Folktro & Sägner
Sägner och folkliga seder upptecknade direkt från bönder, torpare och berättare under 1800- och tidigt 1900-tal – skogsrået, näcken, bergtagning, signeri och gamla årsfester.
Näcken
Näcken brukade man skrämma barnen med förr för att de inte skulle luta sig över brunnen. Han hade far- liga näcketrådar. Men det var inte alltid så vist, för barnen ville gärna se, hur näcken såg ut. Näcken skulle vara en gubbe med skägg.
Vattenväsen
När jag var pojke, for vi till Hova far o jag en gång. Då fick vi se en vitklädd människa vid Noret söder om Gullspång, hon hade kommit opp ur vattnet. Far sa att det var sjöfrun. Klockan var två på natten när vi såg henne.
Vattenväsen
Sjörå fanns förr, det såg ut som om de tvätta kläder. Att det var något spel vid Bosbroa vid Säby (Visnum) är säkert. Han lärde hålles i vattne under bron där o spela. Mor hörde det spela fiol där så rart en gång. Men hon såg ingenting.
Skogsväsen
Skogråa hade svans. Hon kom in i en kolkoja här på trakten en gång, där det var en lång o en kort. Då sa' hon: "Här ä långe ben o här ä korte ben, men ja ska gå efter mi yxpecke o göre dem like långe!" Men då blev de inte gamla inne i kojan.
Skogsväsen
När de kola, så väckte det dem vid bottnarna om det blev fel med milan. Min farfar kola, o så fort som det blev fel, så blev han väckt av skogråa.
Skogsväsen
En majorska på Årås vid Gullspång hade så konstiga barn. De hade sett en finklädd kar gå där utanför förut, o när de såg efter, så hade han "rompe", så det skulle vara e skogsrå, sa' de.
Skogsväsen
Karl i Nyttorp här såg skogråa månge gånger, hon var så grann framifrån, men hon var ihålig baktill. Mina föräldrar hade en ko en gång som kom bort, de leta själva o en grannmora hjälpte till. Denna mötte ett frun- timmer i skogen, o hon tyckte att det var min mor o sa': "Ja, du ha inte sett koa du heller?" Men denna svara ingenting, o när så grannmoran vände sig om såg hon, att den hon mött, hade svans.
Bergväsen
Det fanns bergtroll, de bytte djur med folk. I Runnäs i S. Råda hörde de på ett ställe att de ropa: "Tre getter o den fjärde bocken mot den store, svarte koa!" Å folket bytte med dem.
Skogsväsen
Jag skulle vakta på "kolringen" på en kolbotten en gång när jag var på 13:e året medan kamraten sov. Men jag var rädd o våga inte gå ut. Då lätte det på dörra en gång, men desto räddare blev jag, så öppna det dörren en gång till o så ännu en gång till. Jag blev mer o mer rädd, men till slut väckte jag kamraten, vi gick ut, då var nästan hela kolringen nerbrunnen. Det där va nån "råna" i jorden, det fanns ett kärr där i närheten. Men sånne bottner gick det / bra att kola på. Men de ser ingenting o inte taler det. En gång söp de o levde där i kojan, då tog det hela dörren till denna o kasta ner i kärret där. Den här bottnen var vid Edet i Rudskoga.
Vårarbete
Förr började de ej att harva förrän jorden var lämlig och hade jäst av regnet. Det innebar, att den var porös och lös. Man skulle göra den iordning, så att den passade att så i. När den låg i snövatten, var den ej i ordning. De harvade med en slättharv. Det fanns ej någon annan sort harv förr. Den hade 24-30 pinnar. I äldre tid var såningen beroende på, när väderleken gjorde, att det passade. Nu som då i det fallet. En del personer ville ju vara först, men de var ej till någon för- del. Då jorden var tillräckligt redd, såddes det. Före havrasådden, såddes vetet. Råg och vete som blandades, såddes ihop förr. Så gjorde far. Men det var ej bra, ty de mognade ej samtidigt. Se, de hade ej råd, att äta rågbröd i äldre tid, utan det var billigare att bestå sig med blandbröd. Det var ej någon kornsåning förr. / Först i senare tid började vi så korn. Man talade ej om någon särskild korndag. De satte potatisen, när de hade sått ifrån sig. Jag hörde ej talas om annat. Dar talade ej heller om någon bestämd dag för potatissättningen. De skulle ha med sig en bit bröd när de sådde första gången på våren. Så har man berättat för mig. Det var s.k julabröd (vörtbröd), som var sött och brunt till färgen. Jag vet ej vem som åt upp det. Man hade i varje fall med sig det då. Far höll på den seden. Julabrödet baka- des i trinda kakor. Man satte undan en bit av julabrödet, så att såkarlen hade att äta vid sådden. Han fick ge bort det eller göra av det, var han ville. Det var meningen, att genom att äta det, skulle få guds välsignelse med skörden. Motvind var olämpligt vid sådd. En ville gärna ha medvind då. Man ville ju ha den vind, som passa- de, men ej motvind. Då köpgödseln såddes fick de så den efter vinden. Voro de så slängda, att de sådde gödsel och kunde gå i motvind, gick det bra att så även i motvind. / Såningsmannen klädde sig lätt. Det var ej värt, att han hade någon stor rock på sig. Säden bar han i en halvmån- formad såcell, som han sedan sådde ur. Den bar han på magen. Cellen var så fin och lätt, att han ej hade någon möda av den. Nej, det gjorde intet, om att gödseln togs ur gödsel- staden vid gödselkörningen. Jag hörde min far tala om detta. Han var född 1819. Det betydde, att det blev ett undantag, om det blev avglömt en fläck i åkern vid såningen. Det kunde vara om de kastat havre på stenarna i åkern. Då sopades de av. Det såg jag allt, att de gjorde. Vore ste- narna mossiga, sopade de av den. En vanlig björkriskvast använde de att sopa med.
Annandag jul
Det var på morron annandag jul som de kom med ljuse stjärna o sjöng julvisa. En som var "Judas" var utklädd, han hade en vrängd päls på sig. Men någon annan utklädning då vet jag inte om här. De hade dragspel med sig ibland också. "Guds son är född i Betlehem," sjöng de.
Annandag jul
De gick med ljusa stjärnan på natten till annandag jul o sjöng "julvisan:": "Guds son är född i Betlehem på denna dag." Detta håller de på med än här. En "Judas" var med som samla pengar.
Annandag jul
Ljuse stjärna gick de med på morron till annandag jul förr, de veva med den vid fönstret o sjöng. Men jag minns bara en gång hemma att en av dem kom in, han villa ha pengar. Men i somliga stugor var de inne med stjärnan o fick ost o bröd eller kaffe. Utanför fönstret sjöng de julvisan: "Guds son är född i Betlehem på denna dag."