Folktro & Sägner
Sägner och folkliga seder upptecknade direkt från bönder, torpare och berättare under 1800- och tidigt 1900-tal – skogsrået, näcken, bergtagning, signeri och gamla årsfester.
Näcken
Näcken brukade man skrämma barnen med förr för att de inte skulle luta sig över brunnen. Han hade far- liga näcketrådar. Men det var inte alltid så vist, för barnen ville gärna se, hur näcken såg ut. Näcken skulle vara en gubbe med skägg.
Vargar
Tassar sa de vanligtvis. Morfar talte om en karl, som skulle gå bort och tröska. Han mötte en varg, och han la prägeln om nacken på vargen och frågade, om han ville sjunga präglavisan. Han tryckte till så hårt, så han kvävde vargen. Nej, jag vet inte, hur vargarna kom härifrån.
Jättar
I Ransberg talte de om en jätte som murade upp kyr- kan. Han hette Rane. Var det så prästen rådde lura ut namnet på honom, innan han var färdig med kyrkan, skulle han ingenting ha för arbetet, men eljest skulle han ha prästen. Prästen hade gått där ner i backarna och hört ett fruntimmer sjunga: "Snart kommer Rane hem med den svarte prästen". Då skyndade sej prästen fram till kyrkan och ropade: "Nu ska du ha tack, Rane, för ditt arbete!" Då blev jätten arg och slog bruket av kyrkan på ett ställe, och där fick de aldrig något bruk till att hänga på sedan.
Lyktgubbar
Lyktegubben talte de om. Jag har inte sett det lyset mer än en enda gång. Det var här nere i skogen en kväll, jag hade varit borte. Jag gick dit. Det vara bara en liten ljuse. Hade jag varit till reds och kastat stål i det, så hade jag kunnat hitta något där.
Marknader och torghandel
På Vallgraven låg det alltid många skutor om sen- sommaren och hösten förr. Några var från Halland och var lastade med potatis, som vem som helst fick gå om- bord och köpa. Andra skutor sålde päron. Så var det skutor med spillånga, de låg nedanför gamla Sahlgrens- ka sjukhuset. En plåtslagare hade gjort sig en båt, som gick i Vallgraven. Han trampade den. Han gjorde den förste vat- tencykeln således. Det var när jag var 14 eller kanske 16 år. Marknadsbodar med klaff och krokar fanns. I dem köpte man bleck, porslin, lerkärl, underkläder o.s.v. Så- dana såg jag på flera torg, t.ex. på Salutorget bakom bazarerna. Ranängstorget fanns inte i min barndom. T .o.m. urmakare hade stånd där. / Ved köpte jag i hamnen. Där låg skutor från Vänern med björk, gran och fur. Man fick se upp med försälja- ren, så att han inte satte famnen för gles; då fick man säja åt honom, att han skulle sätta bättre. Åkarna tog 1.25 för att köra hem en halv famn ved. Många sågade sin ved själva, t.o.m. fruntimmer; annars var det inte svårt att få karlar till att såga mot betalning. Vid Södra vägen fanns det trädgårdsmästare i min barndom, som sålde morötter, rödbetor m.m. Kål köpte vi ofta av bönder. En eller annan på Burgårn (där B. är född) hade ett litet grönsaksland, men det var sådana, som flyttat in från landet. Vi odlade ingen potatis. Möbler från Lindome stod snickarna på Järntorget och runt omkring i hela Pustervik och sålde. De var bil- liga. Stolar kunde man få för 25-30 öre stycket. När jag gifte mej 1871, var jag där och spekulera; jag köpte en byrå och en kommod där, men bord och stolar köpte jag på en auktion. Danska träskor köpte vi av danskar på båtar i Vall- / graven. De var svarta med fin facon; jag tror det var läderkappa i bak på dem. Jag fick ett par träskor en gång, men jag ville inte ha dem. Jag åkte utför stampbron en gång det var is och vinter, och då spräckte jag den ena. Sen fick jag trätofflor och sen till slut stövlar. Bönder stod på torget med mjölk i öppna byttor. De hade mått, och spekulanterna fick smaka. Bönder stod också med kött och fläsk på vagnar, högg till och vägde stycken på betsman. Fisk köpte vi på båtarna eller på fiskeflôten i Vallgraven. Över Vallgraven gick en färja mittför där ”fiskekyrka” är nu. Det kostade ett öre att komma ö- ver med den. Snygghetsinrättningar fanns nere vid Vallgraven. Där var en brits att sitta på; där kunde flera sitta intill var- andra. Fisk började en del dra ikring med och sälja på gårdar- na på 1880-talet. Arbetare fiskare i älven om söndagarna.
Farsoter.
I Karleby var en karl igen och i Kölaby en piga kvar efter digerdöden. Kvinnan i Kölaby tände en eld och detta fick mannen se, han gick då till Kölaby för han förstod nu att där fanns folk. Dessa båda bilda nu hjonelag och så börja socknarna bli befolkade igen. Därför blev namnet Karleby och Kölabyn kom från kjortel.
Näcken?
Det var en gubbe som var ute och fiska och så fick han opp en barnunge och hon var ihålig i ryggen. Men han slängde ner henne igen och då kom det en väldigt fin fru. Hon hade långt hår så det hängde ikring henne och hon sa: "Ge dig i land! Ge dig i land!" Och han hade knappt hunnit i land förrän det blev en väldig storm, och han hade väl blivit nästan olycklig, om han varit på sjön då. – Det var väl Näcken. Och det var väl hennes barn, kan jag tro. Gubben som sa de här bodde vid Carnigies bruk. På kullen. Han var väl ifrån landet. Nolifrån, från Tjörn eller Orust kanske. Han kallades Brunngubben för han rensa brunnar. Han såg grymmer ut i ansiktet. Det var väl 30 år sedan han dog. Jo- hannes hette han. Han brukade sjunga också: "Näcken han satt på böljan den blå." Den, som hade lärt spela av Näcken, spela bara när det var riktigt tyst.
Vattenväsen
Vid Alvared i Åsarp är en ström där förr ström- gubben bodde. Hit gingo en del för att lära sig spela av denne. De skulle gå dit tre torsdagskvällar å rad, sedan var de fulllärda.
Kloka. Svartkonst
Min mormor tala om att hennes far låg i krig mot Danmark. Sällan eller alldrig hördes något ifrån deras fäder. Då gick mormor till Göla-Lena för att få reda på om hennes far levde. Lena tog då fram en stor tälgkniv och sade: "Här ska du få se honom." och hon såg då sin far vara vid liv, han satt vid ett bord och sydde, för han var skräddare, hon såg även flera som hon kände.
Djur
Bodrag har jag sett, det var en väldig massa maskar som hängde ihop som långa band de kunde vara upp till fyra alnar långt. Det var små svarta maskar. De gamla sade att någon skulle dö då dessa visade sig. Drog de sig åt kyrkan till var det nästan säkert. De troddes komma från luften. Ja vet min far hitta levande fisk nere på ängen. Han drog av sig stövla och plocka dessa fulla av fisk.
Vårarbete
Som snö och drivor låg på vintren, likadan skulle grödan ligga under sommaren, det skulle bli bra skörd. Man skulle sitta på harven och äta av såkakan. Även hästarna skulle ha en bit, detta gav styrka åt hästar och körkarl. Det skulle bli mer nästa år, om den sista neka blev liten, den skulle då bli fylld. Präglarna sade då de trask två: "Pick pack du å ja." Tre, "fattas en, fattas en," fyra, "Picka packa päls och jacka." Det skulle vara upptröskat före jul. Den som slog sista slaget i logen på sista blötan fick heta "logubbe", detta namn fick han bära tills långt fram på vintren. "Ja, sa sega dä ble ena ojämn tröskning den sista sia, för alla va rädda att de slog sista slaget." Något brännvin i ladan minns jag inte, men ena halvskäppa äpple hadde de lagt ned.
Forna förhållanden
Samtidigt som jag arbetade på Carnegie hade vi ett litet jordbruk i Sanna, där jag skulle sätta potatis och gräva. Vi hade några grisar också. Vi köpte en gammal gård min gumma och jag av en gubbe, som kallades Röken och sedan kallades stället för Röken efter honom. Längre fram bodde vi i Carnegieska huset. Där var stora rymliga trevliga våningar. Vi hade får och höns också. Förr räckte pengarna till mer än nu. På Kustens brygga kunde man få fisk varje dag – torsk för 50 öre och då var det en stor torsk, så stor man orka bära och som blev mat för lång tid. Ja, och så makrill. 3 kronor kosta en tunna gammal potatis.
Julafton.
Julgran hade vi, när jag var barn. Den stod på golvet. Vi köpte den av bönder från Bergum, som stod vid Harald Larssons magasin på Redbergsplatsen. Vi betalde 6 eller 8 skilling för granen. Vi hade vaxljus i granen och så hängde vi stjärnor där, som vi klippte. Ljusen trycktes fast på gre- narna; det fanns inga ljushållare då. De var röda, gula och blå - det fanns att köpa i varje bod. Äpplen hade vi i granen, men inga flaggor. I toppen hade vi en krona av guldpapper, som vi klippte. Granen fick stå till tjugondan. Julneker hade vi inte i min barndom, men när jag blev vuxen, skaffade vi oss en julnek och satte på en stång. Vi bakade bara till högtider. Vi köpte mjöl till Harald Larssons och lät baka hos någon bagare i Redbergslid annars, t.ex. Olsson eller Reuterfeldt eller Pannekake- / madammen. Vi pojkar fick gå och hämta brödet; vi träd- de alla kakorna på ett spett och bar hem dem. Det bruka- de vara 1 1/2 eller 2 pund. Bagaren tog betalt efter pund, men jag minns inte hur mycket. Vi hängde upp spettet i taket, när vi kom hem. Det var rågbröd eller bröd av blandat vete och råg.