Folktro & Sägner
Sägner och folkliga seder upptecknade direkt från bönder, torpare och berättare under 1800- och tidigt 1900-tal – skogsrået, näcken, bergtagning, signeri och gamla årsfester.
Mara
Hästarna stod svetta i stallet ibland på morgnarna så att det lackade av dem. Då hade mara ridit dem. Ett litet träkors med nubbar och spik i sattes över dem. Mara skulle inte kunna rida dem då. Men det hän- de allt ändå, att hon hade varit åt dem. Mara var som ett ludet djur. Hon red folk också. Alla röd- håriga skulle ha mara. Det var ett tal. De visste inte om det. Om en satte en lie över hästen, så fastnade hon på den om hon inte såg den.
Gengångare
"1759 Natten emellan d. 17de och 18de febr. Sedan Soldatenkan H. Ingeborg Pehrsdotter i Wia Soldatstufva några dagar förut förspordt sin man Lars Widing wara i Pomern genom döden fortgången, monde wid pass kl 12 om natten hennes mans gestalt eller skepelse i blå kläder inkomma i stufvan; satte sig nu på bänken, nu på en kista vid sängen, tidt suckande. Hustrun kände granneligen sin mans gestalt och thes wanlige åtbörder i thet klara månskenet, hafvande med sig en stor hop blåklädde Camrater, snart stufvan full, doch i liknelse ej större än gåssar om 10 á 12 åhr. Thesse gingo uth och in genom dören, talande och mumlande sinsemellan, theraf hustrun dock intet förstod. H. Ingeborg, som låg rädder i sängen, läste åthskillige böner, bad änteligen then döde hamnen i Herrans namn gå till sitt rum etc. men han, lutande sitt hufvud öfver henne i sängen suckande, tog med bägge händerne wid hennes kinder. Änteligen kom hustrun i hog thet hon dagen förut lemnat sin mans skinnpäls till salo åt granndrengen Göstaf Nyberg, med hvilken hennes man hemmavarande ej gerna dragit öfverens. Yttrar sig tå til skepelsen Gack tin wäg; Jag skal så snart dager blir taga tin päls tilbakars igen. Ther uppå, sedan the innevarit ungefähr 2½ eller 3 timmar gingo the allesammans sin koos. Hustru Ingeborg af Christbeskedlig frägd har sjelf thenna händelse med flere omständigheter berättat mångom äfven mig G Herdman d. 28 i samma månad."
Synvrängaren Gellin
Fiskaren Gellin i Ökna ansågs allmänt ega den afvundsvärda förmågan att kunna förvända synen på folk, d. v. s. komma dem att se annat än det verkliga. På senare åren gjorde han ej bruk af denna konst, men så mycket mera i sin ungdom, då han var mjölnare vid en af Attersta qvarnar. Under tiden hände det sig en gång att en flicka från Stora Mellösa hade blifvit skickad dit med ett qvarnlass, och då hon skulle resa hem märkte hon att hästen förlorat ena skon. Hon gick derföre in till mjölnaren och bad honom hjelpa sig att slå fast en ny sko under hästens högra framfot. "Ja det skall jag gerna göra men som det är mörkt och ruskigt väder ute", sade han, "så vill jag hellst hållas med sådant arbete inne i stugan". — "Åh inte kunde det gå an." "Jo men hvad det går an", sade mjölnaren, "Och det skall du snart blifva varse. Vänta bara!" Nu gick Gellin ut, och efter en stund kom han in och bar hästens högra I framfot under armen. Derpå satte han sig på en fyrfota stol, vände upp och ned på skanken, och fäste så hästskon vid hofven. Flickan gret och mente att det aldrig skulle gå väl, då hon kom hem utan hästen, och detta skulle Gellin dyrt få umgälla. Men han skrattade blott, kastade ut benet genom dörren och sade till flickan: "Se så ! stå nu inte här och lipa, utan knalla dig utaf hemåt bara!" Flickan gick gråtande och hotande, men när hon kom ut, så stod Brunte ganska ordentligt på alla sina fyra ben, och den saknade skon hade han rigtigt fått ersatt. Nu kan man väl förstå att flickan blef både förvånad och glad, och följande uppmaningen knallade hon utaf på hemvägen så fort hästen kunde springa.
Gasten vid Bondsäter
Wid Bondsäter hade i slutet af förra århundradet en piga dödat sitt barn och dolt det uti en stenmur tätt invid gården, men då ingen visste något härom, qvarblef hon i tjensten uti 7 år derefter. På hösten det sjunde året stördes dock gårdsfolkets ro om nätterna af en gast, som ifrån stenmuren väckte dem med sitt klagande läte. Rättaren vid gården, som var en klok man och visste hvad sådant hade att betyda, befallte då alla qvinnorna att hvar efter annan gå fram till stenmuren och till gasten ställa denna fråga: "Icke är jag din moder?" Så skedde ock. Den ena efter den andra framgick men gasten bara vojade sig och ropade "Nej! Nej!" Slutligen kom äf ven den sannskyldiga mörderskan, som naturligtvis dröjde i det allra längsta, och då hon darrande framstammade: "Icke är jag din moder?" slog gasten ned på henne och kramade henne så illa att hon genast bekände sitt brott.
Kloka
Vi hade bärbuskar å fick mask på dem. Då var det en gumma, som bodde på Egelsta ägor, hon tog jord mä sej från buskarna å gick te körgåm och bytte jord å la den, hon tog, där ve buskerna. Sen ble dä aldrig mask mer.
Gumman och bocken
Det var en gång en gumma som hade en bock, och den bocken ville aldrig gå hem om qvällarne. Detta blef ledsamt på längden ty halfva nätterna kunde gumman få gå och söka honom. "Ja jag vånnar jag aldrig mer såg den bocken jag", sade hon, men så gick hon ändå och sökte efter honom. Då mötte hon en varg. "Kära varg", sade hon, "bit bocken, ty bocken vill ej gå hem om qvällarne". — "Nej", sade vargen. Så mötte hon en björn. "Kära Björn, rif wargen ; vargen vill ej bita bocken och bocken vill ej gå hem om qvällarne." — "Nej", sade björnen. Så mötte hon en skytt. "Kära skytt, skjut björnen; björnen vill ej rifva vargen; vargen vill ej bita bocken, och bocken vill aldrig gå hem om qvällarne." "Nej", sade skytten. Så kom hon till en hög fura. "Kära fura, fäll skytten; skytten vill ej skjuta björnen; björnen vill ej rifva vargen; vargen vill ej bita bocken och bocken vill ej gå hem om qvällarne." "Nej", sade furan. Åter vandrade hon ett stycke, och kom så till en yxa. "Kära yxa hugg furan; furan vill ej fälla skytten; skytten vill ej skjuta björnen; o. s. v. —" "Nej", sade yxan. Så kom hon till en eld. "Kära eld, bränn yxan; yxan vill ej hugga furan; furan vill ej fälla skytten, o. s. v." "Nej", sade elden. Nu fortsatte gumman sin vandring och kom till en vattenpöl. "Kära vatten, släck ut elden; elden vill ej bränna yxan; o. s. v." "Nej", sade yattnet, och gumman gick vidare, så kom hon till en oxe. "Kära oxe, drick ut vattnet! Vattnet vill ej släcka elden; o. s. v." "Nej", svarade oxen, och som gumman ej heller der fick någon hjelp så gick hon ännu ett stycke. Då mötte hon en slagtare. "Käre slagtare, slagta oxen! Oxen vill ej dricka vattnet; vattnet vill ej släcka elden; o. s. v." "Nej", svarade slagtaren. Och nu gick gumman vidare och så kom hon till ett rep. "Kära rep, häng slagtaren! o. s. v." "Nej", sade repet. Och så fick hon se en liten råtta. "Kära råtta, gnag af repet! Repet vill ej hänga slagtaren; slagtaren vill ej slagta oxen; o. s. v." "Nej", sade råttan. Men slutligen mötte gumman en katt. "Kära katt, ät opp råttan; råttan vill ej gnaga repet; repet vill ej hänga slagtaren; slagtaren vill ej slagta oxen; oxen vill ej dricka vattnet; vattnet vill ej släcka elden; elden vill ej bränna yxan; yxan vill ej hugga furan; furan vill ej fälla skytten; skytten vill ej skjuta björnen; björnen vill ej rifva vargen; vargen vill ej bita bocken, och bocken vill ej gå hem om qvällarne." — "Jam jam", sade katten och nu blef det annat utaf; ty Katten på råttan, Och råttan på repet, Och repet på slagtaren, Och slagtaren på oxen, Och oxen på vattnet, Och vattnet på elden, Och elden på yxan, Och yxan på furan, Och furan på skytten, Och skytten på björnen, Och björnen på vargen, Och vargen på bocken, och bocken kom sedan ordentligt hem om qvällarne.
Ruggabron
Från Tynnelsö till Strengnäs domkyrka säges det skall finnas en underjordisk gång, anlagd af Biskop Conrad Rogge och en dylik skall han äf ven hafva byggt från Trystorp till Riseberga kloster under Logsjön. Men dessutom anlade han en väg till allmänhetens begagnande emellan båda dessa ställen, och är denna samma väg, som nu löper utmed Logsjöns norra och vestra strand. Öfver en bäck, som straxt nedan om Riseberga skär denna väg, och då var ett större vattendrag än nu, lät han bygga en stenbro, som ännu i dag kallas Rogges bro eller "Ruggabroa". När efter Reformationen en af klockorna från Riseberga kloster skulle föras till Edsbergs kyrka, måste detta ske öfver Rogges bro, och antingen det nu var biskopens ande eller något troll, som ogillade detta, allt nog, när klockan kom midt på bron, stjelptes lasset af en osynlig hand omkull, och klockan försvann i bäcken. Mången har sedan den tiden sett henne och en och annan lyckats att till hälften få henne upp ur vattnet, men alltid har hon sjunkit tillbaka, och kommer troligtvis att ligga der hon ligger allt intill domedag.
Offerstenen vid Sörby
I sin rapport om Nerikes fornlemningar på 1660 talet yttrar Fogden Oloff Brobiärg: "I Sörby äng een stor sten medh groop uthj, som sellan är vattenlöös, och hafva dhe fordom offrat der utj om sundagzmårnarne." Denna sten finnes ännu qvar, och synes ej hafva förlorat förtroendet att döma af de saker derstädes vid en af Dr Hofberg år 1864 företagen undersökning anträffades, nämnligen 2 stycken af en hornkam, 1 större och 2 mindre messingsknappar, i söm, 2 hjulspikar, i botten af en messingsdosa, 3 delar af en lerpipa, några glasbitar, i stycke fönsterbly, samt några skal af musslan Unio pictorum. Man skulle lätt med ledning af dessa fynd och kännedom om folktron i afseende på dessa offers nytta kunna med någorlunda sannolikhet uppvisa i hvad afsigt hvar och en af dessa olika saker blifvit nedlagd.
Marksjön
Den lilla sjön vid Östra Mark i Almby socken skall vara alldeles bottenlös säger man men dessutom står han i samband med Hjel maren, hvilken icke, åtminstone efter hvad Örebro skutskeppare påstå, har samma egenskap. Till bevis på detta samband med Hjelmaren berättas, att för några år sedan drunknade en karl i Marksj ön på hösten, och på våren fann man liket vid Ormesta strand.
Sjörå
När Lotta i Dalen va e lita flicka, följde hon mä te skogen å plocka sväler [blåbär]. Då kom hon fram te ett gruvhål, å där fick hon se e lita människa [kvinna], som satt i vattne upp te midjan å rodde så rart. Lotta ropa på di andra, att di skulle komma å se. Just som di kom, så dök hon ner i vattne, å då förstod di, att de va sjöarået.
Lundsbacka-Ingrid
I den så kallade Lundsbacken på Hjortsberga bys egor i Kumla socken, der man trott sig finna lemningar efter en gammal borg, och der ännu nattetid ljus synes uppstiga ur backen till tecken att der finnes jordagods, skall fordom hafva bott ett troll — om han ej bor der än i denna dag — som i orten ännu är känd under namnet Lundsbacka-Ingrid. Af fruktan att falla i hennes våld vågar ingen gerna sig dit emellan solens nedgång och dess uppgång, i synnerhet är sådant farligt för manfolk, hvaref ter hon skall vara synnerligt begifven. För att locka dem brukar hon komma ut med en stor silfverkappe och bjuda dem dricka, om de händelsevis komma hennes bostad nära om natten. Så hände det sig en gång att en modig ryttare från Westa, som var bjuden att såsom "Hofriddare" deltaga i ett bröllop i Blacksta, tidigt en morgon innan sol rann upp red der förbi. Ingrid kom nu ut med en silfverbägare i handen och bjöd honom dricka. Ryttaren tackade och tog bägaren, men i stället för att tömma den erbjudna drycken, så skönt den än doftade, ty att det var en dvaledrick det kunde han nog förstå, kastade han den öfver axeln bakom sig, och red med bägaren i handen i sporrsträck derifrån. Trollet förföljde honom ropande: "Rid rena! "Rid rena! "För rider du krökugt, "Så rider du tökugt." men ryttaren aktade sig väl att följa hennes anvisning, utan gjorde i dess ställe alla möjliga svängar och krökar, hvarigenom han lyckligen kom undan hennes förföljelse, ty trollen springa med pilens hastighet, när de få hålla rak kosa, men hafva svårt att vända. Framkommen till bröllopsgården steg han glad in och visade sin fångst; men då han skulle sätta in hästen i stallet fick han se, hvilken farlig dryck trollet bjudit honom, ty då han hade kastat ut pokalens innehåll, hade några droppar fallit på hästens länd och der alldeles af svedt håret. Ryttaren är död för många år sedan, men pokalen finnes ännu i hans slägt säges det.
Qvinnan och ljusalfen
Uti Kumla hände sig i en bondgård för många år sedan, att hustrun, som nyss kommit upp ur barnsäng, gick och sysslade i köket, då en liten gubbe — ja han var ej en half aln lång — kom in och bad så vackert att mor skulle flytta undan vattsån, ty det dröp ner i hans kammare, sade han. Den lille mannen var fullkomligt välskapad, ljuslätt och blidsynt, och såg rigtigt bra ut, hvarföre hustrun förstod, att han ej var någon tomte, utan en af det godlynta underjordiska småfolket, hvilka alltid äro välvilliga och hjelpsamma. Hon flyttade derföre sin vattenså till ett annat ställe, hvarpå den lille tackade och försvann. Några dagar derefter kom han dock tillbaka och bar ett stycke den finaste linneväf under armen. Hans hustru skulle snart skänka honom en arfvinge, och derföre bad han så vackert, att Mor skulle sy några små kläder åt det lilla barnet, och om hon ville göra honom den tjensten, så skulle han ärligt förskylla henne derf ör. Jo hustrun lofvade detta, och då småkläderna blefvo färdiga lade hon dem en afton på kökshyllan, ty der hade han sagt att han skulle hemta dem. När hon dagen derpå kom ut i köket voro de också borta, men 4 stycken de allra vackraste och nättaste silfverskedar lågo i deras ställe. Om den lille mannen sedermera visat sig, omtalas icke, men sedan hustrun blifvit kyrkotagen såg hon väl ej till honom, ty det är endast under den tid då qvinnan står "utan körka", som det heter, som dylika varelser komma till syne.
Dvergen vid Yxhult
Vid Yxhult i Kumla, hvarest nu är ett stort telgstensbrott och stenhuggeri, ligger söder om gården en skogsbacke, kallad Graf fallet, af de halfkorsgrafvar och hällkisterör, som der funnits, men under tidernas lopp blifvit förstörda. Att stora skatter finnas der, hör man ofta förtäljas; men hvaruti dessa bestå, derom äro uppgifterna ej ense. Då några påstå att der skall finnas jordagods, säga andra att berget under öfvergångsformationerna innehåller den renaste guldmalm. Den senare tron bestyrkes af följande sägner. En arbetare vid telgstensbrottet vandrade sent en afton öfver graf fallet, och der mötte han en liten svartmuskig karl, som gick och repade i marken med en käpp. Hvar den lille mannen framgick blef en djup remna i jorden så bred att man nätt och jemt kunde klif va öfver den och klaraste guld fram lyste derutur såsom brinnande eld. Arbetaren skyndade nu hem för att meddela några kamrater den märkliga synen, och med dessa vände han om till stället. Men nu var remnan försvunnen, och dvergen syntes ej mera till och någon guldmalm kunde de ej heller upptäcka. Då denna syn berättades i bygden skall en bonde i Hjortsberga hafva omtalat att han en lång tid förut på graf fallet mött en liten man, hvars utseende noga öfverensstämde med den beskrifning arbetaren lemnat. Denne hade vinkat åt honom, och bonden följt efter. Sedan de sålunda vandrat en stund i skogen hade de kommit till en grufva, der en mängd småfolk af samma slägte som vägvisaren arbetade och buro på blänkande guldmalmsstycken. Bonden blef nu så förvånad, att han ej längre kunde hålla sig tyst. "Nej men hvar är jag då", utbrast han, och så var synen försvunnen, och han stod åter alldeles ensam i skogen. Emedlertid fick han anledning att flera gånger förnya detta utrop, ty huru han gick, korn han ej åter på rätt led, och fastän skogen hvarken var stor eller villsam, så hittade han ej på någon stig, som ledde derif rån, utan der måste han spatsera af och an till dess solen rann upp, och det dröjde länge nog, eftersom händelsen tilldrog sig på senhösten.