Folktro & Sägner
Sägner och folkliga seder upptecknade direkt från bönder, torpare och berättare under 1800- och tidigt 1900-tal – skogsrået, näcken, bergtagning, signeri och gamla årsfester.
Näcken
När näcken lärde någon att spela, tillgick det så: Den som var ägare av en fiol, lade denna på kanten av ån en kväll. Under natten lade näcken dit en till som var så lik den förra, att ingen kunde se någon skillnad. Tidigt nästa morgon gick ägaren dit för att hämta sin fiol och fick då välja mellan dessa båda. Valde han rätt och tog sin egen, kunde han spela som näcken själv genast, men tog han däremot näckens fiol, lärde han aldrig att spela och fick motgångar på andra områden också. Till och med hände det att näcken dödade den personen.
Näcken
Där näckbladen växer är det största djupet. Kommer di ut så långt tar näcken dem.
Hör ni flickor små som uti trappan står, är ni rädda för näcken ?
Hör ni flickor små som uti trappan står, är ni rädda för näcken ?
Vattenväsen
I sjön Östen bodde näcken och den fångade de en gång genom att locka upp honom med en lie, sen använde de honom att harva med hela våren men en gång när de utan att tänka sig för tog av honom järngrimman vid sjön, skrek han till och for i sjön. Den hästen var svart med vita fläckar. Hästar med vita fläckar skall vara släkt med näcken
Näcken
Näcken skulle lära gubbarna att spela fiol i tre torsdagsnätter, sen skulle di vara fullärda. Näcken kom och satt i vattnet och spelade. Skams polska var den sista. När di spelte den måste di spela tills Näcken kom och stannade dem. Då ruskade allting, grytan ruskade i spiseln så askan rök och männi- skorna dansade tills di var utslitna. Det var en som spelte så di måste gå fram och skära av stråken. Han spelte i alla fall fast det inte blev något ljud. Han var inte god stanna förrän han kom till Näcken och han stannade honom. Det var inte farligt lära sig den, di skulle bara aldrig börja spe- la den. – Näcken hörde till det dåliga släktet. Det var en dräng som sa att han skulle gå till forsabron och sätta sig, men han gjorde det aldrig. Man skulle ha brännvin med sig och / så sitta där och spela en stund, så kom näcken. Då skulle en ge honom en sup och sen lärde han en. Och sen sa han till när man skulle komma igen. Det var tre torsdagsnätter. Om di måste ha hjälp till att få stannat spelet, måste di ha brännvin med sig. Jag tror säkert att Näcken hade djur också, men det kan jag inte säga något om.
Vattenväsen
Näcken hjälpte folk att spela. Vi hade en sådan redig spele- man ute i Karl-Gustav. Och det sa de alltid, att han hade Näcken till hjälp. Näcken höll sej i stora åar. Jag hågar, han spelade så. Nils i Dungen hade sett ett sjörå. Det var en sjöfru, hon var så grann och så alldeles fin. Han var och fiskade, när han fick se henne. Men han fick visst ingen fisk.
Vattenväsen
Näcken, den spela borta i bäcken. De påstod om de gick till honom 3 torsdagskvällar i slag, sen var de fullärda, då lärde han dem att spela. De sa, när de lärde sej av honom, skulle de inte rå med att sluta. De sa, det var en som var på en lekestuga och spela• han hade lärt av Näcken, och han rådde aldrig med och sluta och spela. De måtte skära å strängarna innan på fiolen.
Vattenväsen
12. Näcken spelade, och det fanns de, som lärde sig att spela av honom. Han lockade ner folk till stranden med sitt spel. De skulle kunna ta hans tonar, om de var mycket musikaliska. Det skulle vara nattetid. 16. Näcken visade sig som en vit fru. De kallade det också Vita Frun eller sjöjungfrun. Det skulle vara som en vålnad. Det var bara nattetid den syntes. Det var inte alla som såg henne. 18. Det vet jag inte. 19-22. Nej.
Vattenväsen
Näcken sades spela på harpa. En gång skulle han ha gått upp, i hästskepnad, i skogen vid Stalla- holmen, nära Nossebro; barnen där togo sig upp, ett efter ett, på hästen som växte i längd allt- eftersom barnen ökade i antal på hans rygg. Se- dan gick ekipaget ned i ån in i en hälj vid Hagevad, där Näcken hade en av sina hemvist. Ett annat hade han i "Breda häljen"
Vatten väsen
Vi badade i Vänern och det var en sed där i min barndom att innan man gick i vattnet, skulle man binda Näcken Det togs på allvar och tillgick så, att man satte en kniv på gränsen mellan vatten och land så att eggen pekade mot sjön och så sade man: "Jag binder dig Näck till botten vid denna sjö i den treeni- ges namn, amen". Senare gjorde de det på skämt och till sist så bara spottade de i vattnet, innan de gick i.
Vattenväsen
Det var en som hette Anders i Närefors, men de kallade honom Härjen. Han var måg åt mjölnaren i Närefors. Han ha- de varit tre torsdagskvällar vid forsen, där Näcken spelade, och varje gång hade han haft en svart katt med sej och gett Näcken. Sen tredje torsdan var han fullärd. Härjen var en väldigt bra speleman. Sen jag fick radio, har jag hört flera av hans valser och polskor.
Vattenväsen
Näcken. En julmorgon på 1600-talet skulle en präst från Hössna rida till Strängsered för att predi- ka i julottan. Kommen till Valareds bro, fick han se något besynnerligt. Det var vackert månsken, och han såg näcken sitta mitt i ån och spela på sin harpa och så började han sjunga: "Jag hoppas, jag hoppas min förlossare lever än." Prästen, som var ivrig i sin tjänstutövning, ropade till honom: "Häda inte, gå dit du är kommen ifrån!" Men Näcken fortsatte att sjunga. Prästen sade då: "Så visst som det är omöjligt att detta ridspö jag håller i handen kan knoppas, lika visst är att du ej har någon förlossare." Så red prästen därifrån. Men när han ridit en kvarts mil, började spöet skjuta knoppar, och innan / han hunnit till Häggarpet var det stora knoppar, och innan han kommit fram till kyrkan bar ridspöet löv. Prästen blev då mycket ångerfull och vände om den långa vägen till bron. Men han fick då inte se näc- ken, och ingen annan hade sett honom varken förr el- ler senare; men i Strängsered blev det ingen julotta den gången.
Vattenväsen
Näcken. Det var en piga som höllo på ett ställe, och näcken kom till henne och spela och lämna henne aldrig i någon ro. Så fråga hon hurmora hur hon skulle göra, för hon aldrig fick vara if red för näcken. Och husmora sa, att hon skulle fråga näcken, när han kom till henne, vad han vilel ha för att lämna henne i fred. Och det gjorde pigan; och då sa näcken: "Ben i korv och korn i bröd". Om han fick det, skulle han låta pigan vara ifred. - Läktegubben. En gång när Anders i Nolgårn kom och for hem ifrån kvarnen en natt och kom till Spångabäcken, så var där en "löktagubbe", och han slog till Anders med en tvättspalt" (= torktrasa) i ansik- tet och sa: "Lusse, lusse, långa natt i natt, klabbedank fader Anders" Det tala Anders om själv. / "Löktagubba" höll på att förvilla folk och leda dem vilse, och så att di kom i fara. "Tomasgubben" (###) vid kvarnarna (###) bruka di alltid förr och slå i en kappa säd i kvarn- vattnet till "Fornesgubben", för annars kunde han gå och sätta sej i kvarnhjulet så det inte gick och mala.