Folktro & Sägner
Sägner och folkliga seder upptecknade direkt från bönder, torpare och berättare under 1800- och tidigt 1900-tal – skogsrået, näcken, bergtagning, signeri och gamla årsfester.
maran.
Ja' ha aldri ha't mara själv, men ja' ha hört tales om den mö. Mara skulle vare e verkli mänske. Dä va ingen dö ätter va ja' kunne förstå. Igen vess- te själv att han änne ho va mare. Di kunne se dä på di som va mare. Dä va allt månge tecken, men ett vet ja' å dä ä att den som ä mare har inte hår unner armera. Ho kunne komme in gönom nöckelskylte (= nyc- kelhålet). Om di ropa namne på den ho red, så kunne den komme lôss. - Di som hade ont å mare, trod. de sej knappt å lägge sej om kväl. Ho mastra dom förskräcklit. Di bli bå svette å matte.
Kungarne Åmund och Sigge
I gamla tider voro tvenne bröder konungar i Sköllersta: Konunug Åmund på Åmehäll och konung Sigge på Tarsta borg. De voro dock beständiga ovänner, och ovänskapen utbröt ej sällan i öppen fejd. Konung Sigge hade uti en strid tagit konung Åmunds son till fånga, och ehuru dennes fader såsom lösen erbjöd en guldkedja så lång, att den skulle omsluta hela Tarstaborgen, fick han honom ändock ej tillbaka. Konung Åmund samlade då sitt folk för att taga honom ut med våld, men brodren, som var af ett illfundigt kynne, hade förgiftat källorna vid Tarstaborgen, så att större delen af konung Åmunds folk fick deraf bane. Sedan blef det en öppen strid, och der föll konung Åmund. Konung Sigge rådde sedan ensam öfver landet, men blef slutligen död, och ligga båda bröderna jordade uti Kungshögarne vid Konsta. Uti en gammal berättelse om fornlemningar i Wermland, som i handskrift förvaras på Kongl. Bibliotheket i Stockholm har följande uppgift om här nämnda fornlemningar influtit "I Skyllersta sochn på tawsta ägor är en gammal skantz, Tawsta borg kallat, sampt Höga heed. Litet stycke i väster därifrån fins tekn af et urminnes fäste, Åhmahäll vidh nampn, varandes en gammal sägn at 2ne konungar och bröder fordom där bodt på hvar sin skantz och hvarandra bekrigat". Denna anteckning är sannolikt hemtad ur Häradshöfdingen eller Lagläsaren Andreas Kalvs utdrag af häradsrättens protokoll, hvilket innehåller samma uppgift, och är denna således från 1683. Båda dessa borgar beskrifvas år 1667 af prosten Laurentius Bronnicus sålunda: 3° "Ähr itt bärgh uppå Åkerby ägor, som kallas Åmmahäll, tämligh högtt, på öster och norre sijdhan så fatt, at ingen Wäll kan komma ther upp, men på wästre och södre sijdan finnes een gammal mur, lagdh medh gråsteen, doch nu merendehls förfallin. 4° Ähr belägitt Ett stort bergh uppå Tarsta ägor, som kallas Tarsta borgh, hvilkett ähr sålunda : på wästre sijdan temligh högtt, at ingen på then sijdan uppgå kan, i norr på then sijdan een nedergångh. På norre sijdan en gammal muhr mycket nederkastat och i Nordost een nedergångh. På östre sijdan en gammal muhr och myckit nederbruthin och öster uth en uthgångh och en mindre muhr uthan til på någre fampnar lång. På södhre sijdan muhr mästedehls nederbruthin och sud ost en stoor nedergångh och en muhr vestan om den indre på någre fampnar långh, om hvilket sägz, dett som lijktt synes att uthi krigstidher fordom skulle the ther haf fva haf ft någon tilflyckt." Dessa beskrifningar stämma fullkomligt ens med de båda borgarnes närvarande utseende, men beklagligtvis har den upplagda stenmuren, som består af synnerligt tjenlig hvalf sten, blifvit under tidernas lopp härjad af traktens innebyggare, då de behöft om- eller nybygga sina källare. Gammalt folk berätta att i deras barndom funnos i östra portöppningen ännu qvar hakarne, och säga de sig hafva hört att Sottern, hvars utsträckning och vattenhöj d fordom varit större än nu haft sitt utlopp i Qvismaren genom den utmed Högahed eller Svennevads åsen löpande dalgången samt att j ernringar funnits i Tarsta berget, hvaruti båtarne fordom fastgjorts. Sägnen om de båda bröderna påminner alltför mycket om Gamla Svenska Krönikans uppgift om Brautanund och Sigwedr, hvilken, då äfven Rimkrönikan der-med öfverensstämmer, bör ega vitsord framför Sturlesons yngre uppgift om fjällskredet, ty Thiodolfs versar, som väl nämna att konung A'nund eller Åmund blifvit dödad af gryt och sten, hindra alls icke det antagandet, att fiendehänder kunnat slunga detta öfver honom, i hvilket fall de båda källorna för sagan om Brautanunds död kunna förenas.
Trollet i Tarstaborg
En fattig hustru på Åkraby backen, som nyligen uppkommit efter barnsäng, men ännu icke blifvit kyrkotagen, gick en dag till bäcken nedanför Tarsta borg för att tvätta småkläder. Hon skyndade sig det mesta hon kunde, ty barnet var sjukt derhemma och led af ett svårt utslag. När hon nu slutat sin tvätt — ty mycket hade hon ej att skölja — vände hon sig om för att gå hem. Då stod en fin och grann fru bredvid henne, helsade vänligt och sade: "Du skall tvätta småkläderna med såpa eljest blifver ditt barn ej qvitt sitt svåra utslag." Hustrun blef förvånad att den fina främmande frun kunde känna till henne och hennes barn, och svarade : Att hon ej hade någon såpa och inga penningar heller att köpa för. Frun bad henne då räcka fram sin hand och det gjorde hon. "Se här", sade frun och gjorde en rörelse med armen som om hon lagt något uti hustruns hand, "här har du såpa". Hustrun såg ingenting annat än tomma handen, men tackade ändå och gick hem, och när hon nu kom in, hade hon ett stort paket med finaste Tysk såpa att bära och blef denna så dryg, att den räckte ja väl året ut. Det dröjde ej länge förrän hon åter behöf de gå till bäcken och skölja upp barnets linne, och nu träffade hon återigen frun. "Huru är det med ditt barn nu", frågade hon. Hustrun tackade för god efterfrågan och sade att barnet var nu betydligt bättre, och denna underrättelse tycktes fägna frun. "Din man ämnar att göra skänkskåp för att sälja i Örebro marknad", sade hon, "men det lönar sig inte, ty der blifver i år en sådan tillförsel af skåp, så att han ej blifver utaf med dem. Bed honom derföre gömma sina brädlappar till en annan gång. Och om han i stället går söder ut i Berga hage, så finner han der en sten med godt gryt till slipstenar, den bör han bearbeta, ty slipstenar blifver det ondt om i marknaden." Hustrun tackade för underrättelsen; men sade hon, "om jag får vara så näsvis och fråga huru kommer det till att Ni kan hysa så mycken välvilja för oss, som Ni inte känner, åtminstone kan jag ej draga någon känsel på Eder, att jag sett Eder förr?" Frun smålog sorgset. "Jo, sade hon, "jag har varit menniska jag ock i mina dagar, fastän jag nu är gift med Trollgubben i Tarstaborg. Och derföre håller jag af menniskorna, gör så mycket godt jag kan och förhindrar mycket ondt. Men i berget måste jag blifva intill domedag, då jag hoppas att få nåd." "Ja säg det", sade hustrun medlidsamt. "Men hvad kan Ni lefva utaf der inne i berget ?" "Jo", svarade frun, "vi äta samma slags mat vi som menniskorna, och hafva en stor trädgård der inne i berget och många kreatur hafva vi också. Annars köper jag mycket på Örebro torg", tillade hon, "ty penningar hafva vi godt om". "Ja säg det, så mycket underliga ting, det kan finnas här i verlden. Men har ni så mycket kreatur att Ni kan mjölkhålla Eder alltid?" "Ja, under de 150 år jag varit i berget ha vi ej haft ondt om mjölk mer än en enda gång, då vi skulle hafva ett stort gästabud för alla granntrollen, och då lät jag min mjölkhare hemta 11 kannor af Fru Wahlbergs kor, men dem fick hon sedan mångdubbelt igen. Och nu farväl med dig, ty som du skall tagas i kyrka om söndag, så lära vi väl ej träffas så snart." Derpå försvann hon, men hustrun följde hennes råd, skickade mannen till Berga hage, och han fick god förtjenst med sina slipstenar.
Skatten i Wranahagen
I Wrana hage skall finnas en skatt, säges det, och har man understundom nattetid sett ljus der upplåga ur marken. Så hände det sig att en flicka från Sköllersta prestgård en afton skulle gå till de gamla fröknarne Anrep, som då bodde på Wrana. När hon nu kom midt för hagen, såg hon en stor eld derinne, och några små fula gubbar som sysslade deromkring. Flickan trodde att de svedde hank, men som hon tyckte att de små gubbarne sågo underliga ut gick hon närmare, men då hon skulle klif va öfver gärdesgården, kunde detta ej ske utan buller, och då försvann synen. Förundrad häröfver gick hon tillbaka och fortsatte sin väg. Framkommen till Wrana frågade hon en af fröknarne om de hade folk ute så sent för att svedja hank, och berättade nu hvad hon sett. Men den gamla fröken bad henne vara tyst dermed, det var dvergarne som eldade för jordagodset, sade hon.
Sköllersta gamla kyrka
När Sköllersta kyrka skulle byggas första gången, började man att lägga grund dertill på Testa backen, hvarest ännu tvänne stensatta armar af en rektangulär sättning synas, men byggnaden nedrefs oupphörligt af trollen, hvarföre man beslöt att uppsöka ny byggnadsplats, och då ingen kunde föreslå någon annan, lade man en sten på en drög, satte en ung sugga före och lät sedan henne gå med sitt lass hvart hon ville. Hon stannade då der nu kyrkan står. Der började man också bygga, och trollen störde ej byggnadsarbetet. Det tyckes, som borde den tidens Sköllerstaboar hafva varit tacksamma emot suggan; men den lön, hon fick, var ej afvundsvärd. Hon nedgräfdes lefvande i kyrkogården, och visar sig ännu någon gång om nätterna såsom kyrkogrim.
Om Sköllersta och Svennevads namn
I gamla medeltids handlingar kallas dessa socknar Skioldesta och Svinawad, men nu för tiden vanligtvis Skyllersta och Svennevad. Den förra socknens namn deriverar en hederlig prost derstädes uti en gammal socknebeskrifning af "Scylla", emedan han förmodat att Scyllæ klippor eller hällar härtill gifvit anledning, och den senare socknens namn härledes af jätten Svender, om hvilken här är förut taladt. Bland allmogen är en annan sägn ännu gängse. I gamla tider var en konung nere i Östergötland med sina män på jagt uppe på Tylöskogen, och då drefs upp ett hiskeligt vildsvin, som förföljdes uppåt landet. I sundet emellan Sottern och Kyrksjön vadade svinet öfver, och kallades detta sedan Svinawad (allmogen kallar socknen Svinwad ej Svennewad). Konungen fortsatte förföljandet, men först nere på Enåsen, der folket ifrån slätten voro tillmötes med sköldar och spjut lyckades man att fälla djuret. Af de sköldbärande männen fick socknen sedan namnet Sköldestad.
Jätten Kälfve
Säteriet Kälfvesta anses vara äldsta gården i Snaflunda och har sitt namn af jätten Kälfve, som der fordom haft sin bostad. En ättehög med en mindre bautasten på hjessan (formen antyder att han blifvit afslagen) visas ännu straxt norr om gården, till venster om gärdes-gården, och i denna graf hvilar jätten tillika med sin hustru Dofra. Det hände sig en gång — men det är nu så många många år sedan, att ingen kan säga när det var — att en bonde gick och plöjde invid högens fot, och då plogbillen blef alltför närgången hade dess ristande stört jättens slummer — ty död är han icke han slumrar blott såsom andra jättar, afbidande den yttersta dagen. — Kälfve väcker sin hustru och befaller henne efterse hvad det är för ett ovanligt buller, som stör hans hvila. Jättesan stiger ur högen, men blifver ej litet förvånad öfver den lilla varelsen, det underliga redskapet och de små kräken, som draga det. Hon kastar derföre alltsammans i sitt förkläde och bär in det i högen för att visa sin man de underliga ting, som nu finnas på jorden. Jätten fann dock intet nöje i dessa förmenta leksaker. "Bär ut dem igen", sade han, "ty de råda nu öfver oss".
Jättinnan Dofra
Jätten Kälfves hustru Dofra, som gifvit sitt namn åt hemmanen Dof ra och Ödesdof ra, vallade jättens boskap och hade sina fäbodar vid Dofra; men sjelf bodde hon uti den efter henne benämnda Dofras grotta, hvilken hon med sina hvassa naglar utgräft ur berget. Ännu lärer hon visa sig någon gång, och för vid pass so år sedan såg en Snaflunda bonde henne mota sin boskap ned till sjön för att dricka, och voro korna så stora som ordinära bondlogar och brandiga i skinnet.
Synen vid Björstorp
Då bonden Carl i Björstorp för ungefär 60 år sedan tillika med några andra arbetare var sysselsatt med att täcka om logen vid Björstorp en vacker och solvarm dag på försommaren, såg han till sin stora förvåning ett stort skepp för fulla segel kommande emot Björstorps strand på den vid gården belägna Tresjön. "Ser du något Jon?" sporde han den närmast stående arbetaren — "Ja men gör jag så", svarade denne, och dermed var synen försvunnen. Men hvad den kunde hafva att betyda visste ingen.
Ramundaboda
Vid Ramundaboda eller Bodarne gästgifvaregård i socknen af samma namn skall i forna tider hafva bott en jätte Ramund, af hvilken stället fått sitt namn. Han skall vara begrafven uti en ännu synlig, men af skattletare illa medfaren mindre ättehög på Korsbacken öster om kyrkan. Ett svärd, som säges hafva varit Ramunds, förevisas ännu vid gästgifvare gården, hvarom kan läsas uti Dr Hofbergs till Kongl. Witterhets Akademien ingifna Antiqvariska beskrifning öfver Bodame socken; dock må här anmärkas att svärdet knappast kan ega enl så hög ålder som der uppgifves. Wid Ramundaboda har äfven varit ett gammalt kloster för St Antonii bröder, och om de minnen och sägner, som derefter ännu finnas hos folket, är redogörelse lemnad uti förberörde beskrifning.
Jättekast i Bodarne
Emellan Isberga och Brostugan öster i socknen ligger en stor jordfast sten, som anses vara slungad af en jätte, men om denne varit Ramund eller någon annan, uppgifves ej.
Bergtagen qvinna
"Anno 1727 tredie dag pingest om aftonen gick Pähr Olss. dotter Maria i Sjågstad (nu Sjögesta) uth at låcka hem boskapen, men blef i Norr Eng hagen bergtagen, hörde 2 tjmar wid lag sin faders ropande, innan hon slapp uth, hvilket skiedde om fredags morgonen i Solgången. Flickan Marja var då 16 år gammal. I berget ej annat sett än en gumma, som wid en spånstohl satt och span. Flickan ropat: släpp mig uth, min fader ropar mig."
Trollhare
Samma år, som Maria Pehrsdotter blifvit bergtagen och aftonen innan det skedde, hade enligt Herdmans berättelse (Lc) "Erich Pährss. son Anders i Siågstad mött en lång nakot hare, som effter hans tycke hade ögon som en mässingzkiettel. Mötet skiedde wid Götawi hällar eller Biörskogz hällar."