KORPSKRIFTEN

...
Meny
Institutet för språk och folkminnen (Isof) Över 50 000 autentiska uppteckningar från svensk allmoge

Folktro & Sägner

Sägner och folkliga seder upptecknade direkt från bönder, torpare och berättare under 1800- och tidigt 1900-tal – skogsrået, näcken, bergtagning, signeri och gamla årsfester.

Läs hela sägnen Isof Arkivpost
Filter Näcken
Landskap
Visar 12 av 675 uppteckningar ur Isofs arkiv Källa: Folke – Isof (CC-BY)

Hör ni flickor små som uti trappan står, är ni rädda för näcken ?

Hör ni flickor små som uti trappan står, är ni rädda för näcken ?

Näckens polska

Djupt i havet på mörka hällen näcken vilar i grönan sal

Vattenväse

"Näcken" var en så skrämd för, när en var barn. Skulle en bada, så gick det inte an förrän en ha- de sätt fast honom. Då skulle en kasta en knivs- udd el. annat som det var stål i å skrika: "Nu binder jag dig, å du skall inte komma närma- re än detta skrik höres." När jag var barn skul- le jag inte få gå ned till sjön, för "näcken tog mig då, sa' mor.

Vattenväsen

I sjön Östen bodde näcken och den fångade de en gång genom att locka upp honom med en lie, sen använde de honom att harva med hela våren men en gång när de utan att tänka sig för tog av honom järngrimman vid sjön, skrek han till och for i sjön. Den hästen var svart med vita fläckar. Hästar med vita fläckar skall vara släkt med näcken

Sjörå och näck

Å fordomtida så sa di, att de va dom, som gick å lärde sej spela utå Näcken. Då satte han sej (Näcken) unner e bro, där som de va rinnande vatten. Å bara di gick, så spelte han, men så fort di stog stilla, så teg han.

Den drunknande räddas, då namnet ropas.

Samma sätt att rädda en, som man tror dragas av näcken i djupet eller hålla på att drunkna vid simning [nämligen att nämna personens namn], har jag även hört i Replot. Tvenne män voro för femton år sedan i sjön och summo. Då den ena redan gått upp på land och höll på att kläda sig, var den andra ännu i vattnet. I hast sjunker han till bottnet. Den andra, som stod på stranden, ropade då: »Matts, nu håller näcken dig!» Den drunknande, som hör hans ord, sparkar då till och kommer upp till ytan, och med hjälp av kamraten räddas han från drunkning. Hans stortå var redan blå, där näcken hade dragit.

Näcken

Näcken skulle lära gubbarna att spela fiol i tre torsdagsnätter, sen skulle di vara fullärda. Näcken kom och satt i vattnet och spelade. Skams polska var den sista. När di spelte den måste di spela tills Näcken kom och stannade dem. Då ruskade allting, grytan ruskade i spiseln så askan rök och männi- skorna dansade tills di var utslitna. Det var en som spelte så di måste gå fram och skära av stråken. Han spelte i alla fall fast det inte blev något ljud. Han var inte god stanna förrän han kom till Näcken och han stannade honom. Det var inte farligt lära sig den, di skulle bara aldrig börja spe- la den. – Näcken hörde till det dåliga släktet. Det var en dräng som sa att han skulle gå till forsabron och sätta sig, men han gjorde det aldrig. Man skulle ha brännvin med sig och / så sitta där och spela en stund, så kom näcken. Då skulle en ge honom en sup och sen lärde han en. Och sen sa han till när man skulle komma igen. Det var tre torsdagsnätter. Om di måste ha hjälp till att få stannat spelet, måste di ha brännvin med sig. Jag tror säkert att Näcken hade djur också, men det kan jag inte säga något om.

Sjörå och näck

Förr i tiden så trodde di, att di kunne lära sej spela utå Näcken. Då skulle di gå ner te en bäck tre torsdaskvällar i ra å sätta sej under en bro. Å så skulle di ha fiolen mä sej förståss. Å den tredje torsdaskvällen då kom Näcken å lärde dom spela. I lön skulle di ge Näcken en svart katt, som inte hadde ett vitt hår på kroppen. Men, de va ju svårt te få tag i såna där katter, så de hände nog, att di bruka lura Näcken å sota vitfläckia katter, så di vart svarta. Så skulle di gå ner te brona mä den där katten torsdaskvällen ätteråt å ha'en bunnen i ett snöre ve bältet. Men då va de bäst te ta en ullgarnståt, som gick lätt te slita å, för annars kunne de hända, att kam följde mä ner i vattnet, när Näcken slet te sej katten.

Vattenväsen

Det var tre flickor som var vid Strana ock badade. Min morbror var med dem. Rätt som det var så höll den ene av flickorna på att sjunka. I detsamma fick morbror se en blåklädd karl som satt på axeln på den flickan. ”Ser du inte att du har Näcken sittande på dig”, skrek han. Men då blev gubben borta. Flickan kom upp igen och började simma. Näcken hov sig ned i vattnet så att det bullrade. Han kunde inte höra sitt namn nämnas, och det var tur, eljest hade han tagit flickan med sig i djupet. Efter den dagen dröjde det länge innan någon vågade att bada vid Strana. Det var en pojke som bad vid Flôtävja. Då kom det en blåklädd karl och red på en ko. Kon var svart på båda sidor och vit åt ryggen. Pojken blev rädd så han kutt upp ur vattnet. Den blåklädde hov sig i vattnet, så att det bullrade i vattnet. Både den blåklädde och kon försvann. Pojken sprang hem. När han kom hem, så föll han, och blodfradgan stod om munnen på honom. Vid Vingån var en liten pojke ned vid älven. Då kom det en blåklädd gubb fram till honom och frågade, om han ville rida på den fina hästen. Den blåklädde steg av hästen. Den lille som inte kunde tala rent sade: ”Näcker inte ôpp”, så jag kan inte rida. Han räckte inte upp och kunde inte rida. Då red Näcken direkt i älven. Näcken fick höra sitt namn, och då hade han inte makt. Det var så många gånger som folk kom ut för Näcken efter älven. Om en ville lära sig att spela, så skulle en ta en katt med sig till älven och kasta den i vattnet. Katten fick inte ha ett enda vitt hårstrå. Tre torsdagskvällar skulle en gå med katten och kasta den i älven. Tredje torsdagskvällen så fick lära. Om en slog sönder den fiolen som Näcken hade lärt en spela på, så glömde en konsten att spela.

Vattenväsen

Näcken hjälpte folk att spela. Vi hade en sådan redig spele- man ute i Karl-Gustav. Och det sa de alltid, att han hade Näcken till hjälp. Näcken höll sej i stora åar. Jag hågar, han spelade så. Nils i Dungen hade sett ett sjörå. Det var en sjöfru, hon var så grann och så alldeles fin. Han var och fiskade, när han fick se henne. Men han fick visst ingen fisk.

Vattenväsen

Näcken satt å spelade under en bro. Då kom en man å gick över bron. När han kom mitt över bron så stannade han å sade: För grönsker den stav som i handen jag bär än att du skall till himmelen komma. När mannen hade gått ett stycke så grönskade staven. Då vände han om å bad Näcken om förlåtelse för att han hade sagt så.

Näcken

Näcken lyser folk vilse. På Herm hade de fångat näcken, såg ut som en häst, de harvade med honom, och så var det en liten flicka, som ville rida på honom, men så kunde hon inte säga: "Lyft mej opp", utan sade: "Näcke mej opp." Då satte hästen iväg i sjön med ens. Flickan hann aldrig komma upp på ryggen.

« Föregående Sida 10 av 57 Nästa »

Visa hos Isof Folke
MIMER // Kunskapsassistent KLAR
MIMER //