Folktro & Sägner
Sägner och folkliga seder upptecknade direkt från bönder, torpare och berättare under 1800- och tidigt 1900-tal – skogsrået, näcken, bergtagning, signeri och gamla årsfester.
Vattenväsen
I forsen här på bruket höll "näcken" till. Det var en person från bruket, som sades ha lärt sig spela fiol av "näcken". Han hade gått till forsen kl 12 tre tors- dagsnätter å rad och för var gång hade han haft ett får- lår med sig och offrat åt "näcken". Han hade fiolen med sig och spelade allt efter som näcken spelade.
Skatter
En kväll jag stod på trappan fick jag se ett lyse vid ett litet berg i trädgården. Dagen därpå tog jag en hacka och gick dit och hackade och då hittade jag en påse av läder med över 80 gamla kopparpengar i. Det är ungefär 40 år sedan. Många av de pengarna har vi gett bort till våra barnbarn, men de flesta har vi kvar. ( Skatten företes. Den består av 2-öringr och 1-ö- ringar från och med 1743 och t. o. m. 1811. ) Det var auktion på Hammergård i Fjärås, och en gubbe från Mark ropade in gården. De frågade honom efter säkerhet. Då tog han upp tre strumpor fulla med pengar och betalte gården kon- tant. Han fick heta Hösen se´n.
Kyrkor och kyrkklockor.
Det var Gällinge kyrka. Det var en som lassat ett par oxar med materiel, som skulle vara till kyrkan och släppte dem och lät dem gå med lasset. De gick till Bysjön och drack och sedan gick de upp på torrmarka med lasset och la´ sej. På den plat- sen blev kyrkan byggd. Den gamla klockan i Gällinge hördes över till Danmark. De borrade i henne och satte naglar i.
Kyrkklockor.
I Svinhölj i Löfta-ån ligger en kyrkklocka, som folket har sänkt ner där under ofredtid. Någon har sagt, att de skulle ta två tvillingkalvar och föda upp med nymjölkad mjölk. Det gjorde de, men en gång hade pigan tagit vatten i- bland mjölken. De hade fått klockan nära kanten och upp i vattenbrynet, men då sa klockan: " Nära vassblannekalvar drar inte upp mej, " och så sjönk hon ner och ligger la där än.
Förhistoriska kungar.
En dansk kung som hette Fridolf har stupat och blivit be- graven här i trakten. En gång när Nils på Slätta var uppe och såg efter sina får, fick han se en duktig man där, och han hade stora knappar på kläderna, och de glänste. Det var den danske kungen. Nils frågade honom, varför han inte fick ro i sin grav. Då svarade kungen, att det var ofred i hans land. Det var det året tysken tog ett stycke från Danmark.
Förhistoriska kungar.
Det var en karl som satte sej till och lossa´ byxorna på kung Frilles grav och ss: " Nu skiter jag på dej, kung Frille. " Men han for rätt åt ån och ner på den lilla ön mitt för Johan Bernts i Haga. Det går inte an att gäckas med de döda. Och hemma i Veddige var Trollaberg. En pojk kröp upp på ber- get och bad trollet kyssa honom i ändan, men han blev strax hivad ner i en mösaryst.
Förhistoriska kungar.
Kung Frille är begraven vid Valaberg, och det står en sten vid huvet och en vid fötterna. Han var en sjökonung och hade varit uppe i Mark och rövat. Det var en visstump om honom, och i den sades det, att de var fyra tusen, när de gick uppåt, men när de gick neråt och kommit till Valaberg, var det bara 45 igen. Där stupade de inte. Hans knektar är begravna i de två hö- garna strax intill.
Rövare och dråp.
Det blev huggit ihjäl en präst i Prästama´a. Drängen hade varit ute om natten och se´n på måndan skulle han slå i Prästamaa, men han var sömning och la´ sej att sova. Då kom prästen och väckte ho- nom. Drängen blev arg och högg ihjäl prästen med lien. Där blev rest ett kors av trä, och när det var ruttet, sattes där upp ett an- nat. Wallberg lät göra om det, men Svensson lät det ruttna bort och gjorde inte om det ujtan tog bort det. Men då blev det ett sånt levane i prästegårn, så de kunde inte bärga sej. - Det stod rätt mitt- förprästegårn lite innanför i trägårn.
Novellsaga. Aarne nr. 870
Det var sju rövare i Texelberget. De hade tatt en däga i skoga i Idala. Så hade de inget smör till jul, och då fick hon gå hem efter smör. Hon talte om för katten hur många rövarna var och att hon hade fått ett barn vart år. Så tog hon med sej halm och la´ halm efter sej på vägen för att folket skulle kunna hitta vägen. När de kom, så satt hon och lös- kade den sjunde rövaren. De andra sex hade redan somnat, för de hade druckit. De kom in och slog ihjäl alla sju. Nu har en stor sten duttit i vägen för hålet.
Idrottslekar.
Lura mus. En karl la sej på magen på golvet och ett fruntimmer la sej på magen på hans rygg och knäppte ihop händerna om hans hals. Var han stark, stod han upp med henne. På ett kalas i Idala kramma' de handlarns hals, så han var inte riktig på långa tider sedan. Julabocken skulle de liga i halmen och ta med fölkerna över huset. Ro till Tyskland - då låg två på golvet åt motsatt håll och vände upp baken och slog varandra med karbaser av halm.
Födelse och dop.
Det nyfödda barnet skulle strax röra vid en hund, så fick det gott kött att läka. En silverpeng brukade de ha i det första badvattnet. Den som höll fram barnet ( till dopet ) brukade lägga en krona i tå- nan. De kallade upp föräldrarna men inte med samma namn. Min far hette Andreas och min mor Anna Lisa. Min bror fick heta Bernt August och jag heter Albertina. Var det en pojk, skulle han ha namn, som började med faderns första bokstav, och en tös skulle ha namn, som började med moderns förs- ta bokstav. När bärkvinnan kommit tillbaka med barnet, skulle hon lämna ifrån sej barnet till fadern. Då skulle hon säga bar- nets namn, se'n skulle barnet få sova o dopklänningen ett par / timmar. Barnets fällda tänder kastades alltid på spisen. Vet ej man därvid sade något. " Busen tar dej, om du går till brunnen ". Hade modern stekt fläsk och det hade skvätt i ansiktet på henne, när hon var havande med barnet, kunde barnet få något sår i ansiktet. Då skulle man smörja stulet fläsk på såret, så gick det bort. Älvabläster fick barnet av att små vesslor sprutade på det; det blev små blåsor. Har ej hört att någon död kunde oroa barnet.
Födelse och dop.
En havande kvinna skulle inte äta ägg; då fick barnet då- lig andedräkt. Sådant som djur hade rivit, t. ex. om en räv dödat en höna, skulle hon inte äta av. Att barn pinkade i sängen berodde på, att modern hade förhållit sej, när hon gick med barnet, inte pinkat, när hon behövde det. Hon skulle inte se genom ett nyckelhål eller ner i en butelj; barnet blev vindögt. Inte stå vid en dörr och lyssna; då blev barnet en nyfiken människa, som vill vara allestäds och lyssna. Aldrig snatta något; då blev barnet tjuvaktigt. Inte sitta där en varm kaka legat; barnet fick märke i än- dan. Inte döda en orm; fick hon se en orm, skulle hon ta med handen på marken, annars blev barnet ormögt, och det kan inte botas. Gick hon under korvadropp, fick barnet sår i ändan - / då skulle de tvätta det i ändan med spad, när de hade kokat korv. Och emot skorv har de nyttjat att tvätta bar- nen i huvet med urin. Kistenaglar fick barnet av att modern hade suttit nära en likkista eller rört vid en kyrkedörr. Min äldsta tös fick en röd fläck på käken. Jag undra- de på den fläcken, vad jag skulle göra med den. Det be- rodde på att farsan ( Johannas man ) fick så ofta näsblod, och jag hade blivit rädd och tagit hastigt på min käke. Men en gammal mor sa mej, att jag skulle försö- ka få navelblod av ett oäkta barn i en klut och tvät- ta på. Det var en flicka, som fick ett oäkta barn, och jag talte vid den, som skulle vara med och ta emot bar- net, och fick navelblod och tvättade på med det. Den kluten hade jag undan och gömde. Det var en pojk, som kastade blåbär på några töser, och en av dem fick ett barn, som hade en blå fläck i pannan. Men jag lånte henne kluten med navelblod, och när hon hade tvättat på med den, gick fläcken bort. / En sölverpeng brukade de gamla gummorna lägga i det förs- ta badvattnet, och när barnet skulle döpas, skulle den som höll fram barnet ha lagt en tvåkrona på barnets bröst. Hon kallades gunmor eller gottmor, hennes man gottfar. Det var oftast nära släktingar till barnet. De ville inte att gunmor skulle vara havande; det kun- de både det ofödda och det nyfödda barnet få ont av, om hon blev upprörd. Hon skulle läsa Fader vår och Välsignelsen, innan hon gick. Hon skulle springa för att barnet skulle blir raskt. Hon fick inte lägga ifrån sig barnet och inte prata med folk på vägen. Hon fick inte vyscha det, när det skulle döpas, för då blev det besvärligt. Hon skulle lä- sa efter, vad prästen läste. Skulle både tös och pojk dö- pas samtidigt, skulle tösen döpas före pojken, annars fick tösen skägg. Skrek barnet, blev det en sjungare. Hon skulle vända sej till karlsidan, då det var färdigt, för då skulle barnet bli ordningsfullt, och det är en gammal sed, och så skulle la -om det var en tös - tösen bli i karl- tycke. / Hon skulle lämna barnet till fader och säga: " Här får du en kristen i stället för en hedning. " Han skulle ha barnet en stund, och sedan skulle det sova i dopklänningen. Då barnen döptes, satte de en hop silverspännen på den bröst och något av silver i dess mössa. Det var vanligt att man kallade upp morföräldrar och far- föräldrar. Bengt kunde bli Birger t. ex; det skulle börja lika. Ett sjukligt barn, som var dött, skulle inte kallas upp. Skrek ett barn mycket, var det oroat av något. Då skulle man läsa Fader vår över det eller lägga en bok eller ett blad ur en bok i vaggan. Badvattnet skulle inte slås under bar himmel utan i lagårn eller så. Tänder, som tappades, skulle barnen själva kasta på elden och säga: " Får jag en gulltand i stället för min bentand ! " Då skulle det få starka tänder. Frågade barnen, var de var komna ifrån, svarade man, att de var hittade i en bäck eller sjö. De fänade alltid spädbarn i gammalt linne, för det / var inte bra att ta något nytt till barnet, och så var ju gam- malt linne lenare än nytt. " Sicken en haja ! " sa de om en kvinna, som inte hade gått i kyrke ännu. En mor, som fått barn, skulle tacka prästen, innan hon tog någon annan i hand. Barn didde vanligen ett år. Vet inget om faran av att dia över fastor.
Nyår.
Mamma talade om, att pappa hade fått för sej, att ett ljus skulle brinna hela nyårsnatten. De somnade ifrån det allihop. Om morron var ljuset ur staken och veken dragen ur ljuset och ljuset var gjort så taggigt och grant. Han trod- de att någon död gjort det, för det var inte gjort med män- niskohänder. Nyårsnatten kunde någon gå runt tre kyrkor, och sen fick han veta, vad som skulle ske under det nya året. Det kallades att gå årsgången.