Folktro & Sägner
Sägner och folkliga seder upptecknade direkt från bönder, torpare och berättare under 1800- och tidigt 1900-tal – skogsrået, näcken, bergtagning, signeri och gamla årsfester.
Näcken
När de skulle bada, så fick de binda näcken med stål eller järn och säga: "Näck, näck, stål i vattnet". Då skulle det inte kunna komma några farligheter ur vattnet. Min styvmor skulle bada eller tvätta kläder och sade: "Näck, näck, stål i vattnet, så ska inte näcken skada mig, eftersom ingen näck finnes". Men hon fick näckbett, så hon blev så usel så. Jag vet inte, hurudant näckbett var, men det var mycket omtalat på den tiden.
Digerdöden.
Digerdöden gick på 1300-talet; svarta döden eller digerdöden kallte de det. De blev svarta; det tog livet av dem så fort. De dog ut här i Sverige – allt folket dog ut. Så var det väl en dräng eller piga, som hade gått upp på en kulle och skulle se, om det rök nånstans. Och då skulle'n la fått se, att det rök på ett ställe. Där var ett igen då, och de flytta sammen. Det skulle väl bara vart de två kvar i Sverige. Det hörde jag både uppe i Reslared och sen jag var kommen hit.
Karl XII.
Det har de talat om, att det gick inte att skjuta Karl XII, innan de hade tagit en knapp ur rocken; sen gick det. De blev "kea å'n" (trötta på honom), för han gjorde inte annat än låg ute och kriga; han låg ute i 30 år. - När han gav sig utomlands, sa det till honom i luften: "Vänd om och befäst det du haver!" Det sa Gud till honom. Men han vände inte om, och där- för förlora han jämt. Så går det, kanveta, den som inte lyder Gud. De sköt väl honom i Norge vid Fredrikshald. Det var svenskarna, som sköt honom; kanveta, de blev "kea å" att han aldrig sluta upp och kriga. De skul- le stjäla en knapp ur hans rock, sa de. Det har en hört talas om här i Öxabäck.
Strömkarlen
Min gamla farmor (född 1804 i Lödöse socken) gick till Ryrs kvarn en gång. Den fanns inte på min tid. Där bruka- de strömkarlen sitta i strömmen. "Kom får ni höra, flickor," säger hon, som var husmor där. "Lars har varit borta och spe- lat. Men nu är han på hemväg." Och flickorna gick med opp för backen och de hörde det spela så vackert. Men Lars kom inte hem den kvällen. Han kom inte förrän dagen därpå. Och då frågade flickorna: "Men vem var det, som spelade?" – "Ja, men det förstår ni väl," sa hon då. Men mer ville hon inte säga. När farmor berättade det här för mig, så sa jag: "Nu ska inte farmor vara dum. Det är ju bara inbillning." Men då svarade hon: "Mitt lilla barn. Det jag har hört, det vet jag." Hon svarade bara det. Kort och gott. Då någon ville lära sig att spela av näcken, så / skulle han ta sin fiol med sig och gå till strömmen. Han skulle ta med sig en svart katt också. Den skulle vara allde- les ramsvart. Det fick inte finnas ett vitt strå på den. Den skulle han kasta i vattnet och ropa: "Jag vill lära mig att spela." Då lärde strömkarlen honom Näckens polka. Men en speleman, som fått lära sig den, fick aldrig spela den för att människor skulle dansa efter den. Men en spe- leman, som lärt sig den, var på dans en gång och man nödga honom att spela Näckens polska för att man skulle dansa efter den. Han spela och spela och de dansa och dansa och det ville aldrig ta slut. De för- stod, att det var något galet och någon gick fram och skar av fiolens strängar till slut med en kniv. Och då var de räddade. Sedan spelade inte den spelman- nen Näckens polska mera. Jag kan inte säga, hur näcken troddes se ut. Men en sjöjungfru hade stort, vackert hår.
Karl XII
De hade just börjat på att göra ur på den tiden. Kungen reste så mycket omkring ensam. En gång kom han till Dalarna till en stuga där och fick nattlogi. Klockan hans låg i hans kläder på stolen, och den ticka. Gumman på gården fick höra det och tänkte, att det var en råtta i kungens kläder. Hon tog och hamra på tills det sluta att ticka och så sa hon: ”Så tog den rått- rackarn slut!”
(Leta rävungar.) Vårhalvåret
Det gjorde de väl förr i världen, gav sig å och leta efter rävyler. Men den är död, som bru- ka gå och leta efter rävyler här. I Bratteberget här borta var rävyler. Om Kristi himmelsfärdstid skulle de gå och se efter det. Kristi himmelsfärds- dag skulle de gå och leta efter rävyler, sa alltid de gamle.
Leta rävungar
Det har jag vart med om och letat efter räv- yler. Det var ungefär mitt i våren. De hade veckoräkning förr, och det skulle egentligen va- ra i 7:de veckan. Rävungarna var just vid den tiden, så att de inte var gångna ur boet. Jag gick en gång ut en söndagsmorgon och hade 6 rävungar med mig hem.
Leta rävungar
Det skulle vart i 7:de veckan de skulle se efter rävyler, sa de. 13:de veckan gick in 6:te april, så 7:de veckan var i mitten av maj. Då hade rävesa ynglat, och de fick inte vänta för länge sen, för då var rävungarna så pass stora bliv- na, så de var utkomna. Men det var mera fri- villigt, för det var mer för skottpengarnas skull Det är inte så länge sen de var och leta efter rävyler; det har vart på de senare åren.
Leta rävungar
Det var alltid vanligt de skulle leta efter rävungar i 7:de veckan. Det skulle vara efter den 18 maj. De sa alltid, att de går ut i 7:de veckan.
Leta rävungar
Meta och leta efter rävungar skulle en göra Kristi himmelsfärdsdag, det har jag alltid hört de har sagt.
Grodor
Groder har de alltid vart rädda för att ska- da. Den som gjorde dem något ont, så bruka de vara hämnesamma. Och man bör då akta dem. – Tosser- na är i vatten; dem kallte de fröer. Men grodor- na är de stora tjocka, grå. När vi bodde i Falghult hade vi en groda, som bruka sitta på tröskeln. En kväll jag skulle springa över gårn, kände jag hur jag trampa till på nånting fuktigt. Jag var barfota, och jag blev rädd det kunde vart en orm. "Du ska sitta här och skrämma mig, ditt varelse," sa jag, när jag fick se den. Jag var med en pojk då, och den poj- ken fick konstiga händer. Tummen vette bakåt, som klon gör på grodorna, och så var där skinn emellan fingrarna. Men han levde inte mer än / några månader. Men jag tänkte på det senare, att om jag inte hade sagt nånting, så kanske det inte hade "härt på" (varit farligt, skett så illa) Det skulle vara lyckligt, om grodorna gick om- kring husen. De gjorde aldrig något ont, för deras mun är igenlyckt om sommaren.
Grodor
Ett ordstäv har gått: "Han är hämndgirig som en groda." Det var inte värt att bruka våld på grodorna; det kom allt igen. (Meddelarens fru, Augusta J-son, f. 1859 i Örby, säger också: Grodorna skulle de inte göra nå't ont. De var hämndgiriga. Det hågar jag alltid de sa)
Grodor
Det ville de väl inte gärna skada groder, men det gjorde de ändå, för de låg i säden, när de meja. Men då fick de bära å dem och döda dem, för det är synd och skada dem och låta dem pinas. Om en groda bet en, så dog en, sa de. Det står ingen bot till. Och så är det med en hugg- orm, de här små röda