Folktro & Sägner
Sägner och folkliga seder upptecknade direkt från bönder, torpare och berättare under 1800- och tidigt 1900-tal – skogsrået, näcken, bergtagning, signeri och gamla årsfester.
Troll
Mor såg trollen när de sprang i bergen på Här- stafjället. Det var när hon var barn. Det var små gubbar. Det var en hel rad. När mormor fick höra, att hon hade sett trollen, så släppte hon henne inte från sig. Hon hade ögonen på henne. Trollen var far- liga. De tog barn.
Troll
Det bodde troll här långt ute i bergen, i Flöget. De kom visst fram till ställena ibland och ville låna när de skulle baka. De som var goda vänner med dem, hade aldrig ont av dem. När det var något fruntimmer som hade fått barn, kunde trollen kom- ma och byta bort det. Det var en här uppe i byn, som hade fått ett barn. Och där hade trollen varit och bytt barn. Den ungen de hade tagit, skrek så uppe i bergen. - Jag vet inte hur länge de hade haft den där trollungen, men så skulle de ha gjort kängor till den och när den som skulle å och köpa dessa här kängorna kom mittför berget, ropte det därifrån: "Gör skorna stora för sådana fötter har Tora" - Men de fick tillbaka sin unge sen. Mora stod och baka en gång. Då tog hon ända som hon ville kasta in ungen i ungnen - de hade väl förstått, att det var en bortbyting, de hade fått. Men då kom trollkäringen. "Har jag varit så syndaktig vid ditt, du?" sa hon till mora. Och så tog hon sitt och lämna det andra i stället.
Jättar och troll
I Vabränna högar var troll. Prästens dotter blev bergtagen till dem. Nästa julafton tyckte de i prästgården, att det skulle vara roligt, om flickan varit hemma. Drängen sa, att han ville försöka hämta hem henne. "Ja, gå åt stallet, och tag vilken häst du tycker", sa kyrkoherden. Drängen red till högarna, och då stod den ene högen på guldpelare. Det var bröllop där. Så kom det ett troll ut med en kalk av guld och bjöd honom dricka. Men han sa: "Tack, det är dubbel heder, om bruden själv skänker i åt mej." Ja, hon fick komma ut och drängen tog kalken, men han tömde ut den över axeln. Det kom litet på hästen, och det brände av håret på honom. Sen tog han flickan i ena handen och kastade upp henne på hästen. Då kom trollen sättande efter, och de hade så nära hunnit upp honom, men då ropade det från den andre högen: "Rid åkern den balle, å inte vägen den hårde!" Då red han in på åkern och de blev där, tills solen hade gått upp.
sägner om troll
På ett ställe hade dom en kvarn som (det) var julenatt blev tänd eld på. Men det var ingen som tordes gå dit. Så var det en dräng. Han gick dit en juleaftan och la sig i tratten. På kvällen så kom ett helt sällskap och slog sig ner kring kvarnstubben. Drängen hade ett titthål i kubben. Han såg hur trollen dukade upp hoppetossor och or- mar och åt. En gammal käring var halt. De hade ljus, men ingen ljusastake. Då ställde de käringen på huvut och stack ljuset i rompa. Drängen låg kvavt. Drängen låg dubbel. Det var för trångt, och så gjorde han en kullerbytta. Tratten upp och ner på, och han ut på golvet. Trollen blev rädda och gav sig iväg. Det var bara käringen som blev efter. - Kvarnen blev aldrig uppbränd mer. Trollen hade blivit skrämda. En gubbe som kallades Kulkär- ven, var ute och gick julafton. Han skulle gå hem och tog genvägen om Dalbackeberg. När han kom upp / mot berget fick han se att berget stod på guldpelare. Det var ljust och grannt. Inne dansa trolla. När de fick se honom, så ropa trolla: "Här kommer gamle Kulekär- ven. Den ska vi ha in te å dansa." Men han blev rädd och vände om och gick den långa vägen hem. Farmor var från Blixtered i Tölö socken. Hon berättade att i Gröninge var en bondgumma som fått barn. Det var om våren, så folket var ute och vårade. Hon hade lagat till middan och gick ut genom lågan (en liten dörr i porten) för att kalla på folk. När hon kommit dit fick hon se en stor, brun kappa komma flygande och skulle ta henne, för hon var inte kyrktagen. Hon blev så rädd, så hon tappa den ena toffelen och sprang in och slämde igen dörren. Toffeln fann hon aldrig.
Lyktgubbar
Om de bara kastade till löktegubben lite pengar, så lyste han dem hem. När han ljusit en hem, skulle han ha pengar. Han var la ett troll han som alla andra. (Har ej hört att han var en f.d. lantmätare e.d.)
Troll
I Stövleberget bodde det troll. Folket i Alarp lånade kärl av dem ibland, men de skulle lämna något gott som betalning. En gång gjorde de något annat i kärlet, och sedan fick de inte låna mer.
Troll
Anders Bengtsson var en dag ute och letade efter korna. Han gick upp på ett högt berg, för att om möjligt upptäck- a dem. Kommen upp på berget hörde han huru trollen skramlade med bakegresslerna inne i berget. Han skyn- dade sig hem och korna fingo vara den dagen. Anders Bengtsson talade också om huru trollen gingo i stugerna och lånade bröd, och det var ingen som vågade neka. Trollen bytte även bort barnen. Det var en gumma, som hade en gosse, som var så ful och miss skapt. Hon trodde, att när gossen varit liten, så hade trollen kommit och tagit hennes gosse, och lämnat sin trollpojk i stället. Men gumman trodde, att om hon lade trollbarnet i ugnen, så skulle trollen bli rädda och komma tillbaka med hennes gosse. Men det var någon, som avrådde henne. Anders talade också / om, huru de som voro goda vänner med trollen fingo hjälp av dem i skördetiden. En dag var det en gubbe, som var ute och mejade säd. Då kom det en trollkä- ring och gav honom en lie. Men hon sade, att han får inte titta i eggen, hur illa han än hugger i sten. Trollkäringen gick och gubben började att meja. Det gick så fint och lien förblev lika vass, hur illa han än högg i stenen. Men så högg han till väldigt hårt i en sten och gubben kom ej ihåg sig, utan tittade i eggen och då var det ett stort hästben.
Troll.
I Veddige i Lobjär bodde det troll. Det kom en och red förbi berget jula natt, och då var det så ljust och grant där. Så kom de ut med ett stort glas och skulle ge honom att dricka, men det slängde han bakefter hästen, och så red han över alla åkrar och kom till kyrkemuren, men de högg av hästen. (Josefina Johansson, Sällstorp, f. i Idala 1854.) Trollen var efter en i Veddige. "Rid åkern den breda och inte vägen den smala", ropade de, och det gjorde han. (Fam. Andersson, Sällstorp.) / Det bodde troll i Vabränsbo hög, hela ber- get var som ett tindrande slott ibland. Det var en brud, som blev intagen i berget en gång men så red en man dit och tog ut henne. De kom och gav honom dricka, men det slo han på hästryggen, och så red han sin väg. Trollen sprang efter honom, men då ropade någ- ra troll, som bodde i ett annat berg: "Ta åkern den lena och inte vägen den håle, för Lunderhoff är i hack och i häl !" Han red ifrån dem och kom över kyrk- muren, men de högg av hästen på halve parten. (Britta- Stina Börjesson, Sällstorp, f. i Hamnared 1860)
Troll.
I Vabränna högar var troll. Prästens dotter blev bergta- gen till dem. Nästa julafton tyckte de i prästgården, att det skulle vara roligt, om flickan varit hemma. Drängen sa, att han ville försöka hämta hem henne. "Ja, gå åt stallet och tag vilken häst du tycker!" sa kyrkoherden. Drängen red till högarna, och då stod den ene högen på guldpelare. Det var bröllop där. Så kom det ett troll ut med en kalk med guld och bjöd honom dricka. Men han sa: "Tack, det är dub- bel heder, om bruden själv skänker i åt mej!" Ja, hon fick komma ut och drängen tog kalken, men han töm- de ut den över axeln. Det kom lite på hästen, och det brän- de av håret på honom. Sen tog han flickan i ena handen och kastade upp henne på hästen. Då kom trollen sättan- de efter, och de hade så nära hunnit upp honom, men då / ropade det från den andre högen: "Rid åkern den bålle å inte vägen den hårde!" Då red han in på åkern och de blev där, tills solen hade gått upp.
Svartkonst
Det var di som trolla bort råttor, men vil- ka dar det var, vet jag ej. Det var en härborta som gick en bit på vägen och ba att råttor- na skulle gå, och sa vart di skulle gå, och di gick me.
Troll
Min faster såg ett räligt troll. Det stod och kamma sig. Och stod som i en liten gryta. – Uppe i Ålsa stod dom också och tvätta sig. Det var i ett hål i gärdesgården. Jag såg det aldrig.
Svartkonst
Det var di som trolla bort råttor, men vilka dar det var, vet jag ej. Det var en härborta som gick en bit på vägen och ba att råttorna skulle gå, och sa vart di skulle gå, och di gick me.
Jättar och troll
I Attorp är ett berg och det var en lycka därintill. Varenda gång när de rustade och skulle skära säden på den lyckan, blev den alltid skördad på natten. Så var där en dräng som sa, att han skulle vakta ut och se, vilka som gjorde det. Han fick se, hur det kom så många troll så det myllrade ut ur berget och började skära säden. Till slut kom en stor, förfärligt tjock gubbe ut och sa: Skär i hann å lägg i bann, men slå båjna å den som ligger på råjna. Då sprang drängen därifrån det fortaste han orkade. Och aldrig någonsin den lyckan blev skördad av trollen mer.