Folktro & Sägner
Sägner och folkliga seder upptecknade direkt från bönder, torpare och berättare under 1800- och tidigt 1900-tal – skogsrået, näcken, bergtagning, signeri och gamla årsfester.
Vattenväsen
När vi badade lade vi alltid stål i vattnet, innan vi kröp i. Så sade vi: "Näck, näck nu lägger jag stål i vattnet". Å då var det inte farligt att Näcken kom åt en. Vi hade fått uppmaning av far å mor att göra så, för att intet ont skulle komma å ta oss.
Svartkonst
Det fanns en klok gumma i Låstad som de kallade Låsta Lotta hon bodde neråt Vristulven. Hon sade att till kyrkan skulle de inte få henne när hon var död, när de med kistan kom till bäcken gick inte hästarna över, utan de fick spänna för ett par stutar, sen tog en spelman och spelade käringen över ån och det gick utan krångel.
Naturföremål
I min barndom låg en stor sten i Lången som de gamla kallade "Bruaresten" den låg i sjön där vintervägen från Sparresäter till Melldala gick fram. Stenen kallades "Bruaresten", för det hade en gång varit bröllop på Sparresäters gård, i den bruden hade även en speleman varit kär, men fått korgen för han var inte god nog åt henne. Han bad i alla fall att få bli speleman på bröllopet och det fick han. När brudföljet kom mitt för den store stenen, så av ilska att ha fått korgen, så stämde han upp Näckens polska och förde stråken med vänster hand och spelade så brudparet genom isen invid stenen, där de drunknade, sen den dagen kallas stenen för bruaresten På Speleberget dansade trollkäringarna in- nan de for till Blåkulla om Dymmeln, men då / Fina Jonsson Lerdala Naturföremål 2 hade de "Faen själv" till speleman. Ingen hade ens för pengar en natt gått upp på berget under Dymmeln, det ansågs vara jämstält med att en natt gå fram till altaret i Lerdala kyrka. Det var en gång på ett tunnekalas, som de skulle sluta med en ringdans runt speleberget. Speleman satte sig på toppen och sedan tog de i ring och dansade, när de hållit på en stund hörde de ett skratt och sedan blev det tyst och där stod de och höll varandra i händerna och inte kunde släppa förrän klockaren kommit och läst ett Guds ord över dem, men av speleman såg de ald- rig röken, fast de stod runt backen och höll varandra i händerna, så han hade aldrig kun- nat undan på naturlig väg.
Bröllop
Kubbapengar. Offergåvan till bruden offrades på kubben, utom skriftliga intyg var det rekorderligt om det var en stor silverhög på kubben så han var täckt helt och hållet ovanpå. Bröllopsnatten hölls ett förfärligt liv på golvet där ungdomen låg. De stal klädesplagg för varandra och sen gjorde de auktion på dem dagen efter och gav slan- tarna till de fattiga, det var ju ägarna som ropa igen dem.
Jul
Sent på juldagen kväll skulle ladugården göras om, den hade inte rörts sedan julaftonen. Det fick icke ligga över nattgammal gödsel när solen gick upp an- nandagen. Juldagen kväll var även avslagen för ungdomen till att gå och knycka julgranar vid portarna för varandra. Var det någon de tycke om och ville hjälpa, så gick de dit om juldagen kväll och städade och mukade och gjorde fint i ladugården.
Djävulen
De gamla sa', när vi bärga vass i sjön o träffa på något strå som det var bitet i som efter tre tänder, att den onde bitit där när han blev nerkas- tad från himlen.
Djävulen
Djävulen visa sig i gestalt av hundar o svarta svin. Mors farmor såg honom som ett svart svin här borta i åsar- na när hon kom från ett bönemöte en gång.
Vattenväsen
Näcken har jag mycket hört talas om, han skulle spela. En gammal person här, som drog nät, sa' till de unga om de rörde sig i föränden på ekan: "Nej, sitt still, annars kommer näcken!" Sjöråa kom titt o tätt i en halv båt på Skagern. De såg henne komma o segla från Labacke- näset i Rudskoga till en holme i Skagern, o där hängde titt o ofte vite kläder till tork, men kom de dit, så var där ingenting. Ibland segla hon, ibland / hade hon en oxe för, men det var en halv båt.
Vattenväsen
Sjöråa är ett mycket vackert fruntimmer. Men när de vänder sig om har de ingen rygg, utan det ser ut som ett baktråg där, som ett gammalmodigt sådant, gjort av en urholkad trädstam. En som bodde här intill, tala om att han såg henne ligga på vattnet i viken här o skvalpa med vatten opp på sina stora bröst o med utslaget hår. En gång var hon oppe på gården där med en lykta o rik- tigt rulla fram, o så rulla hon iväg till sjön. / Näcken har en också hört talas om. Sådant här fanns så mycket förr, men det har åskan slagit ihjäl.
Vattenväsen
Strömgubben höll till i ström- mar, han var i strömmen vid Gullspång. Ingen såg honom som jag vet, men de fick lära sig spela av honom. Det var två bröder, mjölnare vid Gullspång, som lärt sig spela av honom. Tre torsdags- nätter vid midnatt skulle de in- ställa sig. Och tredje natten skulle de ha en svart katt med sig o kasta i strömmen, o då skulle han komma opp o stämma fiolen o de skulle spela för honom också först. Vid ombyte av väder kom / sjöråa o visa sig. Jag har sett henne segla o alldeles mitt emot vinden. Vi rodde här från Vatten- berg till V. Eketorp en gång, en skulle till en marknad i Gullspång, vi var flera stycken. Då kom en båt o segla mot vinden, o då sa' en syster till mig: "Se, sån tok i en sån liten båt mä så granne segel!" "Men han segler mot vinden o dä ä lugnt," sa' ja. Men sen blev det vär o storm o just i den riktningen som hon segla. En gång var vi ute flera bröder i en liten dålig eka. "Se, nu kommer sjöråa!" sa' en. "Ja, dä ä allt bäst att vi pallrer oss i land," sa vi. Men rätt som vi såg 'a / var hon försvunnen, o här var inga skär utan slätte sjön. Men segel hade hon jämt. Och en del såg henne i en halv båt bara. Men när "havsfröken" hade tvätt ute, blev det torrt och fint väder i stället.
Vattenväsen
Strömgubben vet jag inte att de såg, men de hörde hans vackre musik. Min mormor hörde honom vid Bosälva vid Säby i Visnum. Hon tala om detta sen med samma, o då blev hon döds- sjuk o låg i fjorton dar efteråt. Och sjöråa ansa sina vita kläder vid sjölanden här. Om man tog vatten från en främmande källa, så skulle man aldrig dricka förrän man haft ett eldkol i vattnet.
Vattenväsen
En moster till mig ansåg sig ha sett sjöråa. Hon såg henne i skepnad av en ryttare till häst, o denne red över från Runnäs i S. Råda till Bjursnäset i Rudskoga. Isen var så svag då att den inte kunde bära något verkligt. Men ryttaren såg ut som en vanlig ryttare.
Vattenväsen
De gamla trodde att sjöråa var en gammal ful käring som rodde i en halv båt. De som såg henne på Skagern såg henne så. Men det finns även de, särskilt yngre, som sett henne som ett ungt, fint fruntimmer.