Folktro & Sägner
Sägner och folkliga seder upptecknade direkt från bönder, torpare och berättare under 1800- och tidigt 1900-tal – skogsrået, näcken, bergtagning, signeri och gamla årsfester.
Mara
Mara var onda andar, som var i luften. Det kunde vara elaka kvinnfolk, som skickade ut mara. Och troll- käringen kunde förvandla folk till mara. Det kunde vara manfolk också. "Jag ser att du har röda trådar i tänderna", var det en som sade åt en annan. Du har varit mara och ridit någon. De satte järn över hästarna för att inte mara skulle rida dem.
Dyrberget
I Dyrberget, en höjd nära Fellingsbro kyrka, finnas stora skatter undangömda och ofta nog kan man om nätterna se huru Draken i Dyrberget eldar för sitt gods. Synnerligast lärer detta inträffa under sommarsolståndet, och ingen natt brinner elden klarare än sjelfva midsommarsnatten. Det var just en sådan natt, som en i Fellingsbro boende smed beslöt att försöka om han ej kunde få något med af Drakens dyrgripar. Han litade på sin slägtskap med draken har man sagt, och draken hade väl då i forntiden varit menniska, fastän han sedan, för girighet eller annan synd, blifvit förvandlad till ett sådant vidunder efter döden. Emedlertid, huru det än hängde ihop med den saken, så tyckte smeden att draken borde dela med sig något af sina rikedomar åt honom, och derf öre gick han — som sagdt är — en midsommarsnatt bort till Dyrberget. Elden sken så klar hela vägen ända tills han kom fram till backen, men då slocknade den med ens, och alla de herrliga guld och silfverkärlen, som han sett utbredda på backen, försvunno med detsamma. Kanske något hade blifvit qvarglömt! Och smeden började leta, men för allt hvad han sökte fann han blott hufvudskålen af en häst. Det var då bra skamligt af draken; nog kunde han gifvit honom något bättre. Men som han sagt åt sin hustru att han bestämdt icke skulle komma tomhänd tillbaka, tog han hästhufvudet under armen och begaf sig på hemvägen. Skammen var i alla fall drakens, icke hans. När han kom hem lade han sitt vackra fynd i skåpet och gick så till hvila. Om morgonen då hustrun vaknade, frågade hon om han haft något skäl för sitt besök hos draken, och hvad han fått af honom. "Jo visst fick jag skäl för mitt besvär ! en stor silfverskål fick jag, och den ställde jag i skåpet." Gumman öppnade skåpdörren: "Äh nej, sådan innerligt rar skål det var!" — "Ja så du tycker det!" "Måtte väl det, och förgylld invändigt!" "Hvad för slag; Är den förgylld invändigt?" "Ja som klaraste guld, och sådana rara rosor på locket sedan." — "Rosor på locket?" Nej nu måste smeden sjelf upp och se hvad detta kunde betyda. Men var gummans förvåning stor, så blef hans ännu större, då han fann hästhufvudet förbytt till den vackraste silfverskål. "Sämre farbröder har jag sett än farbror Drake i Dyrberget" sade han.
S:t Olofs kapell, sten och källa
Wid Wesslingby bro i sjelfva åkanten ligger en af gråsten murad källa, som af gammalt varit of ferkälla, ehuru den vid högt vatten öfversköljes af ån. Der bredvid står, lutad emot brokanten, ett gråstensblock i tafvelf orm af 6 fots längd och 5 fots bredd, hvilket förmodligen varit ett of feraltare. Det är af en högst egen bildning, enär tvärs öfver detsamma går ett alldeles svart bälte af 2,5 fots bredd, glatt som om det vore av finpolerad marmor och längs efter försedt med tvänne rännformiga fördjupningar. Härom berättar prosten Hisingh uti sin till Antiqvitets Collegium år 1667 ingifna relation om Fellingsbro sockens fornlemningar följande: "1° Fins ett gammalt Capell nederrif vit widh Wässlingeby broo. Kallas S. Oloffz Capel, och ther hooss een Of ferkiella, een stor gråsteen, ofvan oppå slääth som een swart gnidesteen af f glass, så stoor at een kappa lööss dubbel lagd skulle wara pålagd, så blanck at een kan sigh skodha uthj honom, sägz at S. Oloffz kappa skulle dez nötha." Ungefärligen samma sägn anföres af E. Lagerqvist utan hans ransakningsprotokoll efter sådane monumenter etc., "som Collegium Antiqvitatis desidererar", hållet vid ordinarie häradsting den 14de Maj 1683, der dock kappan förmäles hafva tillhört en munk. Men nu för tiden berättas derom följande: När det åt St Olof helgade kapellet vid Wesslingby skulle byggas, uppkom tvist huruvida det borde stå på norra eller södra sidan om ån, och bland dem, som yrkade på dess uppförande på den norra sidan, var äfven presten i församlingen. Tvisten afgjordes också till hans förmon, och man började att gräfva för grunden, men arbetet var fåfängt. Allt, som gräfdes opp om dagen, kastades igen om natten, hvarföre man flyttade öfver till den södra sidan, och der gick arbetet utan minsta hinder. När nu presten fick veta detta, begaf han sig till stället och befallte folket att vända åter till den norra sidan. Arbetarne gjorde invänningar och ville ej lyda. Då blef presten ond och kastade kappan på stenen för att med handkraft drifva dem tillbaka. Men hans krafter måste ej hafva motsvarat hans mod, utan I blef han tvungen att gifva vika, och kapellets byggnad fullföljdes på den södra åkanten. Men der kappan legat, syntes nämnda spor i stenen, och den mörkare randen tvärs öfver densamma utmärker stället der han laggt sitt bälte.
Boträdet vid Toje
Vid det så kallade Tingsberget på Toj e bys mark finnes en källa med jernhaltigt vatten som varit en of ferkälla, och som ännu besökes Helga Trefaldighets och Midsommarsaftnarne. Derbredvid står ett Boträd, en tall, hvaruti mångahanda sjukdomar inspikats, och som ingen fördenskull vågar röra.
Ålsängs jättegryta
Uti en liten bergkulle i Ålsängs trädgård finnes ett jättefjät eller jättegryta af vid pass 25 kannors rymd, hvarest man ända in i senare tider offrat emot tandverk, "fultyg" m. fl. sjukdomar äfvensom för tur i kärlek, hvarvid offret merändels medfört åsyftad verkan. För några år sedan upprensades den, och då funnos deruti afbrutna nålar (s. k. ångeruddar — särdeles kraftiga såsom offer) knappar, koppar- och till och med silfvermynt.
Fellingsbrokarlarne i Engelbrecktsfejden
Fellingsbro och Näsby socknemän skola hafva varit bland Engelbreckts ifrigaste medhjelpare. Under en egen anförare, Ola Jansson, gjorde de ett anfall på de Dansksinnade, hvilka hade förskan sat sig vid Spånga i den ännu der befintlige Spånga skans. Danskarne blefvo slagne och bondehären framryckte vidare emot Örebro. Att döma af de många kulor, pil- och spjutspetsar, som här i trakten tid efter annan funnits, göres troligt att någon drabbning här förefallit; men hvad styckekulorna angå, häntyda de på en något senare tid. Emedlertid äro Fellingsbrokarlarnes deltagande i frihetskriget under Engelbreckt bestyrkt af en annan sägn, nämnligen att den gamla socknedrägten skall från denna tid härleda sig, och denna tradition bestyrkes af konungabref från Carl den XI:s och Carl den XII:s regering.
Synvrängarens hämnd
Som man vet kan ingen, så skicklig han än må vara, vända synen på den, som har en fyrväppling på sig. Så hände det sig en gång att en synvrängare hade slagit wad med några drängar i en by att han skulle krypa in i storändan och ut i lilländan på en grof sågstock, som låg i bygatan. Vadet ingicks, och till allas stora förvåning kröp han igenom stocken, och de måste erkänna att han vunnit. Men under det han utförde detta konststycke hade en flicka kommit ifrån gärdet med nyskuren klöfver i fånget, och då hon skulle gå till ladugården med sin börda, såg hon tydligt, att mannen kröp bredvid och ej igenom stocken, ty bland klöfvern fanns förmodligen någon fyrväppling, som gjorde henne hård emot synvrängarens konst. Nu måste han erkänna att det ej gått ärligt till och att han förvändt synen på drängarne, och som detta var högst förargligt, då vadet var högt, beslöt han att hämnas. När derföre pigan återkom från ladugården efter att haf va nedlagt sin börda och således ej mera skyddades af fyrväpplingen, passade han på och vände ut och in på hennes ögon, så att hon tyckte sig gå i djupt vatten. Som det var en Söndagsafton, och pigan hade sina bästa kläder, ville hon ej väta ner dem, utan skörtade upp sig det bästa hon kunde, till drängarnes stora förlustelse. När nu synvrängaren tyckte att han blifvit nog hämnad, vände han hennes ögon rätt igen, och att hon blef flat och skamfull, när hon fick se hvad hon gjort, och att alla byns unga drängar stodo midt framför henne kan man väl förstå. Men gjordt var gjordt och kunde ej ändras. Emellertid torde denna sägn lemna en förklaring hvarföre unga flickor på landet så if rigt söka efter fyrväpplingar, och när de finna dem, gömma dem väl; ty det är bäst att akta sig för dylika spefoglar.
Ysätters Kajsa
Uti Askers och Lennäs socknars skogsbygd omtalas sedan flera mansåldrar ett troll Ysätters Kajsa, som enligt sägen flera gånger uppenbarat sig, än såsom en gammal skinntorr gumma, än såsom ett medelålders fint fruntimmer klädd efter nyaste modet, men vanligast såsom en ung förtjusande flicka, alltid väl klädd och med långt särdeles vackert hår. Den som hade mod att länge och med lugn betrakta henne märkte dock snart en ting, som hon förgäfves sökte att fullständigt dölja, och detta var den långa svansen. Vände hon ryggen till fick man se att denna var urholkad som ett baktråg, och då kunde hon ej dåra någon. Nu tros det att åskan ihjelslagit henne likasom så många andra af hennes kamrater, hvilka mer och mer förminskas, då hvarje gång åskan slår ner något troll dödas. Men i folkets minne lefver hon dock ännu, och en mängd sägner berättas om henne, hvaribland följande må anföras: En skicklig skytt, känd under namnet Bottorpa Lasse bad en gång en af sina grannar följa sig ut på tjäderjagt. Sent på qvällen gingo de ut åt skogen för att i god tid vara på post, och byggde sig en riskoja för natten. Under det de arbetade härmed hade de lagt ifrån sig bössorna och nu kom Kajsa i skepnaden af en fin mamsell, undersökte först Lasses gevär, luktade deri och sade: "bra! bra! bra !" Derpå tog hon kamratens, men, då hon luktat deruti, sade hon : "fy ! fy! fy !" och försvann. Följden häraf visade sig snart. Lasse sköt många tjädrar, men kamraten icke en enda. — Då Askers klockstapel brann på 175o talet säges Ysätters Kajsa hafva biträdt vid släckningen i det hon brukade sin långa svans, som svabb och dermed sökt hindra elden. När gnistorna flögo på kyrkotaket och spånen började fatta eld, var hon genast der, springande af och an på taket och qväfvande elden med slag af svansen. Sista gången man sett henne var vid ett "slottergänge" just i den äng hvaraf hon fått sitt namn. Detta var för några tiotal år sedan. Då slotterfolket, hvaribland många ännu lefva, höllo aftonward, kom talet på Ysätters Kajsa, och en öfvermodig bonddräng yttrade dervid, att han skulle ha god lust att taga ett nappatag med henne, och då skulle han nog gifva henne på pelsen, mente han. Nu hördes ett brak i gärdesgården bakom dem, och drängen erhöll af en osynlig hand två dugtiga örfilar, så att han bör jade spotta blod. Smöret på smörgåsen, som han hade i handen, förvandlades äfven till lefradt blod och nedgräf des; men drängen, som blef sjuk efter denna undfägnad, glömde aldrig Ysätters Kajsa, och hvarken han eller någon annan har sedan velat nappas med henne; ej heller har hon sedan uppenbarat sig.
Förgerning i Asker
När kyrkovärdens son i Sånne för omkring 70 år sedan, skulle gifta sig med Lars Anderssons dotter i Qvinnersta hade en skräddare förre soldaten Hurtig hotat att förvandla både honom och hela brudföljet till varulfvar, emedan han förhindrat Hurtigs eget giftermål, hvarigenom denne skulle blifvit hans stjuf fader. Att förekomma denna olycka hade såväl brud som brudgumme tagit dubbla linnen, samt stål i fickor och kjortelsäckar, och såväl hela brudföljet som deras hästar ätit hvitlöksklyftor, skurna i kors. Detta hjelpte också emot sjelfva förgerningen; men som brudgummen glömt att taga mer än den ena skjortan afvig, kunde det ej hindra att han efter hemkomsten från kyrkan insjuknade häftigt, och måste läggas till sängs. Den rätt vända skjortan, i hvilken möjligen det onda kunde vara fördoldt, skickades genast till en klok gubbe i Sköllersta, som läste öfver den och lemnade den åter med tillsägelse att den genast skulle brännas. Så skedde äfven och brudgummen uppstod genast frisk och sund.
Bottorpa Lasse
Den skytt, som i föregående sägn om Ysätters Kajsa omtalats, var en af dem, som förmedelst trollens hjelp vunnit sin stora jagtlycka. Ej nog dermed att han endast behöfde gå ut på gården för att genast der finna hvarjehanda villebråd, utan han behöfde blott på ett bräde rita upp en hare, en orre eller en tjäder och så lägga an, för att genast finna det önskade djuret träffadt af skottet. Ingen afundades honom dock denna lycka, ty på hvad sätt han vunnit den var ej svårt att fatta, och ingen ville heller köpa jagtlyckan för det priset.
Gloson
När prostinnan U. såsom flicka en gång var ute en qväll helt sent och hade en piga med sig, hörde hon något som traskade framför sig. Pigan fattade då mycket hastigt uti henne för att rycka henne åt sidan, och nu fick hon se Gloson, stor som ett ungkreatur, springa förbi. Lyckligtvis var hon så mycket ur vägen att gloson ej kunde ens röra vid fållen af hennes klädning; men blotta mötet var illa nog och hon sjuknade kort derefter, ehuru sjukdomen snart häf des. Hade nu gloson i förbifarten blott snuddat vid hennes kläder; ja då hade det ej funnits någon bot för henne, ty glosons vidrörande medför säker död.
Gudstjenstställe i Asker
På den s.k. Stenkullabacken å Björnhof da egor finnes en större oval stensättning, bestående af ett stort stenblock inom en omhägnad af upplagd småsten. Här har fordom hållits Gudstjenst säges det, och den stora stenen inuti ovalen kallas Altarstenen emedan den tjenat såsom altare. Eljest är muren en lemning af Askersboarnes första försök i kyrkobyggnad, men byggnadsarbetet hade här ej någon framgång; ty hvad som uppfördes om dagen nedrefs af trollen under natten, så att man måste sluta upp härmed och söka en annan byggnadsplats. På en klok gubbes råd skaf fade man sig då ett par tvillings stutar satte dem för ett stenlass, lät dem en Thorsdagsnatt gå hvart de behagade och om morgonen fann man dem stående på nuvarande kyrkobacken. Der byggde Askersboarne då sin kyrka och der qvarstår hon ännu i dag.
Jättestenen på Skatteby egor
På Skatteby egor ligger ett stort rullstensblock nära intill landsvägen, och detta tros vara slungadt emot Lennäs kyrka af någon forntida jätte som ej likt sina ättebröder kunnat fördraga kyrkoklockornas ljud. Stenen har dock icke träffat såsom hvar man ännu i dag kan se, men underjordiskt småfolk hafva derunder tagit sin boning och understundom kan man om högtidsaftnarne i synnerhet vid solståndstiderna få se hela stenen upplyftad och hvilande på guld och silfverstolpar, samt småfolket dansa och hålla gästabud derunder.