Folktro & Sägner
Sägner och folkliga seder upptecknade direkt från bönder, torpare och berättare under 1800- och tidigt 1900-tal – skogsrået, näcken, bergtagning, signeri och gamla årsfester.
Troll.
Trollen ville inte gå fram dit folk bodde, för de kunde inte vara ihop med sådana som var kristna. Di fanns i skogarna och bergen. Mamma tala om att det fanns troll och bergasmeder i bergen. Det lyste i bergen om nätterna. Alla berg voro fulla av troll. Men sedan kyr- kor och kristendom kom till trakten, kunde de inte vara kvar. Trollen bytte till sig små barn. De kunde inte ta barnet, om det var döpt. Trollen hade stora skatter. Di vaka över skatterna, så att ingen människa kun- de komma åt dem.
Vattenväsen. Näcken? Troll?
Det var en piga som gick vall med kreatur. Då kom en karl och gjorde sällskap med henne varenda dag. Hon talte om det för sin husbonde. Han hängde på henne en påse med dyvelsträck och bävergäll och peppar i. Då kom han inte invid henne, men det blev ett sådant väsen i skogen, så de trodde att hele skogen ramla' ikull.
Bortbytingar. Sägen. Troll
I Vatered på ett ställe fann de inte barnungen en kväll, hur de än letade. En morgon satt den på berget vid stugan. Men den var inte som förr. Den var bortbytt. Den var så ful nu. Munnen var så stor och konstig.
Ett troll som stekte fläsk
Det var en natt när ett lag med körkarlar åkte genom Melby socken och när de kommo till en bro, och körde över den, så fick en av körkarlarne se en svart gubbe, som satt på brokanten och han hade en stekpanna på vägen och stekte fläsk i den. Det bar sig inte bättre till än den ena hästen trampade i pannan, men som bättre var så hände ingenting mera, men körkarlen var rätt så rädd.
Husdjur.
Man borde inte gå över en hästtumla, för då fick man hästens trötthet i sig. Sådana marevaser, som finns i björken, hängde de förr över kreaturen, som var ridna av maran. Det hjälpte. Om mjölken kokade över, så blev det sår på spenarna. Kastade man salt i elden så förebyggdes dock detta. Nanna Brita Andersson, Bönhult x 1849 Om en ko inte ville dröpja, skulle en person bita gräs av en tuva och tugga avigt. Hon fick inte röra vid gräset med händerna när han sedan gav det åt kon. När mjölk skulle bäras bort från ett ställe, lade kons ägare alltid i en nypa salt. Detta skulle förhindra, att någon tog mjölken från kon eller tillfogade henne någon sjukdom. Johan Börjesson, Bönhult x 1873 / Man mjölkade förr i byttor, som det inte var några lock till. När de mjölkat kon första gången, sedan hon burit, var de noga med att ej bära mjölken bar. I brist på annat bredde de förklädet över den, när de bar in den. Andreas Öjersson x 1851 Bönhult. Man skulle syna korna en fredagsmorgon, för då skulle de kalva om dagen, och man skulle slippa att vara uppe på natten. Hanna Månsson, x 1894 Vilg. De sköt förr under buken på hästarna, för att inget ont skulle ta på dem. När de gav mjölk åt tattare, lade de förr salt eller dop- pade glöden i den. Johan Börjesson, Bönhult x 1873. Man skulle aldrig sälja bin. Det var tur med att ge bort honung och kanske ändå mera bin. Hade någon fått en kupa en gång, så fick han inte sälja en svärm efter den. När bina svär- / made, slamrade man med lock och yrde vatten på bina. Henna Månsson, Vilg x 1894. Det var en del kanaljer förr, som sade sig kunna motverka, att trollen skadade kreaturen. Dessa tog sig för att göra upp eld i kostallarna. Det skulle också bliv trevnad i ladugården, om om man lade en levande orm i tröskeln, där korna går ut och in. En finnmora, som förr bodde i dessa trakterna, vågade ingen förtreta. En gång kom hon till mitt hem och ville ha bränn- vin. Hon tog alltid sådant med sig i en flaska, när hon kom in på besök. Vid det tillfället hade vi inget att ge henne. Strax efteråt blev korna sjuka för oss. När finnmoran kom nästa gång, fick hon sitt brännvin. Då sade hon: "I har haft otur mer era kräk, men det skall vi blåsa bort." Alfred Andersson, Klockaregården x 1867 De band krut om halsen på fåren för att inte räven skulle ta dem. Han skulle vara rädd för lukten. - 1878 sköts sista vargen här. Sofi Perssson, Grimsmossen, Tostared 1860 / När grisarna var sjuka, drog de dem bakänges mot en jord- fast sten. De kunde få en sjukdom som just kallades för dra- sjuka. När korna förätit sig, gaav man dem fotogen, om kon längtade, hämtade man bröd från det ställe, varifrån hon var köpt, och av henne detta. Aug. Johansson, Svalås x 1860 Bettala i Bönhult kunde trolla. Om någon sökte bot för en ko, som längtade, tog hon och band repet, som det fått henne i, i spjället. - Om man inte hade tur med kreaturen, skulle man borra ett hål i tröskeln till ladugården och släppa dit en levande orm. Anna Maria Andersson, uthult x 1849. För den som skulle föda upp svin och kalvar gällde: `Julakalv och påskagris är bonden till ett pris. men påskakalv och julagris är bonden till ett plågoris `. Aron Andersson, Edared, x 1895. / När kon mjölkat första gången efter kalvningen, lades all- tid tre saltkorn i den. Då skulle inte något ont kunna smittas på kon, om någon kom och bad om kalvmjölk. Man sålde aldrig det första smöret, utan behöll det själv. Den förs- ta mjölken, som kom ur spenarna efter kalvningen, skulle kon själv ha. Man tvättade också hennes juver med denna. Om maran red hästar och kor, skulle man ge dem malen orsten. Denna medicin användes även, om korna blev mod- stulna och inte vvill äta. Det var alltid tur med fläckiga svin. Kreaturen släpptes förr allmänt 1 maj. Då gav man dem en sats, som man själv rört ihop. Den bestod huvudsakli- gen av svartpeppar och avsåg att skydda kreaturen för giftigt gräs. Klas Johansson, Edared x 1868
Husligt arbete
Mormor har berättat det från sin barndom i Hagelbergs församling. Ugnen fick aldrig vara tom; när där inte bakades skulle smörkärnan ligga där. Om hon bröt udden av en kniv kunde hon röra upp himmel och jord för att få tag i udden och denna lade hon noga längst in i ugnen. Hon kallade den udden för "ångerstål". Bondgummorna i hennes barndom förvarade ett par ka- kor från sitt bröllop av detta bröd tog de en bit och blötte upp och tog i julbaket var jul. En bit skulle bakas in i den lev som de hade i säabingen till våren då djuren fick den. Om de ville vara riktigt säkra på att få fin eld till baket skulle de skaffa tändved från tre olika ved- / Gustaf Andersson Husligt arbete 2 backar, sedan bakade ugnen jämt och brände ej brödet. Om de slog gressla i ugnstaket, så fick de hop- fallet bröd det baket. För att slippa mögligt bröd kunde man skicka med möglet till kvarnen genom att den som for dit tog biten och smusslade in i kvarnen när en annans säd höll på att malas. När de slog i jästen i brygden, skrek de som vid den värsta svinslakt, för ju mer de vrålade ju starkare blev ölet. Innan de lade korven i grytan, lät de den ett ögon- blick vara i eldslågan för sedan sprack han inte. Den trebenta ring som kokkärlen stod på fick aldrig vara tom, för då kom trollen och tjyvkokade om nätterna och stal suglet i boden så vida inte salt- baljan var "ställd under Guds lås". och korsad. När de fick ett nytt plagg eller nya skor i Hagelberg, skulle de först stötas mot något dött för annars / Gustaf Andersson Husligt arbete 3. riskerade man att dö själv under året. Om flickorna räknade sina vårtor så fick de reda på hur många slakt de skulle få vara med om som gifta. De räknade med att ej behöva vara med de år de gick i grosses. Ju hårigare manfolken var på kroppen, desto större fåra- lycka hade de på gården. När de gjorde kvastar fick det aldrig vara tre han- kar om skaftet utan två eller fyra.
Djävulen
Farmor berättade om en man, som förskrivit sin själ till Satan; det- ta skulle ha hänt någonstans i Hällstads socken. Hon berättade det efter sina för- äldrar. Tiden nalkades då mannen skulle dö, och han ångrade till förtvivlan sitt löfte till Satan. Han talade med flera präster och även andra uppriktiga kristna och ville för allt pris återtaga sitt löfte, men Satan ville ej släp- pa sitt byte. Då mannen blev sjuk och sängliggande, tog Satan gestalt av en skata, och det var omöjligt att få denna ur sjkurummet. Hon hoppade på huvud- kudden och på den sjukes bröst o.s.v. Flera präster kallades dit för att försö- ka visa ut honom, men han blott förebrådde var och en hans överträdelser och lämnade inte den sjuke en enda stund. Till sist kom där en ung präst och be- fallde honom ge sig i väg. Denne hade Satan inte mer att förebrå än att han som ung student tagit ett gammalt nystan från sin mor. Prästen svarade då, att han förut fått löfte om nystanet, och att det då ej var någon stöld, om han ta- / git det, då modern ej var närvarnde. Han yrkade därför på att Satan skulle lämna den sjuke och ge sig i väg, vilket Satan också blev tvungen att göra. Så hämtade prästen en syl och borrade med den ett hål i fönsterra- men och befallde Satan ge sig ut genom detta och aldrig mer komma åter för att plåga mannen. Några dagar därefter dod mannen lugnt och stilla. Farmor berättade, att det hände, att folk mot löfte om rikedom eller förmåga att kunna trolla, spå o.s.v. kunde förskriva sig till Satan efter vissa år eller efter det de dött. De skulle då skriva något slags kon- trakt, men det måste vara hemligt. Detta skulle skrivas med blod. Den som skrev bort sig skulle gömma papparet i något hål eller skroma, så att ingen hittade det, för då hade det ingen verkan. En person hade i ett gammalt nyckelh hål i Börstigs kyrka funnit ett dylikt kontrakt, skrivet av en person som då levde, men denna blev, så snart saken blivit känd, sjuk och tynade långsamt bort utan att ha fått några av de förmåner, som han önskade sig.
Namn på några gärden
En frågelista frågar om namn på gärden. Detta synes ha mindre forskningsvärde. Barätt. har likväl ant. några han kommer ihåg. Dels för att lanskapet ofta ändrar natur och dels kommer det nya ägare till en gård och de gamla namnen blir glömda. Här några namn från stora Harfheden. Fälycka. Namnet emedan den låg vid fägata. Ålycka denna låg vid ån, då Eldmörjans vatten gick här. Ån är nu igenfyld endast en mindre kanal upptager rägn och bäckvattnet. Käringekärret. Om en käring fastnat här i gyttjan som fanns förr fick uppt. icke sig bekant. På 1870 talet var här gungfly. Nu är der torr odlad mark. Oxöre-gärdet. I Tunh. kallas i äldre tid backsippan för åxöra. Som dessa blommor växte på en kulle vid gärdet fick även detta samma namn. Lellagart (Lillagärdet) Här stog i mitten av förra århundradet en undantagsstuga. Sedan U.V.H.J. kom till, har det mesta, genom bankfyllnad, av Lillagärt försvunnit. Ladugårdslycka, låg vid ladugården. Vid Hästvadet no 2 fanns en lycka som heter häklänga .(Häkleänga) Den ligger under ättstupan och sträcker sig ända dit Odensdamm låg i äldre tid. Denna del av Halleberg kallas för Häcklan derav gärdets namn. På St. Hjerpetorps mark finns ett gärde kallat kvarnlycka. Nutids menniskan undrar nog varför gärdet heter så, Men Eldmörjans vatten bilda ett vattenfall här i äldre tid, då fanns här även kvarnar. Lilla Hjerpetorps mad. Även detta låter besynnerligt, men uppt. fader mindes då här var en mad med gungfly, nu är der torrlagd åker. På gården Väståna – har förr tillhört Nygård vid Hunneberg – fanns förr en skogspark med huvudsakligast stora ekar. Allmogen kalla skogen för ”helveteskogen” för sitt tillhåll av skogsrå och troll. Nu är der ett fint gärde.
Påsk
Dymleveckan, det var svarta-måndag, vita-tisdag, dymle-onsdag, skär-torsdag, långa-fredag och pilta-lordag. Dymleonsdag skulle de sopa hela huset och bära å sopera på en annans gärde. Då skulle där bli så renligt på året och smutsen skulle komma på de andra. Så skulle de klippa 'rumporna' av hönorna'. Det skulle ske före klockan 12 allt det här. Det var för att inte höken skulle ta hönorna på året, som de skulle klippa dem. Jag glömmer aldrig en gång i Klockaregården. Anna Johanna var då så dum, hon skulle ha oss till att sopa på vinden och nere och överallt. Och medan vi var och sopa hade hon varit i lagårn och klippt å alla rumporna på hönorna. Sen skulle vi bära å allt det på Axelssons gärde. Långafredag skulle de slita så märkeligt. Då skulle de slita som Frälsaren gjorde, så att de svetta. Det var farmor med om. De skurade tak och väggar och slet så. De fick inte äta mjölk och inte smör på långafredag för då skulle det värka ut på året. De skulle koka svinafötter och äta då. Det skulle väl vara nyttigt att äta fläskamat. Påskaafta skulle de skjutit spjället före solaglanning, annars kom påskakäringarna in och tog det de ville. Var spjällen öppna kom de ner genom skorstenen. Det var en käring som stod vid spisen och kokte gröt. Så kom där ett troll ner igenom skorstenen och bad att hon skulle få lite gröt. Ja, sa käringen, det ska du visst få. Och hon tog med sin kokeslev och dängde en skûffa på'na. Då flög hon upp genom skorstenen och hade fått så hon var belåten. Oja, oja, skrek hon, du har bränt upp mej. Då kom där ner en annan ännu räliare, och sa att hon bränt upp hans käring. Ja, tänkte käringen, då ska du få lite. Och så dängde hon på den med. Sen fick hon då vara ifred tills hon hann skjuta spjället. De gick och tiggde ägg till påsk. Det var karlar som gick omkring med en stor skäppekorg på en stake. Så sjöng de nån sorts påskasång. Det talte min mor om att när hon tjänte i Vik, gick de omkring och bad om ägg. Men det var före min tid.
Ordstäv, förebud, varsel som jag dagligen hörde i min barndom av far och andra bönder i Våmb
Mor sade: kliar det i högra örat blir det förtretlighe- ter och kliar det i vänstra kommer dålig nyhet men kliar det i båda skall det komma sorgenyhet. "Om det skaver i högra ögat, så kommer det oväl- kommet kvinnfolkfrämmande och kliar det i högra så kommer ovälkommet karlfrämmande. "Kliar det på flickans haka kan hon vänta friare innan kväll. Folket som ägde Backgården i Våmb (Berg- mans) voro snåla och som bevis härför kan an- föras att barn och tjänare aldrig fick maten an- nat än "våndlad" till sig (tilldelad) Den som har vita fläckar på naglarna får snart en gåva, men sitta de bara på tummarna så är / A. Andersson Våmb Tydor m..m. 2 det tecken på att det är en lögnhals. Den som nyser hungrig han får snart likbud, men den som nyser mätt är utsatt för förtal. Om någon talar om en historia och den som hör på nyser, då är det ett bevis på att han tror på historien. Får någon blåsor på tungan då är han i var mans mun. Den som, när han skall stänga en dörr, klämmer hand eller fot han klämmer någon in i släkten om han är innanföra men är han utanföre klämmer han nå- gon ur släkten. Om på ett kalas två fat skulle mötas hos en per- son då är det ett tecken på att denne nästa gång kommer att hålla kalas. "Alestaver och björkehank varar säkert året långt." Det blir aldrig så svårt väder att inte den döde kan ut. Avrättsdagen har också en kväll. Det är inte längre mellan Billingen och Brunhemsber- / A. Andersson Våmb Tydor m.m. 3 get än att trollen hör varandra. Att elda med graneved är att kalla på främmande för när det sprakar ut flager är besök att vänta. Om en eldbrand ligger kvar och inte vill kola ut, då blir nästa dödsfall svårt. När sotflingor och bårkläden fladra då blir någon snart död. Om man måste söka skydd för åskan i ett fähus, då kommer de djuren att råka illa ut. När fåren bräkte mycket på Valtarn (berget) då såg de skogsfrun men kom de rusande hemmåt då hade de mött bergatrollen. När orren spelar om hösten då blir det vackert väder i sju veckor. Om inte Valtarn är vit när den första kölden kommer, då blir det en sträng barvinter.
Svartkonst
I Ryd vid Smedsgården bodde en gubbe i en jordkoja, med berget som ena väggen. De sade han i tyska kriget kommit över en svartkonstbok, för när han kom åter kunde han göra vad han ville. Vid hans stuga gick ett brant stup utför berget, där bönderna körde ner timmer. Det var brukligt att sätta en bromssko på slädmedarna för att slädlasset inte skulle störta över hästen. Gubben Rot kunde sitta i sin stuga och trolla så det gick så trögt utför berget, att hästarna fick dra så löddern rann av dem. Å andra sidan kunde han sätta sådan fart på släden uppför backen, att hästarna inte han med. Gubben Rot kunde på beställning ta ut ett öga på folk, om de beställde det och betalade bra. De skulle då ha med sig en stor linneduk, som han ritade upp ansiktet på och sedan / F. stataren E Larsson Skövde Svartkonst 2 körde han sin bajonett genom ögat på ansiktet på duken. Duken hängde han på en gammal tall och efter tre dagar började först ögat rinna och sedan inflammerade det. När han stack läste han fader vår "både rättfram å bakvänt". Han hade läst fader vår så många gånger baklänges, att han kunde den lika bra som annat folk kunde läsa den rättfram. Hade någon blivit bestulen och gick till Rot, så slog han vatten i en skål och tittade i och sedan sade han hur den sökande skulle gå för att finna sitt bortkomna gods. En stortjuv i Säter kunde han aldrig rå på för denne sprang med det stulna över vissa gränsstenar och in i Sä- ter och där kunde han inte se det i handfatet. Ville de bli av med ohyran, skulle de ta ett par av var sort och lämna Rot, han gjorde då en båt och släppte dem i och sedan satte han båten i bäcken och så seglade ohyran iväg Brann det på skogen kunde Rot hindra spridningen ge- nom att motsols gå runt brandplatsen tre gånger och släpa / F. stataren E Larsson Skövde Svartkonst 3. en vådeldsbrand efter sig Gubben kunde också ställa trumsjuka på skogskorna genom att i änden på dem blåsa in rök, fram mot kväll- ninga sprack dom. Blev han lejd att bota några djur så ledde han dem till en jordfast sten och med en hand på korset på djuret och den andra handen på den jordfasta stenen läste han dem friska. Denne gubbe bet inte eld på, de kunde tända på en ljung- tuva och i den kunde gubben stå utan att få en brännblåsa, men barfota skulle han vara, för bara sitt eget skinn hade han säkrat inte kläderna.
Födelse och dop
Käringarna som gick omkring när det föddes barn, tog vara på en liten bit av navelsträngen. Den torkade de upp och la på, om barnet hade nå't födelsemärke. Alltid när nå'n kom in på ett ställe där det var ett nyfött barn, skulle de ta i en 'glo' i spisen innan de gick fram till barnet, annars kunde de ha nå't ont med sej. En som var med barn, fick inte bära ett barn. Då skulle det barnet de bar få kistespiker. Det kan de få om mora sätter sej på ett kis-telock och det smäller i lås också. Anna i Ögärdet hade mycket sån't där för sej. Lotta i Ögärdet var med Emil när hon bar Elin Annas dotter. Och Anna sa sen: Det var inte fritt att tösa hade fått en kistespik i ändan. Det blir som ett hål och det vill inte gärna läka sej. De skulle vara fyra faddrar - två av vart slaget. Och så de som bar barnet utom - tre par ihop. 'Gumma' skulle gå ut och 'pinka' innan hon tog barnet. Sen skulle hon inte pinka innan hon la ifrån sej det igen. Gjorde hon det, skulle barnet kissa i sängen. De skulle äta smörgås när de kom tillbaka det första de gjorde innan de la' ifrån sej barnet - det var de skulle lära barnet att äta. Och sen skulle de lämna barnet till far'n, för då kaste de alla bekymmer för barnet på honom. Faddergåva la' de. Gummefarn skulle gå omkring och ta upp pengarna och gå till mora med dem. De skulle lägga ihop till 'vaggesvejen', sa de.Vill du gå efter vaggesvejen? sa gummefar'n. Nej, jag lägger hellre en krona, sa den. Sen fick väl föräldrarna gå efter den själva. Det skulle vara en stor lång stång, som de skulle hänga vaggan på, och så skulle den guppa upp och ner. Der skulle såna hejdundrande gökar till, när de hade lagt pengarna. Om de inte kallte upp de döda, hade de för sej, det skulle bli någon sjuklighet på barnen. De skulle slänga tänderna i spisen och säja: Ge mej en guldtand istället för en bentand. Käringarna skulle aldrig gå ut innan de hade gått i kyrke utan att de hade en karlarock på sej med en spik och en brynesten i 'flika' (fickan). Det var för att inte nåt troll skulle komma åt dem. Och de fick inte gå bort nånstans, och aldrig fick de ta nån i hand innan de hade tagit prästen i hand.
Häxor och trollkarlar
Ja, det var allt finskor som kunde göra mycket. Kunde nån trolla, så kunde de trolla. Så det ville de väl ogärna avvisa dem, när de kom och bad om. Det hörde jag talas om, det var en finsk käring som kom in på ett ställe. Det var darna före jul, mora själv på stället gick och skura. Hon bad om mjölk, den här käringen, men mora gav henne ingen. När då käringen var gången dansa alla bunkarna ner på golvet - de hade bunkarna stående i en hylla på väggen. "Jag skiter i dej", hade käringen sagt till henne. "Ja, du ska få skita, när du inte vill", sa finskan. Så annandag jul skulle hon hålla fram ett barn till dopet. När hon stod framme i kyrkan och skulle hålla fram det, gick det på'na. Och då hade hon väl inte velat att det skulle komma. Det var en gubbe som kom till ett ställe och bad om. Så gav de honom inte den maten han bad om, utan de gav honom sill och bröd; så bad han om mjölk, men de gav honom vatten. När han hade gått tog allihopa till och dansa där inne i stugan - mora och barna och allihop. Så kom bonden hem; han hade varit å borta. "Vad i all sin dar ta I er till här?" sa han. Men som han kom över tröskeln börja han och dansa med. Så kom drängen därefter. Men han gick inte in utan han blev stående utanför tröskeln. "Har här varit nån?" sa han. "Ja, här var en gubbe inne för ett grand sen och bad om", sa de. Då sprang drängen efter honom. "Du får lov till och gå med tillbaka, annars dansar de tills de dör", sa drängen till gubben. "Nej, det är inte nödigt att jag går med tillbaka", sa gubben. "Men när du kommer hem, så titta över farstudörren; där ligger en lapp. Ta och kasta bort den, sen sluta de la." Det gjorde drängen, och sen hjälpte det. - "Topper i dansen, sill och bröd och vatten, topper i dansen, sill och bröd och vatten", sjöng de; och det höll de på och dansa och var riktigt galna. Hade drängen gått in med, sen hade där väl ingen varit till att rädda dem. Det var väl en finne, den där gubben. Om de rådde med och få ut nån blod på dem - om de kunde slå till dem så det blev nåt blodvite på dem - så hade de ingen makt mer. Men de ville inte gärna röra vid dem utan hellre vara sams med dem, för annars kunde de förgöra hela huset. - Det fanns såna som kunde maktstjäla hästar för folk. Det kunde vara ett par ute och köra, och den ene kunde maktstjäla hästen för den andre. Men var de då bara god till och lägga till honom så näsan gick i blod, sen hade han inte makt och maktstjäla hästen mer. Det var sånt där signeri. Gick en sån där hurrevind - eller virvelvind - då var en trollkäring ute och reste i den. Efter berättelsen skulle det varit en dräng, han hade fällekniven öppen och den kasta han mitt i virveln. Den som reste i den, det skulle ha varit en grann kvinna. Hon sa till honom sen: "När du får sen nån sån där vind, så ska du spotta istället och inte kasta nån kniv." Hon hade fått kniven i låret. - Den som kom in i en sådan där vind, den mådde inte gott. De kunde till och med följa med upp i luften. De gamle sa alltid hurrevind, men i allmänhet kallte väl vi det en virvel. Såna där trollkäringer kunde mjölka korna för folk med. Nu var det en präst, han hade fått reda på det, att det var en tös som skulle kunna. Det hade mora varit å vid Blåkulla och tösen hade varit med. Så var tösen ute på ett gärde. Så frågte prästen henne: "Kan I mjölka kor utan till och mjölka dem?" -"Ja", sa tösen, "det går la." -"Kan din mor det?". "Ja, det kan hon la", sa tösen. "Kan du det?" sa prästen. "Ja, det kan jag la", sa tösen. "Kan du mjölka den kon som går här nere då?" sa prästen. Ja, hon tog av sej strumpebandet och så knöt hon det i gärdesgården och så börja hon och mjölka. Men så rätt som det var sluta hon. "Varför mjölkar du inte mer?" sa prästen. "Nej, då dör kon", sa tösen. "Det gör ingenting, mjölka du!" sa prästen. "Nej, nu går det inte an att mjölka längre", sa tösen om en stund. "Mjölka du bara!" sa prästen. Och tösen, hon fick lov och hålla på och kon föll ner och dog. - Ifrån den stunden tog prästen dem allihopa, de där trollkäringarna; de blev avrättade allihopa. Så det var tösen som upptäckt det. Påskekäringarna höll på och smörja sej hela påskaveckan, sin sopa och sin raka. När de då red å, skulle de fara upp igenom skorstenen. Det var en som hade smörjat sej och gjort sej i ordning, men så håga hon väl inte vart det var hon skulle fara. "Upp och häxan", sa hon. Och det höll hon på några gånger och for upp och ned igenom skorstenen. Men så kom hon väl på, hur det var. "Här upp och häxan, till Blåkulla fram", sa hon. Då flög hon å. Det var en tös, som hade fått följa med sin mor till Blåkulla. Och där gick den lede och bar fram mat, och de tyckte det var ett sånt kalas, käringarna. Där var ormar och hoppetosser och fyrfoter och allt elende de fick äta. Tösen tyckte det var så räligt de fick och äta. Men käringarna skräppte å det så, så den lede, han kunde förblinda dem. De hade för sej förr de sköt trollskott. Den som sköt ställde sej på bibeln då. Det kunde gå flera mil, såna där skott. De ladda börsan med svinaborst. Och så sköt de den patienten, var han än fanns Det var riktiga trollgubbar som gjorde sånt.