Folktro & Sägner
Sägner och folkliga seder upptecknade direkt från bönder, torpare och berättare under 1800- och tidigt 1900-tal – skogsrået, näcken, bergtagning, signeri och gamla årsfester.
Gastar
Jag har hört gasten skratta i skogarna. Där någon hade blivit mördad blev det en gast.
Gastar och myringar
I Egetånga bodde en bonde, som hette Grön. Han var i syne, och det i alldeles ovanlig grad. Han såg allting som ingen annan såg, spöken och gastar och likfärder. En gång hade han ett ärende ned till stranden sent en kväll. Där kom en stranddöing efter honom och ville ha tag i honom. Han skrek sina räliga gastarop, och så bad han Grön skulle bära honom i kristen jord. Men Grön visste, vad det vill säga att bära en gast, så att han började springa allt vad han orkade. Men han hörde, att gasten vann på honom. I sista minuten lyckades Grön komma in i en ängalada och fick lyckt dörren efter sig. Sen visste han, att han var säker. Men där fick han ligga, tills det började dagas, och hela natten gick gasten därutanför runt kring ladan och gav upp det ena gastaskriket hemskare än det andra.
Bonden som hade dålig tur
I Stokevik bodde en bonde på slutet av 1700 talet. Nämnda bonde hade mycket dålig tur. Till sina kreatur nästan varje år förlorade han några av sina hästar å nötkreatur. På julaftonen kom en gast (en trolliknande person) in på gården som han ej blev tilltalat av någon försvan han lika osynligt som han kommit. På julaftonen året därpå var åter gasten synlig, men som han åter ej blev tilltalad försvan han. Då sade bonden kommer han i igen han nästa år ska jä gå ut å prate mä ham. Det tredje året på julaftonen kom åter gasten då gick bonden ut till honom och frågade vad han ville. Jo du skall följa med mig bonden låvade det, När de kommit utom porten gingo de utföre å utföre bar det. Slutligen kommo de in i en stor sal i salen var ett bord som stode flera sorters dricka på Gasten sade till bonden att han skulle sätta sig vid bordet och även gasten intog plats vid detsamma. Gasten bjöd bonden på dricka och även gasten lät det sig väll smaka. Som de suto började det drypa från taket på bordet och det lucktade illa. vad är det för något sade bonden. Jo det är från din gösselstad han är här åvan på sade gasten, om du vill flyta din ladugård skall du få god tur till dina kreatur å det som du river ner om dagen skall jag vygga upp om naten Bonden låvade det var på han åter fick gå hem men nu bar det uppför. När bonden på våren släpt ut sina djur började han med nedrivandet av sin ladugård, men knapt hade han fåt lösgöra stockarna å bräderna förän dässa flågo och spruno till den nya plast där ladugården skulle stå. Om morgonen då bonden vaknade var alt uppbygt som han nedrivet dagen förut. Och bonden fick en bra ladugård å god tur till sina djur.
Gastar
I Ljungvik en gång när de var ute och drog vad, där var gasten med. Men de kom iland och in, annars hade han väl slagit ihjäl dem. Men han hade rivit sönder vaden nere vid sjön, så när de kom dit dagen efter var den alldeles i smider. Gasten, det var något slags andeväsen, det är säkert. Det var på vissa ställen gasten skulle vara. De trodde det var någon händelse fördolda ting, där de då var nergrävda, där var en vålnad. Vi hade en som hette Petter på Åbacken i Älekulla. Han och Britta Lena hade varit uppåt Kinna en gång. Så sa de att gasten skulle va i Hägghulta lid. När de kom på Magerhulta gärde skratta gasten så uppe i ha. Men Petter blev inte rädd: Jag sjöng 'Höga Majestät' och gasten skratta och Britta Lena grät, sa Petter. Och dom kom då förbi. Min far hade varit å uppåt och red på en häst. När han kom upp vid Reslegårn fick han höra gasten. Och rätt va han satt blev han kastad av hästen. Han kom då upp och på igen. Men då va hästen så svetti - gasten hade ridit på den kanveta. Reslegårn, det har väl varit en olycklig plats i många avseenden. Den ene brodern skar ihjäl den andre. Så kom han på häkte och där hängde han upp sej. Jag var uppåt Öxabäck och skulle gå hem en gång. Det var samma året det hade hänt. Bli du här, sa far'n, annars ta Resslegårdspajka dej! Nej, sa ja, di skrämde mej då aldrig medan de levde och de gör de då inte nu heller! När jag kom mitt för huset, gjorde det som så där - slog till i väggen. Då tänkte jag: Va dä spöke tro eller va va dä? Som jag tänkte det, small där ett skott. Men det var väl en hörvilla för mej eller en synvilla, sådant som kan komma på. Men det var då konstigt, för när jag kom hem slängde jag mej på sängen, och jag var så svett så där fanns inte en torr tråd på mej. Det såg riktigt ut som jag hade burit på nånting.
Gastar
Gasten brukade flyga förbi Inlag längs vägen, som går till sjön. Ett par hela´ (pojkar) gick upp på logen och hängde en lykta på väggen. Gasten tålde inte lyktan. Han kom och slog sönder lyktan och slog i väggen s´att. Det var en som red i ån och dränkte sej. Den har de ofta hört. Han kom och red och var så håjsen (hes) så, och så hörde de hur han plumsade i vattnet - samma ljud som den gången han dränkte sej. Mamma talte om att en piga fått ett barn och dränkt det i Klockemossen vid kyrkan. Det skrek så tia så. Det var inte någon gast.
Gasten
"Gasten i skogen" var inte långt emellan en fick höra talas om. "Gasten" skrek vid Vitsandstjärnet. Det sades att någon skulle ha dränkt en unge där. Det blev en "gast" av den ungen, å den lämnade inte någon fred. Om fredagskvällarna skrek han. Om en kom dit vid den tiden som han brukade skrika om kvällen - det skulle vara vid 11-tiden - så fick en höra honom. Det skulle höras som när ett barn jämrar sig illa å skriker. Många av de gamla hade hört den skriken å blivit rädda. För de var rädda för att få se "gas- ten". Hur gammal han blev, så skulle han inte bli större än barnet var, när det mördades. Men han skulle se ut som en gammal människa.
Gasten
"Gasten" var inte annat än skrömt. Det var ont med honom för de gamla på min tid var rädd för gasten. Kom de i närheten av honom, så blev de "kôllblå" på kropen. Det skule växa "dökött" i kroppen, och det gick inte att få bort. Det var om nätterna som en kunde komma på den. Men "tocke skrömt va inte valit, bare en hade Gu's ol mä säj."
Gasten
Om en kom i närheten av gasten om kvällen, så blev en "gastkramen". En blev tvärt sjuk å "yra- de"."Gasten" var en "vålnad" från de döda. Han var elak, för att han inte hade fått "körgål". Om det var en som drunknade i sjön å inte flöt upp å att han blev tillvaratagen, så var han gast. Det var mest vid sjön han höll sig. När "gasten" skrek skulle det bli annat vä- der.
Gastar
En gång drunknade man och hustru utanför Stockevik. Ett av liken begrovs på Gåsö, ett på den gamla kolerakyrkogården vid Stockevik. När det sedan blev samma väder, som det var då de drunknade, så gastade det inte blott ute i sundet utan också på de båda kyrkogårdarna. Det var som om de döda ropade an varandra. Gastandet tog slut, då man flyttade liket från Gåsö till kolerakyrkogården.
Gasten
En gammal skomakare skulle sent en kväll gå till Bönhult. Vid Stora Högen kom gasten och hängde sig på honom. Så började de slåss. "Besitta mig tar vi inte än ett tag", sade gubben. Gasten släppte honom inte förrän han var nära Bönhult. Dagen därpå kunde skomakaren inte göra något. Han var gul och blå på hela kroppen.
Gasten.
En man som varit borta och gick hem på natten, fick sällskap med gasten, när han kom hem, kunde han inte komma in, gasten hindrade honom, då kastade han en tvåstyver i veabon, sedan fick han gå in. På morgonen när han kom ut, var all veden i veabon kringkastad. Gasten hade letat rik- ligt för att få tag i pengen.
Gastar
Gastar, det var spöke. Det var sådana, som hade kommit illa om 'et, sådana som hade drunknat. – Där var några pojkar, som var utgångna och gå; det var säkert borta i Tummared. De fick höra gasten, och den ene tog till att härma efter honom. De hann in, men sen slog det till i väggen, så de trodde den sprack. Här var en ifrån Istorp, som drunknade ute i sjön, och den hörde jag mångfaldiga gånger. Dalbypojken kallte de honom.
Gasten
"Gasten" som en talade om här kom å skrek när någon skulle dö. Det påstods att det var ett överna- turligt väsen, som kom för att varna. Det skulle allt vara något slags spöke, för folk var rädda för att både få se och höra honom. Om en fick se "gasten", så blev en sjuk och den sjukdomen skul- le inte gå över med annat än att man skulle brän- nes med kol runt omkr. kroppen.