Folktro & Sägner
Sägner och folkliga seder upptecknade direkt från bönder, torpare och berättare under 1800- och tidigt 1900-tal – skogsrået, näcken, bergtagning, signeri och gamla årsfester.
Skogsväsen
Det fanns både harar och fåglar i skogen, som en inte kunde skjuta med ett vanligt skott för de voro utskickade av "skogsråa". Men om de stöpte li- tet klockskav eller sådant som de skruat av järn från kyrkan eller kyrkogården, så kunde de skjuta både "skogsråa" å hennes djur. Jan i Skärsmyr sköt en sådan orre. Det var inte annat än en gam- mal sopkvast som ramla ned ur trädet.
Tomtar
Det var en dräng, som fick stå på logen och tröska jämt, och det tröt aldrig i ladan, för bonden hade en tomte, som drog dit. Han talte med bonden i gården intill om det, och då sa' den bonden, att han skulle skita en liten hög i ladan, och det gjorde gjorde drängen. Då flyttade tomten över till granngården, och det gick utför för folket på det första stället.
Farsoter
Det var bara två människor här på trakten, som levde över, när digerdöden gått. Det var en mansperson som gick upp på Hestra ås, och han fick se att det rök i pipan i Svalås i Källeryds socken. Då gick han dit, och där träffade han ett fruntimmer, och de flyttade ihop. Aldrig hört om levande begraven. Ej heller att man vid epizoti begravit något djur.
Kloka
På Ramkvilla herrgård skulle de kärna en dag. Det var Reuterswärd, som då bodde där. Men hur de kärnade, så blev det inget smör. Det var en väldig massa grädde, och de tyckte ju det var skada att få den förstörd. Så de skjutsade efter den kloka i Korsberga. Hon kom och drog kärnan två slag. – Ta vara på smöret, sa hon.
Död
Det var sed, att när husbonden dött, skulle man tala om det för hästarna och klappa dem. Det skulle vara som en hälsning från den döde.
Skatter
På gården Fredsberg i Järstorps socken just nere vid kanten av Dummemosse låg förr – och ligger väl än – ett stort stenrös. Det är väl en forntida gravhög. I min barndom gick det sägner om att det skulle finnas stora skatter i det röset. Man hade sett det lysa där om nätterna. Och en stor orm hade man sett där. Det var han, som vaktade skatten. Min morbror, Johan i Fredsberg, och ett par andra karlar gingo dit en midsommarsnatt och skulle ta skatten. De visste, att de inte fingo säga ett enda ord om de skulle lyckas. Till en början gick det bra för dem. Men så kom den store ormen fram och var i vägen för dem överallt, när de försökte gräva. De slogo efter honom med spadarna, men han vek alltid undan, och det var lögn, att de kunde få slag på'n. Till slut lyckades morbror lägga till honom med kanten av spaden, så huvudet rök av. Då blev han glad och ropade till: – Nu feck ja la dö på dej, lell! Då ramlade det till i jorden som ett åskdunder och högen rasade igen och ormen försvann. Och sen gick de hem.
Offerkastar
I min fädernesläkt, som äro känd sedan 1600-talet, har mången sägen gått från far till son. En kusin till mig, Allan Svensson i Ström, Em, är nu det nionde ledet som arvinge till gården från far till son. Både han och jag ha fått oss berättade många av dessa sägner och vid samtal med varandra har en hel del om s.k. offerkastar framkommit. Vad inte den ene av oss hört har den andre eller också ha vi i många fall hört samma berättelse båda. Sagesmannen Allan, som snart blir 50 år, bor alldeles intill den s.k. Mynthemshagen i Stora Raxemar vid Ströms by. I denna hage finns, eller rättare sagt fanns, en offerkast intill en sten. På denna sten satt en gång i tiden en luffare och dog. Någon påträffade den döde och liksom för att hedra honom, tog han en pinne och lade bredvid stenen, på vilken luffaren haft sin sista viloplats som levande här på jorden. Sedan tog han hand om liket och det ombesörjdes, att det kom i vigd jord. Var och en, som sedan gick förbi denna plats, tog en pinne och kastade denna på den första pinnen. Pinnhögen växte år från år, och till sist var den ganska stor. Slutligen övergick detta kastande till en vana hos befolkningen, som ofta hade sin väg förbi stenen, och det är troligt, att mången mot slutet av 1800-talet inte hade hum om, varför de utförde denna förrättning. I Em kallas en sådan hög rätt och slätt för kast och ordet "offer-" nämnes ej.
Gastar
När meddelarens fade var 12 år gammal gick han i sällskap med en äldre syster till kvarnen i Bökö. Komna till Transjön började gasten skrika väldigt från sjön och "skrek ända in i öronen på barnen" sitt "ho-o ho." gasten höll i härmed ända tills de komma så långt att de sågo ljusen från fönstren i Bökö.
Bjäran
Wad. Var knekt. Han hade skjutit tjogtals med skott på en hare i Lelle Hestra gär'e, men det tog aldrig. Till slut lagade han sej järnhagel i stället för blyhagel, och se'n sköt han haren, men det blev inte annat än lungmos av haren. Det var en trollhare. Det är detsamma som mjölkehare. Han hörde la till Lille Hestra. Josef på Kroken i Mossebo socken hittade trollsmör på sin gödselstad. Han tog bort det och hävde det sin kos. Det var något ont, sa' han.
Vård (Dråp)
I Järstorp begicks ett ohyggligt mord. Två unga flickor slogo ihjäl en kringvandrande handelsidskerska. Bokstavligen slogo ihjäl henne med sten. Den yngre flickan plockade sten och den äldre kastade och slog tills den gamla kvinnan gav upp andan. Sedan rånade flickorna henne och fingo väl byte för en 10-20 kr värde. Båda flickorna blevo gripna nästan genast. Den yngre föll till föga och erkände. Men den äldre – hon hette Stava – bekände aldrig. Hon dömdes likväl till livstids fängelse. Den yngre fick kortare strafftid. Under fängelsetiden skaffade sig Stava ett barn med fängelseprästen. När hon suttit inspärrad i 50 år, benådades hon och kom då till Järstorp, som var hennes hemort. Lite pengar hade hon från sin fängelsetid, höll sig alltid fin och prydlig, tiggde egentligen inte men vandrade omkring och "hälsade på". Hon kallades av folket Mördare-Stava. Men det var ju ingen, som tordes säga det till henne. Hon betraktades med avsky och med inte så lite rädsla. En mördare hade nån hemlig makt, och det trodde man om Stava också. Mördare-Stava hälsade ofta på i mitt hem. På herrgården Rustorp tyckte man till en början att det var synd om henne, och hon fick ofta stanna flera dar där. Men en gång, då hon stod i köket och tvättade sig, utropade ett litet barn, som också befann sig där: – Se, där står en moster (Ordet 'moster' är i den trakten allmänt tilltalsord och 'titel' för en äldre kvinna, gift eller ogift.) till och tvättar sig i samma vatten! Sen förstod man där på Rustorp, att det var något hemskt förknippat med Mördare-Stava, och sen förlorade hon sitt medhåll hos herrskapet där. Samma dag fick en dräng befallning att skjutsa henne därifrån. Hon sa då att hon ville till stan (Jönköping). Men när drängen kom igen, sa han: – Jag välte av faenskapet i Dunkehallar. När Mördare-Stava äntligen dog, spökade hon alldeles förskräckligt i långa tider.
Finngubbar och smörkäring
Min hustru som är född 1864 i Nöbbele socken, blev vid 9 års ålder föräldralös. Fick sin uppfostran hos Nämndemannen Johan Danielsson i Genestorp Södregård, Nöbbele socken. Nämndemannen och hans hustru dogo för några år sedan, men sonen Ragnar Johansson innehar gården nu. Alltså, medan min hustru var der på gården, på 1880-talet, hände det sig att de kunde inte få något smör, hur de än arbetade med smörkärnan. De löste av varandra i timmar, ja i dagar, men det var och förblev omöjligt att få smör. Nu misstänktes en gammal käring för att ha "förgjort" deras mjölk eller kreatur. Hon bodde strax invid gården, inne i skogen och de hade en gång sett henne komma ut ifrån ladugården – Emellertid, vad smör de behövde, måste de köpa, trots att de hade 8 kor. Så förgick tre år och fortfarande intet smör. På den tiden gick här en gubbe, som allmänt kallades "finnen", och han påstods kunna göra båd ondt och godt. Nämndemannens pojkar kommo med det förslaget att söka få tag i gubben och höra om han kunde ställa till rätta vad som var förgjort med deras smörkärning. Nämndemannen ville inte höra talas om något vidskepligt och dumt. Men så en vacker dag träffade Nämndemannen en bonde från Högahult i samma socken, August Elmkvist. Denne berättade nu för nämndemannen: Ja, ja har hört omtalas dä att din lagår ä fögjord, dä va min mä så ja hôll pao å bli utfatti, mina fäkreatur di stuppade över klamm, (stupade i båset der de stodo bundna) den ene ätte den anre, så ja vesste me ingen levanes rao (råd) män så hade ja ju hört talas om finnen, å ja feck fatt i honom oppaot växiötrakten å to an mä me hem, han tittade igönom var vrao i lagån å han hettade en hoper sk–t som nåen gravet ne där, å han kônne leta opp alltihopa, å fösto va dä va mä, män sen ställde han i ordning i lagån så ingen kan fögöra den mer, å nu ä dä bra igän, män hå han jore dä vet ja inte, tåcket läre di inte bort, å för rästen om di säer hå en ska göra, så kan en inte ändao, fö dä att di har sakt att, har ingen verkan, ska di lära nåen hå di gör så ska dä inte talas, dä ska di skriva å kasta dä skrevna sen, som om di inte brydde se om att, män sao att en aen fao fatt i att. Nämndemannen medgav nu att man skulle söka få reda på finnen, "så fao vi si va han dåja te, (duger till). En av sönerna körde nu omkring i bygderna och fick också fatt i finnen som han tog med sig hem. De gingo ned i ladugården. Finnen gick der och letade och hade sina konster för sig, bäst det var hittade han ett i ett bås nedgrävt bylte. Då han, för sig själv, undersökt byltet sade han: ja, den som gjort detta, bor inte långt härifrån. Hon har inte gjort det av hat till er, utan endast för att få mera smör än vad hon kunde få efter sina kor. Nu har hon ställt det så att utom sitt egna smör, får hon också allt det smör ni eljest skulle haft. Hon har haft mycket arbete med detta, mycket mera än hon behövt, hon har till och med varit uppe på kyrkogården, men hon har ändå inte kunnat göra det värre, än att jag kan göra hennes arbete om inte. Och efter detta ska ni få ert smör och hennes med om ni vill och hon skall allrig kunna förgöra era kreatur mer eller ta ert smör. Men all denna treåriga otur ni haft med smöret, och det onda hon gjort här det måste jag ta och sätta det i ett levande väsen, särskilt något djur. "Ja," sade nämndemannen, "ja har inget djur som ja vill släppa te, te dä." – Katten kom i detsamma in i lagårn, då sa' finnen: Katten kan ni väl offra om så är? – "Ja, dä kan ju va". Hur han bar sig åt vet ingen, men katten misstrivdes och dog om en tid, men kärna smör gick lätt efter den dagen. Någon katt trivdes alldrig mer på gården, så länge min hustru var der, och hon flyttade till mig 1892. Jät i Des. 1929 Aug. Strömberg.
Skatter
Jag var med och grov i ett stenrör i Liderna i Valdshult. Min svärfar, Johannes Svensson, var med, men vi fann inget. Vi hade sett att det lyste där. När vi hade grävt och plockat i röret en stund, tog det eld i hela röret, och då måste vi springa härifrån. Hade vi fått se medlena och kastat en psalmbok i, så hade vi fått dem.