Folktro & Sägner
Sägner och folkliga seder upptecknade direkt från bönder, torpare och berättare under 1800- och tidigt 1900-tal – skogsrået, näcken, bergtagning, signeri och gamla årsfester.
Karl Eriksson
Forts. om kolning, en kolbotten där det väckte, skogsrået, sagesmannen såg tomtar i sin ungdom, tomtarna fick gröt, de som hade tomtarna blev rika.
Tomtar
Här i Upprand var det fullt med "nissar" ännu i min barndom. Det var på en del ställen som hästar- na aldrig fick vara i fred. Det var på ett ställe i gården som de måtte byta bort den ena hästen. Den hästen som han fick i stället var vit, och den fick vara i fred. - Det var en person som var på den platsen å "andgjorde". Som han satt i stugan på kvällen, så var det som en kanonkula som rullade in i ena hörnet på stugan. Far min gick till Hal- le. På vägen gick en liten "guttonge", men där vä- gen tog av till Bostället, blev han borta. Det var en "nisse". På det stället hade de två kor, den ena var röd till färgen och den andra var svart med vitt huvud. Den röda kon hade aldrig något att / äta men den svarta kon stod och åt jämt. Bonden bytte och fick en ko som var svart med en vit rand på ryggen. Den kon fick vara i fred. En gång när min far och min farbror kom till Kistehôle så var tjuren alldeles försvunnen. De letade men fann honom inte. Nästa middag kom tjur- ongen med de andra korna. Var han hade varit un- der dygnet visste ingen. Men far trodde att det var tomtarna som hade haft honom med sig. Farbror var ute och åkte en lördagskväll. Då fick han se en liten guttonge som sprang vid sidan om hästen. "I får akte er guttongar, så att i inte skräm- mer hästarna för mej", sa' farbror. Då blev det som om varenda kvist skulle brytas av efter vägen. När han såg efter en annan gång så fanns allt kvistarna kvar på träden. I Norstugan lät de flytta stallet. Det var omöj- ligt att de kunde få ha hästarna i fred el. bund- na i det gamla stallet. De tog det gamla timret. Det gjorde ingenting, bara man flyttade från den / gamla tomten. Om de arbetade efter det solen gått ned på Klev- åsen, så fick aldrig kreaturen stå stilla i "fjuset". En- den gick de lösa i "fjuset" el. också var de ute på backen på morgonen. I stugan hade de en stor gång och in i den gången kom en ko varje natt. "Nissarna" ledde dit den om natten för att inte fol- ket skulle få någon ro. Efter utflyttningen här i Upprand blev det oroligt med "nissarne". Det blev ingen fred på något ställe. Jag vet att det var stora ispiggar på ett berg. Och när folk kom åt det hållet, så kom det isblock, så att det sôg om öronen på dem.
Tomtar
Det var "nissar" i husen och fjusen. Det var två nissar som möttes här uppe i gården. De kasta- de från sig bördan som de bar på och knäppte till att slåss för den ene hade stulit från den andre. Detta hade farfars far talat om. En gubbe här i gården kom å satte in hästen i stal- let. Hästen var svett. Då fick gubben en riktig ör- fil av nissen innan han gick ut ur stallet. "Du skall köra måttligt," sade tomten. På ett ställe gav de "nissen" ett par skor till jul. Då fick de inte se honom på hela julen å ingenting blev gjort i ladugården. Men en gång visade han sig, å då sade han: "Har inte rå att lorte ner di granne skora." "Nissen" hade röd "pickluva".
Tomtar
"Tôss" fanns det här i Dusserud. Det var "små rö gôbber". De höll sig i fjusen och i uthusen. Det var så noga att det skulle vara tyst om kvällarna medan de fanns. Något "varre" vet jag inte om dem än att farfar såg en hel svarm nere på isen en gång. De hade liksom lek för sig. Han tyckte att de sprang som i en ring. Det var många, som fått sjukdom av "tôss". Det var farligt att få "tôsshet". Somliga blev nästan konstiga till humöret efteråt.
Tomtar
Farfar kom från norska gränsen en gång. Då kom han i möte med en enögd gubbe. Han ha- de ett stort öga mitt i skallen. Det skulle vara en "nisse".
Tomtar
I Liane hade de en dräng som brukade bädda åt sig i hö- et å ligga i höladan på sommarnätterna. Så var det en natt som han blev väckt och fick se en liten "nisse", som höll på att vandla ihop hö. Drängen rörde på sig å då sprang han uppför stolparna och satte sig uppe emot ta- ket. Han hade inte mer än ett öga å det satt mitt i skallen. Han hade skägg å röd peckluva. Dräng- en tror på att han såg denna gubben så tydligt.
Tomtar.
En gubbe från Högåsen hade gått på fiske. Han gick i en lada och lade sig för han skulle vänta på att fisken gick i näten. Han fick höra spring å stoj utanför ladan. Han fick se att tomtgubbarna dansade runt ladan. De sprang efter varandra i en ring. Han gick ut ur ladan för att han skulle få se dem riktigt men då blev de borta. Men så fort han kom in i ladan, så började de igen, å de höll på å ”dans” till solen gick upp på morgonen. Gub- ben lärde sig den trallen som de spelade och sjöng. Så den trallade han många gånger på. Men jag vet inte att någon annan lärde sig den. Detta var norr om Öjeån. En gång skulle far min gå till Högåsen. Det var i skym- ningen. Månsken var det. När han kom ned till / Mangsliälven så fick han se tre små gubbar som satt på var sin sten vid älven. Det såg ut som om den ene räknade upp pengar till den andre. Men när far kom inpå dem så blev de borta. En dräng tjänade i Besseberg. Det var strax efter att han hade flyttat dit, så skulle han gå och ge hästen en kväll. När han kom till stallet då hade hästen ryckt sig lös. Drängen svor till. I detsamma fick han se en liten gubbe hoppa fram ur krubban å så fick han en örfil, så att han aldrig maken hade känt. Tomten var alldeles röd i synen. Näsan var stor, å näven som han dängde till med var som två karlnävar. Efter den dagen så fick bara bonden gå till stallet om kvällarna, fö det var inte lönt att drängen kund.
Tomtar
Vi hade varit och dansat en natt. På söndagsmorgonen for vi i en eka över Långsjön. Vi var tre flickor som rodde rätt över sjön. Det var på våren. När solen gick upp så kom det en liten gestalt gående på vattnet rätt mot oss. Vi såg att ben och armar rördes. Han tog steg och vi såg att vattnet rörde sej för vart steg, som han tog. Han var inte mer än en aln lång. Så hade han en toppmössa på huvudet. Så hade han grå klä- der på kroppen. En av flickorna skrek: ”kom hit du, kom hit du.” Men då gick han i land vid Hassel- dalen och blev borta. (liknande uppgift från Eskilsäter. Uppt. anm.).
Tomtar
När tömtan jört oss å riv ut. --------------------------------- E gang da ja å en te va ut i skogen å jord mil, va dä e kväll, när mila va faliköla, å vi ha jort falit för dan, att när vi vänd ryggen te, sö börj dä på å ha'k baköm öss, å da vänn vi öss öm å tett, men vi sågg ing, å da geck vi e bet te, men da börj dä på igen. Da brydd vi öss innä mer ömet, än vi fortsätt å geck te ku- ja. Näst dag vi kom dit, sö jord vi på mön å tett rektit på mila, men ho ha int föränner sä nö. Dä var bar att dä let, söm öm de skull riv, men spaan stogg där vi ställd döm. Had vi int vänt öss öm, så had tömtan nock jört öss. Tömtan tycker int öm att nön ser döm. när de arbetter.
Tomten
Det gick inte an att arbeta efter klockan 8 på kväl- len. Farmor, som trodde mycket på sådant där, ville ha den ordningen. "Tômter" bodde i jorden. De var "underjor- diska." Hos henne var ungdomen ensamma en kväll. De hade inte hållt fred. Innan de lade sig slog de med en hammare på spishallen. Den natten blev det inte fred. Farmor måtte gå upp och då satt det full spisen med "tômter". De hade hammare att packa med. Borta i Ås på ett ställe måtte de flytta stallet, för det var omöjligt att hästarna fick vara i fred. Det gick inte att ha dem bundna. Morfar kom från Bössvika en gång. Då fick han se som ett runt hjul rulla på var sida om sig. Han hade bibel med sig som han tog upp ur fickan, så sträckte han fram den och sade: "guaftan". Det / sade han högt och rent åt båda sidor, men då blev hjulen borta. Han trodde att det var "tôm- ten" el. "skogsråa". Morfar var mycket i skogarna och kolade. Då hade han "tômten" till hjälp. Han väckte, när det blev nå- got fel med milan. Jag var med en natt. Då slog det till i kujdörren och morfar gick genast upp, å då hade det gått hål i milan. Det fanns "tômter" här på detta stället förr i värl- den. Mina föräldrar var "sams" med dem, så de ha- de aldrig ont av dem. Men mor lade väl ut någon god bit åt dem ibland. Jag hörde inte mina föräldrar nämna, att de sett tomtarna, men de visste att de fanns ändå, för hästen hade att äta och han var blank och grann var morgon.
Tomten
Måns Anners Kajsas mor i Bävik var ute och snesade havre på kvällen. Hon hade en snesstol med sig. Hon var kort och måste ha något att stå på. Hon blev trött och satte sig på stolen att vila. När hon tittade bakåt fick hon se en liten "tômtgôbb" bakom ryg- gen. Det var en liten gubbe med röd mössa. Hon slu- tade att snesa den dagen. - 1880 byggdes en gård i Bävik. Det var besynnerligt där, för om timmermännen höll på längre än vanligt på kvällen, så höll det på att timra hela natten. Och det var ända in i min tid så, att en inte skulle få hålla på att ar- beta länge om kvällen. Det var "kvällsvart".
Tomtar
"Tômter" var så vanligt med i min födelsegård. De dundrade å förde väsen, om en inte var tyst om kvällarna. De "gjorde ätter" som en annan arbetade efter solen gått ned. Vi hade en dalklocka, som hade två "lo". En kväll så gick det ena klockstrecket av, å lodet föll ned med en smäll. En stund efter som vi hade lagt oss, så var det som om någon skulle ha tagit lodet å slängt det från taket å ned i golvet. Det var ett slag så kraftigt. Då var jag 10 år å mins det så väl. På sommaren låg vi ute i en bod. En kväll blev jag sist in att lägga mig. Jag sprang så mycket jag orkade utför backen ned till "boa". De andra hade lagt sig. När jag hade lagt mig, så var det som om någon kom springande alldeles som jag å to i nyckeln å vred om. Jag väckte de andra, men då blev det tyst.
Tomtar.
På ett ställe hade de små barn. Hustrun el mo- dern hade alltid mycket att göra om dagarna, så hon var för det mesta ute. – Detta talade mor om. Men hon behövde aldrig att vara bekymrad för de små. Så snart hon vek ifrån dem, så kom det en hop små tomtgub- bar runt om barnen. De lekte med barnen å ställde med dem. De kom fram bakom spisen. Detta var i Ös- tanbjörke.