Folktro & Sägner
Sägner och folkliga seder upptecknade direkt från bönder, torpare och berättare under 1800- och tidigt 1900-tal – skogsrået, näcken, bergtagning, signeri och gamla årsfester.
Mara
Det var en, som inte fick vara i fred för mara. Det var en grann pojk, och mara hon var som ett fint fruntimmer. Men hon kom in genom ett hål, som de borrat under fönstret, för att regnvattnet skulle gå ut. Till slut så gifte pojken sig med mara. En söndagsmorgon satt de vid fönstret och slarvade. Då sa pojken: "Vet du var du är kommen ifrån?" Nej, det visste hon inte. " Jo, du är kommen in här", sa han och visade på hålet. I detsamma tog han ut pluggen, som han satt i det. Då sade mara: "Hör Engelands klockor!" och så for hon i väg.
Mara
Nᴕr hästa le å mara, satte di upp lia ᴕver dum. Di tarte um att nᴕr mara re fᴕlket, jeck di upp i sömnen å satte sä på hästa å re, å att di fördärva sä på lia sum di hade satt upp.
Mara
Mara red en. En fick ligga och svettas om natten. Om en vaknade och var blöt av svett, så hade mara ridit en. Mara var en ond ande. Den kunde kom- ma genom lykta dörrar. Om en hade psalmboken eller bibeln hos sig, så rådde han inte med att rida en. Di sa, att rödhåriga hörde till dem, som hade mara. Rödhåriga voro inte något vidare sedda, för det bod- de elakhet i dem.
Planeten Mars och dess innevånare
Planeten Mars i rymden tågar på vidsträckt ban kring solen klar,
Vårhalvåret
Mars med sitt skägg lurar barn utom vägg, april med sitt skinn kör dem åter in.
Maran
Maran var nåt som klämde åt, så en miss- te åen. När en ble ansatt skulle den som såg et slänga ett par byxor över en norrut, så släppte hon och man kunde se vad det var Den som önskade kunskapen om att bli mara skulle örja en katt, när han sen skulle ut på även- tur skulle han bara behöva jama som en katt, blev han osynlig. Men i sängen låg kroppen kvar och han luktade kattepess tills mara kom åter och tog kroppen i besittning. Töser, som ente kunde få nog av ett manfolk, förvandlade sig till mara och red karar som hon tyckte om, om det var fruntimmersmara som ri- dit en karl, så var pecken blå på morgon. Ilaka karlar gjorde sig också till mara, men / det var för att pina livet ur någon bra häst, som grannen hade. De töser som re mara på mannfolk, hade aldrig nåje hår på mutta. Om en karl hade varit ute och ridit kunde man få reda på det genom att besöka den man miss- tänkte, sov han då middag var det säkert han hade ridit på natta.
Blekning av Lärft (husligt arbete)
Lärft som man vävt, blev bäst blekt, om man kunde lägga ut till blekning på skarsnö. Det skulle blekas i Marsanaren, (Nordanvinden i Mars månad.)
Mara
Mara - det var en människa. Hon kom in osynlig genom ett kvisthål. Många hade ont av den, hon packade och mönskade hele kroppen. Man blev så söndermönskat och svett. Det var en fröken i Lidköping, som hette Lindroth. Hon lärde ut, att när man lade sej på kvällen, skulle man lägga armarna i kors över bröstet och lägga fötterna i kors. Många försökte det och blev bra. Mara hade inte makt att komma över de korsen.
Mara
Om jag ser en häst tumla och inte spottar tre gånger, så får jag hästens mara över mig, likaså om jag går över en hästtumla.
Mara
"Mara red dem", sa' de, det var sär- skilt en gumma här, som tala om det. De trodde, att det var något dåligt, som famntog dem, så att de ej kunde andas.
Husligt arbete
Lärft som man vävt blev bäst blekt om man kunde lägga ut det på skarsnö. Det skulle helst blekas i marsanaren (nordanvind i mars månad).
Mara
Mara var något som kom åt kreaturen. Det var en bonde som hade en märr. Den red mara om nätterna. Han band en lie på ryggen på märra och på morron satt bonden på hästen och var itureven. Han var död. Det fanns marsuddar på tallar; hopflätat. Sådana högg de av och spikade upp över dörren till stallet. Då var inte mara go till att komma in. Kvinnfolka gick till karlarna och karlarna till kvinn- folka, och de kunde gå in i husen och inga dörrar var öpp- na.
Mara
Det var många gånger jag kom till stallet på morgonen och hästarna stod svettiga och blöta. Det var mara som hade ridit dem. Min far hade ett särskilt knep för att inte mara skulle gå så illa åt hästarna. Han hade en lie bunden i taket. Han påstod att mara skul- le bli sittande på den, om hon försökte att kom- ma åt hästarna. Det var en del personer som var utsatt för henne också. När de lade sig på rygg, så kröp hon på dem och klämde så att de höll på att kvävas. Det var många som hade ont av maran.