Folktro & Sägner
Sägner och folkliga seder upptecknade direkt från bönder, torpare och berättare under 1800- och tidigt 1900-tal – skogsrået, näcken, bergtagning, signeri och gamla årsfester.
Vittra (motsvarande, skogsrå, huldra.
Det var en som de kallade Vitterpelle, för han vär så "känn" (god vän med Vittra.) En dag på våren spordes det att det var mycket gott fiske ute vid en holme i skärgården. När Pelle kom båtstaden sin var båten borta, det var illa, hur skulle han komma ut till fiskeplatsen. Så med ens stod en vacker flicka, - hon var vitklädd - bredvid honom. Det var Vittra. Skär dig två barkstycken ur den där granen, å bind dem under dina skosulor, å ställ dig på vattnet så kommer du snart till fiskehol- men sade hon. Pelle gjorde som Vittra sagt, och det bar iväg med stor fart ut till fiskeplatsen. När de andra fick se honom komma, på detta sätt, sade de." Det är Vittrepelle", det är Vittra som hjälpt honom. Å nu ä dä nog slut på fisketuren för oss, för nu ska nog Pelle ha all fisken. En lärarinna från samma trakt har berättat. Dar sågs ofta i skogen en vacker flicka som vallade sina små vita kor. De hade alla bjällror som klingade så vackert. För det mesta var hon vitklädd, men det sades även att hon tyckte mycket om rött. Om det var några personer som hon ej tyckte om så, brukade hon göra något spratt, ja de dä ä Vittra som ställt till, sa de då.
Trollkarlar och häxor.
Det bodde en trollpacka på Kerstis backe i Stuv nr. 1. Hon kom fram i Karlagårn och ville låna en kaka bröd, men pigan, sva- rade henne så morskt, och hon fick inget. När hon gick, la' hon något i vatten sån, meningen var, att pigan skulle få i sej det. Men det blev en bagge, som fick det, och han satt (och dog). Sen blev det borte; det var den förste, som kom, som skulle dö av det. Det va la riktigt trolleri. Per i Hult var bliven av med en yxa. Han satte en sjukdom på henne, som tagit yxan. "Så länge jag lever, skall hon vara sängliggande", sa han. Och det blev hon, och då dan dog för några år sedan, stod hon upp och har varit uppe sedan. Och nu är hon nitti år.
Läkekonst.
Fallandesjuka. Man skulle bränna upp alla kläderna, som han hade på sej, när han fick det första anfallet och ta av den askan, som blev, och ha i vatten och tvätta den sjuke med det, och så skulle han dricka en del av vattnet. En del gav den sjuke blod av far och mor; det skulle ha droppat genom en vigselring. De ha ock gett sådana urin av far och mor en viss tid var dag utan uppehåll. Klåe. Svavelblomma i bomolja är ett säkert medel. Andra har använt flugleröd ( = arsenik ), som de hade i vatten och tvättade på med. Och de har kokat ormar och haft det spadet på flas- kor och smörjat med för klåe. Marsel. De tog jord från kyrkogården och löste upp i vatten och tvättade barnet med det. Men de skulle ta vara på jorden se´n och bära tillbaka den; De fick bara låna´t, annars gjorde det ingen / nytta. Och för skiver har de lånat jord från kyrkogården och haft i vatten och tvättat barnet med. Vid slaganfall skulle de ha blod av en, som hade mördat. Här var en tattare, som sa för mek ( mej ), att han kunde bo- ta för skiver och slaget. Han tog barnet i fanget och la sej på rygg och slog med armar och ben precis som om han hade fått slaget själv. Och barna blev allt bra efter det; det var att han hade mördat. Skiver - det kommer av att barnet pinkar ner sej och de låter det sitta på golvet och bli kallt i änden. Matalja - det finns ett slags trä med röda bär på, växer i våta grober ( = diken ) - tröskehuske. Jag har brukat torka bark av sånt träd och ha på flaker; blandar en sådan bark i maten åt den matalapne, så får han matlust. Somliga åt huvelöss. Trösk - det är att ta en hård lapp och torka barnet i mun var dag, så går det över. Det berodde på, att magen inte var riktig. Gulasjuka - det är leversjuka. De har brukat koka en sorts mös de kallar kattelummer och dricka vattnet. Har ej hört att den vållat av eller botat med gulsparvar. / Rosbält - de har smörjat det med tuppblod, kvinnomjölk och vådeldskol. Går det ihop, blir det döden. Blodgång - blodrötter koktes och vattnet dracks. Bägången är som kolik - de tog brännvin med starkpeppar. Näsblod - de samlade litet av blodet i en klut och brände upp den. Eller knöt en tråd om lillefingret. Huvudvärk - jag har örringar, och därför har jag aldrig huvud- värk, guldet drar allt. Och de gamle hade blydubbar i öronen mot värk och för att de skulle få starkt huve och komma ihåg allting. Ryggskott - slå dem i ryggen med en sopekvast, så att blod kommer i rörelse ! Har ej hört att tvillingföderska kan bota. kom månadsblod i rinnande vatten, så ville det inte stanna sen. och inte arbeta på några dar. Benröta - de la läkeblacker på eller något som liknar vitapi- ger med stora blad. Onda bett - de trodde det var en röd mask i vattnet, som var orsak till det. En klok gumma la fint salt på. / Tröd var sensträckning. De lyfte i ett hus som var flyttat och sa: " Du som flötter á, hjälp mej trötter ä ! " Halsfall - spenen fallde ner. De lyfte upp den med ett sked- skaft med salt på. Det var någon slags halskatarr. så spenen svullna ! " Hjärnan var sjunken ner. " De tog i håret och drog till och lyfte upp den på så vis. Det var en sorts huvudvärk. Liktornar - lägga fläsk på, så mjuknar de, och man kan skära ut dem. Tandvärk - ta den dödes hand och lägga på och be, att han skulle ta värken med sej. Det var likadant med vårtor, det har jag själv erfarit. Jag hade så väldigt mycke vårtor på händerna, när jag var barn, och så dog en pojk på ett torp- ställe, och jag gick dit och strök med hans hand över vårtor- na och de vitnade och blev borte på några dar. Ormbett - ta skinnet av en orm och linda om. De tog vara på skinn, som ormera krupit ur. Silke eller siden band de som ovanför bettet. Likadant om de skurit sej, band de om siden. Siden skulle hjälpa på allt. / Tandvärk satte de och bort i träd. Det var att ta blod och röta och borra i ett träd och sätta in. Likadant med bölder. Äktakulor, det var stora vårtor i ansiktet, en fettbildning. De brukade sätta bort dem på lik. Vårtor - de skulle räkna vårtorna och ta blod av dem på en klut och lägga kluten under en liten sten i en korsväg. Den som tog upp stenen, fick vårtorna Örasting - de skulle ha en kvinna, som gav di, till att mjöl- ka in i örat eller stoppa svart ull i örona; svart ull värmer mer än vit. Revormar - de tog grodor och strök på. Eller ritade en fem- udd först på revorna, sen på spisen och sistå dörren, som en gick igenom. Vårtor strök de en groda på, för grodorna har vårtor över he- le kroppen. Sen släppte de grodan, så skulle hon bära bort vårtorna. Ränneskita - torkade blåbär och blåbärssaft är bra än i dag. För blodgång tog de ekebark och kokte och drack. Hundbett - de skulle flänga hår av samma hund, som bet, / med detsamma han var arg. Bistick - ta öravax och klena på. Kramp - de skulle ha kamfertsbrännvin och gnida på stället. Lungsot - de försökte få tag i lungorna av en räv och an- rätta och ge dem. Men jag vet ett fruntimmer. Ene lungan var förtärd på henne, men hon åt honung och socker, och det växte ut en ny lunga. Hicka - om någon talar om mej, så hickar jag. Tänker jag på den, som talar om mej, så går det bort. Stolstig, ögonsting - vira en stol tre gånger avigt ikring ögat, så bli´t borte. Älvablåst, det var röschleviskeblåst - det skulle rökas med röschleviskeskin. Orm i magen kommer upp, om en gapa över nymjölk eller över nybakat bröd.
Läkekonst.
Det var så gott som allmänt att de blev krammade, det kun- de de bli lika väl om dagen som om natten. Det skulle vara vär- re, om de blev krammade om dagen. De hade gått emot ett spöke, som de inte såg. Då skulle de klippa hår av huvet och ta svavel och ända på och röka sig med det.
Svartkonst.
Har inte hört att de skulle säga upp råttorna på Tomas eller någon annan viss dag, men det skulle ske på föråret. Det var en gubbe i Älekärr som skulle säga upp alla råttorna på de översta gården så att de gick till den nedersta. Men när råttekung- en kom, var det en av gårdsfolket, som strök till honom med en käpp, och då sa gubben, att han kunde inte flytta dem, utan de fick ha dem ett år till. Men då kom han tillbaka, och alla råttor- na fick följa råttekungen till nedersta gården. På samma vis har de flyttat råttorna från Lassagårn.
Starka.
Starke Böken hade ditt en jättekvinna. Hon sa till honom, att han skulle kunna bära en tunna salt och det gjorde han med. Han var i en bod i Kungsbacka och skulle köpa en tunna salt. De frågade, var han hade sitt åk. "Det har jag inget. Jag bär´et på ryggen", sa´ han. Han var hemma i Gällinge eller Idala. De häv- de saltet i en säck och la i en tiopundare med, och Böken tog saltet på ryggen och gick. Han skulle få det för inte, om han or- kade bära hem det utan att pusta. De följde efter honom till inemot där han bodde, men de vände, när de fick sett han gick av vägen och började plocka bär, fast han hade bördan på ryggen. När oxarna inte var god till att dra vagnen uppför en lid, drog han upp lasset själv.
Starka.
Starke Bögen var i Varberg och skulle köpa en tunna salat till sin husbonde. De frågade, om han kör: "Nej, dens ka jag bä- ra", svarade han. De satte upp att om han bar henne hem, skulle han få saltet fritt. Han fick inte pusta på vägen. En följe efter för att vakta honom. Emot där han var hemma var ett ställe vid vägen, där det var gott om hallon eller kröser. Han började ploc- ka av bären och äta, fastän han hade saltsäcken på ryggen. Så han slapp betala för saltet. "Böga-heern" kallade de honom ock. Jag vet inte, var han var hemma.
Varsel om död.
Om den yngste nyser vid bordet nyårsafton på kvällen, nyser han ut den äldste. Det var en gubbe här i närheten, som grät så väldigt för att den lille pojken nös, det är fyra så se´n. Gubben trodde han skulle dö under det nya året, men han lever än och är åttiett år. De la ut rockar på lon och sträckte ut ärmarna ny- årsafton på kvällen. Var ärmarna lagda i kors, när de kom ut på morron och tittade, skulle den dö, som ägde om roc- ken. Drömmer man att man gräver i jord, skall någon i familjen dö. Glömmer man så på en liten bit, sa de: " Där har du lämnat en likkista. Ugglan skriker mitt på da - någon skall dö. Kommer ekorren fram till husen, skall någon i huset snart dö. Kommer en groda eller en / orm och lägger sej på trappan, där skall någon dö det å- ret. Om man köper många kläder, skall man dö. Han är feg, säger de. Om man glömmer tacka alla, innan man går, är man feg. Om man går i alla rummen på ett främ- mande ställe och tittar, är man feg. Så gjorde Hilda i Sandklev siste gången hon var här, hon for över allting.
Varsel om död.
Anders Petter te Ränkes skulle köra till stan tidigt om morgon. Då mötte han en likfärd vid kyrkan och kände igen all fol- ket från Mynkulla så när som Petter i Mynkulla. Sen sa han till Petter: "Du dör snart." "Det tror jag inte, för jag känner mej så bra." Men en fjorton dar efteråt fick Petter lunginflammation och dog. Det är nog inte mer än tjugo år sedan.
Naturföremål.
Uppe i skogen vid Almås var ett litet stenrös, som vi kastade stenar på i mina pojkår, näs vi gick där och plockade bär. Det var en gammal sägen, som gick man efter man, att en person hade slagit ihjäl sej där. Folk kastade där för att det skulle vara ett min- ne. I röset låg en träbete som de sa var ett gammalt kors. I min barndom stod det ett kors på en ren vid prästegård trädgård. Där hade en dräng på prästgården huggit ihjäl prästen med sin lie. Prosten Svensson slängde bort det. Här ligger Glamsten. En jätte stod på Texelberget och kastade den för att slå ner en kyrka, men det gick för långt.
Naturföremål
På Gällinge skog hade någon förolyckat. Där kastade alla vägfarande en sten. För många år sedan kördes röset bort; stenar- na blev använda till täckdiken. Det var många tusen stenar i det röset. De kastade för att inte spöket skulle göra dem något illa.
Naturföremål
Glamsten är en förfärligt stor sten som ligger på Glamhed (invid Sandklev). En jättakäring hade stått på Kattehôva i Värö och kastat den mot Idala kyrka, hade tagit den i sitt strumpeband och kastat, men den kom inte fram. De hade sagt, att det skall stå en pengakittel uppe på Glamsten, men det är omöjligt att komma upp på stenen, för den är för hög. Begreppet ättestupa okänt.
Naturföremål.
I Tjuvås mellan Ällekärr och prästgården fanns ett rös invid vägen förr. Där hade en präst kommit ridande och bli- vit rövad och ihjälslagen; han hade varit i Gällinge och Idala och tagit upp offer och hade pengarna med sej. Här uppe på Högås intill Sandklev har en vallhele frusit ihjäl, där har de kastat stenar, ingenting annat. Det är flere hundra år sen det skedde. De kastade för att de var rädda att den döde spökade.