Sköllersta, Närke
Trollet i Tarstaborg
En fattig hustru på Åkraby backen, som nyligen uppkommit efter barnsäng, men ännu icke blifvit kyrkotagen, gick en dag till bäcken nedanför Tarsta borg för att tvätta småkläder. Hon skyndade sig det mesta hon kunde, ty barnet var sjukt derhemma och led af ett svårt utslag. När hon nu slutat sin tvätt — ty mycket hade hon ej att skölja — vände hon sig om för att gå hem. Då stod en fin och grann fru bredvid henne, helsade vänligt och sade: "Du skall tvätta småkläderna med såpa eljest blifver ditt barn ej qvitt sitt svåra utslag." Hustrun blef förvånad att den fina främmande frun kunde känna till henne och hennes barn, och svarade : Att hon ej hade någon såpa och inga penningar heller att köpa för. Frun bad henne då räcka fram sin hand och det gjorde hon. "Se här", sade frun och gjorde en rörelse med armen som om hon lagt något uti hustruns hand, "här har du såpa". Hustrun såg ingenting annat än tomma handen, men tackade ändå och gick hem, och när hon nu kom in, hade hon ett stort paket med finaste Tysk såpa att bära och blef denna så dryg, att den räckte ja väl året ut. Det dröjde ej länge förrän hon åter behöf de gå till bäcken och skölja upp barnets linne, och nu träffade hon återigen frun. "Huru är det med ditt barn nu", frågade hon. Hustrun tackade för god efterfrågan och sade att barnet var nu betydligt bättre, och denna underrättelse tycktes fägna frun. "Din man ämnar att göra skänkskåp för att sälja i Örebro marknad", sade hon, "men det lönar sig inte, ty der blifver i år en sådan tillförsel af skåp, så att han ej blifver utaf med dem. Bed honom derföre gömma sina brädlappar till en annan gång. Och om han i stället går söder ut i Berga hage, så finner han der en sten med godt gryt till slipstenar, den bör han bearbeta, ty slipstenar blifver det ondt om i marknaden." Hustrun tackade för underrättelsen; men sade hon, "om jag får vara så näsvis och fråga huru kommer det till att Ni kan hysa så mycken välvilja för oss, som Ni inte känner, åtminstone kan jag ej draga någon känsel på Eder, att jag sett Eder förr?" Frun smålog sorgset. "Jo, sade hon, "jag har varit menniska jag ock i mina dagar, fastän jag nu är gift med Trollgubben i Tarstaborg. Och derföre håller jag af menniskorna, gör så mycket godt jag kan och förhindrar mycket ondt. Men i berget måste jag blifva intill domedag, då jag hoppas att få nåd." "Ja säg det", sade hustrun medlidsamt. "Men hvad kan Ni lefva utaf der inne i berget ?" "Jo", svarade frun, "vi äta samma slags mat vi som menniskorna, och hafva en stor trädgård der inne i berget och många kreatur hafva vi också. Annars köper jag mycket på Örebro torg", tillade hon, "ty penningar hafva vi godt om". "Ja säg det, så mycket underliga ting, det kan finnas här i verlden. Men har ni så mycket kreatur att Ni kan mjölkhålla Eder alltid?" "Ja, under de 150 år jag varit i berget ha vi ej haft ondt om mjölk mer än en enda gång, då vi skulle hafva ett stort gästabud för alla granntrollen, och då lät jag min mjölkhare hemta 11 kannor af Fru Wahlbergs kor, men dem fick hon sedan mångdubbelt igen. Och nu farväl med dig, ty som du skall tagas i kyrka om söndag, så lära vi väl ej träffas så snart." Derpå försvann hon, men hustrun följde hennes råd, skickade mannen till Berga hage, och han fick god förtjenst med sina slipstenar.
