Folktro & Sägner
Sägner och folkliga seder upptecknade direkt från bönder, torpare och berättare under 1800- och tidigt 1900-tal – skogsrået, näcken, bergtagning, signeri och gamla årsfester.
Mara
Om en fick mara i stallet eller lagården så skulle en gå till en "marbjörk" och ta ett "mar- bo" och hänga upp över djuren. "Marbo" var fullt med små kvistar som växte ihop runt, så det blev som ett stort klot. Om en skôbba djuret över ryggen med en sådan kvast så hade inte mara makt att ri. Hon kunde ge sig på folk också. Det var en skeppare som hade en fästmö här. Di påstod att så fort han inte var till henne när han var i land här, så blev han jämt bet för mara. Di sa' att det var hon /tösen/ som hang efter ho- nom. Di fick mara med sig på båtarna också. Mara ha blitt borte som så mö âne ont.
Djur
Daggorm har jag sett två gånger, när jag var pojk. Den var ungefär en meter lång och bra nog bred. Det är små kryp det ena intill det andra. Det är liv i alltihop, men det går myc- ket långsamt. Det låg i rätt högt gräs och det var vått och dim- migt då. Det låg där nog inte mer än en dag, sedan kröp de väl isär. Det var inte långt från vår stuga. Det skulle ha något med tur och otur att göra, men det tog jag inte vara på. – Jag har ald- rig sett det sedan jag var barn. Göken kom den 13 maj och gol tills han fick se den förste höstacken. Han blir en sparvhök, när han slutar gala. Man skul- le inte gå ut och höra göken på fastande mage, för då blev man sjuk; bara man bitit i något, var man bevarad. (Har inte hört ut trycket gökaskiten, ej heller lärt ramsan om göken och väderstrecken.) / Jag vet inte var han är på vintern. Vet inte, att det var riskabelt att härma honom. Arteknarren (ärte-knarren) kunde vara på åkern överallt, men man fick aldrig se honom. Jag har aldrig fått se honom, fast jag slagit ända intill där han skrek. Den var de så rädda om, de var så glada för honom, för det skulle betyda, att grödan skulle bli bra, om de hade arteknarren på åkern. Skator – man skulle aldrig gå illa åt några skator, för då hade man ingen tur. Jag har varit skytt i all min tid, men jag har ald- rig skjutit någon skata; då hade jag inte fått tur till något. Gullhöna – kan ingen ramsa om henne.
Spökeri
Det var en torpare på Lilla Bjurum hette Kalén. Hans kvin- na hette Britta. Hon hoppade i en källa och dränkte sej, jag vet inte varför. Men ocket det var fick de upp henne och lagt henne i en kista och det blev begravning. Jag gick i skolan då, och jag såg begravningen. Det var en å i Vättlösa. Hästen drog så att den vite levern valt av honom. Det var nära att han hade gått i ån, men de var god' till att styra'n, så han inte gick ner. Men den gumman hörde de över kyrkebalken, för att hon ha- de tagit livet av sej. Det var en särskild plats vid den ene kyr- kebalken för livspillingar. Det var en fin backe vid Rôtebo, och där skulle vi äta meraf- ta klockan 5-6 på eftermiddan – vi slapp inte i skolan förrän klockan 5 på den tiden. Vi var en Herrans mängd med skolbarn, minst tjugo stycken. Då kom likfärden tillbaka, och likvagnen / kom sist, och Kalinska satt ijämte kusken. Och hästen var li- ka svett. Alla barnen såg henne, men ingen av de andre. Hon satt i sina vanliga kläder, som hon hade på sej, när hon hoppade i källan. Så hade de en karl på Bjurum, Sneppen; han hette Johannes och var trädgårdsmästare och skytt, en rolig karl. Han gick alltid förbi Kaléns lagård morgnar och kvällar. Och där satt alltid en svart katt på logdörren, på lämmen där. "Och jag tänkte, att det där är la inte det som rätt är," sa han. Det var något spöke av det onda. Så höll de lek i Ögårn en lördagskväll. Sneppen var där och spelade; han var så säker till att spela. När han gick hem om morron, såg han den katten där. Då sa' han: "Ruk å dra så långt det finns vägar, för du är inte det som rätt är u- tan det som ont är!" I detsamma trillade han stupe och kör- de klarinetten i halsen. Men katten fick han aldrig se mer.
Mästerskytt
Sneppen på Lilla Bjurum. De skulle ha kalas på Bjurum och de kom till honom och ville han skulle skjuta en råbock åt dem. Han barasten satte en aspegren på åkern utföre där han bodde, och det kom en råbock om en timme el- ler så och började äta på aspegrenen. Då knäppte han ho- nom. Råbocken var så varm och svettig. "Du är varmer, du har fått springa för hårt," sa Sneppen. Han hade tagit ho- nom långt bortifrån. Det var en som hette Guldstrand på Bälaholm. Han var jägare, men han såg så dåligt, så han gjorde aldrig annat än sköt fel. En gång när han och en till var ute och sköt, blev han liggande på gärdet och de fick bära hem ho- nom. Han dog och skulle begravas. Då kom det fullt med or- rar ända intill fönsterna och de spela s'att. Det talte hans son om.
Naturföremål
St. Helena blev mördad på Västerbys gärde, och där sprang det upp en källa och den finns kvar än i dag. Jag vet inte, vem som mördade henne, men det var allt en släktinge till henne. Platsen hör till Götene. Det är så klart vatten i den källan.
Vårarbete
Om de glömde att sätta en bit potatis (d.v.s. glöm- de sätta potatis på en del av potatislandet) så skulle nå- gon i släkten dö det året. (Ordet feg användes ej i detta sammanhang)
Spöksägner.
Det var en gubbe som hade varit soldat före mej. Han blev kyrkväktare. Det var ljug att att han tordes gå ensam till kyrkan om jul. När han kom inom dörren till kyr- kan, tog han av sej sin mössa och sa: "Go morron här!" jag var med honom. Han hade levat i oenighet med sin hustru, och när hon låg på dödsbädden hade hon sagt, att hon skulle komma och nypa honom i näsan.
Troll
Trollen kunde byta barn, om de släckte ljusen över dem, innan de var döpta. Det var på ett ställe de hade en bortbyting. Den hade inte talat förr. De blåste upp ett korv- skinn och gav honom det. Det var inget i korven, och när han blev varse det, sa han: "Jag är gammal som hundra år, men aldrig såg jag en sån korv förr." (Vet inte om att man hotade kasta ungen in i elden)
Tabu
När en var på ett ställe ville en aldrig ta den sista brödbiten ur korgen eller det sista på ett fat, för en skulle inte ´äta folk ur huset´. Det sista ville en gärna att det skulle ligga kvar. Så var det med bönderna också. De ville inte ta bort det sista ur bingarna. Nytt skulle fyllas på det gamla - ifall inte råttorna ha- de ätit upp det. Om jag gav bort eller gjorde av med den sista slanten, jag hade, så ville det bli drygt att få något i stället sedan. Man gav aldrig bort den sista mjölkskvätten av samma orsak som förut.
Bortbyting
Ett folk fick ett barn. Det ville inte växa. Det hade blivit helt bortbytt. Det kallades bortbyting. De hittade på att fråga honom på alla vis, hur det var i berget och vad han fick till mat, vem som råd- de om honom. Men de fick inte något reda eller nå- got svar. En dag, när de hade eldat bakugnen, sat- te de honom på gisslan. "Nu skall du åka in i ugnen, din trollunge", skrek den som höll i gisslan. I detsamma öppnades dörren. Trollkäringen kastade in ungen och skrek: "Så elak har jag aldrig varit mot din unge som du mot min". Så tog hon sitt barn igen och gick. Det var ett stort och vackert barn, det som kom tillbaka.
Slåtter och skörd.
De gamla ville gärna börja en fredag, men inte på en torsdag. Om det sista lasset var mindre än de övriga, så skulle en inte få så mycken skörd nästa år. Det samma var det med den sista neken. Lokatten hörde jag talas om. Det var när de hade in skör- den, som lokatten var med. Han var i ladan.
Annandag jul
Juldagen fick en inte ha något skoj för sig. Men när kl. var 12 på natten, så fick en börja. Då var det att ta en häst i stallet och rida bort och vattna den. Se'n red en till några stugor och sjöng för dörr. När husfolket hade vaknat så var de kvicka att komma ut och bjuda på brännvin. Inte alla hade häs- tar. En del gick. Men det var oftast några stycken i varje lag – åtminstone två tre stycken. De sjöng också och blev bjudna på brännvin. Somliga ställde till ofog i lagårdarna och kastade in en massa gödsel och skräp. Det var för att häm- nas på sådana de inte tyckte om.
Husligt arbete.
När man skullke koka en korv, slog man först till med den mot kanten på kitteln och sa: "Nu håller du tills jag lyfter upp dej!" En del rengjorde mjälten och skrapade den och hävde den först i kitteln, för mjälten var "korvafrälsarn". Se- dan gav de den till hönsen.