Folktro & Sägner
Sägner och folkliga seder upptecknade direkt från bönder, torpare och berättare under 1800- och tidigt 1900-tal – skogsrået, näcken, bergtagning, signeri och gamla årsfester.
Tomten, skratten får traktering.
Tomten är emellanåt beskedlig, emellanåt ovänlig mot sitt folk, beroende på huru de bemöta honom. På somliga ställen giva de mat åt tomten, och t. o. m. har det hänt, att man spillt ut brännvin åt honom i stuguknuten. Den tacksamme tomten ryktar t. ex. som väntjänst hästarna, då drängarna äro försumliga. Sedan då dessa slarvar infinna sig . i stallet, ger tomten dem först ett gott kok stryk och kastar sedan ut dem. Även om man svär, så att tomten hör det, ute i rian, stallet eller något sådant ställe, händer det lätt, att man blir utkastad. Om man önskar bli väckt en viss timme, så väcker tomten upp, och även då fara hotar, väcker han folket. För att göra tomten sig bevågen har man alltid, då man flyttar, med sig till det nya stället salt och bröd åt tomten, och då man stöper, skall tomten ha första stöpet.
Skörden
Mor sade till oss att vi inte fick lägga räfsan med tindlarna upp. Gjorde vi det, så blev det regn. Inte bära eller hänga lien så, att någon kom åt att skä- ra sig på den. Det var så farligt. Det skulle vara som farligast att skära sig på lie. Det sista i ladan skulle tomten ha.
Husbygge och flyttning
När de byggde ett nytt hus, så lades silver- slantar i tomten, för att det skulle bli lyc- ka i det huset. Jag minns att man trodde, att om en lade dit något sådant så skulle det komma någon god makt å vaka över det, å då fick en tur.
Tomten
Ingrid berättade att när hon var 6 år gammal så såg hon en gång när hon gick in i ladugården eller om det var på logen en liten gråklädd gubbe. Hon hävdade bestämt i hela sitt liv att hon hade sett en tomte.
Vättar
Det har funnits jolvetter. Det var ett slags smått folk, som bodde under stora stenar. De skulle vara som tomtar. Det var en gubbe på Eriksheden, som hade vältat på en sten. Han blev sjuk och var aldrig frisk efter den dagen. De bar av hans kläder till stenen, men det hjälpte inte.
Tro och sed ang. husdjuren
När en ko nyss kalvat, skulle man i den dricka man gav djuret, lägga en täljkniv. När kon druckit ur, tog man kniven och satte i en bjälke i taket över kons rygg. Första gången kon mjölkades efter kalvningen hängde man en sy- eller stoppnål i mjölkbyttan på så sätt, att man knöt fast tråden, varpå nålen var trädd i byttans handtag eller flaskans grepe. När korna första gången på året skulle ut på bete, lade man en yxa på tröskeln, varöver djuren skulle kliva. Vid påsk gjorde man tjärkors över dörrarna (icke på själva dörren, som seden var på Näset) Detta för att hålla påskkäringarna ute. Ett annat försiktighets- mått var att smeta gödsel utanpå väggen på / den plats djuret stod. Tomtarna hade en särskild omtanke om djuren, och de människor, som talade hårt till djuren eller väsnades och svuro i stall och ladugård, kunde vara säkra på att få tomtarna till fiender, och då van- kades stundom örfilar, trots tomtarna eljest voro fridsamma väsen. (Från alla delar av Hammarön berättas med stor trovärdighet om tomtarna, som dvalts i de gamla uthusen)
Tomtar
Tomten höll sig för det mesta osynlig. Men ögonen hans var så skarpa, så de kunde han inte göra osynliga. En gång kom mamma in i ladan. Hon skulle hämta foder till kreaturen. Det var i kvällingen. Då såg hon två ögon, som lyste mot sig. Hon blev rädd och gick in och bad att någon annan skulle ge kreaturen. De förstod att hon hade sett något konstigt, men de låtsades inte, om det. Om man gjorde som om man inte låtsade om sådant där, så gick det bra. Bör- jade de tala på det och bli rädda, så blev de sjuka. När far kom till ladan, så såg han inte något konstigt. Men det vara inte alla, som fick se sådnat där skrömt. "Du ska inte skämte så", Om det var någon som ville visa sig djärv och utmanade Tomten eller nå- got. / annat väsen, så kunde det allt sannerligen komma och visa sig. Därför skulle en aldrig "skämta" med sådant. Tomtegôbben gjorde nytta för sig. Han såg till huset. Om han fick hållas och vara i fred, så var det ingen som hade ont av honom. På ett ställe brukade de sätta ut mat i lagården om kvällarna. Det skulle Tomtegôbben ha. Drängen som inte ville tro, att det fanns sådana, gick åt lagårn och åt ur maten för tomten och gjorde si- na behov i fatet. När drängen kom till lagårn näs- ta gång ,så fick han en riktig örfil.
Tomtarna
Tomtarna (Sunne socken Värmland) Att det funnits tomtar det kunna de gamla berätta om. Min mormor berättade en gång: På en gård i närheten hade man nyss uppfört ett stall. Varje natt väcktes folket av stampningar och buller, och om morgonen voro hästarna aldeles overtäckta av svett och darrade i hela kroppen. Så upprepades natt efter natt. Hästarna började bli magra och odugliga till arbete. Så en natt beslöt husbonden att vaka i stallet för att se vad som oroade hästarna. Allt var lugnt till midnatt, då såg han plösligt en liten tomte i grå jacka och röd toppluva och långt grått skägg stå och slå de stackars djuren med en lång piska. Bonden frågade då varför han slår hästarna. "De stallar på vårt bord" svarade tomten. Bonden bad honom låta bli att slå. Tomten svarade att om de ville flytta stallet skulle hästarna få fred. Bonden lät då flytta stallet till en annan plats och hästarna fick fred och blevo feta och vackra. Elsa
Tomtar
I slutet av 1800-talet blev det en religiös väckelse, och i Västra Hungvik uppträdde en predikant och sa, att domen var nära, och han bestämde en viss månad till detta år 1882. De höll på med mötena till sent på kvällarna och vänta på detta, men det blev inget annorlunda, när dagen kom. Men när de då höll på till sent, så tålde ej tomtarna detta, utan de flytta därifrån natten till nyårsdagen 1883. De körde med vagnar, och det var gråt och skrik, och folket trodde, att detta var förebud till domen. De samlades därför i lokalen varje natt en längre tid och skulle överge allt. Folket hörde när tomtarna flytta, men de såg ingenting. Sen undra de, vart de kunde ha flyttat. På vintern var det timmerkörare ute i skogen nära Långtjärn i Högerud. De hade märkt nåt vid ett berg där, och då la de ner smörgåsar på den platsen. Nästa natt blev det hopdraget till lass åt dem för två slädar, så de bara behövde lassa på detta där på stället. På det sättet fick de lösen på vart tomtarna flyttat. Dessa körare tog en skogstrakt till på samma ställe året därpå, och de fick samma hjälp, de bara la ner några smörgåsar.
älvor.
"Älver" var nô tocke väsen som tomtar, men en hörde inte att de kom fram till stugorna utan de höll sig för sig själva. Om en kom å gick där de hade varit, så blev en sjuk. Det mins jag en gammal rotgubbe som pratade på.
Tomtar
Vid Lövstafors fanns det tôsser förr i världen. De bodde under husen där. Men så flyttades husen därifrån och då flyttade tomtarna. Folk hade hört att de grät, när de flyttade. Det var som när små barn gråter. De flyttade till Högkullsberget vid Månserud.
Tomtar.
I mitt gamla föräldrahem fanns det tomtar. Farbror till min far stod väl med dem. Men en gång gjorde de honom ett spratt. Han gick å "sang". Då kom det en liten gubbe fram till honom å sade: "När du går här å sjunger så skall du passa på en gris som kommer. Denne är inte något gott märke med". Gub- ben gick å "sang" å glömde bort vad tomten hade sagt. Jämt som gubben var mitt för en hög snes- stör på logbacken, så kom en gris kvickt som bara draken. Han tog en stör å slog till grisen mitt över ryggen. Se'n såg han inte grisen mer. Rätt som det var kom käringen å ropade: "Hô kan dä va- re med grisen? Han skriker så styggt. Det var in- te annat än att slakta honom. När han var slaktad var det en blå rand i köttet efter slaget. / Den ladugården var gammal, byggd av runda stockar, å där trivdes tomtarna. Gubben sade intet ont om tomten. Vi skall inte tala på det, sade han, för de är goda att ha. De har hörts på senare tiden, för när kvinn- folken har varit i ladugården å mjölkat, så har de hört att tröskvärket går på logen. Ingen människa har varit där. Om det inte var som det skulle vara med djuren om nätterna, så kom "tômtane" å väckte. Förr i världen hade de "rônnspis" i stu- gorna här i Lysvik. Det var så många berättelser att de sett små "fâler" (spår) i askan efter tom- tarna. Askan kunde vara alldeles upptrampad, så att det inte var än "fâler" alltsamman. De dan- sade i askan om nätterna. Så kunde askan va- ra utkarad om morgonen. De fläta man å rum- pa på hästarna.
Tomtar
I Ormängen hade de sett 'tôsser' (tomtar) med små röda hattar på huvudet gå mellan stugan och la- gården. En gosse hade sett de små 'tôssane'. De skulle bo i jorden. De skulle inte vara mer än en halv aln långa. Det hördes inte till att de hade ofredat någon.