Folktro & Sägner
Sägner och folkliga seder upptecknade direkt från bönder, torpare och berättare under 1800- och tidigt 1900-tal – skogsrået, näcken, bergtagning, signeri och gamla årsfester.
Vattenväsen
Då de ville lära sig att spela av näcken, skulle de gå till en bäck och sitta där vid rinnande vatten och spela, så skulle näcken komma. Bänken i Hemsjö lärde sig att spela av näcken, allting dansade, då han spelade den biten, som han hade lärt sig av honom, det var tolv repriser på den dansen. Han kunde spela på baksi- dan av fiolen med, och då han var död, så låg han alltjämt och lekte med fingrarna.
Vattenväsen
Om en fick se "sjöråa", så skulle en kas- ta stål, för då blev hon rädd. Hon seglade i en halv båt. Inte har jag sett henne, men gamla gubbar hade seglat i kapp med hen- ne, påstod de. För när de fick se henne, så var det bäst att de pelade sig till land så fort som möjligt. Hon rörde upp sjön, så han gick vit. Hon bodde på sjöbötten. Om en badade, så skulle en kasta stål först. Det var för att inte näcken el. sjö- råa skulle ta sig fram till en. Fick de makt över en i vattnet, så drog de med en, så att en inte kom upp mer.
Vattenväsen
Vid Sysslebäck finns en bäck som kommer upp från berget. Den heter Näckbäcken. Det skulle vara så att Näcken gick upp ur älven i den bäcken. Å när han kom en bit upp i bäcken, så satte han sig att spela. Det var många av de gamle, som hade hört honom. Om en fick höra honom å en inte kunde vände om utan ville gå närmare, så skulle en läsa Fader vår. Å en skulle inte säga något ont om honom, för han hade så många plågor å bära. Men i Näckbäcken sjöng han å var glad. Han kom närmare där folk bodde.
Vattenväsen
Nere vid Vingäng var det en fotkvarn. Där kom "fôrsgubben" fram å lärde folk att spela fiol. Ba- ra en kom ensam å hade en svart katt med å kastade i forsen, så fick en lära. Det skulle vara en torsdagskväll. Andra kvällar kunde han inte spela. Det var en härifrån, som fick lä- ra sig där. Den spelmannen var till Kronsät- marknaden en gång, å där ville de ha honom att spela. Han spelade så att fiolen sprack, men då köpte folk en ny fiol åt honom å bad att han skulle hålla på att spela. Han spelade så folk grät. Till slut så sprack också den fiolen. De köpte en till åt honom. Men när han fick den så ville han inte spela mer. Denne hette Brant-Ola. Å det var / forsgubben som hade lärt honom. Men han kunde inte lära låtarna till andra. Om han gjorde det så kunde han inte spela dem själv sedan. Näcken kunde också spela. Men han var i sjön. Det var en som hade hästarna att simma över äl- ven. Då höll näcken på att dra ned den ene av dem. Ser du inte att näcken håller i hästen skrek en annan gubbe som var i närheten. När de nämnde honom i namn, så släppte han Om en hade stål i vattnet - en täljkniv - när en skulle lôg, så orkade han inte ta en. An- nars så ville ha dra en med sig.
Vattenväsen
Bror min såg ”e sjörå”. Han var vid Näcksjön en kväll å skull fesk. Han tog metspöet å skull met. Så hade han en båt vid ena landet. Så fick han se en fin jänta komma. Hon var så grant klädd. Hon hade som en fin schal över axlarna. Det lyste alldeles krit vitt av den som det skulle vara silver. Hon sköv ut båten å gjorde sig i ordning å skull fâr. Men så ropt han: ”Du får int ta båten min”. Då svarade hon: ”Ja’ ska ro’n över”. Vem hon skulle ro över, vet jag inte. Men hon blev borta. Å när bror min kom till båten, så stod han på samma ställe där han hade ställt honom. Här nol vid Näckån var det en såg. Där fanns näcken. Det var en som kom en kväll å skulle på dans. När han kom på bron, så fick han höra musik. Det var en polska han lärde. Det var näcken som spelade för honom. Han sjöng den ibland. Å då brukade han säga: Denna polsk har jag lärt av näcken. ”Fôrsgubben” satt i bäckarna å spel, han åg. Men hönt dä va, vet jag inte. Sjöråa bodde på sjöbotten. Om hon fick något grant tyg, så fick de mycken fisk av henne.
Vattenväsen
Det var längesedan det var tal på ”tocke häre ty” nu, men jag minns allt vad de gamla talade om det, för det var mycket tal på ”skrock å skrömt” när jag var liten. Ortens benämningar på manliga vattenväsen: ”Näcken”, strömgôbben”, försgôbben”. ”Strömgôbben” var en liten gubbe som skulle vara lik tomten, men han ha- de inte något på fötterna, men näcken skulle vara stor som en karl. Båda två kunde de spela på fiol. Näcken ville de ha som i sjön å fôrsgôb- ben där vattnet rann stritt. Han var vid kvarnar- na. Det var mest så att barnen skrämdes för des- sa. Men gamla gubbar menade allt på fullt allvar att det inte stod rätt till vid kvarnen ibland. De hade varit med när kvarnen hade tvärstannat å mjölnaren kunde inte få fatt på letande / fel varför han stannat. Hjulet stod stilla å det fanns ingen makt som kunde få det i gång förrän ”fôrsgôb- ben” släppte taget. Han höll i hjulet. Han var så stark att han kunde hålla fast hjulet fast att vattnet rann för fullt på det. Det var om de var högljudda å skrek å väsnades i kvarnen som det inte blev bra. Han ville inte hade på det vis- et. Han skulle ha svart hår på kroppen, hörde jag de talade på. När han hade gått uppe i tull- kistan, så blev det fjät efter honom, som om han skul- le ha haft vantar på fötterna. Det syntes inte efter tårna. Att han skulle ha någon bostad hör- de jag inte tales om. Han kunde vara var som helst i bäcken eller älven. Han var ensam. Om en skul- le bada i öppet vatten, så skulle en spotta tre gånger före sig i vattnet innan en gick i. Ortens benämningar på kvinnliga vattenväsen: ”sjörå,” ”sjöjungfru.” Det var samma slags väsen. Det är mest utifrån Vänern som en har fått höra ta- las om ”sjöråa.” De som hade varit med å seglat / där hade allt mycket att tala om om henne, för hon kunde inte låta bli dem, när de skulle ligga i ham- narna om nätterna. Men jag vet allt att de trodde, att hon var i tjärnen å småsjöarna, för far min ha- de sett henne, eller om det var skogråa, vid en myr i skogen. Hon var alldeles som ett fruntimmer. Håret ”flax- ade” kring henne, för hon hade det löst. Hon sprang all- deles intill kanten av myren. Han ställde sig att titta, men då blev hon borta.
Vattenväsen
Näcken har jag mycket hört talas om, han skulle spela. En gammal person här, som drog nät, sa' till de unga om de rörde sig i föränden på ekan: "Nej, sitt still, annars kommer näcken!" Sjöråa kom titt o tätt i en halv båt på Skagern. De såg henne komma o segla från Labacke- näset i Rudskoga till en holme i Skagern, o där hängde titt o ofte vite kläder till tork, men kom de dit, så var där ingenting. Ibland segla hon, ibland / hade hon en oxe för, men det var en halv båt.
Vattenväsen
När jag var barn hörde jag mycket talas om att det fanns "näckhästar" i Svan. Många hade sett dem lig- ga och sola sig vid Strand. De kom upp ur Svan. De voro randiga eller rosiga som kor. När någon kom så sprang de ned i vattnet och blev borta. Det var mest på kvällarna och tidigt på morgnarna som de voro uppe ur sjön. De voro som andra hästar till skapnaden. Å näcken är som en vanlig karl. Men han skall ha grönt skägg å grönt hår.
Näcken
Det var en gubbe i Fenstal för längesedan, som hade statt en dräng för ett helt år och lönen skulle vara en gammal lie. När året gått, tog bonden drängen med sig dit, där han hade sina gamla liar och bjöd honom att välja ut vem han ville ha. Men drängen ville inte ha någon själv, utan bonden fick välja ut en åt honom. När han hade fått den, så sade han: "Har jag förlorat, så är vattnet grönt i morgon, men har jag vunnit, så är det rött." Därmed gick han neråt älven. Bonden gick ner till älven morgonen därpå och såg att vattnet var rött. Det var näcken han hade haft till dräng.
vattenväsen (sägen).
Man har påstått att inte Näcken har kun- nat ro med mer än en åra. Har man sett honom ro, så har man inte satt att han använt mer än den ena åran. Forsgubben brukade spela, sedan man slagit igen kvarnarna om kvällen. Det berättas om en dräng, som låg i kvarnen om natten, att han fick höra forsgubben spela. Han blev så glad i detta att han mitt i natten sprang in efter fiolen och spelade precis samma melodi som han hört gub- ben spela. Men när han sedan vände sig om fick han se kvarnen brinna. Det var inte tillmåter att han härmade forsgubben.
vattenväsen.
Det var en spelman här som hade lärt sig att spela en marsch av "fôrsgôbben". Han fick höra en läta i forsen en gång å den kom han ihåg, så att han kunde spela den, när han kom hem. Fôrsgôb- ben spela varje torsdagsnatt, å då höll han sig i en fors, för han kunde inte spela annars. Men näcken kunde inte spela mer än varje mid- sommarnatt. När han spelade då, var det som sorg i melodin, för han var evigt fördömd. Han spe- lade på harpa. - Di som hade sett honom i sjön så sa di att han hade så långa armar med hår på. Så var han hårig både i ansiktet å på hu- vudet. Strängarna på harpan var av grön vass. Näcken var farlig. Det kan jag förstå, för om det var någon gång en skulle i sjön å bada, så / skulle en kasta en liten stålbit i sjön, för att inte näcken skulle kunna komma åt en. Han tog de som drunknade. Han sög ned dem till bot- ten, se'n släppte han dem aldrig. Han skulle va- ra efterhängsen på kvinnfolk, så om de gick så att han kunde locka dem till sig, så var de förlora- de. Om en nämnde namnet på näcken så blev han borta. Han ville inte visa sig då. "Sjöråa" rodde i en halv båt. Då kom hon så det stod vitt kring henne. Men se'n blev det oväder. Jag vet inte annat än hon levde ensam. "Källråa" skulle finnas i källor å dammar. Men hon skulle trivas bäst i djupa källor. Hur hon skulle se ut vet jag inte, för det var inte tal på detta annat än att barnen skrämdes.
Vattenväsen
Vid Sysslebäck finns en bäck som kommer upp från berget. Den heter Näckbäcken. Det skulle vara så att Näcken gick upp ur älven i den bäcken. Å när han kom en bit upp i bäcken, så satte han sig att spela. Det var många av de gamle, som hade hört ho- nom. Om en fick höra honom å en inte kunde vända om utan ville gå närmare så skulle en läsa Fader vår. Å en skulle inte säga något ont om honom, för han hade så många plågor å bära. Men i Näckbäcken sjöng han å var glad. Han kom närmare där folk bodde.
Vattenväsen
Ortens benämningar på manliga vattenväsen i sjö el. flod: Näcken, strömgôbben, fôrsgôbben. Näcken skulle vara större till växten än 'strömgôbben' å 'näcken' gick inte upp i forsarna. Han stannade ute i lungt vatten. 'Fôrsgôbben' skulle vara så liten som en 'tomtgôbbe'. Han höll sig i kvarnarna å där det fanns sågar. Gammalt folk trodde att 'stromgôbben' höll till i kvarnarna för att han skulle se efter att allt gick ordentligt till. Om det var någon som inte kunde hålla frid på kvällen så ställ- de han till med att stänga kvarnen. Det var många som ta- lade om att de hade varit med när kvarnen tvärstan- nat å de inte kunde ha fått henne i gång förrän det blev dagen. Han satt å höll i hjulet å då var det omöj- ligt att ställa fart på kvarnen. Det är förgammalt, så en kan inte mins allt som berättades. Men far talade / om att farfar hade varit med. Men den gången gick mjölnaren ned i underhuset å lade en blank knapp, å då blev det fart på kvarnen igen. Den gubben skul- le vara liten å grå. Jag kan inte minnas riktigt, men jag tror, att han skulle ha som grått hår på kroppen. Näcken skulle vara större. Han hade långt vitt skägg så kunde de få höra honom spela så vackert. Han var inte säker än att han kunde ta människor, å då drog han dem med sig på sjöbotten. Det skulle vara farligt att skjuta med kula eller hagel på näcken. Skottet kunde komma tillbaka. Skulle man skju- ta för att skrämma honom så skulle man skjuta löst skott. Om man hade stål med sig ut i vattnet, så var det inte farligt. Stål kunde han inte rå på eller kom- ma nära. Ortens benämningar på kvinnliga vattenväsen: 'Sjöråa'. Vet inte, att det varit tal om någon mer än denna. Hon rådde över vind å fiske. När de gamle hade sett henne på Nysockensjön eller Ränken, så skulle det bli oväder, sade de. När någon kom å hade / fått mycken fisk, så kunde en kamrat säga som så: 'ho ha vare go' mot däj i dag.' Då menades att 'sjöråa' hade hjälpt till att kroka på. När de ville ha gott med fisk, så skulle de släppa knappar, glas eller tygbitar i sjön. Hon skulle tycka om sådant. Hon bod- de på sjöbottnen. Men hon hade inte något manfolk utan hon bodde ensam. Hon seglade i en halv båt, för så sade de gamle som en hörde berätta om henne. Å när hon var ute å seglade, så gick det undan. Hon såg ut som en människa. Så skulle hon vara vacker allde- les som 'skogråa'.