Folktro & Sägner
Sägner och folkliga seder upptecknade direkt från bönder, torpare och berättare under 1800- och tidigt 1900-tal – skogsrået, näcken, bergtagning, signeri och gamla årsfester.
Tomten
Julafton skulle det sättas ut ett fat gröt till tomten, denna gröt sattes i lagårn. Det fick icke vara gröt som blev över, utan den gröt tomten skulle ha, skulle vara med det första som togs ur grytan, i gengäld bringade tomten tur och lycka i huset. Tomten bodde under husets stenfot.
Magi
Remsesa, hon som var änka efter gamle knekten Remsach som bodde i den lilla stugan, skulle baka. Och då bad mamma att hon skulle få baka några kakor med, när ugnen ändå var varmer. Och det fick hon. Och när de hade bakat ifrån sig, så skulle Remsesa baka råmjölkapannekaka, för se hennes ko hade kalvat om kvällen. Hon hade inte mer än ett mål mjölk, men det blev sju stora skrällande pannekakor, för Remsesa kunde allt lite mer än andra käringar. Och när hon hade bakat den första pannekakan, så skar hon den i tre bitar: mamma skulle ha en, hon själver en, och så tog hon opp kjolen om panneskaftet och sprang ner till Anströmskan med den tredje. Det var gamla Anna-Stina Anström, som levde då, kan veta.
Djävulen
Vi hade en speleman i Mulseryd, hette Sven. En gång kom skråen in, när han satt och spelade i en lekestuga. Han hade skapat sej till en stor, svart hund och kom och la' sej under bordet, alldeles intill bena på Sven. Men då cedera' Sven att spela, och han blev andligt sinnad. Far och mor talte om en flicka, som föräldrarna hade lovat till Satan. Han skulle få ta henne, när hon fyllde 20 år. Den dagen var de åt kyrkan med henne, och Satan kom dit och skulle ta henne, men då var det tre präster till redo och visade av honom.
Tomtar
Min mor var född i Fredsberg i Järstorp. Där var två bönder i Fredsberg. De hade var sin tomte. Men företrädarna på de bägge gårdarna hade det så, att den ene hade tomte men den andre inte. Den ene var rik och den andre fattig. Den rike råkade förarga sin tomte. Han skrattade åt honom för han bar för lite. Då blev tomten arg. – Ja ska dra ifrå dek, sa tomten så får du se, hur det går. Och sen blev bonden utfattig.
Sjukdomar
Di bota skerva mä tre sorters ben. Di sulle hämtas en torsda'smôre före sola va' gången upp. Sågarns mor här nere, så länge di ansa graver på Bottnary' körkegårl, hade di ben. Dä va' te koka på dom å drecka, eller te skrapa å blanna i mat å ge dom in. Mamma lånte mull å hadde i vagga. Den lånte ho' på viss ti', å den s'ulle bäras tebaka. Den sulle barnet ha' unner hôvet. Dä va för skerva. Stjärnsröern – den feck barnet om ho satt å kasta sett vatten å feck se ena stjärna ramla ner. Så va' dä likskivern – om ho' hade blitt rädd för ett lik; då feck di gå mä barnet å ta dä tre gånger runt ett lik. Annars va' dä nie sorter utå skever, men ja' kommer inte ihåg dom alla. "Du seter ente på kista å äter, när du ä i grossess!" sa' ja' te Sally (dottern). "Fy skamma, dä gör intenô" svar'te ho'. Men den förste ho feck feck kistenagla så svarta å stora över hele kroppen. Då feck ho sätta sek på kista å ha barnet i kista å togga brö å smörja barnet mä dä, å dä geck möcke rektit bört. – Dä feck Sally för ho' gjorde så möcke spektakel mä dä.
Gäddan
De va en käring, som gick te en källa me sina två vattenembar. Å i källan låg en tremarksgädda, å den tog hon opp. Då sa gäddan: "Om du släpper mej, så ska du få önska dig tre önskningar." Å käringen tänkte då först på sina tunga vattenembar: "Om di fick gå upp för backen, så jag slapp å bära dom". Å då sa hon, "Ja, först och främst önskar ja, att allt som ja säger till 'gå' så går de å att allt va ja vill bryta, går de av, å allt va jag drar på, så blir de långt" – för se hon tänkte på sina tunga vattenembar, som va tunga att gå uppför me, och för si hon tänkte på hur svårt det var att hugga sin ve', och för si hon tänkte på hur väven aldrig räckte te alla så många skjortor som hon ville ha. "Jaha", sa gäddan, och så släppte käringen ner gäddan i källan. "Gå" sa käringen till sina vattenembar. Men när hon fick se dem vandra av uppför backen, ble hon så till sej så att hon skrek till och slog sig på bena å sa: "Kors i Herrans namn". Å bena geck av, och käringen te å gråta och skrika. Å ve hon då snöt sej, tog hon lite hårt i näsan, och näsan ble så lång så den gick ända till stugan.
Kriminalhistorierer
En trollkunnig tjuv var "Stibben" i Stibberyd, Drösphult. Han tog aldrig av sig kalsongerna. Di kunde aldrig ta honom. Han stal t.o.m. julnötter. Hans gumma tyckte icke om det. En julkväll hade hon talat vid folk och övertalat sin man att för en gångs skull – för julens skull – ta av sig underkläderna. Det gjorde han och somnade. Då kom de, som stod på vakt och tog tjuven, som skrek efter kalsongerna. Man fann sju (7) barnahjärtan i kalsongerna! Stibben fick fängelse för alltid. En skulle avrättas i Jönköpings fängelse. Till prästen Junggren sa' han: "Ja dör inte för e yx." Och när han skulle halshuggas, gjorde yxan blott ett märke. Då tog man yxan under hans ben. Då miste trollgubben makten, och så sprang huvet av. Men avrättningen skedde bestämt inte i Jönköping.
Tomtar i kvarnhuset
Min farfar var på 1840-talet mjölnare vid Gammelkroppa i Vermland. Han hade för min far berättat många tilldragelser om sina kvarntomtar. Bl.a. var han aldrig rädd att försova sig om han i kvarnkammaren låg för att passa kvarnen. Farfar påstod sig alltid blivit "manad" av tomtarna då kvarnen tarvade tillsyn. En natt hade dock inträffat något ovanligt: Farfar var mycket sömnig och vid första maningen kunde han icke förmå sig att stiga upp. En stund efter blev han manad på nytt men somnade. Tredje gången fick han ett nyp i armen men då blev det brådtom och i hög tid kom han då ut ty kvarnen höll på att stanna genom att mjölet stigit upp i "trumman". Farfar kände sedan i flera dagar ömhet i armen och bad så farmor se efter och hon upptäckte då tvänne röda fläckar som efter ett nyp med ett par fingrar. Tomtarna voro mycket ordningssamma av sig. De fordrade att kvarnhuset skulle vara sopat varje kväll och målkärlen lagda i tur och ordning efter sina storlekar på tullkistan. Hade drängarna någon gång uraktlåtit detta blev ett fasligt väsende fram på natten. Man hörde då in i kammaren huru som kvastarna kastades på golvet, samt hur tomtarna slamrade med målkärlen. Gick man då bara ut och sopade samt ställde var sak på sin plats blev allt tyst igen.
Mjölkahare
Att det fanns mjölkaharar det trodde de nog på när jag var ung. En sån var inte lätt att skjuta. Min mor (f.1829) talade om, att man på ett ställe hade mörat att en mjölkhare hade sått ofog. Då var där en ung dräng, som sa, att han skulle skjuta denne hare, om han finge ett silverhjärta, som en flicka hade burit på bröstet. En av flickorna gav honom sitt hjärta. Han laddade bössan och tog detta hjärta i stället för kula. När han nästa gång fick syn på haren, sköt han, och haren stupade. Men haren bestod bara av lite solv och några brända stickor.
Mat
I år har jag då fått en sån mängd med äpple. Men de ä så illa fulla med mask, så en kan rakt inte ha dem till något. Men så hittade jag på råd. Jag tog och kokte dem hela med skaften vid och alltihop. Och så tar Axel (sonen) dem i skaftet och stoppar in dem i munnen, kan veta. Och så drar han ut skaftet. Och så kan de bli till nytta. "Det var så gott, mamma lella", sa Axel, "sånt ska du koka ofta", sa han. Och jag blev så glad så jag gick ner till Anströms och köpte ett stop mjölk, som han fick efter.
Odens jakt
Farfar såg Odens jakt. Dä va' sanning, för han ljög inte. Han hade varit ve e kvarn, å när han körde på kväll, mötte han en kärråkare, å en svartklädd kar' å en gråklädd satt på kärra å åkte. En stor, svarter hunn sprang bak kärra! Å när farfar hade åkt förbi dom, så small dä sköt på sköt, så hästa kura' ner. Å då skällde i lufta i alla hunnalåter frå' den minste valps tie den störste hunns å sköt i lufta rektet som ellkåsta (kvastar). Dä va i Köves tier, då va' bergia' backa' där, så där fanns la tröll.
Trolldom. Undersaga
Svartkonstbok va' dä en gubbe i Bottnare', som hade. Han hade ett par skinnböxer, som han aldri' tog å sej, å han hade tre barnahjärta' insydda i di böxera. Allt folket va' över sej gevna för allt därna han gjorde. Hanses hustru lista mä'n te slut, att han skulle ta å sej di däre böxera, för ho' velle göra dom rena, sa' ho. När han hade lagt sej å fåt å' sej böxera, då va' di' inne å nöp'en. Han åmma ätter sina böxer, hade han haft dom, hade dä vart lögn å ta'n. Han hade sin styrka i dom. Dä va kraftböxer. Di sa' att när di byggde Bottnare' körka, bar han alla sina stocka' te körka mila väg. Dä kvetta' om dä va' berg, så tog han dä å bar. Jo, han hade la hankat fast svartkonstboka i böxera. Mina föräldra' talte om'et för mej.
Vattenväsen
Min farfar hade sett näcken i kvarnen i Sågevika vid Röksberg många gånger. Det var en liten gubbe med röd toppluva. Ibland började kvarnen gå oredigt, och då brukade den som mol springa ner i unnerkvarna; då satt näcken och höll vattenhjulet. Om man då kastade till honom en tvåöring, då gick kvarnen se'n så för stööet (stolligt). Näcken kunde lära folk att spela. Då skulle man gå till honom och ha sin fiol med sej och be att få lära sej spela. Näcken svarade, att han skulle lämna ifrån sej fiolen och komma igen efter viss tid. När han redan kom igen, så höll näcken fram två alldeles lika fioler, och om han då inte hade tagit sin egen fiol, så hade han inte fått lära sej. Men han hade lagt ett litet hagel i sin fiol, och han lyfte på fiolen och kände, att haglet var där, och så tog han den. Han behövde inte lära sej, för han kunde spela med detsamma lika bra som näcken. Men det var ett stycke, som han inte fick spela, för då skulle han inte rå med att sluta.