Folktro & Sägner
Sägner och folkliga seder upptecknade direkt från bönder, torpare och berättare under 1800- och tidigt 1900-tal – skogsrået, näcken, bergtagning, signeri och gamla årsfester.
Julafton
Mor skulle promt baka så mycket bröd till jul att det räckte över 'vâffer'. Å jag tror att de skulle hug- ga så mycken ved till jul att de skulle ha kvar av den till Mickelsmäss. Dagen före julafton skulle palten bakas. Den hängdes upp på spett att torka. 'Jullim- pan' skulle vara till 'vâffer'. Allt skulle räcka så länge. Å till jul skulle trösken vara avslutad. Ef- ter jul skulle alla karlar till skogen å kola, så kom de hem frampå våren. Själva kolningen var nog färdig till jul. För den sista milan för året rök på julafton, men milorna skulle rivas å kolen skulle fraktas bort.
Vårarbete
Det bakades "julalevar" till jul som sedan gömdes till våren, o då skulle "öka" ha dem när vårar- betet börjades, för att de skulle stå sig gott sedan. När de körde gödsel så gjorde de dockor av halm o la' i varandras lass utan körarens vetskap, o det skulle vara lite förargligt för den, som fick tag på dem sedan. Om de glömde bort att så en bit eller teg i åkern, när de sådde, så kallades det "kalasebord," det betydde sorg och begravning.
Julafton
De slakta o baka o bryggde o t.o.m. brände till jularna förr, bröd skulle bakas för hela vintern. Limpbröd grävde mamma ner i boden o tog in o värmde sedan, o då var limporna som färska. Men hon sparde inte något julbröd tills vårarbetet började, men jag hörde talas om att andra gjorde det. Det skulle ligga lycka i detta. En äldre syster till mig sparde en limpa hela året till nästa jul, då skulle de aldrig bli utan bröd. Hård blev den, så korna fick den sedan, men de blev inte / "brölösa." Barn o tjänare fick var sin hög med bröd till jul, av alla sorter; en fin kaka, limpa, vetebulle o kringla fick mina barn, o så gjorde jag en liten ost också åt var o en. Detta fick de äta o "roga" sig med, det gömdes inte. Ett ljus sattes i varje fönster på julmorron. Alla som kunde komma till julottan så skulle de dit. Min morfar var granne med en gumma, det var i Tiveds sn. Från julottan sprang hon så mycket hon kunde för att hinna före morfar hem. Men morfar gick genvägar o mötte henne när hon kom med ost, bröd o brännvin. "Tvi," sa hon, "va skulle ja springe mäj fördärvad för, nu hann / du före ändå!" De fick först fär- digt med utearbetet, skörden inbär- gad o så om de hann först hem från kyrkan. T.o.m. skulle ljus brinna hela julnatten. Min mormor hade så till att börja med, men så en gång gick en tråd lös i ljuset, o det föll ner o brände sönder duken o brände hål på bordet. Sen lät hon inte ljuset brinna på jul- natten mer, men detta skulle vara en högtidlighet. Även har jag hört att mat stod kvar på julbordet under julnatten, men hemma hade de ej så. Och så bar de ut mat på logen åt tomtarna, så att dessa fick kalas o drog till huset sedan. Husdjuren skulle ha med / av julmaten, det lagades till i äm- baren åt dem, så var o en fick sitt. Det var "julfrukosten" det. Mamma tyckte att vi gärna kunde unna korna lite gott den dagen också. Lutfisk o viter gröt skulle det vara på julafton, o vitkål skulle man äta annandag jul. Det höll de på med mycket länge att en hel skinka skulle kokas till jul, o den skulle stå på julbordet hela helgen, o det var att ta o skära av den. På juldagen var de hemma, men sen på annandagen börja de gå till varann o dricka kaffe o ha roligt, o så höll de på tills tjugondagen var över. De skulle inte uträtta mer än de nödvändiga sysslorna.
Julseder
Ett "julaträd" hade de allmänt i stugerna här på min fars tid (x 1820- † 1909) men jag minns bara att jag såg det på tre ställen. Det var en gren av en vildapel. Man tog in den, medan bladen voro gröna och förvarade den på vinden till jul. Bladen hade sin gröna färg första julen. Ofta gömde de "julaträt" i flera år. Om julen stod det i en vrå, om det var stort - det kunde vara upp till två alnar högt. Men var det litet, stod det på ett bord. Och på alla pig- garna i trä't, för vildapeln har ju piggar nästan som hagtorn, satte de små röda äpplen. Tjugondeda'n Knut ristade barnen julaträ't och delade äpplena. På 1830 och -40 talen var det nog som mest spritt, tror jag." Julljusen var av två slag: formeljusen gjordes i en form av bleck, som vi själva gjort. Smaländan var en tum och tjockändan 1 1/2 tum i dia- meter. I smaländan satte vi en halv potatis för att inte talgen skulle rinna ut. I tjockändan var liksom en tratt - däröver låg en pinne, vari veken av snodda bomullsgarnstrådar var fästad. Sådana ljus kallades "formeljus". Så var det doppeljus. Då hade man flera vekar på en pinne och doppade dem gång på gång ned i den kokande talgen. De blevo mer ojämna. / Det har alltid varit ont om granar här i sockna. Men många skaffade sig en gran att ha vid var sida av bislaget, fast det knappt var vanligt i min barndom, men blev senare. Men Julanek åt fåglarna har det varit så länge jag minns och har hört tillbaka. Många satte upp tre neker, för det var ju tre högtidsdagar. Då satte de en bräda överst på stången och en pinne i vartannat hörn, så blev det tre neker i en rad. Sedan fick man inte lägga dom för fäfot, jag menar strö, med halmen i dem, utan de skulle lösas upp, och så skulle hästarna äta upp dem, för jag minns att de trodde, att det var någon särskild tur med dem. De döda skulle titta hem om jul. Därför lät de gamle mat stå för dem - men jag kommer inte ihåg att jag såg det i mitt hem. Men de döde hade mässa mitt på natten. Det var en präst som fick se att det lyste i kyrkan, och han gick dit utan att ta vara på hur dags det var. Men när han öppnade dörren, så var där mörkt. Men han kastade kappan av sej i dörren, just som han vände, och den blev riven sönder i små lappar. Vid nytändningen om nyår tog min far psalmboken och höll den på ryggen och gick sedan baklänges mot fönstret, så att månen lyste på boken. Jag tror, att han hade n:r 406 uppslagen, för sedan sa' han strax till mej: "Här har du boka, nu kan du läsa nyårspsalmerna!"
Julafton - juldagen
Innan jul, efter baket så vräkte de ugnen full med töreved som skulle torkas, ty ett sådant stycke skulle de ha med sig var och en till julottan. Sen gjorde de en brasa av det framför kyrkedörren. Om juldagen hade bönderna så brått att komma från kyrkan, så de riktigt skenade hem. Den som var raskast från kyrkan skulle bli raskast med skörden, det trodde de på. Jag mins grant hur Åsbotorparn knegla och sprang från Julotta, för att komma fort hem. De hade förfärligt med häx för sig, somt trodde de på och somt gjorde de för det så skulle vara. Innan de lade sig om julafton skulle husfar, packa till askan i spiseln, så den blev slät och så dra en ring eller ett kors inuti pipan i sotet. / Kajsa Svensson, Leksberg Anna Greta Johansson Julafton juldagen 2. På morgonen kunde sedan husfadern utläsa de förändringar, som skulle inträffa inom familjen (födda, döda) När de julafton gjort ifrån sig i ladugården, fick in- get "måkeredskap" röras förrän tredjedagen. Julagödseln skulle stackas upp som en sockertopp och sedan skulle gödseln i jan. stabbas upp omkring, så "juladönga" blev som en piedestal i mitten. Om någon nös, så skulle den dö under året, som han nös emot, därför gick alla som ville nysa ifrån bordet, för att vara säkra på att de inte nös mot någon. Om någon, när de åt julgröten, gick ut och tittade in genom fönstret, satt den som skulle dö huvuda- lös vid sitt grötfat. Självslocknar någons ljus var det ett säkert tecken på, att vederbörande skulle dö under året. Julklappar förekom ej i min barndom, först in på 80-talet köpte man presenter åt varandra. Att tillverka själva och ge bort var det ingen / Kajsa Svensson Leksberg Jul 3 som hade tid med. Att få nya kläder eller skor fick räknas som julgåva, fast de fick vi i november, då "ämbetsmännen" kom några dagar. Men en jultomte hade vi så långt jag mins tillbaka och det var far. När alla var fär- diga att fira jul och hade doppat i grytan, så försvann far och efter en stund bankade det på rutan och en i fårskinnspäls klädd och sotad gubbe stack upp näsan och frågade mor om han kunde få "hu savärn", mor ursäktade sig med att de hade så trångt och besvärligt och att inte far var hemma, men då bad han så vackert att få ligga på spiseln, och som betalning skulle han halma golvet, då släppte mor in honom och så började han att halma golvet med de tre kärvar han bar på ryggen. De större barnen kände ju igen far sin, men de mindre var rädda och skrek, men då talade han så vackert för oss, att vi skulle få ligga som Jesus i bara halmen och sparka hela julen och då blev det glädje. / Kajsa Svensson Jul 4. Sedan fick han en sup av mor vid bordet och sedan gick vår jultomte. Det sättet att fira jultomte var bra mycket roligare än, att som de började göra på 90 talet köpa ett skråbuk- ansikte och komma in och skrämma barnen ett tag. Att jultomten medfört gåvor i en säck har inte före- kommit här i Leksberg. När gåvor gavs, så kastades de in från den mörka förstugan av en som förstälde rösten när han läste upp adressen. I Mariestad hade de jultomte med säck, men det var i stan dä. Det där med skinngubben som kom med julhal- men var ibruk åtminstone från mormors barndom, hon har berättat om honom och hon var född på 1770 talet
Troll
I Ödsmåla var ett berg. Och där var troll. Torsås hette det. De låna- de bort till jul. Bönderna fick låna kopparkittlar av trollen, och så fick trollen korv och pölsa igen. Så bönderna där bytte med trollen. En julafton kom där en trollkäring och satte sej i gruvan (spi- sen) i Torrås. "Hur ä dä fatt att du kommer hit?", sa gubben. "Jo", sa trollet", ja råkade till å släppa en fis, å då körde de ut mej.
Julafton
En hög med julbröd av alla sorter lades opp på julbordet till jul, o den låg kvar där till tjugondagen. De skulle tvätta sig alla på jul- afton, alla i familjen skulle tvätta sig i samma vatten, om de var aldrig så många. Och det vattnet slog de inte ut den kvällen. Och så skulle de ge "krittera" att äta på julkvällen innan det blev mörkt, o då skulle de också säga till dem, att det var julafton. Efter julottan skulle de skynda sig hem från kyrkan o få mat, den, som kom först hem, fick först inbärgat sedan under sommaren.
Vårhalvåret
På Kyndelsmäss skulle julen lekas ut, då var det dans, det var "lilla jula". Somliga hade dans tjugondag Knut o som- liga på "lilla jula". "Vaffler" skulle vi ha på vafferdan, så långt jag minns tillbaka. Men de hade andra "vaffeljärn" då, långa. Och så skulle man lägga sig ti- digt då, för "då förer tranan ljus i säng." På första maj skulle de äta mycket ägg, för att få "kälk i ben". Men de åt var o en i sina hem, det var en riktig tävlan att äta de flesta äggen. På Beda-dagen skulle bönorna sättas.
Troll
Jag vet inte, vilken bonde det var, som körde förbi Boberg en kväll före jul och hörde, att nån sa: "Be nabon gå hem, för det var henna barn, som i elden föll." När han kom hem, talte han om det för hustrun, och då kom en trollpac- ka fram under sängen och sa: "Vaj, vaj, det är mitt barn, som i elden föll," och så skyndade hon i väg. Hustrun hade inte kunna begripa, vart hennes väst tagit vä- gen, men den fann hon under sängen. Den hade troll- packan glömt.
Jul
Pojkarna klädde ut sig till stjärngossar och gick omkring i husen och sjöng. De började jul- natten och höll sedan på varje natt hela julen. De drago en vit skjorta utanpå kläderna och målade sig i ansiktet samt utstyrde sig så gott de kunde. När de varit inne och sjungit och stodo färdiga att gå ut sjöngo de; så många fjära på en höna och hår på en katt, så säga alla redliga gossar gonatt, hade de icke fått något tillade de när de voro i dörren på väg ut; ert rackarepack.
Julafton
Julbrödet skulle läggas opp på jul- bordet på julafton, o så skulle det ligga där ända till tjugondagen. Och en del annan mat stod också kvar på bordet, en del av "sugelmaten". Kom en främmande in, skulle han bjudas. Under juldagarna, särskilt på juldagen, skulle de inte gå i lagårn med några röda kläder på. Men jag har glömt bort varför. Och så skulle djuren ha lite bättre mat på julafton o juldagen för att också veta att det var jul. Kyndelsmässan är "lilla jula."
Tröskning.
I min barndom var det flera karlar, i synnerhet knektar, i Istorp, som gick till Halland och tröskade med prägel. De var borte från det de skördat in till jul. De fick var 10:de skäppa. De sålde spannmålen där de arbetade och hade peng- arna med sej hem. En stor del var sparsamma och hade in- te supit upp sina förtjänster. Jag har tjänat dräng här i Halland sen jag var 16 år. Jag fick 50 öre om dagen och maten, då jag gick hos bönderna, men inga kläder eller skor. -
Trettondagen och tjugondag Knut
Somliga ville inte ha julgranen stående längre än till trettonhelgen. Hon blev gammal och barrade från sig. Så ville man bli av med henne för utrymmets skull. Eljest var det vanligast, att hon fick stå till tjugondag Knut. Om det var snö och lämpligt väder den helgen så kun- de man få se många fina ekipage – hela slädpar- tier åka genom staden. Dels var det stadsbor som fann nöje i att ta sig en åktur och dels var det lantbor som passade på att ta sig en titt in till sta'n och hälsa på släkt eller bekanta. Det var vanligen herr- skapsfolk som hade slädpartier. Men även andra kun- de leja åkare och ordna slädparti någon gång. De kör- de så långt de tyckte att de hade nöje av att åka. Det var vackert att se när herrskapsfolk kom. De ha- -de / stora granna slädnät över hästarna. Slädnäten voro tunna och vita. Det var breda spetsar på dem. 'Tjugondag Knut ä jula slut.' Se'n fick man inte hål- la på att fira jul längre. Då gick man tillbaka till de vanliga vardagssyslorna och arbetena. Då ha- de man barnbjudningar i hemmen. Barnens kamrater fick komma och dansa med omkring julgranen. Små på- sar med karameller och pepparkakor och andra godsa- ker skickades med barnen hem.