Folktro & Sägner
Sägner och folkliga seder upptecknade direkt från bönder, torpare och berättare under 1800- och tidigt 1900-tal – skogsrået, näcken, bergtagning, signeri och gamla årsfester.
Vattenväsen
Då de ville lära sig att spela av näcken, skulle de gå till en bäck och sitta där vid rinnande vatten och spela, så skulle näcken komma. Bänken i Hemsjö lärde sig att spela av näcken, allting dansade, då han spelade den biten, som han hade lärt sig av honom, det var tolv repriser på den dansen. Han kunde spela på baksi- dan av fiolen med, och då han var död, så låg han alltjämt och lekte med fingrarna.
Näcken
När Olena Kristiansdotter (berättarens mor), som var född 1815, som ung "däga" bodde hos sina föräldrar, en jordbrukarefamilj i Skogstorp, Stafsinge socken, var det en kväll en kalv, som inte behagade komma hem med de andra kreaturen från utmarken, där de fingo hålla till på sommartiden. Olena måste ut och leta efter kalven, och hon letade både likt och olikt, men fann honom inte. På hemvägen skulle hon passera över en mosse, där man gjort urtag, så att vatten samlats till en liten sjö i mossen. När Olena kom till sjön, fick hon se kalven stå mitt ute i denna på en liten tuva. Hon visste sig ingen möjlighet att komma dit, dels för vatten och dels för dy, och tösen stod ganska länge och funderade på, hur han skulle kunna ge sig ut och få fatt på kalven. Men så segrade sunda förnuftet till slut och hon tänkte: Det går inte, jag får gå hem. Hemmet låg ett stycke väg därifrån, och när tösen kom hem, stod kalven på gården. När hon berättade om vad hon sett ute i mossen, så visste de gamle väl besked. Det var näcken, som stått på tuvan och velat locka tösen i fördärvet.
Näcken
Det var på ett ställe som hette Väppered. Där hade de lyckats fånga bäckahästen och lagt betsel på honom, och så länge den hade betsel på sig, kunde förtrollningen inte brytas. Hästen användes länge i arbete på gården, och ägaren var så glad över honom, därför att han inte behövde något foder, men då de andra håstarna selades av, fick han alltid behålla betslet på. Men så en dag kom en främling till gården, där bäckahästen jämte en annan häst stod bunden. Den senare stod och åt hö och hade betslet hängande på lokan. Bäckahästen hade betslet på sig och åt ej. Mannen tyckte det var synd om honom och trodde, att han ej kunde äta, varför han tog av honom betseltyget. I detsamma var han försvunnen och syntes aldrig mer.
Vattenväsen.
Näcken. 1. Pappa och jag hade varit utanför Vendelsö och satt garn. På hemvägen skulle vi ju innanför ön. Då sågo vi ett starkt ljus innevid Stråvallalandet. Det syn- tes alldeles nere vid vattnet. Men det märkvärdiga var att det rörde sig. Det kom från det ställe, där Löfta å rinner ut i havet, och for rätt ut till Vendelsö. Där blev det borte. Det var Näcken. 2. Min farbror dog. Han bodde i By framme vid Stråvalla kyrka. Jag var ju med på joköket efter honom. Men jag hade något särskilt att göra här hemma, så jag kunde inte stanna så länge som de andra, utan fram på natten så tog jag avsked och gick hem. När jag kom till bron över bäcken / Ströa, Ströbro di kallar, så såg jag Näcken. Han såg ut som en selad häst. Jag såg bogträn och söljor och sånt. Han följde mig så långt vägen gick utmed ån. Sen blev han borte. 3. Det var en dalmas, som var kommen ända här ner till våra bygder. Han såg en gång Näcken. Han lyste. Dalmasen sa till honom: - Nu ska du lysa mig hem i den blå färgen. För se, han hade både blått och grönt och rött ljus. Och Näcken lyste honom ända hem.
Näcken som bortförde jungfrun.
För eder jag sjunga vill, om ni vill vara still. En visa om en skön jungfru. – Hon hade många friare, men ingen hava vill, ty hon var ju full utav högmod. – En dag kom en friare, han åkte i guldvagn och fråga efter jungfrun den sköna. Ack, hör du skön jungfru, säg vill du bliva min, och åka i gullvagnen den röda. Ack, hör du, o främling, visst vill jag bliva din och åka i guldvagnen den röda. Men först vill jag säga min biktfader till att han må oss först sammanviga. . . . . . . . . . . . . . . . (Jag undrar om visorna äro kända. Hjärtligt tack för tidningen. –)
Folkminnen fr. Stamnared.
Dottern min Alice f. 1907 tjänade i Stamnared en sommar för ett par år sen på ett ställe i närheten av kyrkan, som de kallar Lillerud. Och bonde talte hon om var i syne. En gång hade han ropat in en rock på auktion efter en gubbe däromkring, men när han tog rocken för att sedan gå hem, fick han se den döde gå över gården med rocken på sig. Då trodde Lillen att rocken borde stanna på gården och han gick hem utan rocken för annars hade gubben spökat till Lillens nästa natt. En annan gång hade Lillen mött en nattlig likfärd och förfärden slog in. / Urmakaren i Svennagård. Den präktiga klockan som hänger på väggen där och går med lodd (lod) är omkring tre hundra år gammal sade mor. Hon talte om att i början av 1600-talet bodde det i Svennagård som låg intill där Håkesgård nu ligger en bonde som var riktigt klok. Vad han hette ..... det kan jag knappt säga men jag väll minnas hon sade han hette Måns- densamme som höll trollpojken Truls från berget Björnöngen som vallpojke i 12 år för en bock. Som sagt Måns var mäkta klok, ty han gjorde klockor, och så köpte mina förfäder den här klockan för en spottstyver bare, - hurupass hågar jag inte - men för ett par år sedan var det ett par fina karlar från Borås och tittade på kloc- kan. De bjödo mig 100 kronor för den, men jag tog inte, för jag tyckte att den få bli här i min tid, fast jag väl behövt hun dralappen. Näckaljus. Det lyste vid Skillingeån därvid Björnö i Nycklamossen Det var näcklalys. De offrade pengar till näcken för att få tur med årsväxten. Hl. Stamnared. uppt. 27 av Gunnar Johaansson efter Aug. Andersson f. 1882. / (Det omtalas att förutom Björnö ligger det ännu två öar i mossen. De kallas Spångö och Klingerö, men uppkomsten av den sistnämndas namn har jag inte lyc- kats få reda på liksom namnet på själva mossen, men de andras uppkomst är lättförklarligt. De kommer av djuret björn som hade ide i "ugnen" till Spångö då mossen var under vatten. Sade meddelaren. Lägenhetsägaren Aug. Andersson Kullaberg (Lyckan) Stamnared No 3 Stamnared förr därsam- mastädes 1882.
Västsvenska Folkminnesarkivet
Västsvenska Folkminnesarkivet Göteborg Herr Bergstrand Med anledning av Eder skrivelse av den 21-12.1939 får jag härmed vördsamt översända ytterligare några historier som jag hört berättas och nedtecknat i förhoppning att dessa äro användbara i pristävlingen. Högaktningsfullt Allan Johanssson Fack 45 Väröbacka / Västsvenska Folkminnesarkivet Stadsbiblioteket Göteborg. Undertecknad ber härmed att i ring mån få bidraga till den tävlan om Hallänska sägner som Ni och Hallands Nyheter för någon tid sedan utlyste. Under mörka vinterkvällar brukade min mormor berätta många sägner och historier (hon var född 1850) de flesta har jag glömt, men ett par av dessa har jag dock i minnet. Då min mormors mormor var ung var hon anställd som mjölkpiga på en gård i Stråvalla som hade sina utmarker vid sjön. När hon, och några andra mjölk- pigor, skulle gå till sina arbeten gingo de förbi / en s.k. "Trollugn", en i berget välvd håla eller kammare. En morgon när de som vanligt gingo förbi trollens bostad kände de lukten av nybakat bröd, samtidigt kom där ut de allra läckraste tunnbröd på en lång "grissla" = en rund träskiva av c:a 20 cm plasserad i ändan på en lång käpp.) Flickorna, utom en, togo var sin tunnbrödskaka och åto upp. men den ena flickan vågade inte äta trollbröd. Hon blev strax häftigt sjuk, de andra däremot, mådde väl av trollens unfägnad. På den tiden var det dåligt med maten för pigorna och det hände ofta att de gåvo trollen mjölk i utplaserade kärl, i gengäld fingo de bröd av trollen. En annan historia som jag kommer ihåg av min mormor är följande. Då min mormor var ung tjänade hon som piga i Släps socken i norra halland. På gården hade det blivit så många råttor att ingen visste någon råd att bli kvitt plågan. En dag kom där en vandringsman fram till gården och begärde mat, det var knappt om maten på stället men han fick ändå efter vad huset förmådde, under tiden han åt talade husmodern om råttorna och vilket obehag de vållade, då sade främlingen, / " Då ni visat stor godhet genom att bespisa en fattig vandrare, skall jag i gengäld befria eder från edert bekymmer." Främlingen gick ute ett varv kring huset motsols under de han läste något på ett obegripligt språk, och fram kom en skara råttor, "så stor att marken var ej synlig på flere famnars bredd" de togo vägen mot en närbelägen bäck och för- svunno för alltid från gården. På "haddehjöga" i Källstorps by i Värö socken finns ett rätt stort bronsåldersröse, där det enligt sägnen förr i tiden skulle bott en väldigt stark jätte med sin fru. En gång hade jäättemoran varit i en grannssocken och fått se en bonde som gick och plöjde med sina två oxar. Jättefrun tog både oxar plog och körkarl i sin "slabbat" = förkläde och vandrade hen till mannen, då denne fick se vad hon hade tagit, sade han, "Gå genast och släpp dessa varelser där du tog dem ty detta är våra efterträdare!" En efter kvinnan "med stor varsamhet och förundran, bär tillbaka körsvennen med sina oxar. En annan historia om jättenpå kodde-höga, är denna / När Ås kloster var färdigbyggt och klockor- na började ringa till andakt, väckte detta stor förargelse hos jätten, han gick ut och fann tre stora stenar som han med hjälp av sitt strumpenband slungade ivväg mot klostret, dock utan att träffa (enl sägnen skall den ena stenen ha fallit i Viskan, strax invid klostret, de två andra stenarna föllo ned på marken något längre ifrån och finnas än i dag till beskådande. Stenarna som väger flera ton kallas för jättekarlen eller jättestenarna.) Då jätten inte kunde förgöra templet tog han sitt bohag och gick till skogs, slutar sagan. Då Värö kyrka skulle byggas, kunde sockenborna inte komma överens om platsen efter att länge ha tvistat om denna sak, enades dom om att lägga en sten på en vagn och spänna ett par oxar för, på den plats där sedan oxana stanna- de skulle kyrkan uppföras. Då oxarna hade kommit den plats där kyrkan nu är stannade dessa och sade: "Här vill vi väre". Där byggdes också "Väre" kyrka, vars namn sedemera ändrades till Värö. I Källstorps i Värö socken bodde för många (omkr 100) år sedan en snickare till börden finne som var trollkunnig. I närheten av hans hem / låg en liten sjö eller mosse, vanligen kallad "Sjöväremossen" denna sjö skulle enligt sägnen vara bottenlös, för att utröna sanningen i detta påstående tog finnen ( som man kallade "gamle Trolle") ett snöre med sej ned till sjön för att mäta djupet, då han började lodningen hördes en röst ut djupet saom sade: "Mäter du mina väggar, blöter jag dina läggar och den vita s-hällen kon skall vandra ut ur Värö!. Vilket med andra ord skulle betyda att det akulle bli så stor översvämning att Värö kyrka skulle flyta bort. Gamle Tulle blev förskräckt när han hörde detta, och avstod från att utforska djupet i sjön. En gång när "Gamle Tull" varit ute i Lahall (Värö socken) och snickrat, träffade han på hem- vägen en av sina vänner som hette Ola. Det var på sen- hösten och kvällen var mörk, så mörk som endast en höstkväll strax före jul kan bli; ingen av dem hade någon lyckta, komna till Värö kyrka där de båda vännernas vägar skilldes, stannade de en stund och pratade varvid Ola beklagade sig över mörkret. Då sade "Gamle Tulle" "Du kan få låna min lykta, fastän den annars står i söder ikväll". Ola, som kände till den andras trollkonster vägrade att emottaga erbjud- dandet. Gamle Tulle sa då att han själv skulle / använda densamma. "Och strax blev det så ljust runt benen på Gamle Tulle att den andres allting tillförna dess make skådat". (Lykan torde ha varit "näcken" eller lyktgubben) Strax söder om Stråvalla kyrka finns en ekskog, en del av denna kallas allmänt av de äldre för "gastkärr" eller gastakärret. Enl sägnen skulle denna plats vara tillhåll för gasten, många av dom gamla har också hört gasten skrik här under mörka vinterkvällar vilket alltid varslade oväder. För många år sedan kom en van- drare från man i Västergötland, han skulle ner till Stråvalla för att söka arbete vid tröskningen. Emellertid råkade han strax målet för en svår snö- storm, varvid han omkom. När sedan män fram på våren smällte hittades han lik. Under många år framåt kunde folk höra jämmerop, mot stundande snöyra och storm. I Klosterfjorden utanför utanför Lahall omkommo för många år sedan #### och som under en fisketur i hårt väder. En gammal gumma berättar. Att så fort det blev en storm, hördes de båda männens nödrop från sjön / Att sk. "Varsel", mot kommande händelser, existerar, vill jag med följande berättelse bevisa. I Källstorp, Värö socken hände för c:a 10 år sedan följande. Två av grannarna voro ovänner, på den ena granngården låg en gamal man sjuk, och man väntade att han vilken stund som helst skulle dö. Till Värö kyrka finns en för några år sedan av en församlings bo donerad likvagn, vilken får användas vid begravningar inom socknen, vagnen är avsedd att dragas med två hästar. Samma kväll som den omtalade mannen , kom frun i den andra gården ut från ladugården efter kvälls- sysslorna. Kvällen var klar och månljus. Hon fick då se omtalade likvagn förspändd med gårdens hästar, stå inne på gården. I fråga varande fru, dog i somras vid 60 års ålder, tillhörde ej den mörk- rädda sorten som äro förborgade för vanliga dödliga, blev inte förskräckt över vad hon såg, utan gick in till sin make och omtalade vad hon sett, och samtidigt kom överens med denne att under alla omständigheter ordna det så att synen inte skulle återupprepas i verkligheten. Dagen för begravningen kom, på förmiddagen kom bud till grannen med förfrågan om hon ville köra och hämta likvagnen, då den som skulle kört hade fått / förhinder på grund av atten av hans hästar insjuknat. Grannen lovade att köra, men innan han körde fick han upprepade förmaningar av sin far att inte komma fram på gården, utan köra direkt till sorgehuset med likvagnen. Ödets nycker äro emellertid underliga, på väg hem gick en av selarna sönder, varför han blev tvungen att köra fram på sin gård för att få skadan reparerad. Varvid frun fick se sin syn förverkligad. Just som mannen kört in på gården kom frun ut ur ladugårdsdörren, för att se vem det var som kom körande. Till slut en händelse som jag själv jämte två andra inom Värö bosatta trovärdiga män varit ute för. En söndag i oktober 1936 hade jag be- vistat Hallands Gymnastikförbunds årsmöte i Halmstad. Jag kom därifrån kl 9 på kvällen, samma kväll var det i Ordens huset anordnat föredrag om bastubygge, föredragshållare var gymnastik #### Jan Olsson Tärna. Föredraget var slut vid 11 tiden, varefter jag pratade vid några kamrater en stund, klockan torde ha varit omkr 12 på natten då jag hörde han kvällen var månljus och stjärnklar, varför jag inte hade tänt min cykellykta. / Kommen strax söder om Värö kyrka tyckte jag mig möta ett fordon, varför jag höll in mot dikeskanten så mycket jag kunde då det ändå inte tycktes bli plats stannade jag cykeln, framför mig stod då en absolut beckmörk vägg, varför jag inte kunde se något av vägen framåt. Jag hade emellertid knappt stannat cykeln förrän det åter blev ljust omkring mig så jag kunde fortsätta. Jag är inte mörkrädd, och har färdats alla möjliga vägar genom såväl bebodda som obebodda trakter, vid alla tider på dygnet, men denna gång medger jag att det kändes liksom lite kusligt, och cykellyktan blev tänd och farten hemåt skulle inte ha kännts för mig i en tävlan. På onsdag samma vecka har en lastbilschaufför med tänt ljuse körande och måste stanna bilen på samma plats på fredag i skymningen kom den tredje personen cyklande, även han råkade ut för samma äventyr. Även om jag sedan på rent veckan hoplig teoretisk grund lyckats lösa proble- met, kvarligger ändå en viss kuslig känsla över minnet. A. J-son. I händelse av tid kommer jag senare att bidraga med en del saker om språken och sanndrömmar. Allan Johansson Fack 45 Väröbacka. / En stark kvinna. Min morfader var träskomakare och snickare. En gång var han och arbetade på ett nu rivet ställe i Stråvalla kallat "Djupadal". Fram på dagen blev det en livlig trafik till stället, av gummor, morfadern anade vad som var i görningen, det skulle bli tillökning i familjen (På den tiden fanns inga B.B eller kvinnokliniker, även barnmorskor var det ont om, och i regel skedde förlossningen med hjälp av någon äldre gumma som sjäv fött barn.) Det led mot "daver", middag och morfar tänkte för sig själv att i dag blir det nog skralt med maten. Då det blev mat- dags blev han emellertid inkallad, maten stod på bordet, mor själv verkade pigg och kry, troligen sett lite förvånad utan förklar- ingen kom omgående från den lyckliga moderen i följande ordalag. "Jaha, där legger den trettene. träffande) å ja har alldrig legget en timme och alldrig sederat = (anställt från) ett mål mat. / I Åkraberg, Värö socken finns en klyfta c:a 20 met lång och på sina ställen minst 15 m djup. Klyftan som tillkommit genom en bristning i berget är en ####, kallas vanligen "Borros skåra". Klyftan Borrås kommer, med säkerhet av Borgås, vilket inne- bär att en borg varit förlagd på åsen, alltså att berget utgjorde en befäst punkt, troligen använd under de många Svensk - Danska krigen. I sydöstra ändan av klyftan, sitter inkilad en stor sten vid knapp manshöjd. En sägen vill förtälja att denna sten skulle falla ner och krossa den siste som passerar klyftan. Vid ####, ####, i berget där besökarna bruka med- lägga ett kopparmynt, för att därigenom skydda sig mot klyftans ande, eller de onda makter som troddes släppa den förut omtalade stenen i hu- vudet på någon besökande. / I Varö socken liksom annorlides börja digerdöden. Än idag talar Pestkyrkogården sitt tysta språk om denna hemska farsots härjningar. En sägensamband därmed. Till Backa by, nu Väröbacka stationssamhälle kom en dag då pesten härjade som värst, två små uthungrade barn från Marks härad i Västergötland fram till nuv Skogs gård och begärde lite mat. Bonden som hört att om man nedgrävde levande barn skulle man kunna undgå pesten, såg här ett tillfälle vara inne. Barnen bjöds in och fingo smörgåsar, under tiden grävde husets folk i största hast ett djupt hål alldeles utanför köksa- dörren, när detta var gjort tillsades de små #### barnen att hoppa ned i hålet, så skulle de få mera smörgåsar, nedkomna i sin grav började folket kasta ner jord på barnen, varvid dessa uppmanade att akta sina smörgåsar väl. Någon möjlighet till räddning undan dessa vidskepligt vansinniga människor hade givetvis de små barnstackarna utan fingo sin egen grav igenskottad i lycklig ovetskap om betydelsen härom. / Gamle märkesdagen Sådant väder är om trettonde dag jul, sådant skall det bli tretton veckor framåt. Om det var frost de fyrtio martyrens dag (9 mars) skall det bli frost i fyrtio nätter före mid sommar. "När det regnar på galla, hon man så korn på halla," (galla = galliusdagen 16 okt) Betyder - Om det regnar den 16 okt, blir följande år regnigt att man säden på hur torr som hälst. "Man får lägga sig om ljusnan dag och ##### - Efter Vårfrudagen ansågs det vara tillräckligt lång dag, att lampa eller ljus ej behövde tändas, ända fram till 29-9. Byggdemål = Megelsmässor" Om det regnar sjusovaredagen 27 juli, skall det regna i sju veckor framåt. Så mycket rim = rimfrost i advent, så möcket regn före midsommar. Den 22 febr kasta Petter Katt sin varme sten i vattnet, då smälter isen lika mycket under - som ovanifrån.