Folktro & Sägner
Sägner och folkliga seder upptecknade direkt från bönder, torpare och berättare under 1800- och tidigt 1900-tal – skogsrået, näcken, bergtagning, signeri och gamla årsfester.
Folklig läkekonst
När en ko mistat matlusten skulle man göra en deg av mjöl och vatten. I denna deg skulle läggas levande gråsuggor som man sedan gav kon och matlusten kom igen. Då en kvinna fött barn skulle hon dricka mjölk och brännvin. Detta kallades kanaljirisäck och var stärkande. Om någon fin kvinna eller annan, hotas med trolldom skulle man slå till denna eller denne så blodvite uppkom. Då var trolldomen bruten. Man fick icke lägga diskade knivar i ett fat utan de skulle läggas där man bruka förvara dem då de ej användes. Lade man dem i ett fat, försvann lika många riksdaler från det huset som antalet knivar på stället.
Klok gubbe./kreatursbot/
Där var en bonde i Håknarp i Habo, som kunde mer än andra. Han brukade gå ikring och gälla tjurar. Far min hade en tjurkalv, som han ville ha skurit, men han hade vuxit och var bra stor, och var lite besvärlig att handskas med. Håknarpsboen brukade köra till Ryfors kvarnar för att få malet, och då passade far, som hade torp under denna gård, på att fråga, ifall han inte vill gälla tjuren. Han kom en morgon-jag minns det så grant. "Släpp ut tjuren, "sa han. Det var vinter och barmark. Far frågte om han inte skulle gå efter ett par karar, och om inte di skulle vara flera, så att di kunde få ikull tjuren och för att hålla. "Nä-hä," sa boen, "och låt tjuren gå". Så gick han fram till honom och strök honom framifrån och bakåt ryggen. / Då stod tjuren, som om han varit fastmurad i marken. Jag stod själv ijämte och såg alltsammans. Och han stod lika still, medan Håknarpsbonden skar honom. Han kunde bota kreaturssjukdomar också-"lasa-torra-" och andra kreatursåkommer.
Husdjurens sjukdomar.
Det var en stark tro, att om de hade otur med kreaturen, skulle de gräva ner något djur levande, så skulle det hjälpa sen. Det var en känd person, (mot löfte att jag ej talar om det, nämner Larsson vem det var: en person strax intill Öxnevalla kyrka, vilkens barn ännu bor där) som begravde en fölunge levande. Han hade otur med kreaturen, och han trodde så strängt på det. Och det var nog andra, som an- vände sig av det med, fastän det gick mera i löndom. – Oturen, den skulle gå jämt, trodde de; den gick ifrån det ena stället till det andra. Och så trodde de, att det fanns vissa personer, som kunde sätta ont på dem. Finnarna skulle ju kunna sånt.
Vattenväsen
Far sa, att han såg nånting i vattnet en gång. Där var en liten sjöhåla på våra ägor. Och han såg ett fruntimmer, som stod på ett ställe där de bruka bada. Nu bodde där ett folk på andra sidan, och han trodde det var deras dotter. Han sprang och skulle sprungit till henne. Då hoppa hon mitt uti sjön och försvann. Det trodde han var ett sjörå. "Nu får I se, om I får se en vacker tös vid lakehallen," sa han till oss, när vi skulle gå ner till sjön. Hon var så vacker, sa han.
Offerkast
Det fanns en plats mellan Asklanda och Nabben i Fristad, där en skulle ha förolyckats. Och där kasta de stenar, när de gick förbi. Där var ett stort sten- rös av småsten. De kallte det offervarp. Så långt fram i tiden som när jag var ung och var med far, så kastade de sten där. Så fort far gick förbi det röset, så kasta han en sten i det. Det var en sägen, att det skulle ha varit en, som hade skjutit ihjäl en vallpojk där, skjutit honom med en pil. Så talte min far om. Strax ovanför Frufällan station har funnits ett offervarp. Där var ett torpställe strax intill, och det hette Varpeliden.
Troll
Vi hade ett berg uppe i Sandhult, som hette Mureberg. Där skulle det bo troll. Det var min morfar, som talte om det. Han sa, att han hade haft sällskap med en liten trollgubbe en gång. Och den sa till honom: "Jaså, I är ute och traskar och går idag, far." - "Ja, jag är la det", sa morfar. - När vi barn skulle gå till morfar, var vi så rädda när vi skulle gå förbi det berget.
Naturföremål.
Kroppedammen var ett vattneställe för hela Börta. Där vattnade de sina kreatur, och därifrån bar de vatten med ok och spänner. Det är en källa, som aldrig sinar. De talade om en sägen, att det varit en som kom från kyrkan en juldag på den tiden de hade för sej, att den som kom först hem från kyrkan den dagen skulle få först inbär- gat, han sprang mossen efter och gick efter laggera och kom till Kroppedammen och gick ner sej i den och drunknade. Känner inte till någon offerkälla, ej heller något offerkast.
Julafton
Halm hade de inne på golvet i tre nätter, sen fick de ta bort den. Soffor och sängar fick stå bäddade, men allt folket sov i halmen de tre nätterna. Korna skulle äta upp den halmen, jag tror det skulle vara nyttigt. Det var långhalm, råghalm. Julanek åt fåglarna - Den skulle upp innan julafton kloc- kan 12. Ofta hade de spikat upp en ovanför takåsen vid vart hörne på lagårn, på en stake. Sedan vid Kyndelsmässe, lella jul, satte vi ut en nek till på en stake intill lagårdsväggen. (ingen betydelse vad slags fåglar som kom först till julneken). Julgran hade de i min barndom, där de inte hade för små stu- gor. Hos oss var det inte gott att ha någon och de hade inte nå- gon gran hos Johannes i Bösta heller, när jag tjänte där 1870. Men annars hade de julgran litet varstans då. Julbrasan var av björkved - vet inte att man såg spår i den.
Spökeri
En gubbe, som var född i Gillekroken i Lena, berättade för mig, att en gång blev han ofredad en natt, när han låg och sov, av en gubbe, som han visste var död. Men han tog upp en kritbit ur sin bordslåda och ritade ett kors på väggen och skrev Jesu Kristi namn på dörren, och sedan kom den döde aldrig mer. Han sa, vem den döde var, men det har jag inte lagt på minnet.
Festeldar
Före min tid eldade de Kristi Himmelsfärdseld här i socknen, men i min barndom var det bortlagt med eldar då och det var bara påskafton, de eldade. (Har inte hört talas om att man el- dat Valborgsmässoafton eller vid midsommar). Vid påskelden sköt de påskaskott, för den kvällen skulle käringarna "ria påsk" på en riva.
Övernaturliga händelser
Det spökade överallt i Majera förr, uppe på Majberget och på andra ställen. I Gatenhielms hus, där vågade de inte gå in mitt på da'n, där hade de för sig att det spökade så väldigt. Jag har bara sett så'nt en gång när jag var liten. Det var e käring som alltid bruka sälja kara- melller, och vi barn bruka köpa utå'na. Så dog ho. Ett par år efter, när jag var ute på vår gård, fick jag se'na, ho gick bortåt körkogården till som ho bruka. Jag ropa till pappa: Där går karamellgumman, kan inte jag få köpa av 'na? "Ä du galen, tös", sa pappa, "ho har ju vatt dö i flera år." Men jag ser 'na så tydligt". Och jag kan se'na än i dag, e lita gumma med ett ok över / axeln och två körgar. - Men min gubbe han har sett mycket, hela liktåg ibland. En del män- niskor är så'na att de ser i syne, särskilt så'na som är födda på sönda'n. Det var många, som tala om förr, att varje natt klocka tolv, så körde det en droska med en karl i utan huvud. Den körde upp till Blåsutgatan. Där bodde det en engelsman, som alltid söp och spela kort. Min gubbe och jag gick la ut en kväll och skulle se på't, men inte körde de ngt den kvällen.
Övernaturliga händelser
En morbror till mig han låg sjuk på Majernas sjukhus. En natt vakna' vi hemma vid 2-tiden på natten av att det banka' på dörren flera gånger. Jag kan höra't än. Min mor skynda sig upp och öppna, men det var ingen. Sen fick vi veta på morgonen att just vid den tiden på natten hade morbror dött. Vår fosterson ville aldrig tro på spöken och sån't, men så en kväll fick han se en hel likprocession. Han hade brått hem för det var sent på kvällen, men han kunde inte komma förbi dom. En fröken, som bodde granne med oss, låg sjuk och det var hennes likprocession, han såg. En vecka senare var hon död och då fick han se samma tåg en gång till.
Spökerier, sägner M. 144
I skolan på gamla Otterhällan där sa di att det spökade: det var kanonkulor som rulla- de omkring på golvet. Det hade skolbarnen sett, men om det är sant, det vet jag inte. Di sa förr att det gick en tunnel mellan Skansen Kronan och Skansen Lejonet.