Folktro & Sägner
Sägner och folkliga seder upptecknade direkt från bönder, torpare och berättare under 1800- och tidigt 1900-tal – skogsrået, näcken, bergtagning, signeri och gamla årsfester.
gastar.
Det blev "gaster" av sådana som kom i sjön å drunknade. "Gasten skriker utôt sjön" hörde en de gamla säga, å när en frågade dem vad det var så fick en tillsvar, att det inte var rätt ställt. Det var "gasten" av den eller den som hade drunknat. Det var också varsel till olycka på sjön. Om en fick höra en "gast" skri- ka på kvällen, så gjorde en rätt, om en stanna- de hemma från sjön dagen därpå. Nu får en aldrig höra "gasten". Men förr hade de hört ho- nom utåt sjön.
troll och gastar
De var la troll förr i världen. De va troll i Tryssarsberga. När folk gick till julotte kom trolla ut me en kalk och ba en karl dricka. Di hade så brått med bakning inne i berget, så di kasta grisslorna. Han drack inte åv det, då hade trolla tatt honom. Bort i Kulla fanns det berg, där gastar var. Det kallte di för Gushava. Sådant det har åska slagit ihäl.
Folkmedicin: gastakram
När någon blev häftigt och illa sjuk, så trodde de förr att han hade blivit krammad av någon gast, som han råkat utför, när han varit ute sent en natt. Och sån sjukdom kallades gastakram (gàṣtakraṃ). Det kunde en bota själv genom att röka sig med tre svavelstickor. Men det skulle vara svavelstickor. De nye tänd- stickorna duger inte. Jo, så skulle en stryka eld på desse stickorna och hålla dem så, att en fick den skarpe röken in i både näsa och mun. Ja, just, en skulle andas in den röken.
sägner om skatter
I ett berg långt, långt oppe vid Hans Eriksons fanns en kvarnsten. I den växte en enbuske. Därunder stenen fanns det mycket gods. Två stycken har sett det. Om de haft järn och kastat över det, hade de fått det. De ha aldrig sett det sen. (Fru Anna Karlsson, Lerberg) Det brände över gömda pengar. Det var gastar. När de skulle gå dit fick de ej ta ögonen från ljuset för då försvann det. (Adolf Andersson, Hjelmared)
Gastar och myringar
Människor, som var mördade eller komna våldsamt bort, blev gastar och gick tills de kom i vigd jord. Det var en här, som hade blivit mördad och lagd på marken med lite mossa över sig, och folk fick ingen ro för honom. Då flyttade de honom och lade honom mellan två flata stenar, men det blev ingen ro då heller. Då grävde de ner honom i ett kärr och slog en ekepåle igenom honom, och sen har han inte synts till. Men han skriker mot ont väder. "Langakärrsgasten skriker", sa de alltid förr.
Gastar
Det var en bagaregesäll och en annan gesäll, som träffades på denna sidan Kärra. De frågade vanrandra, vad de hade för yrke. Bagaregesällen sa, att han hade fina betyg som bagare. De andre ledde honom in på en genväg och vid Gamla Varberg slog han ihjäl honom för att tillägna sej hans betyg. Och han gömde liket under en en hoper tång, men en tid där- efter blev det funnet. Jag och många andra hörde varsel därifrån mot väderskifte förr. Duva hette han som mördade bagaregesällen. Han blev tagen och satt på bekännelse, och sen blev han avrätttad på Kråkeberg vid Kärra. Det var när min far var tolv år. Han var född 1812, så det var 1824. Krop- pen blev upphängd på "stäjlet". Marin på Stenåsa var rackare och han hängde upp honom på ett stenbankshjul (?) och trädde armarna genom hjulet. - När jag gick i småskola såg jag stupstocken och lite av stäjlet, men det var uppruttnat. / Gasten - när jag var ung, hörde jag honom. Det var någon sorts "spöge- hantering" - en ande efter någon person som hade förolyckats på nå- got vis troddes det. Han flög och skrek som en heser gåse - Vi hördom honom mittför här - han flög uppåt Gunnestorp till. Man skulle aldrig skäcka efter gasten. Det var en man som skäckte efter honom, och sen gick han in i ett hus och hade sin lykta i handen. Men gasten flög in genom fönstret och slog till lyktan så att den slocknade.
Gastar.
Det var i påskveckan en kväll jag skulle in till Göteborg klockan elva och när jag kom på Sätinge gärde, det är så dimmigt den tiden, hörde jag rätt som jag gick hur det ropade i Vallbyberget. Det lät som när någon mördar en människa. Jag stanna´ och trodde det var i telegrafen men så ropte det ett mördrop ännu värre och så ropa´ det tre gånger så det gav eko i Sätringebergen. Många har sagt, att det har skett många olyckor där i Vallbygater- na och så tro de, att det var gastar jag hörde. Gastar skulle vara sådana där osynliga efter sådana som kommit illa av dagen. Det var andeskepnader och de ger ut samma rop och ställning som det har skett. Och det är vanligtvis mot oväder man hör sådant. - Det var en gammal sjöman / som en gång kom gående från Råö och skulle gå till Kungsbacka och när han kom till Toftera kom något och hävde sig på ryggen på honom så han orka´ knappt gå. Det var en gast trodde han. Men då sa´ han till gasten: "Skall jag bära dig skall du göra dig lätt." Och han blev så lätt så han inte kände honom. Men när sjömannen kom till Onsala kyrkogård, gjorde han ett ristande över muren, så han gick av. Då blev det ett tjut på kyrkogården, för de som var där ville inte låta honom komma dit. Då skulle han ha sagt:" Vill ni inte låta mig komma hit också, ni som har fått kristen jord.
Gastar.
Mamma talte´om, att till Kresmas var en karl som var ute och red och han hade ramlat av hästen och dött vid en sten. Hästen kom hem ensam och den karlen hörde de vid väderskifte. Han gedde sej så. En människa som blir borte på ett sådant sätt brukar de alltid tala om, att de hör. De hör hennes nödrop och det skall hålla på så länge de skulle levat. Mamma tala om en karl som skulle köra ett halm- lass ut han hade kört virke i skogen och dött borta på en mosse. Och de hörde ofta hans nödrop. Efter människor som blev borttagna och gömda skulle det höras tills de kom fram. Härborta vid bad- platsen Åsa var det en karl, som fann en arm av en fröken och den hängde fast vid en sjömanskista och hon hade ringar på armen. Och de grov ner den / där och lät ingen få velat och förde den inte till kyrko- gården. Och det blev en gast efter henne som ropa: "Mina guldringar tre åt Kristi jord." I kistan stod det att den som fick upp henne skulle ha hennes kista. Här var en gumma som hade på sig gasten, hon lever än så jag vill inte säga vad hon heter. När hon och hennes man kom till en gärdesgård, där var en stätta, kom en upp på ryggen på´na och så när de kom långt ut här, gick han av vid en annan gärdesgård. Hon hade ´n på ryggen och hon pesa´ på´n.
Djävulen
Jag gick vilse en gång när jag hade varit ute på landsvägen en söndagskväll, fast jag inte hade smakat en droppe sprit. Jag skulle gå hem på en stig som jag hade gått hundra gånger och hundra till. Det var bara ett litet stycke från vår hytta, men jag kände inte igen mej och gick fram och tillbaka på stigen i över två timmar. Det va la någon dålighet, som förvillade mej. J.A. har inte hört att varken skogsrå eller gast vållat vilsegång. (Skogsråtraditioner saknas här. Förr fanns här alls ingen skog.)
Gastar
På tal om gastar så voro de rätt otrevliga förr i tiden. En sådan skulle ha bott i bergen mellan Stora och Lilla Hålvatten (sjöar). En gång för icke så länga sedan gingo Karl Henricksson i Salvebo och en kvinna i säll- skap däröver. När de så var komna in i den s.k. Klampsviken (belägen mitt mellan sjöarna) blevo de så trötta att de inte orkade gå utan segna- de ned. Men då tog kvinnan och lästa Fader vår sju gånger baklänges. Då hade gasten ingen makt över dem längre, så att de kunde obehindrat fortsätta färden.
Gastar och myringar
Det var en riksdagsman i Äskhult, som var så illa arg på barn, som tiggde. Han tog en tiggarpojk och band i rumpen på hästen och satte sig opp och red nedför liderna, och pojken slog huvudet mot en sten och dog. Den stenen kallas Gullringe sten. Där har spökat. Vi hade så mycket blekne och vävne, som vi hade lagt ut och vaktade. Jag var med. Då fick jag höra jämmer, det tog till och det var så svårt att höra't. Det varade emot en halvtimme. Jag hade en hund med mej, och han var så rädd, så han teg som en sten. Det var den ende gast, jag hört.
Gastar.
Gasten hörde jag, när jag var femton eller sexton år. Jag skulle gå till Källtorps smedja; då skrattade gasten till över mej i träden. De nytta mö´ å skoja mä´n, men då kunde han kom- ma och ge dem örfilar. Emot oväder hörde de honom skrika; då var de säkra för ovär. En gammal hängde upp sej; han hördes en tid sedan. När det var övergått en tid, blev han borte. Det var en viss tid han skulle låta höra sej; så länge han skulle ha levat. En kastade en kniv över hästen en gång, när hästen stan- nat och inte ville röra sej. Han menade la, att stålet skulle fördriva´t. Kniven fastdade i en benknota. I Pennsylvania var en som hade en farm. De hade mis- tat en tös och lagt nere henne i hörnet på farmen. Hon gav sej alltid mot oväder, för hon ville till vigd jord. Jag / köpte farmen och hjälpte henne till kyrkogården. Det var en ung tös i Värö Backa, som hade dödat tre ny- födda barn och lagt dem på grunden strax vid hemmet. Där var mycken rörelse; det hördes som barnsskrik om kvällar och nätter. (Känner ej benämningarna myling, mörding o.s.v.) Det var en landmätare Lund ifrå avgrunden; han sprang med sin kedja sen han var död, för han hade levat orätt- vist och gjort något orätt.
Pål Rasmus
"Den svenske bonden har aldrig varit livegen under adeln, men i våra tidigare danska land- skap finnas minnen från feodaltiden. Vid restaureringen av källarvåningen i Vallens gamla slott (Sydhalland) påträffa- des skelett efter personer, som blivit inmurade, och på en liten holme i sjön, mitt för slot- tets fönster, fanns galgbacken, som minde om godsägarens domsrätt och fullständiga makt över bönderna. Utan laglig rätt utövades troligen denna makt ännu någon tid efter landskapets införlivande med Sverige. Hårdare och mera hatade än godsägar- na voro stundom deras fogdar. / Under 1600-talet fanns på Vallen en fogde, som för sin grymhet ännu icke är glömd. Han hette Pål Rasmussen och benämndes vanligen Pål Rasmus. En bonde hade dömts "att gå genom eld," men såsom ett drag av mildhet hade vid do- men knutits bestämmelsen, att krutpåsar skulle fästas under den livdömdes armar. Eldens pina skulle icke bliva allt för lång- varig, innan krutladdningen gjorde slut på lidandet. Men den nedrige Pål Rasmus fyllde påsarna med sand i stället för krut, och den dömde underkastades en långvarig stekning till döds. Någon av åskådarna ro- pade därför högt: "Huru skall du, Pål Rasmus, en gång kunna stå till svars för din ondska!" "Det skall inte jag," svarade Pål Rasmus, "utan det skall min hund." Strax började / den stora, svarta, hemska hunden, som var med vid avrättningen, gnissla med tän- derna, därpå rycktes han bort i luften och försvann. Förmodligen med tanke på själens salighet och kroppens ro i graven testa- menterade Pål Rasmussen, år 1676, ett tusen daler silvermynt till pastorates fattiga. Räntan har sedan dess utdelats vid julti- den under benämningen "rasmusa- pengar." Offergåvan var emellertid nog alltför ringa i förhållande till syndaskulden, ty Pål Rasmus måste efter döden irra omkring som gast. Vanligen uppehöll han sig dock i en pilstubbe vid Menlösa by intill vägen mellan Hasslöv och Wåxtorp. Fruktad var han i livet och fruktad efter döden. / En övermodig husar vid namn Knut Hall vågade en kväll utmana gasten, men det höll på att sluta olyckligt. Då knek- ten red förbi stubben, ropade han: "Vill du rida kapp med mig, Pål Rasmus?" Gasten var strax ryttaren hack i häl. Till försvar avfyrade knekten sin pistol, men inte bet skottet på gasten, inte. Av någon outgrundlig anledning mås- te dock Pål Rasmus fara tillbaka, så långt skottet hördes, innan han på nytt kunde upptaga förföljandet. Snart hade han å- ter nära nog upphunnit knekten. Denne hade emellertid hunnit omladda pistolen och sköt ett nytt skott med samma ver- kan som det förra. Så fortsatte jakten en halv mil, tills krutet tog slut. Lyckligtvis hade knekten hunnit till / Wåxtorps krog, som ännu var öppen. Han red in i krogstugan och skrek: "Stäng dör- rarna!" Dessa voro nättopp stängda, in- nan Pål Rasmus ryckte och slet i dem för att komma in. "Stäng spjället!" ro- pade knekten, och gasten kom även här försent men förde ett rysligt väsen i skor- stenen. Innan solen gick upp måste han emel- lertid rymma fältet. Slutligen mötte Pål Rasmus sin överman. Det var prosten Dahlberg i Hass- löv, som något tiotal år efter 1700-talets ingång blev kyrkoherde i pastoratet. Prosten kom från "sen mässa" i Wåxtorp och måste under hemfärden åka över Björbäcken, som rinner längst ned i en djup dal, där täta lövskogar skuggade / vägen. Gasten kröp upp ur brovalvet och ryckte det ena bakhjulet från vagnen. Prosten befallde sin dräng att lägga upp hjulet i vagnen och tvingade Pål Rasmus att i hjulets ställe bära upp axeln den halvmila vägen till prästgården, medan drängen piskade på hästarna. Prosten tog här en mässbok, gav drängen ledighet och skötte därefter själv tömmarna. Med Pål Rasmus som fjärde hjul körde så prosten till Björbäck och därefter ut i Wåxtorps ängar. Där manade han Pål Ras- mus ner i en källa. I likhet med så många andra i liknan- de situation får gasten varje nyårsnatt taga ett tuppfjät framåt och blir fri, när han uppnår Wåxtorps kyrka. Antingen lyckades Pål Rasmus i för- / tid göra sig fri efter prosten Dahlbergs död 1760, eller ock var det en annan gast, som upptog Pål Rasmus' illojala verk- samhet att trakassera vägfarande, ty vid en senare tidpunkt såg en färdeman nattetid på samma väg, hurusom en hel skyffel eldmörja slängdes tvärs över vägen rakt framför hästarna. Någon o- lycka inträffade dock icke. Icke fullt så lyckligt gick det för en timmerkörare, som under natten färdades uppför Björbäcks lid på väg mot hemmet. Något lass hade han icke, men vagnen blev med ens så tung, att hästarna icke orkade upp för hela liden utan måste stanna. Körkarlen, som förstod sig lite på trolltyg, gick fram och tittade mellan ena hästens huvud och remtyget. Han kunde då se, / att en gast satt på bakkärran, men karlen fick samtidigt ett slag i huvu- det, så allting dansade runt för honom. Till synes lugn satte han sig åter upp och började köra men petade oförmärkt bort nageln, som höll ihop vagnens båda delar. Sålunda kom han undan med hästar och fram- kärra. Bakkärran for med gasten i ra- sande fart utför liden och ned i bäcken. Efter denna händelse förlorade gasten all lust att trakassera vägfarande. Nyare bravader äro i varje fall ej omtalade. — Ovanstående är styckevis berättat av olika personer för omkring 50 år sedan. Nu har den gamla sagovärlden såväl som den historiska traditionen förbleknat i våra bygder," till- lägger slutligen hr Larsén.