de trollen voro osams med sina grannas som tatt bruden. Då de nu sågo att trollen säkert skulle taga ryttaren och hans byte till fånga så skreko de till drängen: "Rid inte vägen, den hårde, utan åkern den bålde, för Dålifot (skamfot?) är efter!" Drängen red nu in på åkern, också länge den räckte var han säker för på odlad mark hade trollen ingen makt, men de följde honom från vägen. Till hans lycka varade åkern till kyrkogårdsmuren, men just som hästen tog skuttet över den höggo trollen av med sina svärd honom på mitten, medan den andra halvan med ryttarebrud voro räddade på kyrkogården, ty över helig mark hade heller inget trolltyg någon makt. Bruden blev sedan omkristnad innan hon kunde bo jämte riktigt folk, men var hornet blev av det vet inte sägnen. / År 1926 anförde jag denna sägen, efter samme meddelare. Då meddelade han att bröllopet ägt rum i Veddige kyrka och att brudföljet då de färdades förbi bergen i Gunnestorp blevo överrumplade av trollen som bergtog bruden. Sedan stämma sägnerna samman tills då drängen kom till berget julanatt för att utföra sitt befrielseverk. Ty den tidigare anförda talar ej om spel och trolldans och saknar tillägget - ty Dålifot är efter. Naturligtvis styrde han kosan mot Veddige kyrka varvid sägnerna sedan åter stämma samman igen. Uppt.
Troll
Det var en dräng som lagade en gressla, som han fann vid Kviakulle. Sedan gick han och plöjde på åkern intill berget. Rätt vad det var slängde trollen ut en stor, grann brödkaka till honom.
Troll
I en sten här vid våra ägor (i Salvebo) trodde di förr att det fanns troll. Om man gick förbi om natten och hälsade, så hälsade det igen.
Trollen och Knäreds första kyrkklocka
Knäreds första kyrkklocka var inte bliven kristnad, därför fick trollen makt att taga den och sänkte den i Klocksjön, där den ännu ligger.
Troll
I en sten här vid våra ägor (i Salvebo) trodde di förr att det fanns troll. Om man gick förbi om natten och hälsade, så hälsade det igen.
Jättar och troll
På Dömestorp där gingo trollen och togo bröd, men på Grimelunda lånade de. På det senare stället sade de, att de skulle lämna tillbaka, när de bakat på Röda tuvan, därmed menade de Dömestorp. De hade inte lärt sig att göra kors på brödet där, och därför kunde trollen komma åt det. — Precis innan de klappade ner kakan, gjorde de i de gamla hemmen ett kors med handen. När mor satte in brödet i ugnen, sade hon alltid: "I Jesu namn."
Skydd för spädbarn.
När ett barn hade kommit till världen, skulle man taga ett nykavlat lintyg (späd- barnets) och hänga för på ytterdörren un- der en natt. Var lintyget på morgonen orört, hade man intet att frukta för barnet, men var det hopkramat, måste man vara på sin vakt mot trollen, som då hade för avsigt att byta bort barnet, d.v.s. taga barnet mot en troll- unge, s.k. "bortbyting". Man måste då hava ständig vakt över barnet och låta ljus brinna över nätterna, tills barnet var kristnat (= döpt), var ef- ter trollen ej längre hade någon makt över detsamma.
skydd mot trolltyg
När en hade sett spöken eller troll eller nåt, skulle en tända en tändsticka och släp- pa innanför skjortan när en kom hem, så skulle di inte bli sjuka eller ha ont av det.
Jättar och troll
I Veddige bodde en bonde, som hette Tore. Han var ofta ute och gick sent om kvällarna. En gång fick han höra ett troll i Koberg ropa till ett troll i ett annat berg och be att få låna den stora kitteln. "Va ska du mä den?" frågade det trollet. "Jag ska koka Tores långa ben, för han ä ute så sent om kvälla", svarade trollet i Koberg. Sen tordes den bonden aldrig gå ut om kvällarna.