Folktro & Sägner
Sägner och folkliga seder upptecknade direkt från bönder, torpare och berättare under 1800- och tidigt 1900-tal – skogsrået, näcken, bergtagning, signeri och gamla årsfester.
Näcken
I såna sjöar där näcken var, var det inte värt att bjuda till att fiska. De trodde mycket om näcken. Den sjön de trodde näcken var i hette Gårsjön. Det fick ingen se honom. Det påstods att han skulle kunna spela. Det var väl en del som hörde honom.
Vattenväsen
I Näckåna hade en fått lärt sig spela fiol av ”fôrsgubben”. Vi var tre stycken som gick över bron där en kväll. Vi fick höra att det spelade så vackert uppåt forsen. ”Nu skall du fä höra att det är näcken som spelar”, sade en av kamraterna. Vi skyndade uppåt forsen för att vi skulle få höra bättre, men då blev det alldeles tyst med musiken.
Spelmän
En pojk satt vid Häggedalsbäcken en kväll. Han fick höra en underlig musik. Han hade inte hört en sådan vacker musik. Han började vissla samma melodier. Han blev så styv att vissla att folk kallade honom för vindkonstnären. När han blev äl- dre, så skaffade han sig fiol. Och han kunde spe- la den finaste musik, som ingen annan kunde spela. Näcken hade lärt honom musiken. Det var mamma som berättade detta. Det har fallit mig ur minnet vad han hette.
Vattenväsen
Det var inte värt att gå å bada i öppet vatten förrän en hade satt stål i vattnet. Det var gammalt folk noga med. Det var Näcken som en skulle vara rädd för. Om han fick tag i en, så drog han en med i djupet å sög blodet av en. Bara en kastade stål tre gånger i vattnet, så var det inte farligt. "Fôrsgôbben" fanns i bäckarna. Han satt där å spe- lade om kvällarna. Han var inte säker vid kvarnen. För om han ville att inte kvarnen skulle gå, så tog han tag i vasshjulet å höll alltihop. I Flatåsen var det en gubbe som hade fått lärt spela fiol av Näc- ken. Det fanns ingen som kunde spela som han, å inte kunde någon ta efter den musiken. För om det var någon som försökte så började fiolen själva. (skälva!) "Sjöråa" var det tal om. Hon höll sig i tjärnen. / Hon var som "skogråa". De gamle hade sett henne, när de var å fiskade. När hon inte ville att de skulle ha någon fisk så kom hon upp å visade sig på vattnet. Tog en eld på en sticka, när en var å skulle fiska, så fick en ingen fisk. Men fick hon en silverslant, så blev hon god, å då kun- de en ta så mycken fisk en ville den gången.
Vattenväsen
"Näcken" höll till i Byälven. Vi barn skulle vara så rädda att gå till älven, för han kunde ta oss, sa far å mor. Han såg ut som en gammal gubbe med långt hår och skägg. Han hade hår och skägg över hela ansiktet - och det var grönt som gräs. När det blev kväll så spelade han fiol, å det var för att han skulle locka folk till sig. Om han kunde få byta med en människa, så skulle han bli salig, minns jag, att de gam- le talade på.
Vattenväsen
"Fôrsgôbben" – "näcken" fick han också heta, höll sig i forsarna. I kvarnforsen vid Strand hade han hållit till. Det var bara de gamle som hade hört honom, när han spelade. En skulle få lära sig att spela av honom, om en gick till forsen tre torsdagskvällar i rad å hade fiolen med. De gamle spelmännen, som kunde spela bra, hade fått lära bra. Men de fick inte lära bort den konsten. Den gubben skulle vara luden över hela krop- pen.
Vattenväsen.
En gång var en fiskare ute på Vänern och vittjade näten. När han var så gott som färdig att ro hem fick han se en halv båt segla förbi. Det var fullt med fisk i båten. Vid masten satt ett fruntimmer och fram i båten en gubbe med långt skägg. Det skulle vara sjöjungfrun och näcken som kom i samma båt. När fiskaren kom att se sig om i sin egen båt så fanns inte en enda fisk kvar av de han hade fått på näten.
Vattenväsen
En gång var jag i Skålsjön och badade. Vi var många ung- domar. Jag hade farit mitt ut i sjön å klätt av mig. En jämt- unge gick i vattnet. Det rack henne till knäna. Rätt som det var bar det iväg baklänges ut med henne. Hon satt i vatt- net. Det var som skum bakom henne. Det gick fort utåt sjön, å hon satt på vattnet hela tiden. Det var ”näcken” som hade fått sugen på henne. Men jag räddade henne. Hon tyckte att det var en skäggig gubbe som ryckte i hen- ne.
Vattenväsen.
Dä va en gutonge som hade jort nôe ont å geck ôt kvàrnehöle, å satt där å gret å gnog på ett köttben, da kom näcken ten, å sae, om jä får köttbene skà jä läre dej å läse å skrive. Om du lärer mäg å spele på fela skà du få't", sae gutongen, "å dä jorde Näcken" å han vart like go te å spele som Ola Bull. Dä va en som va i Sötomtkvàrna å mol en kväll, å sô kåm dä e käring som hette Kari (tå gamle Hulteboställe) å skulle male en pôse sä, å da ho fått på kvàrna å ble ensam, "sômna ho", sô kvàrna geck tom. da skrek necken sô ho vakna "Kari, Kari" kvàrna går tom", å da skunna ho säg å slog ijän kvàrna
Vattenväsen
Nere vid Vingäng var det en fotkvarn. Där kom ”fôrsgubben” fram å lärde folk att spela fiol. Bara en kom ensam å hade en svart katt med å kastade i forsen, så fick en lära. Det skulle vara en torsdagskväll. Andra kvällar kunde han inte spela. Det var en härifrån, som fick lära sig där. Den spelmannen var till Kronsätmarknaden en gång, å där ville de ha honom att spela. Han spelade så att fiolen sprack, men då köpte folk en ny fiol åt honom å bad att han skulle hålla på att spela. Han spelade så folk grät. Till slut så sprack också den fiolen. De köpte en till åt honom. Men när han fick den så ville han inte spela mer. Denne hette Brant-Ola. Å det var forsgubben som hade lärt honom. Men han kunde inte lära låtarna till andra. Om han gjorde det så kunde han inte spela dem själv sedan. Näcken kunde också spela. Men han var i sjön. Det var en som hade hästarna att simma över älven. Då höll näcken på att dra ned den ene av dem. Ser du inte att näcken håller i hästen, skrek en annan gubbe som var i närheten. När de nämnde honom i namn, så släppte han. Om en lade stål i vattnet – en täljkniv – när en skulle lôg, så orkade han inte ta en. Annars så ville han dra en med sig.
Diverse folktraditioner
En allmän tro i fordna dagar var denna, att vissa kunniga personer ägde förmåga att göra en bössa förgjord, så att det skjutna icke dog, om och skottet träffade. Det första remingtonsgeväret jag sett, var en sådan skämd bössa. Ägaren, en äldre man, försäkrade, att han med denna bössa skjutit både björn och älg, men nu får han skjuta på en fågel, att det genom kulhålet lyser igenom, så dör likväl icke fågeln utan likväl bortflyger. Jag sporde om han visste vem det var som hade skämt bössan. Det vet jag väl, blev svaret. Tidigt en vårmorgon gick jag, ty det var stark skare, på tjäderlek. I toppen på en stor fura satt en stor tjäder och spelte. Jag närmade mig och sköt och en diger tjäder föll ned. När jag med tjädern avlägsnade mig hörde jag steg, stannade och nedhukade mig mellan några buskar.
Gudar, vattenväsen, skogsväsen, jättar, tomtar, spökeri, kloka, varsel om död, väderleksmärken, skatter, kyrkor, kyrkklockor, präster, visor, ortnamn, död och begravning, husdjur, husdjurens sjukdomar, påsk, vårhalvåret, hösthalvåret samt himlakroppar.
Vi vart tesagde att vi skulle spûtte i vattne före å ätter vi lôga ôss, för necken ho mor kasta e avbrûta nål i vattne "a sa" Näck. Nack stål i vattne mor di va en nåletjyv Feck e már som di hade vûre borte mä se Näckken ätter säx månar, da fôlongen feck liv, blev fôlongen brokete.
Sägner om kloka. När Bråt-Per agade Näcken.
En bekant till Bråt-Per omkom en gång i Klarälven vid Munk- fors. Man draggade och fick upp liket. Per, som fått reda på händelsen, beslöt att hämnas den döde, varöfr han beger sig över höjden till Munkfors. Framkommen klipper han en metall- knapp ur den omkomnes rock och går ner till älven där vännen drunknat. Han kastar knappen i vattnet och träffar därvid Näcken så hårt, att hela stranden och vattnet långt ut i älven färgas röda av näckens blod.