Folktro & Sägner
Sägner och folkliga seder upptecknade direkt från bönder, torpare och berättare under 1800- och tidigt 1900-tal – skogsrået, näcken, bergtagning, signeri och gamla årsfester.
Skogsväsen
Det fanns både harar och fåglar i skogen, som en inte kunde skjuta med ett vanligt skott för de voro utskickade av "skogsråa". Men om de stöpte li- tet klockskav eller sådant som de skruat av järn från kyrkan eller kyrkogården, så kunde de skjuta både "skogsråa" å hennes djur. Jan i Skärsmyr sköt en sådan orre. Det var inte annat än en gam- mal sopkvast som ramla ned ur trädet.
Skogsväsen
Det var en skogvaktare som sköt e skogsrå, hon satt på en stubbe i skogen. Men när han skjutit henne, var det bara kvar som en klysa på stubben, o förut var det en så fin fru som satt där.
Johan Johansson
Berättar om sin hästar (bl.a. ett sto som var duktig att gå i mossmarker). Forts. att berätta om sina hästar, kolning. Forts. om kolning och kolkörning. Forts. om kolkörning och kolning, tjärbränning, jakt och fiske. Kloka som botade, skogsråa väckte kolare; slåtter på sumpiga kärrängar. Om sjukbesök efter olycka vid stenarbete. Forts. om slåtter och höbärgning på sumpiga kärrängar, väg- och odlingsarbete, olycka vid stenarbete.
Skogsrået i Ladbacken
I den så kallade Ladbacken har bott, och bor väl än ett skogsrå, fastän hon numera, då folket ej vill tro på andeväsenden, ej gitter att visa sig; Och rätt väl är det, ty då kan hon ej dåra någon. Men ännu för en 5o å 6o år sedan hände det ej sällan att hon uppenbarade sig. Vid den tiden var det en dräng i Hillerstorp eller Finntorpet, som det äfven kallas, hvilken hade sin fästmö boende i Billinge och med henne stämt möte på Ladbacken. Flickan, som fått förfall, uteblef, men skogsrået tog hennes hamn och kom i stället. Drängen trodde det vara fästmön, och då hon bjöd honom en kringla, tog han tacksamt emot den, åt och tyckte den smakade förträffligt. I Men han hade knappast hunnit nedsvälja den sista biten, förr än skogsrået började skratta med full hals, så att det dånade i skogen, vände sig derpå om och försvann bland backarne. Men drängen hade sett nog, ty han hade sett den ihåliga ryggen och långa släpande svansen. Han skyndade hem i den ytterligaste förtviflan, troende att flickan som vunnit hans hjerta var ett skogsrå, ville han ej mer se henne, och blef slutligen "hufvudsvag" af sorg och grämelse.
Skogsväsen
Jag låg i en kolkoja vid Trunhatts- mossen (Trunhatten) åt nordväst här (Nysunds sn.). En natt knacka det på dörren, jag sa': "Stig in!" Det kom ingen, då gick jag ut, o då var det ett hål på milan. Om en stund knacka det igen, men då gick jag inte ut. Men om ett litet tag tog det kojdörren o kasta av hakarna. Då gick jag ut, o då var det hål på milan igen, men jag såg ingen tillstymmelse till någon mänsklig varelse o inga spår. Antagligen var det skogsrå som väckte. Det skulle ej väcka, om det inte var något fel på milan.
Skogsråa
En dräng låg i skogen och kolade, så en kväll får han besök av, som han trodde, sin färstmö. Då han och "fästmön" sällskapat i kojan en längre stund skulle hon gå hem, men då drängen såg henne gå ut i dörren, såg han till sin häpnad att hon hade svans. Han förstod då att det var "skogsråa". Sedan hade hon honom i sitt våld. Han gick ofta till skogen för att möta henne. Till sist gick hon fram till gården där drängen bodde. En dag såg han henne och då var hon så stor så hon stod grensle över stugubyggningen med ett ben på vardera sida. Drängen blev "konstig", men blev sedan botad för det. Så gifte han sig och sedan såg han aldrig mer "skogaråa".
Tomtar
Ja, han grannen till honom han hade ock bisar. Men ban ville bli av med det där. Så kom han upp på logen eu natt, ock då satt det tre stycken där ock spelade om deras själar. Ock då sade han åt dem: »Ni får gå ända åt hälsike ock spela,» sade han, »nu är det jag som sköter gården). Ock de bad, han skulle städja dem, de ville inte ha mer än säx styver var, men han ville inte ha dem. Ock sen dess vart han av med dem ock. Usch näj, det där kan fäll aldrig vara av Gudi, det är fäll den lilles anhang. Se när han föll ner till jorden, då föll de med, somliga i sjöar ock somliga i skogar ock somliga i tomter, ock det vart sjörå ock skogsrå, ock tomtegubbar. Så där står det i katekesen.
Tasse ta fot, Tasse ta fot
Det var en gång en skogsrå, som råkat ut för en varg — ty så trollkunniga de än äro, kunna de ej reda sig emot vargarne — och för att komma undan, sprang hon in i en lada och slog igen dörren efter sig. På ladan var en glugg högt upp under kroppåsen, och genom denna stack hon ut än den ena, än den andra foten för att reta vargen, ropande: "Tasse ta fot, Tasse ta fot!" Härvid vaknade en dräng, som tagit nattqvarter i ladan, och då han af den iholiga ryggen och långa svansen kunde förstå hvad för sällskap han fått, smög han sig sagta bakom henne, och bäst hon satt och retades med vargen: "Tasse ta fot, Tasse ta fot!" sade han: "Tasse ta alltihop", och skuffade ut henne genom gluggen.
Gustav Wester
Berättar om sin tid som slaktare i bygden, jaktminnen, fjolårets älgjakt. Forts. om fjolårets jakt. Forts. om fjolårets älgjakt, gevär, tillgången på vilt. Forts. om tillgången på vilt, resonemang om den tillkommande älgjakten, morkull- och duvjakt. G.W:s goda syn. Om fågeljakter, hans goda vigör, att sitta på pass. Att sitta på pass, älgjakt, jaktmarker, episoder från älgjakter. Forts. om älgjakt. Forts. om älgjakt, rävjakt, harjakt, rapphönsjakt. Om G.W:s hund, om en älgjakt. Forts. om en älgjakt, avsättningen av viltet, resonemang om skrock, skogsrå bjuder gubbe på snus, tillgången på vilt förr, jakter på andra jaktmarker, skickliga skyttar och deras bedrifter. Skickliga skyttar och deras bedrifter, G.W:s fader - byslaktare, G.W:s broder i samma yrke, uppköpning av slaktdjur, resonemangom G.W:s hundar. Forts. om G.W:s hundar. Om rapphöns och rapphönsjakt; när G.W. började jaga, gamla jaktkamrater, skötseln av jakthunden.
Skogsråa
1) En dräng låg i skogen och kolade, så en kväll får han besök av, som han trodde, sin fästmö. Då han och "fästmön" sällskapat i kojan en längre stund skulle hon gå hem, men då drän- gen såg henne gå ut i dörren, såg han till sin häpnad att hon hade svans. Han förstod då att det var "skogaråa". Sedan hade hon honom i sitt våld. Han gick ofta till skogen för att möta henne. Till sist gick hon fram till gården där drängen bodde. En dag såg han henne och då var hon så stor så hon stod grensle över stugubyggningen med ett ben på vardera sidan. Drängen blev "kon- stig", men blev sedan botad för det. Så gifte han sig och sedan såg han aldrig mer "skogaråa" / 2) En annan kolare såg jämt och ständigt "skoga- råa" och han förstod att hon ville honom något fast hon icke tilltalade honom. Till sist tog han mod till sig och frågade vad hon ville. Då talade hon om att hon varit borta från sitt hemvist en tid och då hade det byggds järnväg medan, och den kunde hon ej gå över. Hon bad därför kolaren att han skulle bära henne över järnvägen så hon kunde komma till sin trakt igen. Detta gjorde han "och hon var ej tung att bära" hade han sagt. Kolaren hade en ovanlig tur med jakt och det troddes allmänt att det var belöning för tjänsten han gjort "skogaråå".
Skogsrå
Det var en bonde, som gick för att söka en kreatursbotare för en tjur, som var sjuk. Då mötte han Stulmossefrun, som sa: "Ge tjurn kalmersrot, så får han bot!" De som gick över skogen vid Stulmossen, blev alltid förvillade av Stulmossefrun. Detta hörde jag i min barndom av en spelman, som hette Lars Petter, som hade varit mycket i skogen och kolat.
Skogsrå
Dä sär te (säger till) ve milera, om en håller säj sams mä skoga-råa. Far låg å kolade i Hidinge socken åt bönderna i Svensboa by, å han hadde en sju miler åt gången där på skogen. Då dä vart någe fel på når mila, så knacka ho på döra, å om han då inte gick strax, så röck ho dän döra. Å eblann såg han na där i skogen å ho va inte ful å håret på na fick hänga hur som hälst, å långt va dä, å svart, å ho va mörkskinnad i ansiktet å stor å lång å rak.
Skogsväsen
Jag gick här borta i skogen en gång helt för roskull, & vid en lada stod ett fruntimmer. Hon var så blank & grann men jag såg att hon inte var riktig så jag sa: “Å Gu bevare mäj!” å då försvann hon alldeles som om hon sjunkit genom jorden. Hon var som ett frun- timmer framifrån, grönklädd var hon, & de blänkte & skimra av henne. Men bakifrån är de som ett baktråg. På Rultamoskogen, bortåt Gårdsjötorp & Falltorp här i socknen öster ut, kan de se dem, de är grönklädda . Den jag såg / hade som en grön huva över huvudet, så man kunde ej se håret på henne. En kolare på Ölsboda- godset här tog en sådan till sig en natt i kolkojan, men han blev tokig sedan. Det var en kolare uppe i skogarna här, & en sådan kom & stack in huvudet i kolkojan, han tog en brand & kasta på henne, då sa hon något åt en men det minns jag inte. Så kallade skogsrå eller något sådant byta barn ibland, & de barnen som folket fick, likna ingenting. Föräldrarna kunde då ibland gå till de kloka gubbar eller gummor, & de kunde ordna så att de rätta barnet kom igen. / Men föräldrarna fick inte vara med när de kloka gubbarna ordna med trollet, men det hände att de fick sitt rätta barn igen. När vi gick till skolan i Åtorp en morgon som barn & kom till Höglundamon, så sa ja till en kamrat: “Titt där!” Och han titta o blev så rädd. På Sundsmossen nedanför stod två gummor & hade något mellan sig & bar sig åt precis som när två människor skakar ett täcke. De såg ut som två gamla kvinnor & kraftiga var de. Det var tre stycken av oss barn som såg det men inte de andra. På samma ställe där var det en person som såg en / älg & en grann kvinna red på den, men det var ingen riktig kvinna. Det var marknad i Åtorp förr varje Kristi himmelfärdsdag, & då blev det bråk & slagsmål där på Höglundamon. Och på Sundemos- sen hade de brännvin nergrävt & sålde. Det kom Karlskogingar dit bara för att slåss. Så det berodde på detta otäcka leverne att de visa sig så mycket där. Här öster ut i skogarna är ett nu nedtaget torp, Käringviken. En som bodde där kola vid ett kärr, norre kärret. Och varenda morron & kväll hörde han att de drev boskap förbi, i vall på morron & hem på kvällen. Men han såg ingenting, bara hörde. / Han hörde skällor & röster av den som följde med “Vall så” sa han på morron, & på kvällen locka hon dem. Det var en här en gång som varit i lag med skogsråa & blivit tokig. Oppåt Skagerhults socken var en klok gumma och modern till honom bad denna att hon skulle ta honom till sig. Gumman titta på honom en stund, sen sa hon: “Låt en stanna här” På kvällen bädda hon, o så la hon sig i samma bädd som han. Om en stund börja det braka i väggarna, & de ropa utanför att hon “skulle släppa ut den hon hade där” men hon läste sina “böner“, & då gick det inte. Detta höll på i tre nätter, sen var han botad och kunde gå hem själv.