Folktro & Sägner
Sägner och folkliga seder upptecknade direkt från bönder, torpare och berättare under 1800- och tidigt 1900-tal – skogsrået, näcken, bergtagning, signeri och gamla årsfester.
Troll
Mor såg trollen när de sprang i bergen på Här- stafjället. Det var när hon var barn. Det var små gubbar. Det var en hel rad. När mormor fick höra, att hon hade sett trollen, så släppte hon henne inte från sig. Hon hade ögonen på henne. Trollen var far- liga. De tog barn.
Troll
Trollen bodde i bergen och litet varstädes. Di kunde vara i skogen också. Det minns jag mor kunde säga till mig: "Akta dig, så du inte kommer ut för trolla i skogen." De var farliga, för de kunde ta en med, så att en aldrig hittade hem mer. Di hade fått en bortbyting på ett ställe som di fick bort- bytingen att tala. Och han sade då: "Mycket har jag sett i mina dagar och 15 hustrur har jag diat och så gam- mal är jag som den äldsta gran på Tivedskogen." Då gick de och letade reda på den största och äldsta gra- nen på skogen och högg ned den. Då dog bortbytingen. Det var trollen som hade lämnat bort honom och de hade gett en ed att han skulle leva så länge en viss gran stod. Om trollen och bägaren tala mor, när jag var liten. / Men jag minns inte att tala om hur det var. Mor hade hört den i sin barndom, förresten allt det hon talade om för oss barn. Trollen hade alla skatter som var i bergen och stenarna. De höll det så att ingen kunde se det eller komma åt det. Kom en över deras skatter, så skulle en kasta stål över dem, för då kunde de inte ta det från en. Det var troll allt det här, som en inte kunde se. Och en kunde komma ut för dem var som helst i sko- gen. Di kunde komma skymtande som en eldku- la eller annat runt bylte. Skrämd var en för dem för det var inte något gott med dem.
Troll
Det var en mor, som hade fått en liten flicka. När barnet nyss var fött, hade ett troll smugit sig in och lagt dit en tös, som var så lika den andra, så att de inte kunde skiljas åt. När de hade blivit lite större, visade man dem en orm och frågade, vad den hette. Då sa trollungen: "Krusimus". Men sen gick hon och kom aldrig mer igen. Se, trollen visste sådant som namn på ormar.
Troll
På ett ställe hade de en bortbyting. Han var bra gammal. En gång lyckades de narra honom att tala, och då sa han: "Mycket har jag sett, femton hustrur har jag diat, gammal är jag som den äldsta gran på Tivedsskogen". Sen gick de och fällde den största och äldsta granen på skogen. Då dog bortbytingen. Trollen hade bestämt att han skulle leva så länge den granen stod.
Lennäs första kyrka
Uti Katharinebergs äng i Lennäs socken finnes en fyrkantig stensättning, 45 fot lång och 18 fot bred, och denna skall vara grunden till Lennäs gamla kyrka, hvars byggande här först tillämnades. Men det gick på detta ställe som på så många andra; hvad som byggdes om dagen, det nedrefs af trollen under natten, så att man snart måste öfvergifva det fruktlösa arbetet. Efter en klok gubbes råd anskaffades då ett par tvillingsoxar. Dessa spändes för ett stenlass, och der de stannade byggdes kyrkan sedan utan allt hinder, och var detta på samma plats, der hon nu står.
Bottorpa Lasse
Den skytt, som i föregående sägn om Ysätters Kajsa omtalats, var en af dem, som förmedelst trollens hjelp vunnit sin stora jagtlycka. Ej nog dermed att han endast behöfde gå ut på gården för att genast der finna hvarjehanda villebråd, utan han behöfde blott på ett bräde rita upp en hare, en orre eller en tjäder och så lägga an, för att genast finna det önskade djuret träffadt af skottet. Ingen afundades honom dock denna lycka, ty på hvad sätt han vunnit den var ej svårt att fatta, och ingen ville heller köpa jagtlyckan för det priset.
Djävulen
Många "kloka" va' egentligen "trollska" (= kunde trolla) men då stod de i förbund med den onde. ("Då va' di inbundna med den onde") Han bruka hjälpa dom, men om en viss tid kom han å ville ha dom själva. Det var en gubbe, som var "inbunden" med honom. När tiden var ute kom bisen å skulle ta honon. Han fick vänta i rummet bredvid det som gubben just hade främmande på kalas i. Den onde sa åt gubben att skynne sej. Men gubben sa att han får vänta å åt gästerna sa han att de inte skulle bry sej om' et. Men rätt som det var kom bisen å högg tag i gubbenå flög ut genom fönstret med honom, å det enda man såg efter gubben var ett par blodfläckar på golvet.
Gudstjenstställe i Asker
På den s.k. Stenkullabacken å Björnhof da egor finnes en större oval stensättning, bestående af ett stort stenblock inom en omhägnad af upplagd småsten. Här har fordom hållits Gudstjenst säges det, och den stora stenen inuti ovalen kallas Altarstenen emedan den tjenat såsom altare. Eljest är muren en lemning af Askersboarnes första försök i kyrkobyggnad, men byggnadsarbetet hade här ej någon framgång; ty hvad som uppfördes om dagen nedrefs af trollen under natten, så att man måste sluta upp härmed och söka en annan byggnadsplats. På en klok gubbes råd skaf fade man sig då ett par tvillings stutar satte dem för ett stenlass, lät dem en Thorsdagsnatt gå hvart de behagade och om morgonen fann man dem stående på nuvarande kyrkobacken. Der byggde Askersboarne då sin kyrka och der qvarstår hon ännu i dag.
Klockan i Spångaån
Då Fellingsbro kyrka byggdes skulle en af klockorna föras öfver Spånga ån, och då trollen förgäfves sökt hindra sjelfva kyrkobyggnaden, arbetade de nu med all ifver emot framforslandet af "de leda skällorna", som ljödo så illa i deras öron emedan de kallade folket till den sanne gudens dyrkan. Den ena klockan kom lyckligen fram, ty presten sjelf höll i repet, då den drogs öfver Spånga ån, men antingen han nu tyckte att hans hjelp ej mera behöfdes, eller om han dervid förtagit sig, allt nog; den andra lemnade han åt församlingsboarnes egna omsorger. När de nu kommo på bron fattades klockan af en osynlig hand och slungades ner i ån, och der ligger hon än i dag. En gång försökte sockenboarne att draga upp henne och hade äfven lyckats att få henne öfver vattubrynet, samt en kedja trädd genom ringen, och ett par tvillings oxar voro redan förspända, men om nu någon talat eller hvad skälet var, kedjan brast, och klockan sjönk åter ner i ån. En gammal soldat, som metade der i sin barndom, berättade att han en gång sett klockan, och hade i hon varit öfverdragen med en oxhud. Han sprang då hem för att underrätta några äldre personer härom, men då han förde dem till stället var hon åter försvunnen.
Ysätters Kajsa
Uti Askers och Lennäs socknars skogsbygd omtalas sedan flera mansåldrar ett troll Ysätters Kajsa, som enligt sägen flera gånger uppenbarat sig, än såsom en gammal skinntorr gumma, än såsom ett medelålders fint fruntimmer klädd efter nyaste modet, men vanligast såsom en ung förtjusande flicka, alltid väl klädd och med långt särdeles vackert hår. Den som hade mod att länge och med lugn betrakta henne märkte dock snart en ting, som hon förgäfves sökte att fullständigt dölja, och detta var den långa svansen. Vände hon ryggen till fick man se att denna var urholkad som ett baktråg, och då kunde hon ej dåra någon. Nu tros det att åskan ihjelslagit henne likasom så många andra af hennes kamrater, hvilka mer och mer förminskas, då hvarje gång åskan slår ner något troll dödas. Men i folkets minne lefver hon dock ännu, och en mängd sägner berättas om henne, hvaribland följande må anföras: En skicklig skytt, känd under namnet Bottorpa Lasse bad en gång en af sina grannar följa sig ut på tjäderjagt. Sent på qvällen gingo de ut åt skogen för att i god tid vara på post, och byggde sig en riskoja för natten. Under det de arbetade härmed hade de lagt ifrån sig bössorna och nu kom Kajsa i skepnaden af en fin mamsell, undersökte först Lasses gevär, luktade deri och sade: "bra! bra! bra !" Derpå tog hon kamratens, men, då hon luktat deruti, sade hon : "fy ! fy! fy !" och försvann. Följden häraf visade sig snart. Lasse sköt många tjädrar, men kamraten icke en enda. — Då Askers klockstapel brann på 175o talet säges Ysätters Kajsa hafva biträdt vid släckningen i det hon brukade sin långa svans, som svabb och dermed sökt hindra elden. När gnistorna flögo på kyrkotaket och spånen började fatta eld, var hon genast der, springande af och an på taket och qväfvande elden med slag af svansen. Sista gången man sett henne var vid ett "slottergänge" just i den äng hvaraf hon fått sitt namn. Detta var för några tiotal år sedan. Då slotterfolket, hvaribland många ännu lefva, höllo aftonward, kom talet på Ysätters Kajsa, och en öfvermodig bonddräng yttrade dervid, att han skulle ha god lust att taga ett nappatag med henne, och då skulle han nog gifva henne på pelsen, mente han. Nu hördes ett brak i gärdesgården bakom dem, och drängen erhöll af en osynlig hand två dugtiga örfilar, så att han bör jade spotta blod. Smöret på smörgåsen, som han hade i handen, förvandlades äfven till lefradt blod och nedgräf des; men drängen, som blef sjuk efter denna undfägnad, glömde aldrig Ysätters Kajsa, och hvarken han eller någon annan har sedan velat nappas med henne; ej heller har hon sedan uppenbarat sig.
Magiska gester, tecken, tal och färger.
A. Gester med magisk betydelse. Man spottade tre gånger efter den, som en kunde tro skul- le trolla på en. Detsamma efter kättare och alla sådana som en kunde tro om något ont. Kom en virvelvind /"finne"/ så skulle en spotta efter den. Och om det var dåligt luft som körde emot en så gjorde en på samma vis. Innan en tog hatten eller mössan på sig, om en varit på främmande ställe, där en inte trodde dem med att jämt så spot- tade en tre gånger i den, innan en tog den på sig. Om en katt sprang över vägen, så spottade en tre gånger och detsamma om en denne sprang framför en. Om en hade ont i munnen så spottade en i en trasa tre gånger och kastade från sig. - Efter flåtten /häst- slaktaren/ spottades tre gånger. / En kunde spotta när en ville visa förakt för någon per- son - t.o.m mitt för näsan för honom. Det var allt rik- tigt försiktigt skulle vara. Om en person fick fallensjuka så skulle en skynda sig att böja upp tummen på honom. Då skulle inte anfal- let bli så farligt. En brukade håna varandra genom att "räcka lång näse" Man satte tummen intill näsan och sprikade ut fing- rarna, mot den man ville håna. Så hånade man varandra genom att klappa sig i ändan. Man vände då ändan till den man ville håna. Ville man reta någon sträckte man ut det vänstra pek- fingret och "brynte" på det med det högra pekfing- ret. Fula kärringar tog upp kjolarna och visade ba- ken om en retade dem. Om skärtorsdagen gjorde di tjärkors på fähusdörrarna, för att inte häxorna skulle kunna göra ont åt djuren. Kvinnfolken gjorde kors i smörslagan med en kniv, för att smöret skulle bli drygt. / När en skulle bota för knarren, så högg en i kors på ett råghalmstrå, som lades över handleden. Innan slaktaren stack, beskrev han ett kors i luf- ten med kniven. Så brukade de skära ett kors i levern, när di hade slaktat. När en hade skott hästen, så tog en hammaren eller tången och korsade under hoven. Om en hade blivit "gastkramad" så tog de en kol och förde runt en tre gånger. Om en hade köpt en ko skulle en leda henne runt en sten, innan en fick ställa in henne. Hästen leddes runt stugan. B. Förbjudna rörelser och åtbörder. Att springa baklänges fick en akta sig för. Då fick den onde makt över en. C. Tecken med magisk betydelse. Tecknet ### eller ### varit sinnebild för ###. Fick man revorm skulle en rita en "femudd" över det onda. Det skulle göras med en nål, så att blodet kom. Så skulle femudden ritas i ett drag utan att lyfta. / på nålen. Även tecknen ### har förekommit på gam- la verktyg såsom hyvlar, manglar o.d. Betydelsen in- te känd. När man gick genvägar och mindre kända vägar lade man två granriskvistar i kors på vägen för att en inte skul- le bli vilsen. D. Teckenavartronomiskt och kronologiskt ursprung. E. F. G. H. Tal med särskild betydelse. Talet 13 har ansetts som olyckstal. Tretalet har varit ett bra tal. Om en blev 13 i ett följe, så fick en otur eller ### skulle någon av dem dö. Talet 9 har varit om- vänt. Det funnes 9 sorters tandvärk och 9 sorters bot för dem. Tolvslaget på natten lockade fram spökena. Den skall vara tre, när en skall äta drömpannkaka. Med tre band på en kvast kunde en stänga den onde ute. Man släppte tre saltkorn i kärnan, för att en skulle få smör fort. / Pengar skulle man inte räkna flera gånger. Satt en och räk- nade dem om och om igen, så fick en ont efter dem. I. Färgsymbolik Den röda färgen betydde kärlek, svart var symboliskt för sorg. Sorgdräkten var svart. Även vitt kunde höra till sorgen. Grönt, blått och gult var mera för glädje. Men gult var inte riktigt bra. Det var som att folk inte tålde den färgen riktigt.
De båda skrinen
Det var en gång en gumma, som hade två döttrar, en stjufdotter och en egen dotter. Gumman var elak och stygg, och sådan var också hennes egen dotter, men stjufdottern var så god och snäll, att hon aldrig gjorde ens en mask förnär. Så olika som de voro till lynnet, så olika voro de äfven till utseendet. Den rätta dottern var ful som ett troll och svart som sot, men stjufdottern var fager som solen och hvit som nyfallen snö. Detta harmade modren och väckte den rätta dotterns afvundsjuka, och som modern höll mest af sitt eget barn, som var hennes egen afbild, ty svinom lik är sinom lik, säger Ordspråket, så var hon — såsom ofta händer — elak och orättvis emot stjufdottern. Den rätta dottern skulle alltid hafva det bästa, som fanns i huset, men stjufdottern fick nöja sig med afskrädet, och aldrig sade gumman ett vänligt ord åt henne, men stryk och bannor voro hennes dagliga bröd. Detta hjelpte emedlertid icke, ty alla tyckte ändå om stjufdottern, som var så god och vacker, men ingen kunde lida den rätta dottern, som var så elak och ful. En dag skickade gumman båda flickorna till källan för att hemta vatten. Den rätta dottern fick en bytta för att det skulle gå väl och lätt för henne, men stjufdottern gaf hon ett gammalt såll, och dermed fick hon sköta sig bäst hon kunde. Den rätta dottern släppte ned sitt kärl i källan och drog genast upp det fullt med vatten, samt vände derpå åter till sin moder. Men huru stjufdottern skyndade sig var alltid sållet tomt innan hon ens fick det upp på källbron. Då hon nu dröjde och ej kom tillbaka blef gumman ond och sprang till källan. "Ja du är då en rigtig odåga", sade hon, "har jag ej befallt dig hemta vatten och aldrig kommer du igen." Flickan ursägtade sig väl dermed att vattnet rann ur innan hon fick upp sållet. Men gumman bara banade henne och röt: "Du är så vacker du, du är så rar du, men hvad nytta kan du göra? Min dotter får släpa och träla sig förderf vad för din skuld. Du är för god du kantänka till att gå efter vatten." Och när nu flickan lutade sig ned för att göra ännu ett försök, skrek gumman: "Men jag skall lära dig gå efter vatten jag!" Och dermed skuffade hon henne i ryggen, så att hon föll hufvudstupa ner i källan. Ja der kan du gerna ligga, mente gumman, och vände åter till sin egen dotter, som nu blef rigtigt glad deröfver, så elak var hon. Emedlertid sjönk stjufdottern allt djupare och djupare till dess hon med ens befann sig på en grön äng, omgifven af de vackraste trän likasom uppe på jorden. Der kom en ko emot henne med en stäfva på ena hornet. Kon drönade åt henne och sade: "Mjölka mig och drick, Drick så mycket du vill, Men häng stäfvan på hornet!" Och flickan gjorde nu som kon bad. Hon mjölkade henne, drack sig otörstig och hängde stäfvan åter på hornet. När hon så gått ett stycke mötte hon en bagge med en ullsax om ena hornet. Baggen bräkte åt henne och sade: "Tag min pels, Tag min pels, Men häng saxen på hornet." Ja det gjorde flickan, hon klippte baggen mycket omsorgsfullt, lade ullen i sitt förkläde och hängde saxen åter på hornet. Sedan gick hon vidare. När hon vandrat ett stycke kom hon till en grind, men den var ej som andra grindar, ty spjälar och hamrar allt var af glas. Flickan stannade förundrad och visste ej rätt om hon skulle våga röra vid ett stängsel af så bräckligt ämne, men grinden sade: "Låt vackert upp mig, Låt vackert igen mig." Ja det gjorde flickan. Så kom hon till en apel, hvars grenar voro nedböjda af de herrligaste frukter, men flickan ville ej röra dem, ty hon hade ju ej fått lof dertill; då sade apeln: "Plocka och ät, Ät så mycket du vill, Men stoppa ingenting på dig." Ja det gjorde flickan. Hon åt några äplen, men stoppade icke så mycket som ett kärnhus på sig utan gick vidare. Och så kom hon till en herregård, der hon gick in för att söka tjenst. Det var en beskedlig fru, som bodde der, och då flickan frågade om hon behöfde någon piga, svarade hon att det kunde hon nog behöfva, men hon ville först se hvad flickan dugde till. Dermed gaf hon henne en härfva svart garn att tvätta, men som det skulle bykas hvitt, var det ingen lätt sak. Flickan gick emedlertid till en bäck, började blaska och klappa, men huru hon vred och klappade så var garnet lika svart ändå. Häröfver blef hon så sorgsen att hon satte sig på en sten och gret bittert. Då kom en liten fogel flygande och qvittrade så muntert: "Smeta ler på, blir det hvitt, Smeta ler på, blir det hvitt." Flickan gjorde nu som fogeln sade och garnhärfvan blef hvit som den hvitaste snö. När frun fick se detta prof på hennes skicklighet blef hon mycket belåten. Flickan fick stanna qvar, och som frun hade en grufvelig mängd kattor både stora och små, enlettade och krusiga, svarta och grå, så fick hon blifva deras piga, och hon passade dem så väl att alla kattorna höllo henne innerligen kär. När nu året var tillända fick hon sin orlofssedel och skulle vända åter upp på jorden igen. Men när frun gaf henne sin lön, sade hon att hon äfven ämnat henne en vängåfva, och tog henne med sig upp på en vind, der hon hade flera skrin, somliga stora och röda, andra små och blå. Frun tog nu ett blått och ett rödt skrin och frågade hvilket hon helst ville ha; men en af fruns kattor följde med och hviskade till flickan Tag det blå, Tag det blå. Och så gjorde hon äfven. Frun nickade och sade: "Det var rätt." Dermed skildes de åt och flickan vände åter till jorden. När hon så kom hem till stjufmodern, blef gumman grufveligen förvånad, som man väl kan förstå, och när flickan frågade hvar hon skulle få bo, sade hon argt: "I hönshuset, der är godt nog åt dig." Flickan gick till hönshuset, sopade det rent och gjorde der så snyggt hon kunde, ja -så, att der var mycket snyggare än i gummans egen storstuga, ty den hade ej varit städad på år och dag. När hon nu pyntat sitt hönshus på bästa sätt, öppnade hon sitt skrin, för att se hvad som kunde finnas deri, och ut flögo så många vackra små foglar, som sjöngo så fagert att ingen någonsin sett eller hört något dylikt, och guld och silfver spred sig ur skrinet och öfvertäckte alla väggar och tak så att ingen prinsessa kunde hafva ett praktfullare rum. När nu gumman sporde detta, så man väl veta att hon blef nyfiken att veta huru detta kommit och då flickan berättade att allt detta fanns i skrinet, som hon fått, af sin förra matmoder, fick gumman stor lust att få sin egen dotter i tjenst på samma ställe, och som hon var lika angelägen som modern, så dröjde det ej länge förrän hon begaf sig hufvudstupa ner i källan. Likasom systern kom hon först till den gröna ängen der kon med sin stäfva på hornet kom drönande emot henne och sade: Mjölka mig och drick, Drick så mycket du vill, Men häng stäfvan på hornet. Ja flickan mjölkade kon, drack sig otörstig af mjölken, men stäfvan kastade hon långt ifrån sig, så att hon gick i stycken. "Vill du ha henne kan du sjelf gå efter henne", sade hon, och så gick hon vidare. Nu mötte hon baggen med ullsaxen om hornet. Baggen bräkte åt henne och sade: Tag min pels, Tag min pels, Men häng saxen på hornet. Ja flickan klippte baggen och stoppade ullen i förklädet, men saxen kastade hon utåt ängen. "Vill du ha henne kan du sjelf gå efter henne", sade hon, och fortsatte sin vandring. När hon kom till grinden sade denna: Låt vackert upp mig Låt vackert igen mig. "Det frågar jag sist efter", svarade flickan, öppnade grinden och slog igen den så att den splittrades och spillrorna flögo vidt omkring. Så kom hon till apeln, som sade: Plocka och ät Ät så mycket du vill Men stoppa ingenting på dig. "Det frågar jag sist efter", svarade flickan, plockade äplen och åt, men stoppade äfven kjortelsäckarne fulla. Så kom hon fram till herregården. Hon frågade om frun behöfde någon piga. Ja det gjorde hon nog, men hon ville först se hvad hon dugde till och så gaf hon henne en härfva svart garn, som hon skulle byka hvitt. Flickan tog härfvan, gick med den till bäcken och började klappa och skölja, men garnet var lika svart. Då kom en liten fogel och sjöng: Smeta ler på, blir det hvitt; Smeta ler på, blir det hvitt. "Jo du är just lik smeta ler du", sade flickan argt, tog en stor sten och kastade efter fogeln, men fogeln flög undan. Nu vände hon om till herregården. När frun fick se härfvan sade hon att hon ej ville hafva en sådan piga. "Nej tacka vet jag den jag hade i fjol", tillade hon, "det var en snäll flicka." Nu kantänka var den elaka flickan ej sen: "Ja det var min syster det", sade hon, ty nu ville hon nog kännas vid slägtskapen. "Jaså", sade frun, "var det din syster, så skall du få stanna här ett år för hennes skull och passa mina kattor". Flickan tackade. Men, stackars kattor, de fingo en annan skötsel än förut; litet med föda, men sparkar och stryk så mycket mera. Frun var naturligtvis missnöjd med sin piga, men för systems skull fick hon dock tjena året ut. När hon nu skulle flytta och fick ut sin lön, talte frun alldeles icke om någon vängåfva. Men flickan gret och sade: "Min syster fick af Eder ett skrin och får jag ej ett sådant så slår min moder ihjel mig när jag kommer hem." Så arglistig var hon och så snäll att ljuga. När frun hörde detta sade hon: "Nå du skall väl få ett skrin du också för din systers skuld", och så förde hon henne upp på vinden och gaf henne ett litet blått och ett stort rödt i valet. En af kattorna hade smugit sig med upp på vinden, och då flickan stod och funderade på hvilketdera skrinet hon borde taga, hviskade han: "Tag det blå, Tag det blå!" Men flickan tyckte att det röda var både vackrare och större och mente att der borde finnas mycket mera än i det blåa skrinet, hvarföre hon bad att få det, och hon fick det också. Hon tog afsked af frun och begaf sig på hemvägen. När hon nu kom hem blef gumman mycket glad och förde henne genast in i storstugan, der hon hade pyntat till på bästa sätt och inburit allt hvad hon ville hafva förgyllt och försilfrat, och nu slogs skrinet upp. Men se, i stället för de små foglarne, som sjöngo så vackert, störtade ormar och ödlor ut ur skrinet, och i stället för guld och silfver, idel eld och lågor, så att hela huset brann upp och gumman och hennes elaka dotter blefvo innebrända. Men hönshuset, der den snälla stjufdottern bodde, blef oskadadt, och der hade hon det så trefligt och godt med sina små foglar. Huru det sedan gick vet jag ej, men som hon alltid var god och snäll, ingenting begärde, men var tacksam för hvad hon fick, så gick det nog bra för henne. Ja det sades att hon till slut blef gift med en ung och vacker prins, och kan det nog vara troligt, ty sådant har händt snälla flickor mer än en gång förr, och torde nog hända många gånger ännu.