Folktro & Sägner
Sägner och folkliga seder upptecknade direkt från bönder, torpare och berättare under 1800- och tidigt 1900-tal – skogsrået, näcken, bergtagning, signeri och gamla årsfester.
Mara
”Mara va själve den eländie” (djävulen). Det trodde allt folk. ”Mara re djur å fôlk.” Hon var tung som en sten, när hon kom på brös- tet. Jag minns, de talade på att de kunde läsa bort henne med Guds ord. Om någon nämnde Guds namn över den som ”mara” bruka- de vilja åt, så hade hon inte makt. Om en skrev Guds ord på en papperslapp å sta de där en trodde att ”mara” kom in, så tog hon sig inte genom.
Tjugondagen
Omkring tjugondagen ägde julgransröstningarna rum, till inbjödos efter barnens förslag deras närmaste goda vänner och släktingar. Dessa bjudningar som började vid tretiden voro anord- nade med smörgåsar och mjölk, kaffe och kakor, när de ätit dansades kring granen jullekar och sedan klipptes all grannlåten ned på en bricka varefter de äldre gjorde i ordning påsar med nötter karameller och kex, det som inte dugde att äta (glitter flaggor, bomull, ljushållare bilder m.m. gömdes i en påse till nästa år, sist tog alla barnen ett tag i granen och släpade den ut på sophögen och så var julen slut. Till julgransröstning böjds ej barn som gått och läst eller yngre än att de kunde reda sig själva. Till de minsta hemma sändes med smakepåsar lika de själva fått.
Fastlagen och påsken
Någon annan sed än att äta våfflor på vårfrudagen här i Skövde är mig ej bekant Fastlagen inleddes med bullar och kanelmjölk, i va- serna skulle finnas björkris, vilket plockades, bröts uppåt Nyströms backar, torgdagarna i Skövde voro överhopade med björkriskvastar, blå- och vitsippor, som gummor från Brandstorp och Dälderna tillhandahöll. Små fjäderbuketter satt i björkriskvastarna ungefär som gula kycklingar nu sitter i påskriset Riset började att säljas allmänt när stadsborna gjorde sig av med sina jordar så de ingenstans hade att gå och bryta. Många gingo Palmsöndag till berget uppåt Skyttesledet för att bryta påskaris och kissefötter. Kissefötter var sälgkvistar som man tog in och blandade upp björkriset med. Denna sed lever än, på torget kan man fortfarande köpa / Fr. Elisab. Berg Skövde Fastlagen och påsken. 2 Sälj-, björkris, vit o blåsippor på torget av gamla gummor från Våmb och Dälderna. Var det svårt att få björkriset att slå ut satte man de brutna ändarna ett ögonblick i eld, då sprang de ut med en smäll. Piskelördag om morgonen skulle barnen ha av påska- riset, då blev de snälla hela året, men den seden bara ta- lade de om i min barndom. Det var modern som drog av täcket och så gav hon dem tre rapp var, som det låg flera i soffan fick hon multi- plicera barnantalet med tre och slå i högen. Omkring vårfrudagen gick gäddorna till i mängd under de- ras lektid i sjöar och åar, så tiden före påsk var det mycket gädda på torget, gädda åts kokt och stekt överallt så länge den framfördes i mängd på torget, fastlagsbullar och varm kanel- mjölk åts om tisdagarna, I fastan skulle förra årets sista kål ätas upp, sedan var han värdelös. Fastlagsbullarna bakades i hemmet, det var en ära för hus- modern att få de godaste bullarna. I dem lades godsaker, som de inte hade råd att lägga i vanligt vetebröd. / Fr. Elisab. Berg Skövde Fastlagen och påsken 3. Den som införde seden att sälja fastlagsbullar i Skövde var nuvarande Konditor Juhlins fader på 1870 talet. Han började att öppna dem och stoppa in malen mandel och socker. Hetvägg är den mjölk som bullen lades i och åts sedan han "blöttnat". Det var gräddmjölk, mandel, socker o kanel Påskveckan kallades "Dymmeln" eller tysta veckan. De omfattade 7 dagar: Svarte måndag, vite tisdag, dymmelonsdag, skäre torsdag, långe fredag, piske lördag och påske dag. Dymmeln skulle betyda tyst för då var alla kyrkklockor, vällingklockor och koskällors kläppar uppbundna, så de inte pinglade. Lika så fick inget bullrande eller snurrande arbe- te utföras, alla sådana redskap skulle vara inlåsta Till påsk skulle upphandlas på torget ägg, fisk, ris (björk) det fanns de som även lutade fisk till påsk. Handlandena tillhandahöll kaffe, kryddor och det s.k. smålandsbrödet, som var svart, i stora runda limpor. Äggen kom från alla de små torp och ställen, som kan- tade billingen och till staden om de ända från Häggum i / Fr. Elisab. Berg Skövde Fastlagen och påsken. 4 söder och Frösve-Säter i norr. Många hade egna hönsastek på gårdarna tills det blev förbjudet. Den siste som ade höns inne i staden var handl. Charles Nilsson, han gjorde sig av med sina först 1919. Till påsk kördes alla fattighusgummor och -gubbar ut på gator och torg med var sin krok och pall, sen fick de gå över alla gator och torg och skrapa bort allt grönt som växte emellan kullerstenssättningen. Det var en egendomlig syn att se en 20 st. gubbar och gummor sitta i rad på torget och skrapa mellan stenarna och flytta sig på kommando för rättade på varandra skulle de vara. Till påsk tömdes soplårar på julgranar och annat skräp, alla gårdar skulle sopas, det var order på det, ty vid den tiden gick snön bort och då låg det alnsdjupt med skräp sedan vin- terns snö smält. Måndag- till onsdag var städedagar, torsdag - lördag var liksom en helg. Långfredagen ansågs jämstäld med juldagen i helighet. Rumsputs och köksrengöring gjordes under dymmelns tre första dagar men aldrig storbak, slakt, eller brygd. / Fr. Elisab. Berg Skövde Fastlagen och påsken 6 Påskharen är obekant på orten. Några gillen i stil med trettondedagen förekom inte bland ungdo- men. Påskejämmer är obekant Påskbrev var vanligt men bara bland skolbarn. De ritade påskkä- ringar med sopa, raka och smörjehorn, så kunde de rita en skorsten eller kyrketupp under henne, de skulle föreställa rastplatser. Verser skrevs under såsom "Sopa, raka, smörjehorn ger jag dig till re- sedon" eller "Till Blåkulla reser jag med stor hast, skall du med får du hålla i kvasten fast". På dessa brev skrevs inte adresser utan när de skrivit en bunta skulle de ut och kas- ta in ett i var förstuga där jämnåriga vänner funnes. Man fick inte visa sig eller ge sig tillkänna för någon men någon maskering förekom ej. Brevet klistrades ej ihop utan hopfästes med en knappnål. Seden att kasta brev är mycket gammal, men farfar berättade att i hans barndom var det ej barn som gav varandra brev, utan det var äldre ungdomar som ritade brev och slängde in till gamla personer, kvinnor som var / Fr. Elisab. Berg Skövde Fastlagen och påsken 7 illa omtyckta. Påskeldar var vanliga, väster om staden intill Skaraborgs läns Annonsblad ligger en hög kulle, som dominerar hela staden, den kallades "Stadens kulle", denna var samlingsplatsen för alla fästligheter som ungdomen hade bl.a. påskelden. Det skulle varit en skam för stadsungdomen om deras eld på kullen inte varit störst i trakten. Redan när snön gick bort sprang pojkarna omkring på gårdarna och samlade ihop allt eldfängt och släpade ihop det till kullen. Så hade handlarna gårdar och från dem släpades ris och gammalt löv till kullen, alla tomma tjär- tunnor som kunde överkommas släpades också dit. När solen gått ned tändes påskelden och kring den sam- lades mästa delen ur stadens befolkning. Kring denna eld dansades ej, utan folk stod i stort sett stilla och tittade på elden och när han var nerbrunnen gick var och en till sitt. Ett väldigt skjutande var det i staden den kvällen och det var nog inte många portnycklar, utan att de fick / Fr. Elisab. Berg Skovde Fastlagen och påsken 8 tjänstgöra som bössa. Under flera år har påskeldandet för stadens ungdom legat ne- re men 1940 om påsk ordnade stadens styrande till med en påskeld för stadens befolkning vid Bolognersjön. Där sjöngs fosterländska sånger och hölls tal men ingen skjutning. Som avslutning avbrändes ett fyrverkeri. Långfredagen var den tystaste dagen på året, knap- past någon gick ut, var och en var till sitt, inga fäster eller tillställningar fick hållas. Den mest passande klädseln var svart klädsel, det var liksom en slags halvsorg. Skärtorsdag fick man ej elda i öppna spisar, så- som brygghus för då kunde det komma en trollkäring neddimpande. I ett gammalt magasin som stod i sydöstra hör- net av kyrkoparken och revs redan i början av 1800 ta- let fanns runt om en del gamla askar, i dessa höll kajor till, var det ett särskilt väsen på kajorna om påskveckan, då sade folk, att det var påskakäringar / Fr. Elisab. Berg Skövde Fasta och Påsk 9. som trängdes med kajorna om utrymmet på grenarna. Om det påskveckan blåste disig vind, sade de som hade landtbruk, att det var likaså bra, att köra gödseln till Garpamossen, för det skulle i alla fall bli missväxt. Klockaren hade hand om kyrkans nycklar, men palm- söndagen skall prästen ha dem och förvara dem i sin bo- stad över påskveckan.
Påsk
Farfar talade om från sin far att i Källegårds ladugård var långfredagsmorgon låg en död sö, detta förklarades vara påskakäringarna som var skuld till och i flera år fick ingen eld tändas under torsdag till lördag i påskveckan för att inte käringarna skulle ta sig ner genom skorstenen och så var det noga med tjärkors över alla dörrar.
Pingst
Gesällerna och jungfrurna hade pingstafton samling på stadens kulle, där de roade sig med spel, dans och kalas hela natten. De lekte bröllop och klädde en flicka i vitt som fick krans på huvudet och kallades "Pingsta- brud", hon hade rättighet att för natten välja sig en fästman. Denna lek tordes de inte tala om för kyrkoherde Grenander, för då hade det blivit rabalder. Kyrkan kläddes till högmässan med unga björkar, och på altaret skulle stå buketter med liljekonvalj. Kyrkan pryddes med tillhjälp av konfirmanderna, flickorna under befäl av kyrkvaktarns fru plockade blommorna i Skyttesledsängen och pojkarna under befäl av kyrkvaktarn hämtade björkarna på samma plats. Som efterrätt till pingstmiddagen skulle vara rabarber, de första för året. Nässelkål åt man om påsk. / Fr. Elisab. Berg Skövde Pingst 2. Pingstdagen var allmän utflyckt till Simsjö för de som orkade, de äldre gick i Dunkehall och promenerade. Barnen höll till i Mörke- eller Källegårdsbäcken och fångade äling, det var metedag om pingst. Det hörde till seden att den dagen meta i Simsjö. En plats som också var mycket besökt var Valtarn ovanför Våmbs kyrka, dit gick många om pingst för att se på utsik- ten, för pingstdagen hade den klaraste dagen på hela våren
Jättar
På Abrahamstorps äga finns en stor sten (jät- tasten). Den kom dit efter det kyrkan blivit bögder. På Omberg bodde en jätte. När han fick höra kyrk- klockorna i Fågelås, så blev han rasande. Så slängde han av denna sten mot kyrkan. Men den nådde inte fram. Han ligger 300 meter från kyrkan.
Spöksägen
Far hade hört en gammal sägen, att det var en gumma från ett torp på Almenäs, som kom till kyrkan mitt i julnatten. Det var ljust som om julottan och hon trodde att det var den riktiga julottan som hade bör- jat. Hon tänkte inte på något ont utan gick in. Men hon blev stående vid dörren, för det var så många obe- kanta i kyrkan. Och det var så tyst. Men då kom det en gumma som hon kände igen. Men den hade varit död i många år. Du skall gå ut, sade hon, anars blir du inte levande. Den döde tog gummans schal. Den låg vid dörren på morgonen, men det var inte annat än tra- sor kvar. Det var de döda som höll julotta. Och de döda skall en inte störa.
Engelska sjukan
Benämning på engelska sjukan: sekern, seker- nen. Hörde inte talas mer än om en slags sekern. Men den var nog farlig den. Om ont folk, tattare el. sådana kom och fick se bar- net, när det inte hade något på huvudet eller föt- terna, så kunde de sätta sekernen på det. Där- för var en alltid rädd för att visa ett barn naket för sådana människor en inte kände till. Farligast var det för huvudet och fötterna. Min äldsta tös fick sekernen. Då gick jag till en gubbe i Hjo som hade mördat. Jag fick gå med honom i en port och där slog han upp en åder på sig. Jag hade en sockerbit med. Och så fick jag tre droppar av hans blod på den soc- kerbiten, och den gick jag hem med och gav tösen. / Hon blev alldeles bra. Till den gubben var många för den åkomman. Somliga var till någon gumma och fick en sekerna- pung. Den skulle hängas om barnets hals. Och där skul- le han hänga tills han själv försvann. Det var hår av den sjuke i pungen och av alla naglarna. En gumma botade på det viset, att hon band en bindel om barnets vänstra arm. Den skulle sitta tills dess han föll bort av sig själv. Vad hon hade i bindeln vet jag inte. Men de som hade mördat skulle vara likerst att bota den sjukdomen. Och denna gubben Rud i Hjo landsförsamling fick släppa till mycken blod för den skull.
Läkekonsten
Trösken var en bra vanlig sjukdom hos barn. Den kom från magen. Om barnet fick som vitt kött i munnen, så var det trösken. Då skulle en smör- ja med bläck i munnen. Benämning: trösk, best. form. sing.: trösken.
Läkekonsten
Onna bettet fick en alltid i vattnet. Brukade inte kalla det annat än dä onna, för en var liksom rädd för något i vattnet, som kunde göra en mer skada. Bo- temedel för detta var att en stoppade ned fingret eller han- den i hett vatten tre gånger. Om en förtalade någon, så fick en flåsa på tung- an. Älvebläst kunde en få ur vattnet eller ur luften. Det blev rödflammiga utslag på kroppen. Och det gick inte att få bort dem, om en inte gick till en smed med vatten och han fick blåsa på det med bäljen. Eller också kunde en ta vatten ur härdhon. Detta vatten skulle en tvätta barnet med eller bada det. Fallansjukan var medfött. Om modern fick se / något styggt och blev rädd, så kunde det barn hon var med och som hon födde få fallansjukan. Det första linnet som barnet hade på sig skul- le en bränna upp. Så skulle en ta vara på den 'skören' som blev och ge dem in. Om en gav in sådan 'sköre', innan barnet fick anfallet, så blev det botat. Det gick att läsa bort tandvärk och bölder, men det skulle vara hemligt, så jag fick aldrig lära mig det.
Läkekonst
Jag var med en gumma en gång som botade för eng- elska sjukan (skerven). Hon tog linnet av barnet och vek ihop det i tre delar. Se'n lade hon det i spi- sen och tände eld på det. När det hade brunnit upp, så karade hon ihop askan efter det så noga och stötte den fin. Se'n tog hon askan och lockade den i barnet genom att blanda den i mjölk. Av denna aska skulle barnet ha i tre torsdagskvällar. Så skulle det badas. Badvattnet slogs sedan under stugan.
Lucia
Här i socknen var en hop fattiga torpare. De hade inte mycket att fira lusse med. (lussa). Men det var såpass att en fick extra kaffe den morgonen. Något an- nat var det inte. Di brukade tala om att lussegumma var ute. Det skul- le vara ett styggt gammalt fyllesvin till käring. Det var inte roligt om hon kom. Barnen var rädda för att hon skulle komma. – Mycket brännvin förekom vid lusse. (lussebrännvin). I varenda stuga där sådant begagnades, fick det inte saknas till lusse. Om lussekvällen kom småpojkar in i stugorna. De gick lussegôbba. De klädde ut sig i fruntimmersklä- der och sotade sig i ansiktet för att de skulle vara oigenkänliga. De bar sig till litet, när de kom in, De talte litet konstigt och sulle göra sig roliga. / Och tala om, att de var ute och lussa. Om en hade något i matväg att ge dem, så fick de. Far och mor tala om att lussenatten var den läng- sta natten på året. – Men kreaturen fick inte nå- got särskilt då. Det var om julkvällen som kor- na fick var sin havrekärve. Utklädd lussebrud såg jag i Hjo på 1890-talet, men härute i socknen såg jag inte till det bru- ket. Och det bruket har de ännu i Hjo.
Tilltal
De unga föräldrarnas barn tilltala sina föräldrar med du. Det är vanligt nu för tiden. I min barndom var det far och mor.