Folktro & Sägner
Sägner och folkliga seder upptecknade direkt från bönder, torpare och berättare under 1800- och tidigt 1900-tal – skogsrået, näcken, bergtagning, signeri och gamla årsfester.
Två tomtar slåss.
Esbå gårds tomten och Tyris tomten slogos en gång. Esbå gårds tomten slog med en dyngsläde, och Tyris tomten hade harven. Tyris tomten vann. Så sålde Tyrisen tomten till Gumbacka. Och Gumbackarna lära ha kört efter honom i tre onsdagar efter varandra. Tredje onsdagen lär han ha följt med, eftersom hästarna voro så våta, att fraggan tippade bara, när de kommo hem.
Tomtar
Det finns ett par stora stenar efter lands- vägen inte långt från kyrkan. Där skulle det vara ”tômtepesar”. Farfar hade sett dem där. Di hade hoppat upp och ned på stenarna. Men när han kom närmare inpå stenar- na så var det som små eldklot, som rulla under dem. I ladugården på Blomberg skulle en hål- la tyst om kvällarna, eljest så gick krea- turen lösa på morgonen. Det var ”tômten” som ville ge betalt, för att han inte fick fred om kvällen. En gång så kom en pi- ga in i ladugården och blåste i händer- na, för hon frös om dem. Då var det nå- gon som stack ett par ullvantar i händerna / på henne. Hon tog vantarna på sig. Sen glömde hon att lägga ned vantarna i la- dugården. På morgonen när hon kom dit så stod ”tômten” vid dörren och sade: ”låna vantar, men gav däj inte vantar”. Då fick hon skynda att frakta dem tillbaka. Det var på ett ställe som di hade en ”tôm- tepese”. Han var så duktig och tröskade var natt. Det blev jul och då ville husmodern belöna honom, så hon hade sytt kläder åt honom. På julafton så fick han klä- derna. Se’n tystna det på logen. Bonden un- drade vad det var fatt så han gick till lo- gen en kväll. Tomten kom och visade sig och sade: ”Granna kläder – trösker inte mer.” Han blev borta från gården.
Tomtar
Tomtarna hade en röd pickeluva och grått skägg. Här fanns hustomte och stentomte. Stentomten var ute och hade sitt husvära vid en stor sten. Det var en gubbe, som var torpare: Så blev han gammal och orka inte göra dagsverken. Det var i Mölleby i Frölunda. Så blev han uppsagd, när han inte orka göra dagsverken mer, men han skulle få sätta sin stuga i skogen. Det gjorde han, och han odla och pleta, den gamle gubben, så han börja ha ko. Men det var så olyckligt för honom: korna dog den ena efter den andra, och han kunde ingenting ha. Så gick han till Bölen – det var en trollkarl ute i Småland vid Fegen. Han talte om för Bölen hur det var vulet; käringen var så illa led av det, för de hade sån otur med allting. Ja, sa Bölen, han kunde ingenting säga, utan han vore där. Då bad gubben, att han skulle följa med dit, och det gjorde han. Aj,aj, sa han när de var ditkomna, nu ser han, vad det är. Det är en stentomte, som bor under en sten de hanr byggt på. De hade tagit den till tomtasten, låtit den ligga som han låg och satt huset så de använde den till tomtasten. Så länge huset får ligga på den stenen, sa Bölen, så länge blir det inte annorlunda för dem. Då flytta de huset; de rulla hela huset såpass så det kom å den stenen. Och sen blev det bra för gubben.
Djur
Vargarna försvunno som på en gång. Det var en finne som fick i uppdrag av regeringen att skaffa bort dem. Finnarna voro kända för att kunna vad som helst. Bodrag – detta var något som liksom tomtarna drog lycka till gården. Lämnade bodraget gården, så inträffade säkert en olycka. Bodraget bestod av en lång rad små varelser som mest liknade djur, vilka voro sammanlänk- ade. Det berättas om en pojke, som mötte ett bodrag. Han tog en käpp och petade isär dem, men de gingo samman i- gen. De voro då på väg från en gård i Kringlarp i Börs- tig, och då mor på gården fick veta det, blev hon alldeles nedbruten. "Då inträffar något ledsamt," sade hon, "när bodraget har lämnat oss." Det gjorde så också: hon dog själv kort tid därefter. / Ramsa om göken: "Öster gök är töster gök, väster gök är bästa gök, sör gök är dör gök, nord gök är god gök." Det var inte bra att härma göken, då spottade han blod. Det var tur att sitta under ett träd, där göken satt och gol. En ungmö skulle slå armarna om trädet och läsa välsignelsen och sedan räkna hur många gånger göken gol, så många år skulle det dröja tills hon blev gift. Göken slutade att gala då han fick se den första hö- stacken. Då han blev gammal blev han hök, påstods det, och då åt han upp sina föräldrar.
Spökeri.
Spökeri. Spå-Karins far var lantbrukare men sysslade även med snickeri och gjorde efter beställning likkistor vid dödsfall i socknen. I avvaktan på kistans färdigställane lades vanligen liket på ett sofflock och placerades i någon uthusbyggnad. En gång, då beställningen brådskade, hade kistan tagits in i bosta- den, som var både kök och sovrum, och ställts framför den öppna spisen, för att färgen skulle torka. Frampå natten vaknade husfadern vid att någon tassade omkring i rummet. Han upptäckte då den döde, som gick av och an och avsynade sin blivande bostad. Vid uppmaningen: "Gå härifrån, du skall få den i morron", försvann skepnaden. _________ Min mormor dog 80-årig i tomt 55, Skövde, under oktober månad 1887. En hans dotter bodde samtidigt i annan bostadslägenhet i samma fastig- het. Hon hade strax före dödsfallet lånat en järngryta med lock samt en / Spökeri. vedsåg av sin far. En natt efter begravningen hörde hon från köket, där grytan sotd, locket flera gånger lyftas och med smäll sättas tillbaka. Ungefär samtidigt hörde hon ett ljud, som föreföll vara från ett såg- blad, som föll från kakelugnskransen ned på golvet i ett närbeläget rum. Lånegodset återställdes följande dag, varefter det blev nattro i hemmet. ____ Åren 1888-1896 bodde undertecknad i ovanstående fastighet, och sam- tidigt bodde under en tid i samma byggnad en bagarefamilj Lundberg. Frun i denna familj hade i sin ungdom stått på en krog och brukade under lör- dags- och söndagskvällar och -nätter hjälpa till i köket på Hotell Billin- gen. En sådan natt hjälptes hon maktlös hem och var sedan sängliggande till på onsdagen. Hon berättade, att hon under vandring i en Hotelllets källargång blivit av en skepnad, som hon trodde var en man, hindrad att fortsätta. Hon hade då under svordom bett honom laga sig undan och lämna plats. Intet svar erhölls, men i samma ögonblick kände hon liksom ett vått lakan svepas omkring kroppen, som antog en blåaktig färg, vil- ken så småningom försvann. / Spökeri. Personer, som hon omtalade episoden för, funno den ej vara underlig, alldenstund på den tomt, där Hotellet då nyligen färdigbyggts, tidiga- re stått en byggnad, i vilken tvänne personer några år tidigare begått självmord ungefär samtidigt. ______ Förr var det brukligt, att själmördares kropp obducerades. En dylik obduktion skedde i ovanstående skomakares stuga en natt, underligt nog, i början av 1880-talet. En pantlånare Smitt från Göteborg hade skjutit sig och anträffats på Billings-sluttningen samt förts ned till nämnda stuga, vars invånare fingo nattlogi i en närliggande gård. Enligt min mors (död 9/1 1888, 48-årig) påstående hördes ovanstående natt tre ovan- ligt kraftiga slag på vårt hems ytterdörr. Som mor kände till förrätt- ningen i grannstugan, vågade hon ej gå upp och se efter, vem som orsakat de hårda slagen, men tog för givet, att de tillkommit på grund av vad som skedde hos grannens.
Tomtar.
Ja det kunde ju vara en och annan bonde som sades hava tomtar, det talades om i min barndom. En granne till oss sades haft sådana, för jag minns hur noga min mor var med att samla upp och sopa vid skefta då vi kört in säden, samt plocka till sig strån som stack ut mellan skefterna. Hon sade att tomtapesa drog bort detta annars. Nerfallda stenar i stenfoten sattes i så den blev tät, och det var ju tvunget då de hadde dragara å närma.
Tomtar.
Vesa fanns här också förr. Men det var ju det mesta på 1700-talet. Så det var inte så mycket igång, sen mina föräldrar kom till. De skulle vara små,korta, och så hade de röda hättor. De stal på sina ställen och drog till andra. De var karl till att bära bördor så det hette duga, så de som hade dem skulle aldrig lida "tr8t" (brist) Men så skulle de sätta ut mat till dem.
Tomtar.
Här ute i Veddige är en gård som heter Vesesgårn. Det nam- net har den än idag. Där skulle synas smått, smått folk, som små tomatar med röda mössor. De påstod, att de drog till det stäl- let, för där var så rikt. De skulle se de sprang där. Till julen bar de ut gröt till dem, och då spisade de, sa de.
Tomtar
På ett ställe ute i Kungsäter, Gårso, hade de vesar. Och så på ett ställe i Karl-Gustaf. De drog ifrån henne, som bodde där. Hon hade en liten pojke, som var två år. Han sa till sin mamma en gång: "Va ska Ekegårdspojk här å göra å ta mjöl i mjölbingen? "– Ja ser ingen", sa mora. Det var vesen pojken såg.
Tomtar
Vesar, sådana där tomtegubbar, de skulle känna på julama- ten och julagröten. Där skulle sättas ut julagröt julafton om kvällen Då drog de så bra till dem. Och så hade de sån tur till kreaturen. Och hade de det dåligt med foder drog vesen till dem, bördor så stora som lass, bara han fick känna på julamaten.
Tomtar
Det var en i Svärtebäcken i Brevik som hade så fin gård, o då sa' de: "Det går väl an för honom, han har tomtar." Och dessa hade han på ett höränne. De skulle vara små o ha röda luvor på huvudet.
Tomtar
Dä va en bonde, sum hade en tᴕmte, å dän drog te hᴕmen så mö satt. Så en gång så feck boen se tᴕmten kåmma å stankane mä ett enda halmstrå. Då sae han: "Dä ä la inget å stanka för, så litte." Män då sae tᴕmten: "Hade ja draet så mö ifrå dä, sum ja draet te dä, så hade du inte vᴕrt så mö mä." Å sin jeck dä dålit för boen, för tᴕmten drog ifrå hᴕmen dä han hade.
Tomtar
De talade om tomtegubbar, och jag har hört två som sett också, personer som jag har förtroende för. E kvinna såg en liten gubbe, sa ho, mä e litä rö mössa. Den andre som sett var en karl, en tro- värdig person det också.