Folktro & Sägner
Sägner och folkliga seder upptecknade direkt från bönder, torpare och berättare under 1800- och tidigt 1900-tal – skogsrået, näcken, bergtagning, signeri och gamla årsfester.
Skogsrå
Skogsråa har de nog talat om att de kunde få se i skogen ibland. Men hon var farlig för hon kunde förvilla folk så att de inte visste vart de skulle. Men en del tyckte hon om och de hade nytta av henne för dem hjälpte hon. De kunde bara behöva gå till skogen med bössan så var det alldeles om det skulle komma djur till dem. Skogsråa kunde förvandla sig så ibland var hon ung och vacker men ibland var hon som den styggaste käring. Hon hade svans också.
Skogsrå.
En man var inne i ladan. Skogsråa kom förföljd av vargar och hoppade upp i lagluggen. Hon retades med vargarna, satt och slängde med fötterna och sade: "Tasse, tasse, ta fot'." " " " " Då knuffade mannen till henne, så att hon ramlade ned till vargarna, i det han sade: "Tasse, ta då så gärne allt ihop'." (Jfr. meddelande av Gustava Nilsson, By ålderdomshem. Per Hallströms dikt Huldran'.)
Skogsväsen
Ute i Äledalen ligger ett berg, och där var ett skogsrå för mer än hundra år sen. Mina systrar var så rädda för att gå där så de skulle alltid ha pinnar med sej och stoppa i berget. Det ha- de de för sej skulle skydda dem. - Det var en karl som gick förbi där. Och han hittade på och talte till henne. Hon satt där och hade en nuge jämte sej. Han lät inte bli henne med käppen heller. Men han måste springa. Och hon efter, tills han kom fram till kyrkogården. En karl här, Klas-Andreas, följde ett skogsrå en hel natt. Hon var så illa vacker, sa han, så det var riktigt härligt att leda henne. Hon förtrollade honom, så han fick gå från kyrkan och rätt upp över bergen här. Där var ett litet damm, och det trodde han var en sjö nere i Idala, så förvillte hon´et för honom. Men så när det morgonringde här, försvann hon. Hon sa till honom, att hon hette Isabella. Och han blev så "förörater" / efter henne, så han steg upp om nätterna och tittade i fönstret efter henne. Han blev riktigt sjuk av det till slut. Ett fruntimmer, som var hemma i Horred, gick i skogen där en hel dag. Och där stod ett riktigt slott, som skogsrået visade henne.
Skogsväsen
Far var ute för 'skogsråa' en gång. Han skulle gå hem från Kråkviken en kväll. Det blev sent, men det var inte så värst mörkt. Rätt som det var kom han av vägen. Han kom upp i en skog och elände, som han inte på villkor kunde känna igen. När klockan var tre på morgonen, lade han sig ned för att vila litet. Då fick han se en kvinna stå över sig. Hon var ett par gånger så lång som han. Han blev rädd och bad högt och rent att Gud skulle hjälpa honom. Då skrattade hon och försvann. Se'n kände han sig igen. Far hörde 'skogsrår' 'lilla'. Det var så vackert till en början men på slutet blev det så styggt. Det var som ett dôn - hô-ô-ô. Det var en gubbe, som aldrig fick vara tillfreds för 'skogs- råa'. När det blev kväll, så var han tvungen att gå till hen- ne. Han blev led på det till sist. Och så frågade han henne en gång, vad han skulle göra vid den tjur, / som inte ville hålla sig hemma om kvällarna. Vad kan jungfrun göra vid det, frågade han. 'Tisbast och villians- rot ('sesselrot' växer vid stenar) är bra för andra tjurars mot', sade hon. Nästa gång hon fick se honom, sade hon: 'Ha- de jag trott dig om det, skulle du inte ha kommit levande från mig'.
Skogsväsen
Nästan alla trodde på ”skogsråa”. ”Benämning ”skogsrå”. En gubbe på Brattmon hade sett henne. Hon höll på vid ett tjärn. Det var ett kvinnfolk. Såg ut som en gammal käring. Hon hade en grön schal kastad över axlarna. I handen hade hon kläder, som hon hade varit till tjärnet med. Han gick och såg efter, för han trodde att det var kvinnfolken från byn. Men då tyckte han att småskogen böjde sig och han såg inte likt till henne. Om en tog ned byxorna och visade henne blanka bakdelen, så blev en av med henne. Hon var med och kolade ibland. Det var en gubbe som bodde ihop med henne i skogen. Hon var så grann när hon kom till honom, så hon fick stanna bort med honom i kojan. Ibland så gick han hem till sitt, men då skötte hon milan åt honom. Då hade de gjort upp att han skulle knacka i ett stort träd innan han kom i synhåll för milan. En gång så glömde han att knacka. Då fick han se en gammal käring som gick och bar vatten med rompa. Det var det styggaste han hade sett. Men när hon fick se honom så vart hon som förut. Då fick han tag i en trollkäring som stämde vargen på henne. Vargen släpade henne in i skogen och rev sönder henne å tog tå henne blogen.
skogsväsen. (tomtar)
Ja´ ha hört omtales att skogsråa va jagad tå hunner å varger. Å mine föräldrer berätta om en dräng som låg på stallränne i hö. Då kom dä nô å hôppa ôpp i hö, så hele ränne gunga. Dä skulle vare skogs- råa som hade en varg ätter sej. Vargen måtte stanne neraför ve vägga. Drängen ble rädd så han smög sej därifrå. Skogsråra å allt ander kônste väsen som ha vôre te för i vala ä allt försvônne nu. Di har inte di store skogera å hôlle sej i. Senna ha di vôre över alle marker mâ skjutvapna nu å skrämt bort dôm. Tomtegôbber ha dä fôns i gålera. I Gunnerse när Fredrik ha di hälle te å där finns di allt än i dag. Ja´ hörde dôm månge gånger, när ja´ bodde i den går´n.
Skogsväsen
Skogsrår talade de om, pappa såg spår efter henne i snön, han var jägare. Hon såg ut att ha fina skor, för klackarna var inte större än en sexstyver. Hon hade långa smala fötter, och stegen stod rakt fram. Skogsråa håller sig vid Hovgårdssjön nära Velanda i Gärd- hem, skogsråa o sjöråa ä allt e o samme. Men jag har aldrig hört att någon sett henne där.
Skogsväsen
Min man körde till Fjöle en gång. När han kom inemot den gården fick han se "skogsråa" stå å repa en- bär. Hon hade så brått å sno från den ena bus- ken till den andra. När han kom mitt för henne så blev hon borta. han kunde inte se tydning till vart hon tog vägen. Hon hade halmhatt på hu- vudet, förkläde å en grön klänning. Det var allt han hann att få se.
Skogsväsen
En gång såg min mor "skogsråa". Det var, när hon skulle gå till far med mat en dag. Han låg i skogen och kolade. Hon var som en annan käring, hade en schal kas- tad över axlarna, huvudduk på huvudet och en lång klänning som släpade efter henne på marken. Det hördes, som om hon hade kreatur med sig, men hon såg inga. Hon bara hörde skällan. Rätt som det var brakade det till i skogen och hon var borta som en vind.
Skogsråa
Det var en arbetare vid Köpmannebro som en kväll skulle gå hem från sitt arbe- te. Han blev utsatt för skogsråa. Han såg henne inte men hon förvillade vägen för honom. Ibland var han så nära hemmet att han såg ljuset från fönstren men han kom aldrig hem den kvällen. Han såg fullt med ljusa vägar på mar- ken var han gick. Till slut vände han om och gick tillbaka och lade sig där han hade sitt arbete.
Skogsrå
Min farfar var med en annan ute i skogen en gång. Så vila de på en kolbotten. Då kom det en skogsrå. Hon tog farfars bössa och strök på låsa och framigenom. Sen tog hon den andres bössa. Han blev arg och sa: "Om ja hade bössa här, så skulle ja skjuta dej." Då spotta hon på bössan. Och farfars bössa gick hur långt som helst sen, men den andres gick inte alls.
Skogsväsen
Det var en gång en person som kom ille ut för skogsråa. Han var ille mä innan han kom ifrån henne. Han blev alldeles utmagrad och folkskygg. Han fick lov att hålla henne säll- skap om nätterna. Och han var tvungen att till- fredsställa hennes lustar. Så en gång hittade man på att skjuta över honom, när han hade sprung- it ett stycke väg inåt skogen. Det blev ett för- skräckligt brak i skogen sedan skottet lossats, men efter den dagen hade hon ingen makt över honom.
Skogsrån. Aarnes 1136
Det var en gubbe som brände tjära. Så kom skogsråa och sa: - Vad heter du? - Jag heter Sjöl (#), sa han. Ho ble så befängde så han to hete tjära och kasta på'na. Och då ropa ho: - Sjöl har bränt me, Sjöl har bränt me! Och då svara det bort i skogen: - Har du sjöl bränt de, så får du sjöl ha't. Hon skulle va vacker, men hon hade romp.