Folktro & Sägner
Sägner och folkliga seder upptecknade direkt från bönder, torpare och berättare under 1800- och tidigt 1900-tal – skogsrået, näcken, bergtagning, signeri och gamla årsfester.
Skogsrå
Skogsfrå såg ut som en vacker flicka, när man såg henne framifrån, men såg man skogsrå på väggen hade det stor hästrumpa i ändan. När man fick se skogsrå frammifrån blev det vackert väder, men fick man se skogsrå på ryggen, blev det storm och oväder. En gumma vid namn Stina som bodde ensam i en stuga, brukade ofta på kvällarna se skogsrå och ofta sade gumman till dem hon träffade dagen därpå; nu breir det snart oväder igen för jag såg skogsrån igår kväll och den vände ruman mot mig.
Mara
Mara är något i blodet, men de gamle sa, att det var onda människor, som kom om natten. En annan skall tända lju- set och ropa ens namn, så släpper maran. Man blir så svet- tig, när maran rider en. Man skulle ha stål under sängen, så slapp man henne.
Svartkonst
Kreaturen gick bort från gårdarna ibland och kom inte hem. De ville inte gå hem från skogen. Det var trollkun- niga käringar, som gjorde det. Då fick de tillita någon annan käring, som kunde stoppa detta. Skyttar låg på tjäderspel om våren och förgjorde bössor- na för varandra, så de kunde inte skjuta rätt. En lapp förgjorde bössan för en som hette Nikolausson, men Nikola- usson kunde göra emot. Vi låg på natten. På morgonsidan satte han sig upp och sa: "Dra åt helsike!" Då skulle den andre få'n. En del hade fokter för sej. De skavde på kyrkeklockan och blandade i krutet eller sköt på oblaten. De som skrapa- de på kyrkeklockan sa de blev tokiga.
Svartkonst
Det var en kvacksalvare, som spjälkade ben och botade folk. Det fanns inte läkare på sex, sju mil. Och läkarna var alltid så elaka förr i tiden. Doktor Svartengren i Råneå var elak. Han var så galen på en karl, som var kvacksalvare, och han for till honom och skällde ut honom och sparkade ho- nom. "Det ska du inte ha gjort för inte", sa kvacksalvaren, " du ska ruttna upp du." Och doktorn fick kallbrand i ett ben och dog av den. Jag hörde, att det var en, som hade gjort något fuffens mot en annan, som gjorde så, att han alltid fick gå med en rock, som det var en bot på. En karl, som hette Nicolausson och var svensk, var mycket på kyrkogården om nätterna efter ben, men hur han använ- de dem, vet jag icke. Men han kunde mycket. / En gång när jag var i Kalix, stod jag och bilade bjälkar, och då högg jag mig i ena foten och klöv upp den. Blo- det sprutade upp genom skon. Det var en, som stod allde- les inpå mej, och han tog bara på foten, och med detsam- ma slutade det blöda. Jag vet inte, vad han läste. (Har ej hört, att man kunde stämma blod med söndagssmorda skor el. dyl.) Vet inte att någon kunde "stä björn".
Djurs och föremåls språk
Taltrasten säger, när man metar: "Va i helsicke ä dä? Får du fesk, får du fesk?" Katten: "Ä Mali hemma? Komma ut, komma ut."
Ramsor och rim.
Fingrarna: Tumtopp, slickopp, långstång, tillermag å liten tvaga. De hade inga benämningar på tårna.
Bröllop
1. I Överkalix förekom nattfri- erierna åtminstone för 15 år sen. Ber. låg över natten på ett ställe, och frampå kvällen kom en hel skara pojkar dit till en flicka. En av pojkarna stannade kvar. 2. I Råneå fick den kvinna, som födde oäkta barn, förr betala plikt till kyr- kan. Man sade, att det skulle vara till att ”tjära kyrkan”.
Julen
Julgran förekom förr endast på de större bondgårdarna. Först efter 1900 har julgranen kommit allmänt i bruk även på mindre ställen. År 1903 byggdes järnvägen till Morjärv (numera Boden – Haparanda), och från den tiden har man blivit mera modern.
Träddragning
När en person första gången besökte en gård, brukade värdfolket hämta hem en gran från skogen. Granen avkvistades, dock skulle toppruskan vara kvar och dessutom en kvist, som skulle peka åt det håll, varifrån personen var. En bit av stammen avbarkades, och där skrev man namnet på gästen. Trädet restes mot gaveln av stugan eller mot en ut- husvägg och fick stå kvar där. Det kunde stå kvar mycket länge. Sådana träd torde ännu stå kvar i avlägsnare trakter. Denna sed iakttogs för c:a 20 år sedan, då ber. varit med och rest ”hörsången”, som trädet kal- lades. -----På ett ställe restes trädet, då en person flyttade in.
Djurskrock
Ibland stod djuren blöta på morgonen. Då trodde man, att det var maran, som ridit dem. I ber:s hem (omkr. 1890) brukade man ta ett blad ur en ABC-bok och sätta över djuret. Det skulle stå ”Fa- der vår” på bladet. Om man inte fick smör, sade man, att det var ”onött”. Detta botades på det sättet, att man slog blod på tre ställen på tröskeln.
Tydor om äktenskap
1. Man brukade baka dröm-bullar. De tillverkades av en fingerborg mjöl, en fingerborg salt och en fingerborg vatten. Därvid var 3-4 flickor tillsamman. När man åt drömbullarna, skulle man sitta på något ”eget”. Samtidigt skulle man äta drömströmming: 3, 5 eller 7 ström- mingar åts hela, varvid man började från stjärten. Under natten skulle man då drömma om sin tillkommande. ----------Man brukade också koka drömgröt. 2. Tre torsdagskvällar å rad klädde man av sig all- ting utom skorna. Så skulle man sätta sig på något, som man inte suttit på förut, och sätta sina skor så, att de bildade ett T. Och så läste man: ”Jag sätter mina skor till ett T för att min käraste få se!” Tredje natten skulle man då drömma om sin tillkommande. 3. Man satte en spegel på ett bord framför sig. Bak- om sig hade man en spegel. På natten skulle ens tillkommande komma och titta i den ena spegeln, och man skulle se honom i den andra. Eller ock / skulle man ha en spegel framför sig och bakom sig dörren öppen till ett mörkt rum. Sin tillkommande fick man se i dörröppningen. I båda fallen borde man ha ett tänt ljus på var sida om den spegel, som man hade framför sig. 4. Man hade en ring på ett hårstrå och höll det i ett glas. Ringen började snart svänga. Man skulle räkna antalet ggr. den tog i kanten av glaset. Så många år dröjde det, tills man blev gift. 5. Midsommarafton brukade man ”knyta råg”. Man knöt med olika färger omkring nio eller sex rågstrån. Varje strå skulle avse en karl. Man knöt ned-om sista leden. Efter vissa dar skulle man se efter vilket strå som vuxit mest. Den karlen blev man gift med. 6. Samma dag brukade man ta upp tre torvor och sedan lägga ner dem igen. Man skulle se efter om några dar. Fick man en ”skorv” (insekt av skalbaggssläktet), blev man gift med en tjänsteman; en myra betydde en arbetare. Fann man ingenting, blev man inte gift. En del av detta iakttas ännu någon gång i bygden. Uppgifterna kom- pletterade av ber:s döttrar (29-års åldern).
En olycksfågel
Rudoll'n (lavskrikan) är en riktig olycksfågel. Är den framme då man skall ut och jaga får man ingenting. Och behöver man en båt för att komma över nånstans, så finner man ingen. Man kan också gå vilse.
Skatter, Bergväsen
Gruvmoran för Sala silvergruva hade sagt, att hon hade en syster i Norrland, som var mycket rikare än hon. Systern var gruvmora för ett berg som hette gruvberget. Där ägde hon en gruva, som innehöll silver. Gruvan skulle en gång upptäckas av människorna. Det skulle tillgå så här: En ko, som tillhörde en gumma, skulle få två kalvar, vilka skulle vara vita med svarta öron och likna varandra som två bär. Dessa kalvar skulle gumman uppföda till midsommarnatten. Då skulle hon ta kalvarna med sig och gå till gruvberget. Kalvarna skulle då söka rätt på silvergruvan, och gruvan skulle då få bearbetas av människorna. Vid Björna kyrkoby i Ångermanland finns ett berg som heter gruvberget. En gumma i Björna hade en ko. Kon fick två kalvar 3 veckor före midsommar. Dessa voro vita med svarta öron och liknade varandra som två bär. Gumman kom genast ihåg sägnen om silvergruvan i gruvberget. Hon blev mycket glad och omhuldade kalvarna på bästa sätt. Hon var säker om , att kalvarna skulle upptäcka silvergruvan i gruvberget. En vecka före midsommar kom hennes man hem. Han hade varit ute i timmerflottningen. Gumman talade om den glada nyheten för honom. Men gubben blev inte glad. Han var rädd, att när gumman och kalvarna kommo till gruvberget, skulle gruvmaran taga dem. Men han sade ingenting åt gumman, utan han gick till lagården och stack ihjäl bägge kalvarna. Missräkningen blev stor för gumman, men det skedda kunde ju inte ändras. Kalvarnas kött försökte man koka i 3 dagar, men köttet var ändå alldeles stenhårt. Till slut gav man köttet åt hundarna, men dessa ville inte äta det. Gumman hade en bror, som kallades "Stätta Nisse" (därför att han stammade) En gång skulle han söka rätt på några hästar, som betade i skogen vid gruvberget. Han gick härs och tvärs genom skogen, men inga hästar syntes. Till slut gick han upp på berget. När han gått en stund, kom han till ett djupt hål i berget. När han tittade ned i hålet fick han se, att det glänste av silver. Runt kring öppningen växte träd, och i trädgrenarna hängde långa silverstänger. Han förstod nu, att han hittat silvergruvan. Genast stoppade han på sig några silverstycken. Med sin kniv gjorde han märken i trädstammarna, när han gick därifrån, för att lättare hitta tillbaka. När han gått några km blev han mycket trött. Han försökte att gå vidare, men han blev allt sömnigare och sömnigare. Till slut satt han sig på en sten för att vila. Där somnade han strax. Efter några timmar vaknade han, och nu visste han inte var han var någonstans. Han stoppade handen i fickan för att känna efter om silverstyckena lågo kvar, och det gjorde de. Han tog upp dem, men stor blev hans missräkning, när han såg, att det var vanliga gråstenar. Nu tittade han efter om märkena i trädstammarna funnos kvar, men han kunde inte upptäcka några. Till slut måste han uppge sitt sökande, ty det började att bli skumt. Han förstod, att gruvmoran inte ville, att hennes silvergruva skulle bli upptäckt ännu. När han gått några km, kom han till sitt hem. Ännu idag vänta folket i Björna, att silvergruvan i gruvberget skall upptäckas och bli till nytta för socknen, vilken då kommer att blomstra upp. På senare tider har man sprängt i berget för att se efter om det innehåller silver, men ännu har det inte lett till något resultat. (Dessa tre sägner är omtalade av min fader som har hört den 1:a av sin fader. De 2 andra sägnerna har han hört i sin ungdom.