Folktro & Sägner
Sägner och folkliga seder upptecknade direkt från bönder, torpare och berättare under 1800- och tidigt 1900-tal – skogsrået, näcken, bergtagning, signeri och gamla årsfester.
Vattenväsen
Här var en uppe i Svenljunga de kallte Näcken. Han skulle ha lärt sig att spela av Näcken. De skulle sätta sig och lyssna över bron hur han spela, så fick de lära. Och det skulle han ha gjort. Det var därför de kalla honom Näcken. Så är sägen. – De hade för sig Näcken var en liten gubbe, men han var nog osynlig. De hade för sig sjöjungfrun var mycket dejlig, men när hon vände sig om, var hon ihålig bak som ett baketråg.
Älvor
Min mor tala om, jag mins det från min barndom, att "älver" höll till där inte gräset hade slagits. De var nere i dalarna. Di hade gräset att hoppa i. Di skulle vara små, små varelser och vita på kroppen. Näcken spela åt dem, sade hon. Men jag mins inte om det var torsdags- eller fredags- kvällar en kunde få se dem. Men en av dem kväl- larna var det.
Vattenväsen
I Näckåna hade en fått lärt sig spela fiol av "fôrsgubben". Vi var tre stycken som gick över bron där en kväll. Vi fick höra att det spelade så vackert uppåt forsen. "Nu skall du få höra att det är näcken som spelar", sade en av kamraterna. Vi skyndade uppåt forsen, för att vi skulle få höra bättre, men då blev det alldeles tyst med musiken.
Mästerspelman
Lars Andersson i Gansbyn spelade fiol för mig flera gånger. Jag bad honom att han skulle lära mig att spe- la, men då svarade han mig, att han hade lärt sig att spela av näcken, så han varken kunde eller ville lä- ra ut den konsten. Det skulle vara förborgat för an- dra. Å det skulle vara farligt att lära ut konsten. Gubben spelade bra, å han brukade vara med å spela på danstillställningar.
Näcken.
När jag var barn, så hörde jag att de gamle ta- lade på att de hade sett Näcken utefter sjö- kanten. När han simmade så frustade han som en häst. Håret var långt som en hästman, men i ansiktet var han som en människa, å hade ar- mar som en människa. Han skulle höra till 'Lucifers släkte.' Det var ett ont släkte som inte gick att få bort annet än med Guds ord.
Naturföremål. Vattenväsen
Angående uppkomsten av källor eller av underjordiska älvar har jag inte hört an- nat talas än att det skulle vara en underjordisk gång mellan Frykensjön och sjön Värmeln. Man skall ha tappat saker i Fryken, som man sedan har hit- tat i Värmeln. "Det är inte mycket att tala om men eljest vet jag att pojkar brukade kasta utåt sjön och skrika. De skulle skjuta näcken. Sen sprang de därifrån så fort de kunde.
Strömgubben och forsgubben
Forsgubben var detsamma som Näcken. Det var en spelman vid Dejeforsen i Nedre Ulleruds socken, som ville lära sig att spela av forsgubben. Han skulle ta en svart katt med sig och gå till forsen och ställa sig under bron. Detta skulle han göra tre skärtorsdagsnätter i rad. Tredje skärtorsdagsnatten så skulle Näcken lära honom spela. Han försökte i två nätter, men han höll på att bli sönderriven av katten. Så den tredje natten vågade han inte. Så kom han en gång att gå över en bro. Han fick höra musik under sig. Han stannade och hörde. Det var så grann sång. Då var det forsgubben som sjöng: "På domedag, på domedag skall jag få nåd". "Nåd får du aldrig", sa den som stod på bron. "Så sant blir jag salig på domedag", svarade forsgubben, "som att det skall växa rosor på denna bro". När han kom och gick tillbaka, så var det rosor på bron.
Vattenväsen
I min barndom, så var det många sagor som en fick sitta å höra på av de äldre, å det kommer jag ihåg att en gammal gumma, som vi brukade å vara å leka hos ibland, talade om att hon hade hört att Näcken kunde spela. För när hon var ung, så hade några ungdomar satt sig ner vid sjön en sön- dagskväll, å då fick de höra Näcken utåt sjön. Det var inte alla som hörde det granna spelet, men gumman hade hört det, å så levande vac- kert hade hon inte hört varken före eller sedan. Melodien satt i huvudet på henne, men hon kun- de inte sjunga den. "Men I får aldrig se Näcken", sade hon, "men, om I är riktigt snälla, så kanske att I får höra honom." Det var på kvällarna en skulle få höra honom. - Hon talade om, att / han hade blivit bunden en gång, för han ha- de syndat så mycket. Å när han spelade, så klagade han å grät för att han inte kunde bli förlossad. - Det mins jag ju att en skulle binda Näcken först, om en skulle i å bada på något stäl- le. Då tog vi stenar och kastade utåt vattnet så långt vi orkade. Vi spottade på stenarna, in- nan vi kastade dem. För det var inte utan än vi trodde på att Näcken fanns i min barndom. Om en fick se virvlar i vattnet, så var det Näcken som var under dem. Å virvlar var farliga, för de kun- de ta en med. "Fôrsgôbben" skulle vara en liten hårig gubbe, som höll till där det var fall el. fors. Om det var en kvarn vid forsen, så var han herre i den, för det gick inte an att ta sig för något som inte "fôrsgôbben" tyckte om. Å det visste mjölnaren så väl, hur han skulle ställa med "fôrsgôb- ben". Men det kunde vara kvarngubbarna som ställde till oreda i kvarnen ibland, å då var / inte "fôrsgôbben" nådig. Han stannade kvarnen, så att inte människa fick kvarnen i gång förrän han drog på själv. Då var det inte annat än att stänga dörrarna å gå ur kvarnen. Frampå morgonen kan- ske kvarnen började att gå. Mjölnaren hade gott utav honom. För om han somnade, så behövde han inte vara rädd för, än att han blev väckt när den tiden var. Det trodde allt folk så sä- kert på. "Sjörå" fanns det också. Men den hörde jag just ingenting om mer än att hon skulle vara i sjön.
Vattenväsen.
Det var ett par gamla gubbar som var ute å drog noten vid ôdden i Björnebol. Då fick de se näcken å sprang ifrån alltihop. Han dök upp tätt intill no- ten. Han hade långt skägg å var grön som sjögräs. Men de hade fått full "nota" i fisk. Fisken gick tillbaka i sjön.
Vattenväsen
En gumma från Strand gick efter sjökanten en söndagskväll å slådde säv åt korna. Rätt som det var fick hon se en karl komma i en halv båt med sådan fart att fradgan forsade kring båten. Så kom det som en vind- stöt å så var allt borta. Gumman sprang hem och talade om att hon hade sett "näcken".
Drakar (av många kallad ”näcken")
Ofta såg de draken komma flygande ef- ter bergen. Om kvällarna kunde man få se honom. Jag stod en gång på ett berg här i närheten och såg draken komma flygande som en stor soplim (=sopkvast). Han for efter bergkanten. Det sprutade eld ur änden på honom. Somliga, ja, det var många som kallade ho- nom ”näcken.”
vattenväsen
Vid Nilsby färga hade de sett näcken. Det var två fruntimmer som fick lov att fly för ho- nom. Man såg hur han gick och drog en båt. Han hade mycket brått som om han ämnat att hinna fatt fruntimren. Men så dök han ned och då var det som om de hade hört vacker musik ur vattnet. De sågo honom inte mer. Han hade långt hår, sade de.
Vattenväsen
"Näcken" kunde visa sig i vad som helst. Det talade allt farfar om så många gånger, att att folk här i sock- nen hade fått fatt på en häst som skulle vara själ- va "Näcken", Så länge som de hade honom bunden, så stannade han, men så hade de glömt att binda honom, å då hade han försvunnit. "Fôrsgôbben" å Näcken var samma väsen. De höll sig i vattnet. De höll mycket till vid kvarnar- na. Både farfar och flera till honom hade fått mala fort vid flera tillfällen, för att de kastat tobak eller andra föremål till gubben, som var i underhuset. De fick inte mala fortare än han ville. Om han var vrång så kunde de få hålla på att mala en säck säd i flera dagar. Han ställde så att kvarnen gick sönder tag på släng. Så kunde han hålla i hjulet. Men när han var god av sig, så var det ingen ordning på hur / fort den ena säcken efter den andra rann genom "veja". "Sjöråa" (namn på det kvinnliga vattenväsendet) bodde i sjö- arna eller i trakten av sjön. Hon kunde vara både i vatt- net och på land. Jag tror inte det var någon ordning på det. Har inte hört att hon skulle ha boskap, men det var med henne de skulle hålla sig väl, om de skulle få fisk. Det vet jag bestämt, att de gamle hade denna tro. De ville just aldrig tala om henne, för då var de rädda att de skulle förlora fisketuren. Hon var lik "skogråa". Hon hade båt. Om en fick se henne å båten ute på vattnet så blev det bra fis- ketur. En gubbe i Öjeberg hade alltid det till- märke. Kom han hem med mycken fisk så prisade han sjöråa, å talade om hur grann hon var.