Folktro & Sägner
Sägner och folkliga seder upptecknade direkt från bönder, torpare och berättare under 1800- och tidigt 1900-tal – skogsrået, näcken, bergtagning, signeri och gamla årsfester.
Tomten
Tomten bar till dem på natten, men det var endast de han tyckte om som han bar till Om jul sattes ut gröt och mjölk till tomten i källaren, för ingen fick lov att se tomten. Tomten bodde i någon bergskreva.
Tomtar.
Det berättas att en soldat, som hette Fröjd, (knekt för Jansgårds rote, i Gällstod) hade varit på heden och fullgjort ett "möte" och kom gående mot sitt torp, en mörk natt. Kommen till Ängabo bro eller "Kvarnabröten," som den då kallades, fick han se att det lyste, mellan brostockarna under bron. Han kröp ned och "kika" mellan stockarna och fick då se en hel hop tomtar, sitta runt ett grötfat och äta. När Fröjd tittat en stund, spotta han en stor "snusblabba" genom bron och rakt i grötfatet. Just i detsamma, hoppa en av gub- barna upp och gav honom en örfil så han nästan höll på att dansa i ån, och mun vreds åt ena sidan. Fröjd var sedan "snemunt" i all sin tid. En bonde satt en gång på logen och kasta säd. Då fick han se en liten tomte komma upp på "säadrösen". (sädeshögen.) Bonden satt stilla och betrakta honom en stund, sedan fråga han, varför en så liten man, har så stora nävar. "För att jag ska kunna slås bra," sade tomten och så gav han bonden en örfil, så han ej visste var han var på en lång stund. Det gick inte an att reta tomten, på något vis.
Tomtar och lyktgubbar
Lika visst som det förr fanns en näck i varje bäck i socknen, lika visst fanns det också en tomte vid varje liten kvarnskvalta. Tomtegubbarna voro emellertid beskedliga varelser och om man blott ej gjorde dem emot så kunde man ha både hjälp och nytta av dem. Men mot dem som retades och trilskades med tomtarna gjorde de allt slags förtret, höllo fast skvalthjulec så kvarnstenen stannade, slogo damm och smuts i mjölet och skuro sönder säckarna så att mjölet under hemfärden rann sin kos. Tomasmessonatten fick ingen bruka kvarnen, ty då skulle tomtarna var ensamma herrar på täppan. Då satte man dit en skål mjölk och en skål gröt som belöning för tomtens tjänster och när man kom till kvarnen påföljande morgon voro skålarna alltid tömda. I många bondgårdar funnos också tomtar och dessa månades om på alla sätt emedan de "drogo till huset". En bonde i Skulltorp kom en kväll ut i ladugården i något beskänkt tillstånd för att se till kreaturen. När han skulle gå ut igen mötte han i dörren en tomte som kom släpande på en börda hö. — Vad går du här och drar för ? sade bonden retligt. — Jag skall dra' andra vägar hädanefter! sade tomten. Och från den dagen gick det utför för den förut välmående bonden. Skörden misslyckades, kreaturen dogo och han slutade sitt liv i, stort armod. Lyktgubbar voro förr mycket vanliga under mörka höstnätter, då man utefter vägar och stigar påträffade dem i långa rader. Ännu för en 20-3o år sedan förekommo de rikligt i trakten av Öjersjö. Ingen såg dem förr än efter mörkrets inbrott och man visste därför ej hur de sågo ut. Man trodde emellertid att de voro några slags osaliga väsen som ej fingo ro. De gjorde sällan en människa något förnär, men man gjorde det oaktat klokast i att ej tilltala dem eller överhuvud taget ej alls låtsas om dem.
Ormar
Om en slog ihjäl en orm, så skulle en gräva ner den riktig nog, för annars kunde en få ätern (kräfta) Att ha tomte ormar skulle vara lyckligt för krea- turen, för då skulle det inte misslyckas med dem.
Tomtar.
En bonde i Fotskäl hade en tomte till dräng. En gång på vintern kom denne dragande med en kälke, på vilken han hade ett par strå. Ha pustade och drog så väldigt, i detsamma mötte han sin husbonde. Denne sade: " Inte behöver du stöna för så lite !" Då sade tomten: "Kom skall du få se hur pass mycket jag har !" Så visade han bonden två skeppund. "Men", tillfogade han, "är du missbelåten med mig, så skall jag dra ifrån dig så mycket som jag dragit hit ! Och det dröjde inte länge, innan bonden blev utfattig.
Tomtar
När en dotter till häradsdomarn i Leksbergs by i min farmors barndom var ute i ladan och lekte. De höll på med "gamleleken" som bestod i att man från lo- backen hoppade in i ladan, ömsom skulle man hoppa längst, ömsom snurra i hoppet, ömsom slå kullerbytta vid nedslaget och ömsom snurra ett halvt varv och hamna på änden. När häradsdomarns dotter gjorde sitt hopp, så hamnade hon rätt på en liten pys, som inte var mer än en fot lång. Hon slog mössan av honom, men hon visste att hennes far skulle ha en tomte till hjälp och förstod att det var honom hon hoppat på. Nu gällde det att få honom god så hon borstade av honom och satte på honom mössan och bjöd honom upp på magasi- net och en lång tid bar flickan dit mat till honom. Det bodde en snål bonde i en gård som hette / E Larm Leksberg Tomtar 2 Bronäs han hade inga barn, för de var för dyra att föda, utan han hade istället skaffat sig tom- tar som stal och drog till gården. För dessa tomtar hade han byggt en särskild lada, ty tomtarna kunde inte med rödklöverlukten. En piga som tjänade hos honom hade en gång dragit ut en låda i en "sneklaffabyrå" och där såg hon en tingest som låg och daldrade i en glasask, den var så väl ombonad i bomull och vadd. Det var också en pjäs, som hjälpte till att dra rikedom till huset.
Tomtar
Förr i tiden fanns det många ogudaktiga personer som togo Skam till hjälp på mångahanda sätt och bara de kunde bli rika och få det bra här på jorden, så fråga de ej efter huru det gick eller om det var synd som de gjorde. Gubbarna hade tomtar och kärringarna mjölk- harar och annat uselhet, för att ”dra” till sig, hjälpa dem i nöd och vaka över deras hus och gård. Men de som hade tomtar o.d. voro aldrig lyckliga ändå, misstänksamma och rädda och tordes aldrig se annat folk i ögonen. De visste att det inte var rätt. Den som ville ha en tomte skulle gå till en trollgubbe och säga att han ”ville ha en dräng,” gubben fråga då vad han ger honom i lön, vilket den sökande fick svara på. Det fick vara huru litet som helst, men hans själ skulle också bytas bort. Affären var en hemlighet och det kunde hända att husbonde inte såg sin ”dräng” (tomten) förrän lång tid efteråt, men ”märkte” dock att han fans på gården. Ingen annan än husbonden borde se tomten, det båda / olycka eller död. Fick tomten den lön som bestämts var han belåten och om han någon gång fick en särskild uppmuntran visa han sin tacksamhet genom att bli ännu mer mån om sin husbonde. Men blev han bedragen på något sätt eller retad blev han arg och flytta därifrån. Ibland kunde en tomte bo på en gård hund- ratals år, eller ända tills han blev arg på någon och flytta därifrån. En gång var det en bonde som hade en tomte som var mycket trogen i sin tjänst. En kväll var bonden vid kvarnen och husfolket satt hemma i lugn och ro vid sitt arbete. ”Då, räss som de satt fick dom höra ett förskräckligt springande ute på går’n. Marka va frusen och dä knappla på precis som om ett hall- tjog småpäka hade spronget mä träsko. Folket lyssna, å i däsamma slo dä te på döraklinka så den flog opp, å så sa dä: hjälp far! sen sprang dä lika fort tebaka å utåt vägen. Husfolket, som ingen sett, förstodo ju att det va nô mä far å skynna se etter, å ett pär hondra fangna ifrå gårn lå husbonnen mä lasset över se, å runt omkring hoppa en liten gråklädd halvarnalång tomte, hoppa å röckte i säcka som om han vart frå vetet. Hade inte tomten varit påpasslig och sett etter husbo’n, hade han, va klart, dött unner lasset. / Ja vet inte om dä va på samma ställe, elle dä va på ett aent, som de hade e ko som solle kalva. De titta te koa på kvällen, men töckte inte dä va så nära. Men fram på natta vakna bonnen ve att dä bösta på fönsterruta å så skrek dä: sä te Röllika! Röllika hette koa. Bonnen sprang opp å ut te lagårn. Då hade koa kalvat å kalven sto på flon. På ett ställe tjänte e piga, som förrästen levat änna te för några år sen. Bonnen hu tjänte hos hade en tomte som var kväll skulle ha en bolle mjôlk när korna mjölkats. Piga var lite sobbaktir å sek (mindre renlig) och va inte så noga om dä kom lite bôs i mjölka iblan. Då ble tomten arg och sa’: ”ja ä ingen katt som lapar sôli mjölk.” Piga så allri tomten mer än den gången, men husbonnen hennes, så den ofta gå å possla i fähuset å han va mycket rädd för att reta honom Han solle fonnes (bott) i gårn i flera generationer.
Lucia
Om inga främmande kom på lusse- morron och bjöd på något, så gick de opp själva i hemmen tidigt och gjorde i ordning, i vår tid har det ju varit kaffe då. Det var en mjölnare, som var i kvarnen lussenatten, och när han skulle sätta i gång kvarnen på morron, så gick det inte. Då stod det en liten tomte i hjulet, o när mjöl- naren bad, att det skulle få gå, så sa' tomten: "Lussenatt i natt, Lasse lauto (?)!" Men på senare tid blev sån trängsel i kvarnarna på lussemorron, för mjölnaren bestod kaffe då. Så var det vid Puka (?) här, när jag var pojke.
Tomtar och "dragmask"
"Dramask" hade de på en del ställen. Den skulle dra till huset, och likaså gjorde tomtarna. De talte om, det var en tomte hos en gubbe. Nu skulle tomtarna ha "viter" gröt (risgrynsgröt) julafton, och så skulle där vara ett ägg un- derst i koppen. De hade väl gett tomten gröt och lagt ett ägg i botten med. Men tomten hitta inte ägget med detsamma, och han blev arg och trodde inte, att där fanns något. Och han tog och döda den störste oxen i lagårn. Men så hitta han ägget, och då blev han förskräckt och tog den döde oxen och bar till grannens lagård, och så tog han grannens oxe i stället och satte den i lagårn i stället för den han hade dödat. / Tomten bara drog till välsignelse till huset. Han kunde väl låta se sig ibland, han skulle vara så liten, och så hade han en röd topp- mössa på huvet. "Dramasken" skulle dra till huset med. Det var som en metemask, sa de. Han var ute på marken den som andra djur. Det var så, att den som hade en tocken mask i hu- sen, skulle vara riktigt rädd om den. Det skulle vara som en vanlig metemask, men det skulle vara som om han var "ihopasatter", sa de gamle. Han skulle dra till huset väl- signelse.
Tomtar
”Tômtepesar” var det mö. Det fanns näs- tan i var gård. Folk var så rädda om dem. Man ställde ut mat till dem och ordna för dem. Om julkvällen fick de smaka på jul- gröten. Och jag hörde talas om att på ett stäl- le hade de sytt nya kläder åt tomten till jul, för att han skulle betjäna dem. Men de be- drog sig, för när han hade fått kläderna, så tyckte han, att han var alldeles för fin att arbeta mer, så han flytta från går- den. Tomten tog ingen mat, som ställdes ut om dagen. Men om natten passade han på att ta den. Mor hörde allt till dem som ställde ut mat, för hon var rädd, att om det / fanns en tomte å han inte fick mat, så skulle han dra från oss i stället för att dra till oss. Ju bättre en pysslade om honom, ju bättre trivdes han. Han hjälpte till att arbeta om natten. Han môka lagården, gav kreaturen, ”trâsk” /tröskade/ och sådant. Hästen gav han mat och ryktade. Han gav en tur till krea- tur. Men en var rädd för honom också, för han blev ond ibland. Då smällde han till en med den stora handen, för han hade en stor hand. – Tomten var vid pass en halv aln lång. Hade röd luva på huvudet.
Slakt
"Dö för mat o inte för hat," sa' de till djuret när det skulle slaktas. Det skall inte vara tomt i båsen, man kastar dit något, om man tar ut djuret. Om det blir tomt, kan inte djuret trivas som kommer efter sen.
Tomtar ("mjölkharar")
Om jag hört talas om tomtar, frågar han. Ja, sådana ska ha funnits på en gård. Där var de rädda, när de "klöppte" ner väven. De voro så rädda om "ävsinga", för utav dem kunde de göra mjölka- harar, och de kunde mjölka andras kor.
Tomtar
Det var en nykommen bonde på ett ställe, o den gamle ägaren sa' till honom: "Du får min extradräng också, han följer gården." En gång var den nye bonden på logen, o då kom tomten dit o hade ett par rågax o bar, o då "tosta" han så. "Ä dä du," sa bonden, "tostar du för så lite!" "Ja, ä dä lite," sa' tomten, "kan ja dra ifrån däj lika mycket som ja dragit hit." "Ja, dä får du," sa' bonden. Men han blev utfattig på några år efteråt.